Är välfärdsstaten bra för friheten?

Ja, det hävdar i alla fall Samuel Hammond, som jobbar som fattigdoms- och välfärdsanalytiker för Niskanen Center. I en rapport med titeln “The Free-Market Welfare State: Preserving Dynamism in a Volatile World” försöker han argumentera för att en välfärdsstat inte bara är förenlig med en fri marknad, utan att den faktiskt gör att den fungerar bättre och leder till (bevarandet) av mer ekonomisk frihet.

Vad är argumentet? Hammond börjar med att göra en korrekt observation, nämligen att en välfärdsstat gör inte ekonomin socialistisk. De flesta välfärdsstater (länder som Sverige, Norge, Frankrike eller USA) är vad ekonomerna Ludwig von Mises och George Reisman korrekt identifierar som hämmade marknadsekonomier.

Men vad menar då Hammond med “välfärdsstat”? Han tycks endast mena ett system med universella, “generösa” socialförsäkringar.

Bakgrunden till hans argument är att globaliseringen och automatiseringen skapar ekonomiska osäkerheter som gör att folk kommer att vända sig emot den fria marknaden och kapitalismen då de blir utblottade och utelämnade till sitt grymma öde när deras jobb och jobbförmåner försvinner. Det blir svårt för folk att anpassa sig för den kreativa förstörelsen då USAs socialförsäkringar är så “snåla”. Detta leder, enligt Samuel Hammond, till ett motstånd till frihandel, fria marknader, fri invandring, osv.

Därav Hammonds tes: “preserving the full dynamism of the U.S. economy will require transforming the current patchwork of means-tested programs into a system premised on the fundamental complementarity of free-markets and universal social insurance—a true ‘free-market welfare state.’”

Med hänvisning till Hayek menar Hammonds att den klassiskt liberala frihetsdefinitionen är fullt förenlig med vad han beskriver som en socialförsäkringsstat.

Individens frihet att forma sitt eget liv undermineras inte av omfördelningspolitik eller socialförsäkringar utan av statliga tvångsingrepp som priskontroller eller licenskrav och liknande. Således ska man, enligt Hammond, skilja på interventionsstaten och socialförsäkringsstaten.

Hammond påstår att socialförsäkringar ökar individens möjlighet att planera sitt liv genom att ge honom en viss nivå av ekonomisk säkerhet och trygghet inför framtiden. Därför har socialförsäkringar samma roll och värde för individen som respekt för privat egendom, stabil valuta, lagstyre, osv.

Sedan går han från detta till att säga att precis som dessa faktorer medför mer ekonomisk frihet kan statliga socialförsäkringar göra detsamma. De uppmuntrar till entreprenörskap, minskar jobbsöknings och anpassningskostnaderna, förmånsmobilitet, säger han.

Sedan försöker han förklara varför så många motsätter sig socialförsäkringsstaten och varför det är ett misstag att göra så. Han säger att de ekonomisk frihets-index som Heritage och Fraser producerar lider av en “fördom” som gör att de inkluderar statens storlek som en negativ faktor trots att den, enligt honom, har inget eller till och med ett positivt bidrag till ekonomisk frihet.

Hur i hela fridens namn kom han fram till detta? Endast genom att titta på korrelationen mellan statens storlek och alla andra faktorer som påverkar den ekonomiska friheten och sedan konstatera att länder med generösa socialförsäkringar också tenderar att ha mer ekonomisk frihet.

Men detta är, för att uttrycka sig diplomatiskt, inget logiskt sätt resonera sig fram till socialförsäkringar leder till mer ekonomisk frihet eller att de i varje fall inte har en negativ inverkan på vår ekonomiska frihet.

Bara för att vi i de nordiska länderna sannolikt lider av färre regleringar än andra gör inte att socialförsäkringssystemet i sig själv gör oss mer fria, när det i själva verket gör oss mindre fria.

