Leonard Peikoff vid the Ford Hall Forum

Jag är ett enormt fan av dr. Leonard Peikoff, Ayn Rands intellektuella arvtagare och författare till böcker som The Ominous Parallels, Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand och The DIM Hypothesis.

Så det är med stor glädje jag ser att Ayn Rand Institute har tillgängliggjort Peikoffs samtliga (14) Ford Hall Forum-föredrag.

I dessa föreläsningar behandlar dr. Peikoff ett rikt omfång av ämnen som: vad som är fel med den amerikanska skolan till, varför USAs intellektuella så USA-fientliga, hur statens inblandning förstör den amerikanska sjukvården, varför religion är fundamentalt oförenligt med Amerikas filosofiska essens, Peikoffs trettio år med Ayn Rand, brottslighetens filosofiska rötter, den skandalösa OJ-rättegången, och mer.

Annonser

Klandra inte Facebook för statlig censur

Jag fick en del reaktioner på min förra artikel, “Det finns ingen censur på Facebook”. Så i denna uppföljning, tänkte jag börja med att försöka klargöra ett och annat.

Somliga säger att Facebook (kanske) censurerar eftersom staten (kanske) tvingar dem till det. Det må hända (jag har inte sett några bevis på detta), men jag är rädd för att de som säger detta tyvärr har missat poängen med mitt inlägg.

Min poäng är att privata individer och företag som sådana inte kan censurera. Som dess definition och etymologi gör klart och tydligt, handlar censur om att staten med tvång eller våld tystar individen, dvs med tvång eller våld stoppar individen från att yttra sig, att säga vad hon tycker och tänker.

Då endast och allena staten har (den lagliga) makten att med tvång eller våld tysta individen är det endast och allena staten som kan ägna sig åt censur. Så om och när privata individer eller företag vägrar att frivilligt förse dig med en plattform, då är inte censur.

Denna poäng är viktig då så många är så gravt fel- och oinformerade om yttrandefrihet och censur handlar om. Men om man inte förstår eller vet (eller bryr sig om) att staten, och endast staten, kan censurera, då kan man lätt börja få för sig (eller rationalisera) att staten—i “yttrandefrihetens” namn—ibland måste gå in med tvång och reglera privata individer eller företag som Facebook som vägrar att frivilligt förse somliga med en plattform. Vilket alltså är en total motsägelse.

Alla försök att, i “yttrandefrihetens namn”, tvinga individer eller företag som Facebook att tillåta särskilt innehåll på deras plattform, innebär statlig censur. I mitt förra inlägg förklarade jag varför:

Om man inte vill associera sig med Alex Jones’ Infowars, just för att man ogillar hans åsikter, då har man också rätten att vägra honom en plattform. Att vägra somliga (t ex Alex Jones) en plattform är ett sätt för individer och företag att ge uttryck för deras idéer och värderingar. Att tvinga Apple att öppna dörren för Infowars är detsamma som att tvinga mig att öppna dörren för Jehovas Vittne.

Eller för att säga samma sak på ett annat sätt: det är censur om man tvingar individer eller företag som Apple, YouTube och Facebook att förse alla med en plattform. Den vars idéer och värderingar man tystar med tvång är då Apple, YouTube och Facebook.

Detta ologiska och farliga (étatistiska) resonemang för oss till nästa punkt.

Som sagt: privata individer och företag kan inte ägna sig åt censur. Men det utesluter inte politiker från att säga att om företag som Facebook inte “tar sitt ansvar”—genom att “frivilligt” ta bort en del, för politikerna, stötande eller obehagligt innehåll—då måste staten kanske vidta vissa “åtgärder”. “Och det vore ju synd.” Det utesluter alltså inte att staten kan tvinga och hota privata individer och företag att göra deras smutsiga censurgöra åt dem. Men även i ett sådant scenario vore det inte berättigat att beskylla Facebook för censur.

Om någon trovärdigt hotar med att slå ihjäl mig om jag inte rånar en bank, då är jag varken moraliskt eller juridiskt ansvarig för bankrånet. (Jag kan inte lagen utan till, men jag borde i varje fall inte hållas juridiskt ansvarig.) Jag är ett offer som lydde under hot, inte en förövare. Den verklige förövaren är den som hotar med pistolen. På motsvarande sätt kan staten tvinga Facebook att slänga ut vissa användare eller ta bort ett visst innehåll. Men i så fall är det staten som är den verklige förövaren, inte Facebook.

Om man förstår detta—och det är inte så svårt att förstå—då bör man också förstå att det inte finns någon oskyldig eller bra anledning att börja “nyansera” debatten genom att börja lägga någon del av censuren på Facebook.

