Islamofobi och faktafobi

Islamofobi existerar inte; det är ett ogiltigt begrepp. En fobi är en irrationell rädsla, men rädslan för islam är ju allt annat än irrationell. Den är logiskt förankrad i fakta om islam och dess mest hängivna och konsekventa trosutövare.

Ordet islamofobi används flitigt för att få folk att känna sig som hemska och dåliga människor varje gång de inser grundläggande fakta om islam och dess trosutövare, och får för sig att utöva sin rätt till yttrandefrihet för att välvilligt upplysa och varna sina medmänniskor om islam. Det är då islams försvarare—västvärldens nyttigaste idioter—slänger sig med “islamofob”-kortet. Om detta inte biter på västvärldens försvarare av förnuft och frihet, då följer de snabbt upp med det enda de har kvar: “rasist”-kortet.

Om det vill sig riktigt illa kan man i Sverige dessutom drabbas av statens förtryckande censur, då man anklagas för “hets mot folkgrupp”. Det finns nämligen ingen lagligt skyddad rätt till yttrandefrihet i Sverige; det finns bara yttrandetillstånd för de som säger vad staten godkänner.

Naturligtvis blir många rädda för fakta. De blir rädda för att undersöka islams natur, rädda för vad de kommer att upptäcka och rädda för vad som händer om de råkar dela med sig av sina upptäckter. Man vill ju inte få sitt rykte förstört genom att anklagas för att vara rasist eller hamna i fängelse för att man nämner några förbjudna fakta om islam och muslimer. Så när allt kommer omkring, är det verkligen så konstigt om folk drabbas av faktafobi i det här landet?

Tvång och mental paralysering, en ”truck-like” uppföljning

För flera år sedan skrev jag en artikel i vilken jag försökte förklara hur tvång paralyserar och därmed omöjliggör tänkandet. Nu när jag har läst den igen ser jag att den inte riktigt är så klar och tydlig som den skulle kunna vara. Låt mig därför försöka göra kopplingen mellan tvång och mental paralysering ännu tydligare.

Låt oss ta ett steg tillbaka och fråga oss: Vad är det då vi egentligen gör när vi tänker? Vi observerar, kategoriserar, generaliserar och resonerar. I samma veva som vi gör detta ställer vi en massa frågor som till exempel: Vad är det där? Vad betyder det? Vad är det som händer? Varför? Vad är likheterna mellan A och B? Hur skiljer sig B från C? Vad är orsak och verkan? Finns det kanske mer än en orsak här?

Denna (ofta) ordlösa tankeprocess går ut på att vårt medvetande söker svar eller tips från vårt undermedvetna. Tankeprocessen är nästan detsamma som att vi ”Googlar” vårt undermedvetna. Vårt undermedvetna lagrar vår kunskap; det fungerar nästan som din hjärnas mentala motsvarighet till Apples iCloud. Men vilken typ av svar eller tips vi får beror dels på vad som finns lagrat i vårt undermedvetna och dels hur våra sökinstruktioner ser ut.

Vad händer om du ger ditt undermedvetna instruktioner som det av olika skäl omöjligen kan följa? Om du söker svar eller tips om det okända, obegripliga, osanna (motsägelsefulla) eller ogrundade (godtyckliga), då kommer ditt undermedvetna omöjligen att kunna ge dig några svar eller tips.

Föreställ dig att du plötsligt får till uppgift att ge en föreläsning om ett ämne som du inte är bekant med eller skriva en uppsats om ett ämne som du inte begriper eller börja tala i ett för dig helt nytt och främmande språk. Försök föreställa dig dessa situationer och försök nu observera (introspektera) vad som händer: din hjärna—ditt tänkande—går på tomgång.

Varje gång du försöker logiskt förena det okända, obegripliga, osanna eller ogrundade med vad du vet kommer ditt undermedvetna att börja strejka och du får en känsla av tankeförlamning. Introspektera själv vad som händer när när du försöker bevisa en motsägelse (t ex att socialism är frihet) eller få 2 + 2 till att bli 5 eller visualisera en rund kvadrat. Ditt undermedvetna vet inte vad det ska göra med dessa motsägelsefulla och därför omöjliga instruktioner. Dina mentala hjul bara snurra i luften och du kommer ingenstans. Du får inga svar, inga tips, inga ledtrådar, ingenting och du känner dig (och ser ut) som ett frågetecken. Detta är hur mental paralysering känns som.

Det är inte endast tvång som kan leda till tankeparalysering, men det är endast genom tvång—genom initierandet av fysiskt våld—som andra kan tvinga dig till mental paralysering.

Det finns en hel del tvång som endast negerar eller “kör över” vårt tänkande och det tenderar att vara tvångets motsvarighet till slutna frågor, dvs frågor som kan besvaras med ett ja eller nej. Skatter fungerar ofta som så att de säger klart och tydligt vad som gäller om du tjänar en viss summa pengar på ett visst sätt, då ska du betala den och den summan.

