Rationalitet

Igår fick vi bekanta oss med en familj vars tragiska öde kan lära oss en hel del. Ofta får man ju höra att det inte finns några sanna altruister, att alla egentliga är egoister. Samma sorts människor tycks också tro att det här med att vara egoist är det enklaste som finns. Men som denna tragiska familj illustrerade så tydligt stämmer inte detta.

Idag tänker jag behandla en aspekt av vad det handlar om att vara en sann egoist, enligt objektivismen. Jag tänker behandla den primära dygden som Ayn Rand såg det, nämligen rationalitet. Dygd är det handlande med vilket man uppnår eller bevarar ett värde. Vad är rationalitet? Rationalitet är, enligt Rands definition, erkännandet och accepterandet av förnuftet som vår enda källa till kunskap, omdöme och vägledning för handlande.

Varför är rationalitet en dygd? Det kommer av förnuftets roll i människans liv. Människan föds inte med några instinkter som talar om för henne hur hon måste gå till väga för att hon ska överleva. Hon behöver kunskap, hon måste fatta verkligheten. Förnuftet är människans enda källa till kunskap – kunskap som ligger till grund för hennes omdöme och vägledning. Förnuftet är alltså människans grundläggande överlevnadsmedel, och det är därför som rationalitet är den primära dygden.

Rationalitet är inte bara erkännandet av att förnuftet är hennes enda källa till kunskap. Rationalitet kräver mer än så. Rationalitet kräver av henne att hon hela tiden ser till att använda förnuftet, att hon hela tiden tänker, att hon systematiskt använder sin intelligens för att lösa sina problem, tänka ut lösningar, förstå sig på världen bättre. Detta är en förutsättning för att vi så bra som möjligt ska kunna handskas med vår tillvaro, vilket gör förutsättningarna för vårt liv och vår lycka så bra som möjligt.

Rationalitet kräver inte av människor att de blir intellektuella eller att man måste vara ett geni, det kräver bara av dem att de så systematiskt som möjligt använder sin intellektuella förmåga som de bara kan. Förnuftet är en praktisk själsförmögenhet för alla människor av alla förmågor.

Rationalitet kräver av henne att hon väljer sina mål i livet och medlen för att uppnå dem med hjälp av förnuftet. Människor kan inte leva ett bra och lyckligt liv genom att inte skaffa sig några övergripande och rationella mål i livet, genom att låta sina nycker eller känslor, eller stundens ingivelse bestämma över deras liv. Vi kan inte heller låta vårt val av mål vara godtyckligt eller irrationellt, för då kommer de inte att kunna förverkligas utan att krocka med varandra, eller att vara oförenliga med andra värden som ditt liv och din lycka förutsätter. När vi väl har, på rationella grunder, valt våra mål i livet så kan vi inte låtsas som att de kommer att uppnås av sig själva. Önsketänkande fungerar inte: verkligheten är vad den är alldeles oavsett vad vi hoppas på. Rationalitet kräver alltså att vi respekterar verkligheten, eller närmare bestämt lagen om orsak och verkan. Detta sista har en viss betydelse, som jag kommer återkomma till senare.

Den primära lasten enligt objektivismen är givet att man förstår förnuftets roll i människans liv ganska självklar: irrationalitet. Irrationalitet handlar i sin essens om att avsiktligen blunda inför verkligheten, att man avsiktligen försöker göra sig själv blind, att evadera. Detta är den grundläggande roten till allt ont. (Att evadera handlar inte bara om att blunda inför vissa positiva fakta, det handlar också om att acceptera saker som sanna utan att det finns några fakta som stöder ens trosföreställning; det man då blundar inför är det faktum att det inte finns något som stöder ens tro.) Det är ett uttryck för att man inte vill anstränga sig intellektuellt, för att man inte vill använda sig av sitt förnuft, att man inte vill fatta verkligheten, att man tror att man kan överleva utan att riktigt veta vad det är man gör, varför man gör det, och hur man ska gå till väga.