Det är ganska enkelt att hur skattefinansierade, dvs tvångsfinansierade socialförsäkringar berövar individen på sin frihet. Ju mer staten beskattar oss, desto mer makt har den över våra pengar. Genom att med skatt, dvs tvång, ta mina pengar kan staten nu bestämma hur mina pengar ska spenderas. Ju mer pengar staten tvingar mig att betala i skatt, desto mindre pengar har jag att förfoga över. På detta vis begränsas min egenmakt. Jag kan inte längre göra det som, i mitt rationella omdöme, är bäst för mig. Jag tvingas istället göra sådant som jag anser är mindre bra eller rentav dåligt för mig. Istället för att t ex spara och investera mig själv till ekonomiskt oberoende tvingas jag finansiera det statliga “pensions”systemet.

Hur som helst påstår Hammond:

. . . the Heritage Foundation and Fraser Institute worsen the external validity of their indexes by including subcomponents based on “government size” that are at best neutral (taxation) and at worse positively correlated with institutional quality (transfers). That this is a sacrifice both organizations are willing to make shows the extent to which their indexes are driven by anti-government ideological priors rather than social-scientific utility.

Detta följs av en diskussion om varför USA bör övergå från dagens lapptäcke till bidragsstat till en universell, “generös” socialförsäkringsstat. Slutsatsen är, hur som helst, att “Well-designed welfare programs go beyond relieving poverty and inequality to represent a type of cooperative institution, not unlike the market, which exists to enable individual self-authorship and planning in the face of uncertainty.” Och:

Indeed, when developed countries are grouped according to their commitment to free and open markets and the strength of their social insurance system, “free-market welfare states” stand out as among the freest countries on earth. Contrary to our ideological axis, which runs from “small government” libertarian (pro-market, anti-transfer) to “big government” progressive (anti-market, pro-transfer), countries tend to converge around an off-diagonal axis running from reactionary (anti-market, anti-transfer) to liberal (pro-market, pro-transfer). Universal social insurance programs are thus not only freedom- and dynamism-enhancing in and of themselves, but appear to go together as part of a stable political equilibrium. This provides a framework for a research and reform agenda that goes beyond insulating markets from a reactionary backlash, to one based on social welfare policy as a tool for actively accelerating the American economy into the future.

Min första reaktion är att Hammond har gett ett övertygande argument för att det är bra att ha ett ekonomiskt skyddsnät. Men han har inte gett ett övertygande argument för att skyddsnätet måste bestå av socialförsäkringar tvångsfinansieras med skatter och organiseras av staten.

Han har inte heller gett ett övertygande argument om att detta förstärker vår ekonomiska frihet eller är förenlig med den fria marknaden, när det så uppenbarligen inte gör det.

Att tvinga folk att finansiera socialförsäkringar är ju att bokstavligen minska individens frihet att bestämma över sina egna pengar och organisera sin egen ekonomiska trygghet genom sparande och privata försäkringar.

Alternativet till de nordiska ländernas universella socialförsäkringsstat är inte USAs lapptäcke till bidragsstat. Detta är två omoraliska alternativ då de berövar individens på sin frihet att handla i enlighet med sitt rationella omdöme och som gör oss alla beroende av staten.

Det moraliska alternativet är ett privat finansierat och organiserat skyddsnät som kan bestå av en frivillig kombination av sparande, försäkringar, släkt, vänner och grannar, kassa-föreningar, sällskap, välgörenhet, osv., osv., osv.

Den enda begränsningen för hur fria individer, på egen hand eller eller tillsammans med andra, kan frivilligt organisera privata skyddsnät är deras egen fantasi. Men en bristande fantasi är ingen ursäkt för tvångsförsäkringsstaten.

Vad tycker du?

€ € €

För den som vill veta mer om hur fria individer framgångsrikt finansierade och organiserade privata skyddsnät före välfärdsstaten vill jag rekommendera RooseveltCare: How Social Security is Sabotaging the Land of Self-Reliance av Don Watkins.

