Alla som studerar filosofi stöter förr eller senare på det så kallade induktionsproblemet. Problemet går ut på hur man kan berättiga generaliseringar ur ett begränsat antal observationer. Problemet är att induktionsprincipen inte går att härleda medelst deduktion eller genom erfarenhet.
Försöker man härleda det rent deduktivt skulle det se ut ungefär så här:”Premisser: 1. Metall X1 utvidgades när den upphettades vid tillfället t1. 2. Metall X2 utvidgades när den upphettades vid tillfället t2. n. Metall Xn utvidgades när den upphettades vid tillfället tn. Slutsats: Alla metaller utvidgas när de upphettas.” Och detta sägs inte vara en logiskt giltig slutsats. Varför? ”Oavsett hur många observationer av utvidgade metaller som vi har att arbeta med, dvs oavsett hur stort talet n må vara i vårt exempel, så kan det inte finnas någon logisk garanti mot att ett visst stycke metall vid något tillfälle kan tänkas krympa när det upphettas. Det ligger ingen motsägelse i påståendena att alla kända exempel på upphettning av metaller resulterat i utvidgning och att ‘alla metaller utvidgas vid upphettning’ är falskt.” (Vad är vetenskap egentligen?, A F Chalmers, s 55). Det ges egentligen ingen förklaring till varför det inte vore en motsägelse, givet allt vi vet om metaller. Och givet allt vi vet om metaller anser jag att vi är fullt ut berättigade att säga att det hör till metallers natur att utvidgas när de upphettas, varför det faktiskt är fråga om en motsägelse att hävda att motsatsen är möjlig. Men författaren verkar, precis som Hume före honom, systematiskt ignorera en sådan självklarhet som identitslagen. Medan Hume till min kännedom inte ger någon som helst motivering för att evadera att tingen har en identitet som bestämmer vad deras beteende och vad som är logiskt möjligt för dem eller inte, så bjuder Chalmers på en motivering:
Detta enkla förhållande [att det inte är en logisk motsägelse att hävda att metaller kan krympa om de upphettas] belyses av ett ganska ruggigt exempel som tillskrivits Bertrand Russell. Det handlar om en kalkon som under sin första morgon på kalkonfarmen märkte att han blev matad klockan 9. Sedan den erfarenheten upprepats varje dag i flera veckor, kände sig kalkonen tryggt kunna dra slutsatsen ”jag blir matad klockan 9 på morgonen”. Den slutsatsen befanns dock vara definitivt falsk, då kalkonen på julafton i stället för att matas fick halsen avskuren. Kalkonen resonemang ledde honom från ett antal sanna observationer till en falsk slutsats, vilket tydligt visar hur resonemang är ogiltigt ur logisk synpunkt. (Ibid)
Detta är ganska talande. Det är nästan som om Chalmers tror att hans läsare är ungefär lika korkade som kalkonen i berättelsen ovan. Notera hur han ignorerar den helt avgörande skillnaden mellan det metafysiskt givna och det människotillverkade som ett slags bevis för att det också är ”logiskt möjligt” för metaller att helt plötsligt börja krympa när de upphettas. Människor har fri vilja, så det fanns därför ingenting som gjorde det nödvändigt för bonden att slakta kalkonen just den där dagen. Han kunde, om han ville, struntat i att slakta kalkonen, eller att slaktat något djur överhuvudtaget. Eller så kunde han, om han av någon anledning föredrog det, slaktat ett annat djur i kalkonens ställe. Men varför ta upp detta exempel som om det vore det minsta lilla relevant? Metaller har ingen fri vilja. Metallers beteende är, som sagt, bestämt av deras natur, deras identitet. På grund av hur metaller är beskaffade, är det inte alls logiskt möjligt för dem att helt plötsligt ”få för sig” någonting annat än att utvidgas när det upphettas. Metallers beteende är, till skillnad från t ex mänskligt beteende, inte öppet för någons fria vilja eller nycker eller preferenser eller fantasier. Nej, metaller är vad de är och vad de är bestämmer också vad som är och inte är logiskt möjligt beträffande dem.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Men Chalmers skulle ju lika gärna ha kunnat använda något exempel involverande annat än mänskligt beteende. Exempelvis svenska turister har dag efter dag märkt att det är skönt och behagligt på Phukets stränder och drar därefter slutsatsen att det varje dag kommer vara skönt på Phukets stränder. Men den 26 December 2004 var det definitivt inte skönt och behagligt på Phukets strand, och denna irregularitet hade ju inget med krafter styrda av fri vilja att göra.