Men det finns också en hel del tvång som inte bara negerar tänkandet utan paralyserar det och det tenderar istället att vara tvångets motsvarighet till öppna frågor, dvs frågor som inte kan besvaras med ett ja eller nej. Statliga regleringar vars motivering eller formulering är okänd, obegriplig, osann eller ogrundad, kommer att ha en paralyserande inverkan.

Föreställ dig att staten förbjuder “orättvisa löner”. Vad är en “orättvis” lön? Om staten påstår att en viss är lön är rättvis fast detta godtyckliga påbud strider mot allt du vet, då kommer dina (motvilliga) försök att rätta dig efter tvånget att framkalla samma känsla av mental paralysering som du får om du försöker få 2 + 2 till att bli 5. Eftersom detta endast kommer framkalla tankeparalysering har du i praktiken inget annat val än att sluta lyda eller sluta tänka.

Hela denna redogörelse är ganska schematisk i den meningen att det finns många aspekter av ämnet som jag inte ens har nämnt, än mindre försökt förklara. Jag kommer att återkomma till detta ämne flera gånger i framtiden och då kommer jag i tur och ordning att behandla dessa olika aspekter. Men jag hoppas ändå att denna redogörelse gör det lättare att förstå hur tvång faktiskt leder till tankeparalysering.

Förnuftets kalla och oresonliga röst: fem år senare

Jag vill bara säga ett par saker nu när jag sakta men säkert håller på att återuppväcka min gamla blogg, och det första är att jag har inte läst mina gamla inlägg på flera år. Så jag säker på att det finns en hel del saker som jag har skrivit men jag inte längre står för.

Med detta sagt vill jag inte på något sätt ge intrycket av att jag inte längre är en objektivist. Tvärtom. Det är just precis för att min förståelse för objektivismen har fördjupats och min förmåga att tillämpa dess principer i mitt liv, tänkande och skrivande har förbättrats som jag vet att jag har skrivit en massa saker som jag idag skulle avfärda som fel och olämpligt.

Det finns dock inte några planer på att börja rensa bloggen på gamla dåliga inlägg. Jag har inget emot att påminnas om hur jag brukade tänka och att med stolthet notera hur mycket visare jag har blivit med åren.

En fri ekonomi är en blomstrande ekonomi

Häromdagen läste jag i New York Times om hur konkurrensen om arbetskraften driver upp lönerna i USA:

The official unemployment rate did rise to 4.9 percent, from 4.7 percent, but that was largely because more Americans rejoined the work force. And average hourly earnings ticked up again, continuing a pattern of rising wages that brought the yearly gain to 2.6 percent.

. . .

The tighter labor market is nudging up wages. David Lukes, chief executive of Equity One, a commercial real estate investment company, is one of several employers who said they had increased salaries and benefits to retain current staff members and attract new ones.

“I’ve had the troubling experience of losing good employees,” said Mr. Lukes, who has offered perks like flexible hours and stock incentives to keep the competition at bay. “Reward programs are much more important than they were three, four and five years ago.”

He said that for the kind of workers he was looking for — administrators, sales representatives, accountants, paralegals, construction managers — the labor pool is not that deep.

. . .

“I travel all over the country and everywhere I go, I sit down with C.E.O.s and ask them what their No. 1 problem is,” Steve Rick, chief economist at CUNA Mutual Group, which provides insurance and financial services for credit unions nationwide, said. “They say, ‘Just finding qualified people, from a teller to a mortgage home officer.’”
http://www.nytimes.com/2016/07/09/business/economy/jobs-report-unemployment-wages.html

Detta är naturligtvis glada nyheter för många amerikaner som nu ser fler möjligheter till bra och välbetalda jobb. Detta är något som de flesta upplever, om än i varierande grad, när det råder en så kallad högkonjunktur. Ju starkare “högkonjunktur”, desto fler tar del av den starka efterfrågan på och intensiva konkurrensen om arbetskraft. Ju starkare efterfrågan och konkurrensen är, desto fler får eller erbjuds höga löneökningar och/eller generösare förmåner. Det är bland annat därför som de allra flesta med rätta associerar högkonjunkturer med “goda tider”. Tänk om “de goda tiderna” kunde vara för evigt? Det kan och gör de också—under kapitalism. Om du tycker detta låter det allra minsta lockande, då kan du säkert också föreställa dig hur mycket rikare och bättre livet är under riktig kapitalism jämfört med dagens blandekonomiska röra.

