”The World Without Us”?

Gary Kamiya recenserar i Salon boken ”The World Without Us” av Alan Weisman. Bokens tema är: ”What would the earth look like if humans suddenly disappeared? An audacious new book imagines a people-free planet, and restores our sense of awe”. Kamiya skriver:

Weisman embarks on an audacious intellectual adventure: He tries to imagine what the world would be like if humans suddenly disappeared. ”How would the rest of nature respond if it were suddenly relieved of the relentless pressures we heap on it and our fellow organisms?”

Bokens författare och dess beundrare är representativ för den människohatande själ som driver environmentalismen. Kamiya som uppenbarligen gillar boken skriver: ”Written as if by a compassionate and curious observer on another planet, his book restores a sense of wonder not just to one little piece of the cosmos, but to the human race whose amazing deeds have transformed it, and whose equally monumental folly now threatens it”. (Min kursivering.) Och: ”‘The World Without Us’ taps into one of our deepest, if only furtively acknowledged, pleasures: imagining destruction. Just as Tom Sawyer sneaked deliciously into his own funeral, we gobble up Weisman’s anecdotes about the decay and dissolution of everything human”.

Tala för dig själv Kamiya.

Att mänskligheten försvinner är enligt Kamiya och Weisman inte något deprimerande. Nej, det är ett ”happy ending” som är ”oddly inspiring”. Och tillägger Kamiya: ”Weisman concludes that many of those happy endings are possible even if humanity doesn’t disappear — as long we curb our appetites and our population”. (Min kursivering.)

De som säger att environmentalismen såsom ideologisk rörelse drivs av en vilja att förbättra människans miljö bör lägga märke till denna kommentar: ”And even if we end up causing our own extinction, it is profoundly reassuring to think that the Earth will not only survive, but flourish”.

I boken beskriver Weisman med stor pervers förtjusning hur människans tillvaro skulle långsamt ruttna bort om bara människan kunde försvinna från jordens yta:

What would happen to our homes? Weisman walks us meticulously through the steps that lead inevitably to the complete destruction of almost every single part of our houses. The first and last enemy is water. Water sneaks in at the weak points of roofs, near the chimney, for example. It enters around the edges of nails. Mold begins to grow on wet wood; under the mold, ”threadlike filaments called hyphae are secreting enzymes that break cellulose and lignin down into fungi food.” The roof falls in. More water enters through the windows, some shattered when birds flew into them. The floor corrodes. Squirrels and lizards eat the drywall. Vinyl siding begins to crack as its plasticizers weaken. Even aluminum begins to break down, as salt eats it away. Steel gas pipes begin to rust away. PVC pipe yellows and thins. In 500 years, just about everything is gone, eaten away by the elements, the remaining scraps covered up by vegetation.

Efter en nästan lika detaljerad redogörelse av hur New York skulle ruttna bort inleder Kamiya med denna avslöjande mening: ”Having whetted our appetite with this vision of a dissolved New York…”

Vidare:

The last glacier left New York only 11,000 years ago — which would make us due for another Ice Age now, were it not for the fact that we’ve stuffed ‘our atmospheric quilt with extra insulation’: CO2. As a result of human activity, ‘there’s more CO2 floating around today than at any time in the past 650,000 years.’ This means that glaciers won’t encroach for at least another 15,000 years. (Min kursivering.)

Varför får jag känslan av att Weisman är irriterad över att vi slipper istiden?

Weisman säger att om bara människan försvann från Afrika skulle djurlivet frodas som aldrig förr. Med falsk indignation noterar Weisman ”that ‘Only one thing, too terrible to contemplate, might slow all this proliferating before all the animals go extinct’: AIDS. Noting that the HIV virus probably spread to humans through bush meat, he asks rhetorically, ‘Could AIDS be the animals’ final revenge?'” Notera att det inte slog Weisman att om det nu är så oerhört viktigt att bevara djurlivet i Afrika, kan vi väl bara föda upp fler djur – istället för att hoppas på AIDS som den enda lösningen?

Som alltid när den nihilistiska environmentalismen talar om ”lösningar” handlar det om falska alternativ:

In his conclusion, Weisman changes his tone — and reveals just how seriously he takes the problems he has been exploring. He calls for mankind to cut its birthrate dramatically by limiting every female to one child. By 2100, we would have reduced the human population to 1.6 billion, back where it was in the 19th century. The only alternative, he strongly implies, may be figuring out how to travel to other planets, either physically or by replicating ourselves remotely, cloning our bodies holographically and e-mailing our minds across the cosmos.

Valet står alltså mellan att vi kraftigt minskar antalet människor eller också löjlig science fiction fantasier. Science fiction som ändå inte har en tillstymmelse till chans att bli verklighet, om världens Weismans får en chans att påverka framtiden.

I den mån folk inte lyckas genomskåda motiven som gömmer sig bakom världens Weismans, kommer de alltid att välja det mest ”realistiska” alternativet som ”lösning”. Och därmed går de rakt in i environmentalisternas fälla.

Accepterar du argumentet att jorden skulle ”må bättre” av att det fanns några människor, att en jord utan människor därför vore ”bättre”, och att som en ”lösning” på våra ”miljöproblem” accepterar du förslaget att minska antalet människor, då hamnar du i en situation som implicit gör till dig förespråkare av en utrotning av mänskligheten.

För går man med på allt detta då är det inte längre en principfråga som diskuteras när någon föreslår den fullständiga utrotningen av mänskligheten. Nej, det är då endast en diskussion om detaljer som berör exakt hur många människor som ska få leva – om några ska få leva överhuvudtaget – och exakt hur man ska göra sig av med de ”överflödiga”. Så om och när en framtida Weisman säger att 1,6 miljarder är för många och att vi måste gå ned till 500 miljoner, och sedan efter det ned till 100 miljoner, och sedan efter det ned till 10 miljoner, varför då inte bara löpa hela linan ut? Vad kan du rimligen säga i protest – om du har accepterat environmentalismens premisser?

Nej, om du verkligen värdesätter livet, människan och vår tillvaro på jorden, då måste du ta ett principiellt ställningstagande mot environmentalismen. Men för att ta ett sådant ställningstagande måste man inse att man är värdig att leva – och att man är värdig att njuta av livet på jorden – att man är värdig att åtnjuta en hög levnadsstandard. I vår kultur är det inte uppenbart varför det skulle vara moraliskt sett helt riktigt att se sitt eget livs värdighet.

Environmentalismen är inte en produkt av ”fakta” från någon UR-dokumentär eller ”vetenskap” från FN. Nej, det som gör så många så villiga att utan problem överväga ett självmord för ”naturens skull” – och att hänsynslösts dra med resten av mänskligheten i ett sådant självmord – är just den nedvärdering av av människans liv som modern filosofi har förorsakat genom århundrandena.

Upplysningsarbete som syftar till att informera allmänheten om att världen inte håller på att gå under på grund av människans aktiviteter – och att människans faktiska miljö i själva verket aldrig har varit bättre än vad den är idag – är bra. Det underminerar nämligen endast trovärdigheten hos environmentalisterna.

Fakta och vetenskap avslöjar att denna fråga inte handlar om fakta eller vetenskap eller jordens framtid eller vår miljö. Fakta och vetenskap avslöjar att denna fråga är i grunden filosofisk och att den enda långsiktiga lösningen därför är att sprida en mer rationell filosofi i vår kultur. Tips på vad du kan göra? Läs essän ”What Can One Do?” av Ayn Rand. Den finns återpublicerad i Philosophy: Who Needs It.