Annonser

Statlig skolundervisning, statlig tankekontroll

På tal om ingenting så hade Isabel Paterson, den kanadeniska-amerikanska journalisten, författaren och samhällsfilosofen, en hel del briljant att säga om hur statlig skolundervisning är fundamentalt oförenligt med frihet i allmänhet och med tankefriheten i synnerhet:

The positive fact that the United States public schools are under the political power is not recognized. Because the schools were started with quite separate organizations, by districts having no connection with each other or with any other political agency, empowered to levy a separate tax which could not be expended for any other object than the local school, nobody realized that the primary field of freedom had been invaded to the utmost extent. There can be no greater stretch of arbitrary power than is required to seize children from their parents, teach them whatever the authorities decree they shall be taught, and expropriate from the parents the funds to pay for the procedure. If this principle really is not understood, let any parent holding a positive religious faith consider how it would seem to him if his children were taken by force and taught an opposite creed. Would he not recognize tyranny naked? But it is objected, religion is not taught in the schools at all. That does not alter the principle involved 5 though it did obscure the issue in the beginning. The majority of parents were quite willing to pay a school tax, and glad to send their children to school. They tried to keep the teaching strictly secular. Further, when school districts were mostly small, and schoolboards composed of local residents known to everybody, it was quite possible for the parents to know just what was being taught j and to have their wishes consulted in the engagement or retention of teachers and the choice of textbooks. The intrinsic nature of the power authorized was so little realized that this was called “free education,” the most absolute contradiction of facts by terminology of which the language is capable. Everything about such schools is compulsory, not free; and the true nature of the institution has developed so fully along its own lines with the passage of time that parents are now helpless when it is admitted by a schoolboard that a small number of teachers are mentally unbalanced. The parents must still deliver their children into the power of those teachers, on penalty of a fine.

Och:

. . . the famous Scopes case, the “monkey” trial in Dayton, Tennessee, was discussed with equal heat and ignorance on both sides. The state passed a law that no instructor in the public schools could impart to his pupils the Darwinian theory of evolution, under penalty. A teacher contravened the law, and was prosecuted. Of course the law was absolutely improper but it was attacked on the ground that the Darwinian theory of evolution is true, and that the Tennesseeans were uninformed yokels.

But what if Darwinian evolution had been generally taught in the public schools of Tennessee, and a parent hack tried to withhold his school taxes and refused to send his children to school because he did not want them taught that theory; how many of the ardent champions of Mr. Scopes would have defended such a parent? It is safe to say, not one. All they wanted was that the state should prescribe that their own particular scientific doctrine must be taught, rather than an unorthodox creed. They were not in the least concerned with freedom of thought, speech, or person. They had no conception of personal rights or just authority. They did not ask whether a teacher could have a peculiar moral prerogative to teach his pupils what their parents did not want them to be taught. (The God of the Machine, 1943, sidorna 255-256, 257-258.)

Det är inte undra på att Ayn Rand var en beundrare av Isabel Paterson. Jag rekommenderar alla att läsa The God of The Machine, och inte minst då kapitlet “Our Japanezed Educational System”.

Dagens citat

A general State education is a mere contrivance for moulding people to be exactly like one another; and as the mould in which it casts them is that which pleases the predominant power in the government, whether this be a monarch, a priesthood, an aristocracy, or the majority of the existing generation, in proportion as […]

Värna om individens religionsfrihet: förbjud böneutrop

I Växjö har polisen beviljat Stiftelsen Växjö muslimer ett tillstånd för böneutrop. Varje fredag kommer således ett religiöst budskap tvingas ned i halsen på omgivningen.

Det är en skam att polisen i Växjö tog detta beslut. Det må vara så att ordningslagen inte ger dem makten att ta hänsyn till det religiösa budskapet i böneropet, men det borde den. Ordningslagen borde nämligen ta hänsyn till individens rätt till religionsfrihet, vilket inkluderar rätten att slippa tvingas på religion och religiösa budskap.

Trots att detta är ytterligare ett skandalöst steg i fel riktning—mot islamiseringen och, därmed i förlängningen, teokratiseringen av Sverige—så glädjer det mig att det finns ett några röster som på huvudsakligen liberala grunder argumenterar för att böneutrop bör förbjudas.