En blomstrande ekonomi är det naturliga tillståndet för en ekonomi fri från statliga tvångsingrepp. Ju friare ekonomin är, desto bättre. Det beror på att i den mån människor är fria att producera och handla kommer människor också att göra det. Det enda vi behöver för att skapa välstånd och handla med varandra är frihet; det enda som krävs är att staten avskaffar barriärerna för produktion och handel, dvs tvångsingrepp som skatter och tullar, regleringar och inflation.

Det finns ingen gräns för människors behov för mer välstånd. Det finns därför ingen anledning för en fri ekonomi att uppleva någonting annat än tillväxt. Ibland växer ekonomin snabbare, ibland långsammare men växer gör den hela tiden. I en fri ekonomi kommer kontinuerligt nya och växande företag och industrier att ersätta gamla och krympande företag och industrier, vilket hela tiden skapar ett flöde av nya och bättre jobb, en ständig framväxt av nya möjligheter för produktion och handel. I en sådan här fri och dundrande ekonomi kommer alla som vill jobba också att få jobba. Föreställ dig hur fantastiskt det skulle vara om samma välståndsskapande dynamik som utmärker Silicon Valley präglade hela ekonomin.

Alla delar av ekonomin växer naturligtvis inte samtidigt eller i samma takt. Vissa delar av ekonomin krymper eller tynar istället bort. Men en sak är säker: Ju mer som produceras, desto mer kan och kommer också att produceras. Ett växande välstånd, dvs kapitalackumulation, gör det nämligen möjligt att hela tiden producera mer och mer. Kapital leder till en större och större efterfråga på arbetskraft såväl som maskiner och verktyg som gör oss mer och mer produktiva. Kapital gör det möjligt för fler och fler att skaffa sig värdefulla utbildningar som höjer vår förmåga att skapa välstånd. Välstånd göder välstånd—och det finns, som sagt, ingen gräns för hur mycket vi behöver eller vill ha. Det finns ingen nivå på levnadsstandarden som är “tillräcklig”—inte så länge människor är fria att upptäcka nya (såväl som gamla försummade) behov och nya sätt att tillfredsställa dem—inte så länge människor vill göra det mesta av livet.

En “högkonjunktur” är således inte bara det vanliga, naturliga normaltillståndet i en fri ekonomi, det är också ett tillstånd som kan vara för evigt. Anledningen är enkel: Behovet för välstånd är oändligt. Om du tänker efter så finns det ingen gräns för hur mycket rationella och livsbejakande människor behöver. Det finns inte heller någon gräns för hur allt vi redan har kan förbättras. Därför kan vi alltid producera mer, ständigt förnya och förbättra. Den enda “gränsen” för ekonomiska framsteg är människans förnuftsförmåga, upptäckarglädje, uppfinningsrikedom och produktionsfärdigheter. Det finns därför ingen anledning att tro att folk helt plötsligt skulle få för sig att sluta upptäcka utveckla, uppfinna, producera och handla. Det finns ingen gräns för vad eller hur mycket som kan och behöver produceras eller förbättras. Därför finns det ingen gräns för hur mycket jobb som kan eller måste utföras. Det enda som idag stoppar folk från att erbjuda eller ta jobb är statliga ingrepp i form av skatter, minimumlöner, licenskrav, etc.

En “lågkonjunktur” (eller “kris” eller “recession” eller “depression” eller “krasch”) är egentligen ett onaturligt tillstånd i en fri ekonomi. Med undantag från naturkatastrofer eller krig så är statliga tvångsingrepp som skatter, tullar, regleringar och inflation det enda som har regelbundet kraschat ekonomier. Ekonomisk historia påvisar vidare att en situation där gamla företag och industrier försvinner utan att ersättas av nya företag och industrier, gamla jobb försvinner utan att ersättas av nya och bättre jobb och där möjligheterna för produktion och handel är kraftigt begränsade och hela tiden krymper är det naturliga tillståndet i (mestadels) kontrollerade ekonomier. Ju mer kontrollerade, desto värre. Resultatet är en förhållandevis låg levnadsstandard, arbetslöshet och hopplöshet.

Detta för oss till observationen som fick mig att börja tänka på allt detta, nämligen att när ekonomin är stark så råder det en kraftig efterfråga på den begränsade arbetskraften. Detta medför naturligtvis att konkurrensen om arbetskraften ökar. För att locka till sig ny och/eller behålla sin nuvarande arbetskraft måste affärsmän erbjuda högre löner och generösare förmåner. I den utsträckning som staten erkänner och respekterar individens frihet—i den utsträckning vi lever och njuter av en fri och växande ekonomi—råder det en “säljares marknad” för arbetssäljare. Raka motsatsen, dvs en “köpares marknad” för arbetsköpare, råder däremot i samma utsträckning som staten söndrar ekonomin genom att kränka individens frihet med statliga ingrepp (skatter, tullar, regleringar och inflation) som tvingar människor att handla mot deras rationella egenintresse.