Det innebär ju inte att man för dens skull bör förkasta induktion. Allt såna exempel säger är ju att vi inte är allvetande och därför då och då kommer att överraskas. Det innebär ju att det klokaste är att tills man får tecken som
tyder på att förutsättningarna förändrats så bör man utgå från att de gamla sambanden gäller. Att vi inte är allvetande innebär ju inte att vi är helt ovetande.
Ja, jag tycker också Svanberg har fel här. Alla nu kända metaller expanderar men man hittar ju fortfarande nya grundämnen, många av vilka har bizarra egenskaper. Därför tycker jag det är fånigt att hävda att det inte KAN finnas en metall som krymper.
Ja, naturligtvis kunde Chamlers gjort det, men nu gjorde han inte det, utan han valde just ett exempel som innefattade ett element som gjorde exemplet helt värdelöst, nämligen den väsentliga skillnaden mellan det metafysiskt givna och det människotillverkade. Jag tog egentligen bara upp det för jag tycker det är väldigt allvarligt när filosofer gör misstaget att fullständigt ignorera denna enorma skillnad mellan just det metafysiskt givna och det människotillverkade. Jag undrar nämligen om Chamlers själv inser varför hans exempel är så oerhört dåligt, eller om han kanske valde det med avsikt just i hopp om att ingen skulle lägga märke till det.
Så som induktionen beskrivs i litteraturen jag har tagit del av, så förstår jag att det finns ett problem. Jag anser emellertid, precis som du, att det är inte något stort problem. Och bara för att en del generaliseringar slår fel, betyder egentligen bara det som du själv säger, nämligen att vi inte är allvetande, eller att det kanske finns något problem med den specifika metod vi använder när vi inducerar. Men jag vet inte hur man ska lösa det. Visserligen säger sig Leonard Peikoff ha löst induktionsproblemet, men jag har inte tagit del av den lösningen, så jag vet inte vad den går för.
Själv är jag övertygad om att nyckeln till induktionsproblemet ligger i identitetslagen och i begreppsbildningsprocessen. Självklarheten i identitetslagen, är att varje entitet alltid har en bestämd natur. Det finns inget sådant som existenter utan identitet. Att vara är att vara *något*, som Peikoff formulerade i OPAR. Medelst våra sinnen kan vi direkt bli medvetna om många skillnader mellan olika entiteter: en del saker är tunga, en del lätta, andra saker är runda och går att rulla, andra saker är fyrkantiga och rullar inte runt, etc. Och när vi bilda begrepp, så väljer vi, givet vår kunskapskontext, ut de mest väsentliga karaktärsdragen hos de entiteter vi har varseblivit. Vi frågar oss vad det är som är gemensamt för alla enheter av en specifik entitet t ex: ”vad är det eller de gemensamt utmärkande dragen hos alla stolar?”. Då jag ej har hunnit tänka så mycket mer på allt detta, är min poäng denna att eftersom det inte förekommer motsägelser i verkligheten, eftersom A är A, så behöver man, menar jag, när man i någon mån väl har lyckats identifiera något utmärkande karaktärsdrag hos alla eniteter eller fenomen av en viss sort, inte göra massvis med observationer och experiment för att berättiga sin objektiva generalisering, precis som man inte behöver göra massvis med observationer eller ”experiment” för att bilda objektiva begrepp.