De som evaderar söker i regel bara evadera en aspekt av verkligheten som de kanske inte gillar. Men eftersom verkligheten och all vår kunskap om verkligheten, är interrelaterad, kommer varje sådan evasion automatiskt att leda till en ny. Man kan därför inte kontrollera var man ska börja och sluta evadera dvs man kan inte isolera sina evasioner. Ett exempel på detta är vad som händer om du t ex blundar inför det faktum att dina rökvanor kan ha konsekvenser för din hälsa. Hur ska du kunna blunda inför en sådan sak utan att också börja blunda inför all forskning som finns på området? Och hur ska du kunna evadera all forskning utan att börja ignorera den vetenskapliga metodens validitet, förnuftet som vår enda källa till kunskap, sinnenas giltighet, lagen om orsak och verkan, identitetslagen? Vad gör du den dagen din läkare visar dig en bild på din förstörda lungor? Normalt sett brukar naturligtvis inte de som evaderar tänka på någonting av allt detta. De försöker inte vara logiska eller konsekventa i sina evasioner. De nöjer sig i regel med att evadera de logiska konsekvenserna av deras egna evasioner.

De irrationella har kort sagt ingen större respekt för verkligheten. Det är därför ingen slump att irrationella tror att de kan t ex få konsekvenser utan att behöva göra några ansträngningar för att åstadkomma dem. Dessa tror att man kan få någonting utan att ge någonting, att lagen om orsak och verkan inte gäller: att för att bli rik krävs det inget arbete, att för att få kärlek krävs det inte att man är värd att bli älskad. Men så är det förstås och det är därför de inte kommer att bli varken rika, eller förälskade, eller lyckliga, eller ens vid liv.

Vi har de som tror att de kan vända ordningen på orsak och verkan. De tror att de genom att skaffa sig oförtjänt kärlek också blir älskvärda personer. Men så är det förstås inte; man kan inte vända på ordningen. Eftersom man inte utan vidare kan lura sig själv om vem man egentligen är, och eftersom den vars kärlek man har lurat till sig hela tiden kan komma att en dag upptäcka vem man egentligen är, och att sannolikheten för att så också kommer att ske en dag är ganska stor, kommer man bara att sluta upp med varken oförtjänt kärlek eller med en oförtjänt självkänsla.

Sedan finns det förstås de som tror att de kan ha orsaker utan konsekvenser. De som t ex tror att de kan ha sin rökning utan konsekvenser. De tror med andra ord att lagen om orsak och verkan upphör att gälla, bara för att de inte vill kännas vid konsekvenserna. De tror att de kan evadera konsekvenserna, att de så att säga kan ”komma undan”. Men det kan de inte, inte i längden. Till slut kommer verkligheten att springa i kapp dem, och då är det ofta för sent.

Det irrationella paret jag berättade om igår utgör en skrämmande perfekt konkretisering av essensen av irrationalitet. Här hade vi en familj som ville ha oförtjänt välstånd. Jag kan naturligtvis inte läsa deras tankar, men eftersom vi vet att de vill ha oförtjänt välstånd kan vi förmoda att vad de var ute efter inte var deras materiella levnadsstandard så mycket som känslan av att de besatt den produktiva förmågan som krävs för att förtjäna en högre materiell standard. Om detta var deras psykologiska motiv för att sträva efter deras oförtjänta välstånd, kan vi ju utan större problem konstatera att de omöjligen kunde lyckas. Verkligheten är vad den är och inget önsketänkande i världen kommer att förändra det faktum att denna industriarbetare och sjuksköterska, skulle kunna jobba ihop till den höga levnadsstandard de tillfälligt åtnjöt. Men alldeles oavsett om detta var deras psykologiska motiv för deras handlande, betedde de sig som om de trodde att skulle kunna leva på krediter för all framtid utan att det skulle få några konsekvenser. Men verkligheten är vad den är; lagen om orsak och verkan kommer inte att upphöra bara för att de hoppas på det. Till slut kommer verkligheten att springa i kapp dem och det gjorde den också. Inga evasioner i världen skulle kunna rädda dem. Det irrationella är det omoraliska, och det omoraliska är det opraktiska.

Efter denna korta behandling av ämnet, bör det framgå för de flesta varför objektivismen betraktar rationalitet som den primära dygden och irrationalitet som den primära lasten. Det bör även framgå varför det rationella, moraliska och praktiska hör ihop medan det irrationella, omoraliska och opraktiska hör ihop.

I morgon kommer jag att behandla en annan av objektivismens dygder.