Kvantitet- och kvalitetsteorin—en syntes

Det var ett tag sedan jag pratade om kvantitets- och kvalitetsteorin. Idag tänker jag försöka redogöra för hur de två teorierna hänger ihop. Eller för att vara mer precis: jag tänker kortfattat redogöra för vad jag ser som Henry Hazlitts syntes.

Kvalitetsteorin är attraktiv då den kan förklara en del saker som kvantitetsteorin inte kan förklara. Så följer det då att kvantitetsteorin är falsk? Nej. Sanningen är lite mer komplicerad än så. Det beror på hur man tolkar kvantitetsteorin.

När anhängare av kvalitetsteorin (t ex Nathan Lewis och John Tamny) kritiserar kvantitetsteorin då brukar de inte klargöra vilken version av teorin de har i åtanke, men med tanke på hur de formulerar sin kritik är det klart att de syftar på vad jag skulle beskriva som en primitiv version av teorin.

Den primitiva, falska versionen av kvantitetsteorin som Lewis et al. kritiserar kategoriserar Henry Hazlitt som den “mekaniska” kvantitetsteorin.

Enligt den “mekaniska” teorin är relationen mellan penningmängden och prisnivån (“inflation”) är automatisk, “algebraisk” och proportionerlig. Så om penningmängden ökar med 10% då kommer det automatiskt och av nödvändighet driva upp prisnivån med 10% (vilket är detsamma som att säga att penningvärdet försämras med 10%).

Hazlitt kritiserar företrädarna för den “mekaniska” kvantitetsteorin i hans mest kända verk, Economics in One Lesson:

[There is one group of economists]—and it has included some eminent economists—that holds a rigid mechanical theory of the effect of the supply of money on commodity prices. All the money in a nation, as these theorists picture the matter, will be offered against all the goods. Therefore the value of the total quantity of money multiplied by its “velocity of circulation” must always be equal to the value of the total quantity of goods bought. Therefore, further (assuming no change in “velocity of circulation”), the value of the monetary unit must vary exactly and inversely with the amount put into circulation. Double the quantity of money and bank credit and you exactly double the “price level”; triple it and you exactly triple the price level. Multiply the quantity of money n times, in short, and you must multiply the prices of goods n times.

There is not space here to explain all the fallacies in this plausible picture.

Innan jag fortsätter med Hazlitts redogörelse, vill jag bara säga att jag starkt tvivlar på att de flesta nationalekonomer numera tror på den “mekaniska” kvantitetsteorin. Jag är inte ens säker på att de flesta monetarister håller på den. I den mån nationalekonomer presentera sambandet så här viset då misstänker jag att nästan alltid är fråga om en ganska oskyldig överförenkling.

Med detta sagt, låt mig nu återgå till Hazlitts syntes.

I sin bok The Inflation Crisis, and How To Resolve It lyfter Hazlitt fram hyperinflationen i 1920-talets Tyskland som ett exempel som inte låter sig förklaras av den “mekaniska” kvantitetsteorin:

It is instructive to follow in some detail how all this came about, and in what stages. By October 1918, the last full month of World War I, the quantity of paper marks had been increased fourfold over what it was in the prewar year 1913, yet prices in Germany had increased only 139 percent. Even by October 1919, when the paper money circulation had increased sevenfold over that of 1913, prices had not quite increased sixfold. But by January 1920 this relationship was reversed: money in circulation had increased 8.4 times and the wholesale price index 12.6 times. By November 1921 circulation had increased 18 times and wholesale prices 34 times. By November 1922 circulation had increased 127 times and whole- sale prices 1,154 times, and by November 1923 circulation had increased 245 billion times and prices 1,380 billion time.

Således konstaterar han i nästa stycke:

These figures discredit the crude or rigid quantity theory of money, according to which prices increase in proportion to the increase in the stock of money—whether the money consists of gold and convertible notes or merely of irredeemable paper.

I samma bok ägnar Hazlitt ett helt kapitel åt att kritisera monetarister bland annat för deras tendens att (åtminstone när boken skrevs) argumentera för den strikt “mekaniska” teorin.

I avsnittet med underrubriken “The Importance of Quality” presenterar han väsentliga aspekter av vad jag kallar för kvalitetsteorin. Han säger rakt ut att pengarnas värde inte bara bestäms av förändringar i penningmängden, utan också av pengarnas kvalitet. Och så ger han några exempel på vad som kan påverka pengarnas kvalitet: instabila stater ger sällan ut pengar av samma värde som stabila stater; pengar som ges ut av stater som devalverar regelbundet; pengar som är på guldet vs. pengar som går av guldet (eller aldrig var på det); och så vidare.