Ett av problemen med induktion, såsom Hume har presenterat det (om jag inte missminner mig), är att det sägs att vi inte kan berättiga induktion ur erfarenheten. Genom att inducera fram ur olika exempel på framgångsrika induktioner, slutsatsen att induktion har visat sig fungera tidigare, då leder det till ett cirkelresonemang där vi förutsätter vad vi försöker bevisa, nämligen att induktion fungerar, dvs att världen faktiskt är ”regelbunden”. Detta anser jag inte är ett problem överhuvudtaget. Det är bara ett problem om man som David Hume m fl förnekar att världen faktiskt är ”regelbunden” i den meningen att världen faktiskt består av entiteter med en bestämd natur som bestämmer dess beteende och begränsar deras möjligheter. Men om man inte förnekar denna självklarhet, då finns det ingen anledning att protestera.
Egentligen är inte detta en diskussion om metaller. (Jag tvekade ett tag om jag skulle ta upp just metaller, eftersom jag själv är ingen expert på metaller, eller kemi, eller fysik, osv.) Jag bara tog metaller som ett exempel. Och skulle man någon dag upptäcka att det finns någon metall som inte expanderar utan kanske t o m krymper när man värmer upp den, då skulle generaliseringen ”alla metaller expanderar när de värms upp” inte stämma, för då skulle inte längre detta vara ett av flera utmärkande karaktärsdrag hos alla metaller. Men poängen här är vidare. Poängen här är att Hume m fl menar att vi inte ens har någon anledning att säga att ligger i alla kända metallers natur att expandera när de värms upp. Det finns så att säga inget som säger att guld helt plötsligt krymper om man värmer upp det, eller koppar, eller järn, eller stål. Det finns överhuvudtaget inget som säger att en bit stål helt plötsligt inte förvandlas till en fågel, precis av samma anledning som det inte finns någon ”motsägelse” i att hävda att solen inte går upp imorgon. Osv. Det vill säga: inga generaliseringar baserade på induktion är någonsin giltiga, därför att universum är ett spökhus.
Tsunami eller ingen tsunami, så finns det *ingen* vettig människa som drar den induktiva slutsatsen att vädret i Phuket är vackert *varje dag*. Vi vet nämligen – genom induktion från en enorm mängd observationer – att vädret hör till det ombytligaste som finns här på jorden.
Nu har jag inte själv den slutgiltiga formuleringen av principerna för induktion. Men jag har klarat av de flesta filosofiska utmaningar jag ställts inför hittills i mitt liv, så jag ska nog klara av den här också, vad det lider. ;-)
Men en sak vet jag, och det är att giltigheten av en induktion är beroende av att man specificerar den *kontext* inom vilken induktionen gäller. För att ta kalkonexemplet Carl nämner: den stackars kalkonen är ju fullständigt okunnig om kontexten! Den vet helt enkelt inte att meningen med att den utfodras varje dag är att den så småningom ska bli julmat. Visste den det, skulle den ju också inse att kontexten tar slut vid jul!
”Förhastad generalisering” är ett välkänt induktivt felslut, och den kommer sig av att man inte specificerat kontexten.
Nej att guld alltid expanderar är ju givet; om man förnekar det är man korkad (med reservation för att vi kanske nån dag hittar nåt bizarrt kvantläge där guld faktiskt krymper).
Lundensis reservation (bisarrt kvantläge) är ju just att kontexten ändras.
”Alla generaliseringar kan förfinas”
Är en hyfsad grundinställning (som kan förfinas..) Anledningen är att vi inte vet det vi inte vet. När vi genom nya observationer lär oss mer kan vi förfina kontexten. Pga unit economy så tar vi inte med irrelevanta saker i kontexten, men vi utelämnar per definition det vi inte vet. Sen lär man sig mer genom nya teorier och observationer. Finner nya relevanta mått att lägga till kontexten och tar bort de som visat sig vara irrelevanta.