Kristdemokraternas partiledare Ebba Bush Thor ska ha beröm för att i religionsfrihetens namn säga nej till böneutrop. En annan som ska ha beröm för att ha tagit upp frågan är moderaternas Ann Heberlein. Argumentation är inte perfekt, men när det kommer till frågans kärna får de till det.

Lika så Jonathan Derneborg, ordförande för KDU Fyrbodal:

Oavsett vilken religion du har så ska du kunna få sprida ditt budskap på gator och torg. Du ska som privatperson kunna höra det religiösa budskapet, och komma undan det om du så vill. Om en moské i ett bostadsområde har regelbundna böneutrop varje fredag, så tränger sig det uppmanande religiösa budskapet in i deras grannars hem. De har inte möjlighet att stänga av ljudet. Vill de slippa utropet så måste de lämna området då böneutropet pågår. Detta är inte rimligt för människor som betalar eller har betalat för att bo i ett område.

Amen!

Att så många på så rationella och liberala grunder vill förbjuda böneutrop—och därmed sakta ned islamiseringen av Sverige—ger mig lite hopp inför framtiden. Låt oss nu bara hoppas på att debatten leder till ett förbud mot böneutrop.

(Kom inte dragandes med några haltande och relativiserande jämförelser med kyrkklockor. Kyrkklockor sprider inget religiöst budskap. Men visst, om någon mot all förmodan kan visa att ringande kyrkklockor kan rationellt jämföras med högtalarutsända islamiska böneutrop på upp till 110 db, då har jag inga principiella problem med att förbjuda dem också.)

Proppmätt “elitism”?

Rebecca Weidmo Uvell, borgerlig opinionsbildare, har skrivit en bra kolumn om miljöpartiets kampanj mot flyget, bilen och allt annat som ger guldkant på tillvaron:

En flygskatt på upp till 400 kronor extra per utrikesbiljett drabbar nämligen inte höginkomsttagare, som välmående medieelit på Södermalm eller Gustav Fridolin. Jag växte upp på 80-talet, när marginalskatterna var över 80 procent och inga lågprisflyg fanns. Då var resande en klassfråga. Bara de rika hade råd. De andra campade.

I dag är resande för alla. Men detta vill Miljöpartiet ändra på. De vill ändra på att även barn i familjer med de lägsta inkomsterna åtminstone ibland ska ha råd att se ett annat hörn av världen. Men 1 600 kronor extra för en resa för en tvåbarnsfamilj räcker inte. Miljöpartiet går till val på att fördubbla den.

Uvells kommentarer fick mig att tänka på något Ayn Rand skrev för nästan femtio år sedan:

Whom and what are [the environmentalists] attacking? It is not the luxuries of the “idle rich,” but the availability of “luxuries” to the bread masses of people. They are denouncing the fact that automobiles, air conditioners and television sets are no longer toys of the rich, but are within the means of an average American worker—a beneficence that does not exist and is not fully believed anywhere else on earth.

What do they regard as the proper life for working people? A life of unrelieved drudgery, of endless, gray toil, with no rest, no travel, no pleasure—above all, no pleasure. Those drugged, fornicating hedonists do not know that man cannot live by toil alone, that pleasure is a necessity, and that television has brought more enjoyment into more lives than all the public parks and settlement houses combined. (The New Left: The Anti-Industrial Revolution, 1971, s. 148.)

Min enda egentliga invändning till Uvells kolumn är att hon tillskriver miljöpartiet, och deras medlemmar och väljare, ett (relativt sett) alldeles för “förståeligt” motiv, nämligen att de tillhör en liten rik och privilegierad elit som är så pass avskärmad från resten av samhället att de helt enkelt inte kan förstå hur deras människofientliga politik påverkar andra; speciellt inte låginkomsttagare som vanligtvis inte har råd att offra sig för “miljön”.