I nästa kapitel, “What determines the value of money?”, för han ett resonemang om pengarnas värde som, återigen, får honom att låta som en företrädare av kvalitetsteorin. Han säger nämligen att pengarnas värde bestäms, i grund och botten, av enskilda individers utvärdering: “It is the subjective valuation that each of us puts on it.”

We are accustomed to saying that market value is determined by supply and demand, and this is as true of money as of other commodities. But we should be careful not to interpret either supply or demand in purely physical terms, but rather in psychological terms. Demand rises when people want something more than they did before. It falls when they want it less.

Då jag inte vill att någon tror att jag förespråkar subjektivism, måste jag här ta en paus och klargöra varför Hazlitt, trots sitt ordbruk, har väsentligen rätt här.

I denna fråga är Hazlitt, som de allra flesta i hans och vår samtid, fast i konventionella tankeramar. Men jag tror inte att han är en tvättäkta subjektivist. Jag tror att han säger att priser är produkten av subjektiva utvärderingar eftersom det enda alternativet som han oskyldigt (på grund av sin okunskap) kan föreställa sig är att säga att produkternas värden är intrinsikala. Dvs att värden finns där ute, som en “inneboende” egenskap av varorna och tjänsterna, helt oberoende av ett värderande subjekt. Men alternativet till att säga att värden är subjektiva är inte att säga att de är intrinsikala. Nej, alternativet är att konstatera att de är objektiva:

The objective theory [of values] holds that the good is neither an attribute of “things in themselves” nor of man’s emotional states, but an evaluation of the facts of reality by man’s consciousness according to a rational standard of value. . . . The objective theory holds that the good is an aspect of reality in relation to man—and that it must be discovered, not invented, by man. (“What Is Capitalism?”, Ayn Rand, Capitalism: The Unknown Ideal, 1967, s. 22.)

Men Hazlitt är av allt att döma inte riktigt bekant med denna denna radikala hållning (Ayn Rands) så jag tänker tolka honom välvilligt.

För visst är det så att värden är värden för någon; ett värderande subjekt. Det följer dock inte att värden är eller måste vara subjektiva. Det beror på huruvida subjektets utvärdering är rationell, dvs huruvida den är baserad på fakta och logik, eller inte, och huruvida den har gjorts med hjälp av en fakta- och logik-baserad måttstock. (För detaljer, se Ayn Rands essä “The Objectivist Ethics” och Leonard Peikoffs essä “Fact and Value”.)

Så jag tolkar Hazlitt välvilligt som att allt han säger är att vi inte kan förstå eller förutspå hur mycket eller lite vi är villiga att betala för varor och tjänster genom att bara stirra oss blinda på två summor som vi kallar för utbud och efterfråga. Dessa summor reflekterar de (socialt) objektiva utvärderingarna av miljontals enskilda säljare och köpare, inte ett mekaniskt eller “algebraiskt” förhållande mellan “M” och “P”. Hazlitt:

When it comes to money, economists have been too prone to explain value in purely physical or mathematical terms. Hence the strange vogue of the rigid proportional quantity theory of money, of the algebraic “equation of exchange,” and of the alleged determining role played by the velocity of circulation of money.

Lite längre ned vidareutvecklar han hur pengarnas värde bestäms av marknaden, på samma sätt som aktiepriser bestäms av marknaden, dvs av den (socialt) objektiva utvärderingen av enskilda individer:

We can understand this better if we consider the purchase and sale of shares on the stock exchange. Suppose during a day’s session American Steel publishes an unexpectedly favorable quarterly earnings report, that 10,000 shares are traded in, and that the price rises from 30 to 40. The price has not risen because Jones, Smith, and Watson have bought 10,000 shares from Brown, Green, and Doakes. After all, as many shares have been sold as bought. The price rises because both buyers and sellers now estimate the value of American Steel shares higher than they did before. Suppose, again, that National Motors closed at 35 on Monday, that after the close the directors unexpectedly fail to declare the regular dividend, and that the stock opens Tuesday morning at 25. This sort of thing happens frequently. There have been meanwhile no sales on which to blame the decline. The stock has fallen in price simply because both buyers and sellers now put a lower estimate on it. This is precisely what happens with the value of money.

Som jag ser det Hazlitt bjuder på en syntes mellan kvantitets- och kvalitetsteorin. Hans redogörelse tyder på att kvantitetsteorin och kvalitetsteorin är två olika sidor av (no pun intended) samma mynt; nämligen marknadens utvärdering av pengarna.