Newtons lagar är helt ok givet kontexten ”hyfsat låga hastigheter”.
Petter: ”Lundensis reservation (bisarrt kvantläge) är ju just att kontexten ändras.”
Jovisst, men poängen här är att man alltid kan göra tankeexperiment, så länge man håller i minnet att det rör sig om just *tankeexperiment*.
Nu vet jag inte vad det är för ”bisarrt kvantläge” Lundensis tänker sig. Och jag tvivlar verkligen på att vi någonsin kommer att uppleva att guld krymper när det värms upp. Men OK, som tankeexperiment: *om* vi upplevde något sådant, skulle nästa fråga bli: vad är *orsaken* till att det beter sig så konstigt? M.a.o.: exakt *vad* är det i kontexten som har ändrats?
Ett mer realistiskt exempel skulle vara någon som bott hela sitt liv nära havet och upptäckt att vatten alltid kokar vid samma temperatur. Så en vacker dag klättrar han upp i bergen och blir väldigt förvånad: ”Varför, ända in i glödheta, är vattnet inte så varmt som jag vill ha det, när det kokar? Téet drar ju inte som det ska.” Sedan söker man orsaken (och finner den, förhoppningsvis). Man noterar först vad det är i *kontexten* som ändrats (att det är högre över havet), och sedan borrar man vidare och försöker ta reda på varför det ska ha sådan inverkan på vattnets kokpunkt.
PS. Bara ett litet förtydligande (som kanske är onödigt): man ska inte hålla på och grunna över varför guld krymper i ”bisarra kvantlägen”, innan man ens varit med om ett sådant ”bisarrt kvantläge”.
Behöver kanske påpekas, därför att det är så vanligt att folk ställer upp de vildaste hypoteser som tankeexperiment och sedan bara glömmer bort att det var tankeexperiment och börjar förväxla dem med verkligheten. Ibland kan man hamna i diskussioner med folk som tar sin utgångspunkt i filmer som Matrix.
Tell me about it! En av de främsta problemen med min uppsats har att göra med att min mentor, men inte jag, tycker att jag måste besvara folk som på basis av deras rena fantasier om vad som är ”logiskt möjligt” (om än i verkligheten helt omöjligt), kanske kan komma att ifrågasätta en del av det jag säger. Det är bland annat därför som jag på ett så personligt plan blir så irriterad över att det inte verkar finnas någon eller några, åtminstone inte inom den akademiska världen, som ifrågasätter Hume och Kants synsätt här…
Det är nästan som om allt är ”logiskt möjligt”, förutom att Hume och Kant hade fel.
”Men en sak vet jag, och det är att giltigheten av en induktion är beroende av att man specificerar den *kontext* inom vilken induktionen gäller. För att ta kalkonexemplet Carl nämner: den stackars kalkonen är ju fullständigt okunnig om kontexten! Den vet helt enkelt inte att meningen med att den utfodras varje dag är att den så småningom ska bli julmat. Visste den det, skulle den ju också inse att kontexten tar slut vid jul!”
Men det här säger ju inget annat än att om ens induktiva förutsägelse slår fel, så gjorde man något fel i induktionen. Det är givetvis trivialt sant, men att betrakta induktionsproblemet ex post är inte intressant, frågan gäller ju hur vi kan rättfärdiga våra *förutsägelser* från ett begränsat antal observationer. Hur vet vi på förhand inom vilken kontext vår induktion gäller?
”Men det här säger ju inget annat än att om ens induktiva förutsägelse slår fel, så gjorde man något fel i induktionen. Det är givetvis trivialt sant, men att betrakta induktionsproblemet ex post är inte intressant, frågan gäller ju hur vi kan rättfärdiga våra *förutsägelser* från ett begränsat antal observationer. Hur vet vi på förhand inom vilken kontext vår induktion gäller?”