Den svårsmälta sanningen är att miljöpartiet inte drivs av proppmätt “elitism”. De drivs av ett hat för människan. De hatar henne eftersom hon exploaterar den orörda (“heliga”) naturen.

Att människor måste exploatera naturen för att överleva har ingen betydelse. Deras måttstock för gott och ont är nämligen inte främjandet av människans liv, utan bevarandet av den orörda (“heliga”) naturen. Vilket betyder: minimerandet av människans “ekologiska avtryck”.

Det är därför de är så kallblodigt likgiltiga inför de uppoffringar, den fattigdom och det onödiga lidande deras politik medför.

Ta över “problemformuleringsprivilegiet”

Ayn Rand skrev en gång att “When opposite basic principles are clearly and openly defined, it works to the advantage of the rational side; when they are not clearly defined, but are hidden or evaded, it works to the advantage of the irrational side.”

Har du någonsin tänkt på att nästan ingen som ifrågasätter miljörörelsens sätt att identifiera eller formulera så kallade miljöproblem? Oavsiktligen och okritiskt har de allra flesta anammat deras moraliska ramverk.

Hur kommer detta sig? Svaret ligger delvis i det Ayn Rand säger i citatet ovan nämligen att miljörörelsens principer—i synnerhet deras måttstock för gott och ont—är sällan klart och tydligt definierade.

De flesta miljöaktivister vet att de inte skulle ha en chans om de bara var klara och tydliga med deras måttstock.

Enligt miljörörelsens chefsideologer är måttstocken inte främjandet av människans liv och välbefinnande, utan bevarandet av “den orörda naturen”. Peter Schwartz uttryckte det bäst: Deras mål är inte skydda naturen för människans, utan från människan.

Enligt miljörörelsen är människans exploatering av naturen fel. Inte för att det på något sätt skulle vara dåligt för människan. Tvärtom att exploatera naturen är en förutsättning för att vi ska kunna överleva och blomstra!

Enligt miljörörelsen är det fel att skövla skog för att bygga bostäder, trots att det innebär en förbättring av människans miljö. Det är fel att bygga vattenkraftverk, trots att det innebär en förbättring av människans miljö.

Miljöaktivister tenderar att motsätta sig genmanipulerade grödor, trots att det kommer att göra det möjligt för miljarder fler att äta sig mätta och undvika undernäring. Genmanipulerade grödor utgör alltså innebär en förbättring av människans livsmiljö—ändå motsätter de sig dem.

De motsätter sig också eldningen av fossila bränslen trots att detta är vad som har gjort det möjligt för fler av oss att leva rikare, friskare och bättre liv än någonsin—trots att det har gjort klimatet säkrare än någonsin.

Det är därför miljörörelsens politik är så människofientlig. Det är därför så många miljöaktivister har nihilistiska fantasier om en värld utan människan. Det är därför så många miljöaktivister ser på människan som en cancer och på nya barn som ett problem som vi måste minimera—en synd. Det är därför som deras “seriösa” lösning på “klimatkatastrofen” inte är att bygga fler kärnkraftverk utan att istället minska eldningen av fossila bränslen—och därmed fördöma mänskligheten till energifattigdom med allt vad det innebär. (Idag lider minst en miljard människor av energifattigdom, det vill säga en brist på den energi som behövs för att vi ska kunna producera mat för miljarder, massproducera alla varor och tjänster som gör vår överlevnad möjlig, rent vatten, belysning, matlagning utan hälsofarlig rök, transporter och telekommunikationer, fungerande sjukvård, etc., etc., etc.)

Miljörörelsens förmåga att forma debatten hänger på deras förmåga att smuggla in deras människofientliga måttstock. Den smugglas in genom att sällan namnges eller klart och tydligt definieras. Det är detta som gör att de kan sätta agendan och definiera debatten. Ge inte miljörörelsen chansen; låt dem inte komma undan.

Så här kommer en rekommendation till nordens frihetliga debattörer: Ta över “problemformuleringsprivilegiet” genom att klart och tydligt definiera din egen måttstock. Och kräv av dina meningsmotståndare att de gör detsamma.