De två teorierna förklarar väsentligen samma fenomen men de gör det ifrån olika utgångspunkter och med olika betoning. Kvantitetsteorin betonar penningmängdens (t ex huruvida staten finansierar sina kraftigt växande utgifter med sedelpressarna) inverkan på marknadens utvärdering av pengarna medan kvalitetsteorin istället betonar penningkvaliténs (t ex huruvida pengarna är inlösbara i guld) inverkan på marknadens utvärdering.

Vare sig man börjar med att betona det ena eller det andra måste man integrera båda perspektiven med samtliga fakta. Stirrar man endast på den ökande penningmängden utan att ta hänsyn till penningkvalitén då kan man ibland få svårt att förstå varför prisnivån inte rör sig “mekaniskt” uppåt. Stirrar man endast på penningkvalitén utan att ta hänsyn till statens plötsliga och oroväckande ökning av penningmängden då kan man ibland få svårt att förstå varför folk, av rädsla, reagerar genom att börja höja sina priser.

Ayn Rands “profetiska” syn på miljörörelsen—en diskussion

Häromdagen inledde Aaron Smith och Onkar Ghate ARI Campus webinarie-serie med en väldigt matig diskussion om Ayn Rands Ford Hall Forum föreläsningar “Apollo and Dionysus” och “The Anti-Industrial Revolution”.

Jag ser redan fram emot nästa webinarie i vilken Ben Bayer och Onkar Ghate kommer att analysera och bryta ned Rands FHF föreläsning “Of Living Death”:

In this lecture on the 1968 papal encyclical Humanae Vitae (Of Human Life), Ayn Rand discusses the meaning of the Catholic Church’s admonition against the use of contraception and the view of sex that it implies. She contrasts this religious perspective on sex with the Objectivist view, drawing out the relationships between love, sex, self-esteem and happiness.

Läs mer om ARI Campus webinarier och registrera er här.

Granska dina nationalekonomiska premisser: läs John Tamny

En anledning till att jag tycker om RealClearMarkets- och Forbes-kolumnisten John Tamny är för att han ofta kommer ett annorlunda perspektiv på saker och ting. Det är inte alltid jag håller med eller ens förstår vad han försöker säga. Och även när jag tycker att han har en poäng är det inte alltid att jag finner hans argument de mest övertygande.

Men idag vill jag uppmärksamma en sak som han skrev nyligen då det tar upp något jag länge har kommit att ifrågasätta. Nämligen idén att centralbankernas låga räntor driver upp börserna.

I sina kommenterar till en artikel av ekonomen James Dorns, lyfter Tamny fram att samma penningpolitik knappast har lett till någon “börsyra” i Japan:

Implicit in Dorn’s embrace of theory over reality is that the Nikkei has been regularly rising since the 1990s in consideration of the Bank of Japan’s close-to-zero rates over the time in question. In reality, the Nikkei Index is trading at a little more than half of what it was in 1989. So unless Dorn thinks Japan’s central bankers were and are incapable of centrally planning market outcomes in the way that Bernanke, Yellen and Powell apparently could and can, he may want to rethink grand pronouncements about stock markets. It’s not a knock on Dorn to say that his aim to explain the infinite decisions that inform equity prices is well beyond his pay grade. As the world’s best traders could have told him, they’re wrong almost as often as they’re right. For Dorn to have believed that he had the answers never made sense.

Han fortsätter med en massa argument och invändningar som jag inte tänker citera för det är inte alls lika intressant som det han skriver några stycken senare:

Some will be driven to defend Dorn’s theories by arguing that $4 trillion in Fed-created buying power simply overwhelmed supply of equities, thus driving their prices up. The problem with such a view is threefold. First of all, it’s worth reminding readers that for every buyer, there’s always a seller. By definition. For every bullish investor allegedly tricked by the Fed’s actions, there would have to be a bearish seller looking to exit. Second, supply/demand is not the driver of equity prices as is. In truth, equity prices are merely the market’s estimate of all the dollars a company will earn in the future. In that case, Dorn would have us believe that the most sophisticated investors in the world thought the Fed’s hapless meddling would indirectly lead to an ever-improving outlook for corporate earnings? Another non sequitur. Third, while commentators overrate how much companies like Amazon, Alphabet and Apple, Facebook and Microsoft influence the overall direction of markets, the simple truth is that all five corporations have made enormous strides in the 21st century. Together they account for 16% of the S&P 500’s total value. Based on Dorn’s theories, investor optimism about the companies mentioned wasn’t really an effect of their innovations as much as central bank focused investors were keeping their eyes on the Fed’s funds rate, along with its bond buying. That’s not serious. Worse, it’s insulting to the genius of U.S. businesses. It’s “You didn’t build that,” academic edition. (Min betoning.)