Men vem har sagt att våra förutsägelser alltid ska slå in? Det är inte alltid de gör det. Men det är den här idén – att våra förutsägelser på något sätt måste vara ofelbara – som får folk och filosofer (mest filosofer) att tro att det finns ett stort och olösligt ”induktionsproblem”. Man fordrar av induktionen att den ska göra oss *allvetande*. I själva verket är detta att blanda ihop induktion med spådomskonst – och fråga sig varför det inte blev precis som korten eller röllekestjälkarna sade att det skulle bli.
Men det här är ett fullständigt bakvänt synsätt. Induktion är en metod att få vår kunskap att växa. Den är inte någon form av magi som genom ett trollslag får oss att veta allt.
Bara för att ta ett exempel ur högen: om man visste något om vad som är fel med socialism och kommunism, kunde man gott ha förutsett för länge sedan att öststatskommunismen förr eller senare skulle bryta samman. Men det fanns inte en chans i världen att veta på förhand att Muren skulle ramla just 1989. Att fordra att vi skulle ha vetat det på förhand hade varit att fordra klärvojans av oss. Men induktion gör oss inte klärvojanta.
Det här var f.ö. något som gick upp för mig, när jag lyssnade på Bo Dragsdahls föreläsningar om Popper. Bo tog upp det gamla standardexemplet med svanarna: hur kan man veta om alla svanar är vita, bara för att alla man sett hittills varit det? Bo påpekade att det här inte är induktion alls, utan bara någon sorts futil önskan att bli allvetande om svanar. Verklig induktion fordrar att man vet vilken kontext man pratar om.
[…] Russells exempel, vilket jag för enkelhetens skull gör genom att citera vad Carl Svanberg skrivit på sin blogg: “Människor har fri vilja, så det fanns därför ingenting som gjorde det nödvändigt för […]
[…] mer: Triloger, Svanberg, […]
”Metaller har ingen fri vilja. Metallers beteende är, som sagt, bestämt av deras natur, deras identitet. På grund av hur metaller är beskaffade, är det inte alls logiskt möjligt för dem att helt plötsligt ”få för sig” någonting annat än att utvidgas när det upphettas”
Du verkar inte ha förstått problemet riktigt. Hur vet du hur metallernas natur är beskaffad? Jo därför att du x antal gånger har observerat olika metaller i olika situationer och hittills dragit har de expanderat varje gång, även andra har gjort samma observation med samma resultat och av detta drar du slutsatsen att metallerna har en natur i vilken det ingår att de expanderar vid upphettning. Att du drar slutsatsen att vi vet något generellt sant om metaller och deras natur bygger alltså helt på induktion, varför det blir ett cirkelresonemang att hänvisa till det vi vet om metallernas natur. De slutsatser vi dragit om metallernas natur, även givet den enorma mängd metaller vi observerat, är inte tautologier.
”Metaller har ingen fri vilja. Metallers beteende är, som sagt, bestämt av deras natur, deras identitet. På grund av hur metaller är beskaffade, är det inte alls logiskt möjligt för dem att helt plötsligt ”få för sig” någonting annat än att utvidgas när det upphettas”
Du verkar inte ha förstått problemet riktigt. Hur vet du hur metallernas natur är beskaffad? Jo därför att du x antal gånger har observerat olika metaller i olika situationer och hittills har de expanderat varje gång, även andra har gjort samma observation med samma resultat och av detta drar du slutsatsen att metallerna har en natur i vilken det ingår att de expanderar vid upphettning. Att du drar slutsatsen att vi vet något generellt sant om metaller och deras natur bygger alltså helt på induktion, varför det blir ett cirkelresonemang att hänvisa till det vi vet om metallernas natur. De slutsatser vi dragit om metallernas natur, även givet den enorma mängd metaller vi observerat, är inte tautologier.