Det mest perversa är att varje gång vi får en glimt av det underbara normaltillståndet på en fri marknad, dvs en situation där arbetslösheten är nästan obefintlig, företagare konkurrerar om arbetskraften med högre löner och generösare förmåner, då tycker våra paternalistiska och “planhushållande” politiker att det har minsann “gått för långt”. Vår levnadsstandard ökar “för mycket” och det kan vi inte tolerera. “För mycket välstånd” leder nämligen till en “överhettad” ekonomi med inflation som följd, varför staten måste “kyla ned” ekonomin med skatter, regleringar och godtyckliga räntehöjningar. Det som gör detta så perverst och tragiskt är inte bara det att det berövar oss från de “goda tiderna” (som inte måste sluta), utan också att detta är ovetenskapligt nonsens. Välstånd leder aldrig till inflation, dvs ett försämrat penningvärde. Endast staten har makten att urholka penningvärdet genom att öka penningmängden för mycket i förhållande till efterfrågan på pengar.

“Dåliga tider” med allt det lidande och elände det medför hör inte hemma i en fri ekonomi; ty en fri ekonomi är en blomstrande ekonomi. I en fri ekonomi råder det alltid “goda tider”. Fria ekonomier växer och blomstrar och livet blir i absoluta förhållanden bättre medan ofria ekonomier stagnerar eller krymper och livet blir i relativa (och ibland till och med absoluta) förhållanden sämre. Detta kausala samband går att observera över hela världen och genom hela mänsklighetens historia. Rationella nationalekonomer som Jean-Baptiste Say upptäckte och påvisade dessa relationer för mer än tvåhundra år sedan.

Vi kan en dag leva och njuta i en fri och blomstrande ekonomi, en ekonomi där de “goda tiderna” aldrig tar slut. Men för att komma dit måste vi börja ifrågasätta och förkasta det falska teoretiska ramverk som utgör “den konventionella visdomen” inom nationalekonomin. Och det är precis vad jag kommer att göra i framtida artiklar.

Varför återuppväcker jag bloggen igen?

Det finns en lång och en kort förklaring. Den kortaste förklaringen är egentligen mycket enkel. Även om jag har bott i USA de senaste tre åren så betyder det inte att jag har slutat följa utvecklingen i Sverige och Europa, och vad jag har sett på avstånd har gjort mig mycket förskräckt och orolig för Västeuropas framtid. Jag tänker på allt ifrån socialdemokratins återkomst till hotet från islam.

Med ett fåtal undantag, har Sveriges intellektuella vägrat att göra sitt jobb. De har vägrat att förse folket med den intellektuella utvärdering och vägledning som behövs för att förstå vad som händer, varför det är en katastrof och vad som bör göras istället. Istället har de systematiskt och avsiktligen vilselett allmänheten med oursäktligt oärliga “analyser” där de relativiserar, rättfärdigar och göder Sveriges självdestruktiva utveckling.

Jag kan inte längre bara titta på medan allt detta pågår. Jag måste göra något, jag måste göra min röst hörd. Sverige behöver förnuftets kalla och oresonliga röst; därför måste jag återuppväcka bloggen.

Bloggen är död, länge leve bloggen!

Nu är jag mer eller mindre tillbaka från semestern. Nästan. Jag är fortfarande i Finland och vet inte hur länge jag blir kvar här. Har en enorm ”back log” med nya saker som jag fortfarande måste ta itu med.

Vad har jag haft för mig? Jag har varit rysligt upptagen. Förutom njutit av livet i Finland, har jag översatt min C-uppsats till engelska, fixat ett par amerikanska, objektivister till professorer som referenser och ansökt till OAC. Mitt långsiktiga mål är att jobba för ARI/ARC som författare/skribent. Allt jag gör syftar, ytterst, åt detta mål.

Jag har därför både goda och dåliga nyheter. Den dåliga nyheten är att jag har bestämt mig för att lägga ned bloggen. Mitt främsta skäl för mitt beslut är att jag vill nå fler läsare.

Detta för mig till den goda nyheten: jag kommer *inte* att sluta blogga. Jag kommer däremot att satsa allt på min ”nya” engelspråkiga blogg The Cold Voice of Reason.

Jag har redan ett par artiklar på gång, men i början kommer jag även att publicera översättningar av mina svenskspråkiga favoritinlägg. (Vad gäller den svenska bloggen så kommer jag, på sin höjd, kanske skriva någonting om det är något som jag verkligen brinner för och som endast berör svenska läsare.)

Jag tar fortfarande emot frågor, fast i framtiden föredrar jag om de formuleras på engelska då jag kommer att besvara dem på engelska. Jag uppskattar alla som har donerat till min gamla blogg. Jag uppskattar alla som kommer att donera till mig i framtiden också.

Bloggen är död, länge leve bloggen!

Bästa premisser,
Carl Svanberg