Tamny har rätt. Rättvisans princip kräver att ska man vara mycket försiktig med att tillskriva centralbankirerna beröm för att skapa börsvärde. För då antyder man, helt felaktigt och orättvist, att (de flesta) kapitalister, företagsledare och entreprenörer inte har förtjänat sina framgångar och förmögenheter genom sina rationella, intelligenta och produktiva bedrifter.

Jag rekommenderar alla som är intresserade av nationalekonomi, och som gillar att bli intellektuellt stimulerade, att läsa John Tamnys RealClearMarkets– och Forbes-kolumner. Ni kommer kanske inte alltid hålla med, men ni kommer nästan alltid att få något att tänka på.

€ € €

På tal om John Tamny: Objektivistfilosofen Harry Binswanger har skrivit två recensioner om Tamnys böcker Popular Economics och Who Needs the Fed?

Det finns ingen censur på Facebook

Häromdagen slängde Apple, YouTube och Facebook ut Alex Jones’ Infowars. Detta fick en del inom den så kallade högern att reagera. Och hur de reagerade är avslöjande.

Infowars personligheten Paul Joseph Watson, som utger sig för att vara en “klassisk liberal”, fördömer Apple, YouTube och Facebook som “storföretag” och “monopol” för att de “definierar parametrarna” för det Första författningstillägget (som är där för att reglera staten, inte individen).

Ted Cruz, som utger sig för att vara en “kämpe för friheten”, kommer med en liknande kritik mot Facebook.

Detta är inte första gången folk från den så kallade högern ondgör sig över att företag vägrar förse dem med en plattform. Dennis Prager, den konservativa radio talk show värden, anklagar i en stämningsansökan YouTube för “censur”.

När det kommer till yttrandefrihetens innebörd är sådana som Paul Joseph Watson, Ted Cruz och Dennis Prager oroväckande fel- och/eller oinformerade. Sanningen är att det inte finns någon censur på privata plattformar som Facebook.

Apple, YouTube och Facebook censurerar ingen när de stänger av användare på grund av deras åsikter.

Att censurera är att tysta individen med tvång eller våld. Det är endast staten som har den lagliga makten att tysta individen med tvång eller våld. Således är det endast staten som kan censurera, inte privatpersoner.

Tvärtemot vad Watson et al. påstår, utgör teknikföretag som Apple, YouTube och Facebook inget hot mot yttrandefriheten alls. Yttrandefriheten är rätten, dvs friheten att tänka, tycka och yttra sig. Men det betyder inte att man har rätt till en plattform.

Man måste förtjäna sin plattform. Antingen får man skapa sin egen eller också får man använda sig av andras genom frivilliga överenskommelser.

När jag vägrar lyssna på Jehovas Vittne då ägnar jag mig inte åt censur. När New York Times vägrar publicera mina artiklar då ägnar de sig inte åt censur. När ett skivbolag vägrar ge ut och distribuera min musik då ägnar det sig inte åt censur. När ett teknikbolag som Facebook vägrar mig en plattform då ägnar det sig inte åt censur.

Om man inte vill associera sig med Alex Jones’ Infowars, just för att man ogillar hans åsikter, då har man också rätten att vägra honom en plattform. Att vägra somliga (t ex Alex Jones) en plattform är ett sätt för individer och företag att ge uttryck för deras idéer och värderingar. Att tvinga Apple att öppna dörren för Infowars är detsamma som att tvinga mig att öppna dörren för Jehovas Vittne.

Eller för att säga samma sak på ett annat sätt: det är censur om man tvingar individer eller företag som Apple, YouTube och Facebook att förse alla med en plattform. Den vars idéer och värderingar man tystar med tvång är då Apple, YouTube och Facebook.

Den så kallade högern—sådana som Watson, Cruz, Prager—avslöjar här sin totalitära ådra i och med de implicerar att staten ska kunna förslava teknikbolagen genom att tvinga dem att förse folk med en plattform.

De som ondgör sig över att individer och företag utövar sin rätt att yttra sig, är nu avslöjade: Watson, Cruz, Prager, et al. är inga vänner till konstitutionalism eller kapitalism. De är inga vänner till individens frihet. Alla som står för individualism och frihet bör därför ta avstånd från dem.