Myten om Kubas sjukvård

Sjukvården på Kuba är inget att ha. Vilket knappast borde komma som någon överraskning eftersom Kuba är en socialistisk diktatur med en socialistisk sjukvård. Socialism förstör alltid. Samma destruktiva socialism som har förstört hela den kubanska ekonomin lär knappast göra några underverk inom sjukvården.

Många har dock en helt felaktig och förvrängd uppfattning om hur bra den kubanska sjukvården är. De säger att på Kuba får folket ”gratis” sjukvård av bra kvalitet. Detta sägs bevisa att socialismen därför inte är ett fullständigt misslyckande. Inte på Kuba i varje fall. Men detta är alltså helt fel. Det är en myt.

Detta upptäckte antropologprofessorn Katherine Hirschfeld den hårda vägen när hon under sin två åriga vistelse i landet blev sjuk. Hirschfeld säger till tidningen Miami Herald (10 januari, 2008), föga förvånande, att nästan alla påståenden om att den kubanska sjukvården är något att ha, grundar sig på statistik som kommer från den kubanska regeringen eller på korta vistelser i utvalda statliga mönstersjukhus. Men detta är knappast den verklighet som de flesta kubaner lever under.

Hirschfeld berättar att före revolutionen var sjukvården faktiskt tillgänglig för de allra flesta, även de fattiga, i städerna. Det är alltså ännu en myt att socialismen på Kuba gjorde sjukvården tillgänglig för de fattiga. Troligen är det så att färre har tillgång till sjukvård, än mindre bra sjukvård, än före Castro tog över. Om du behöver sjukvård på Kuba då måste du vända dig bort från de offentliga sjukhusen och istället söka upp läkarna på en svart marknad för sjukvård. Om de blev tvungna att ändå söka upp ett sjukhus, då måste de ofta förbereda sig genom att på egen hand skaffa allt som kan tänkas behöva: läkemedel, bandage, bindor, tråd.

Att fixa allt detta kommer knappast utan ett högt pris som säkert är svårt att bära för många av de fattiga kubanerna. Var får de läkemedel ifrån? Det kapitalistiska USA så klart.

Den kubanska sjukvården lider nu inte bara på en brist av mediciner och alla möjliga tillbehör som behövs för att kunna ge folk sjukvård, den lider också av en alltmer akut brist på läkare.

Hirschfeld gjorde sin doktorsavhandling om det kubanska sjukvårdssystemet. Hirschfeld tror att hennes förödande kritik mot systemet, inte gjorde henne särskilt populär bland etablissemanget, vilket förmodligen gjorde att hennes doktorand blev ett år försenad. Jag skulle inte bli överraskad om hon fick motstånd för att det fanns många vänligt inställda till socialismen eller som bara var otroligt naiva att de blint köpte den statistik som den kubanska staten har producerat.

Hirschfeld är inget annat än en hjälte som har gjort så mycket arbete för att avslöja missförhållandena inom den socialistiska sjukvården på Kuba. Att hon dessutom fick kämpa sig emot pro-socialistiska kollegor gör henne till en moralisk inspiration för alla som någon dag kanske vill ta bladet från munnen och skriva en doktorsavhandling om något genuint kontroversiellt.

Katherine Hirschfeld har också kommit ut med en bok i ämnet, Health, Politics and Revolution in Cuba since 1898. Den ser jag fram emot att läsa någon dag.