Plikt-, konsekvens- eller sinnelagsetik?

Fråga: ”På gymnasiet fick jag lära mig att det finns tre sorters etik: regeletik, konsekvensetik och sinnelagsetik. Vilken kategori tillhör objektivism?”

Regeletik eller pliktetik är idén att moralen består av en massa plikter eller budord eller kategoriska imperativ som man bara ska följa eftersom det är ens plikt. Inget varför, ingen motivering, inga skäl. Du bör. Det är din plikt. Punkt slut.

Objektivismen förkastar pliktetiken. Det finns inga *rationella* argument för pliktetiken, inga fakta som ger upphov till idén om en plikt eller budord eller några kategoriska imperativ. Vill du veta mer om objektivismens syn på pliktetik, då hänvisar jag till Ayn Rands essä ”Causality Versus Duty” som finns publicerad i Philosophy: Who Needs It.

Vad sägs då om konsekvens- och sinnelagsetik? Konsekvensetik är idén att konsekvenserna bestämmer handlingarnas moraliska status. Sinnelagsetik är idén att ens intentioner bestämmer handlingarnas moraliska status.

Låt oss börja med sinnelagsetik. En socialist blir inte ett dugg mindre ond eftersom han minsann ”menade väl” med att förslava en hel nation. Målet helgar inte medlet. (Nu är det dock ganska sällsynt med välmenande socialister; idag finns det inga förutom totalt okunniga och mycket förvirrade tonåringar. Men det är en annan femma.)

En person som begår ett fel av misstag är moraliskt sett inte lika dålig som en som gör det med flit. Man kan och bör även dömas efter ditt tänkande i den mån ditt tänkande har konsekvenser, dvs i den mån du handlar på ditt tänkande. Men blotta tanken är inte skäl nog för att döma någon.

Så vad sägs om en filosof som ”bara” propagerar för falska filosofiska idéer? Är han oskyldig? Han handlar ju inte nödvändigtvis på sina egna idéer. Nej, han är inte alls oskyldig; han är moralisk skyldig för vad som händer om folk tar hans falska idéer på allvar. Att propagera för falska idéer är i sig själv en handling.

Intentioner räknas men det är inte det enda som räknas. Så objektivismen är uppenbarligen ingen sinnelagsetik.

Hur är det med konsekvensetik då? Konsekvenserna spelar uppenbarligen roll. Men när man avgör vad som är rätt eller fel då försöker man inte avgöra det genom att endast se till varje enskild handling och dess konsekvenser. Det är denna inställning som får konsekvensetikerna (tillsammans med sinnelagsetikerna) att tro att ”målet helgar medlen”. Detta är, enligt objektivismen, emellertid helt omöjligt; målet kan *inte* helga medlen.

Problemet med konsekvensetiken är mycket djupare. Konsekvensetiken är faktiskt ett uttryck för det så kallade induktionsproblemet tillämpat på etiken.

Konsekvensetikerna tror inte på några absoluta moralprinciper. De går antingen på varje enskild handling och dess konsekvenser (t ex handlingsutilitarism) eller också går de efter en typ av handlingar och dess generella konsekvenser (t ex regelutilitarism) som har sina undantag.

Det beror på att de inte tror att induktion kan generera några nödvändiga slutsatser. Det beror på att de tror att induktion handlar om enumeration. Det är utan tvekan sant att induktion genom enumeration inte fungerar och aldrig kan generera några giltiga slutsatser alldeles oavsett hur många observationer man gör.

Om man inte vet *varför* en policy *måste* fungera (eller inte), då kan man inte motivera några absoluta regler eller principer inom moralen. *Detta* är den epistemologiska förklaringen till att folk tror att man bör vara ärlig, förutom ”då och då”, när man kan ”komma undan med det”.

Objektivismen säger att man endast kan avgöra om en handling är rätt eller fel genom att relatera den till en rationell moralprincip. Om en handling strider mot en moralprincip då är den fel. Det behövs inga ”nyttokalkyler”. Och när vi talar om moralprinciper då talar vi inte om några ”tumregler”. Vi talar om en *induktiv generalisering* som, liksom alla andra riktiga generaliseringar och principer, är *kontextuellt absoluta*.

Vi inducerar inte genom enumeration; man kan inte inducera någonting genom enumeration. Vad gör vi istället? Leonard Peikoff förklarar:

[Y]ou first abstract the essence of a series of concretes. Then you identify, by an appropriate use of logic, the necessary implications or result of this essence. You thereby reach a fundamental generalization, a principle, which subsumes and enables you to deal with an unlimited number of instances — past, present and future. The consequence, in this example, is an absolute prohibition against the con-man mentality — a prohibition based not on God, but on perception and thought (The Voice of Reason, s 341)

Så för att inducera principer inom moralen, liksom i allmänhet, måste man identifiera den essentiella faktorn till *varför* en viss policy fungerar (eller inte fungerar) på grund av sakens natur. Sedan måste man integrera alla observationer med detta faktum. När man väl har identifierat denna essentiella faktor då behöver man inte göra hundratals eller tusentals observationer eller experiment, för att se att principen följer av nödvändighet.*

Låt mig konkretisera genom att citera mig själv: ”Vad är essensen av att vara orättvis? Det är att straffa de goda och belöna de onda. Med andra ord handlar det om att man straffar de rationella, ärliga och produktiva till förmån för de irrationella, oärliga och icke-produktiva. Det handlar alltså om att straffa de som främjar livet, och belöna de som förstör livet. Det finns i princip inga fördelar, bara nackdelar”. (Varför moralprinciper?)

Objektivismen är en unik filosofi. Den låter sig därför sällan kategoriseras under några konventionella beteckningar. Objektivismen står inte för en pliktetik, konsekvensetik eller sinnelagsetik. Objektivismen står för sig själv.

* = Vad gör en induktiv generalisering nödvändig? Två saker. Dels den samlade kunskapen och dels direkt observation. När du ska begreppsliggöra en observation, det vill säga generalisera, då måste du antingen förneka precis allt du vet eller också måste du förneka vad du ser. Vad du än gör, resulterar det i en motsägelse. Därför följer generaliseringen av nödvändighet. Se The Logical Leap av David Harriman för detaljer.

Högre nivåns missförstånd

En del har kritiserat Leonard Peikoffs induktionsteori så som den presenteras i David Harrimans bok The Logical Leap. Enligt teorin finns det första nivåns generaliseringar som utgörs av första nivåns begrepp. Första nivåns begrepp är begrepp som direkt refererar till konkreter på den varseblivbara nivån och som varken behöver begrepp för att förstås eller definieras. De är med andra ord begrepp som kan definieras ostensivt, det vill säga genom att bara peka på vad det är man menar. Exempel: boll, gräs, röd, rund, bord.

Första nivåns generaliseringar är således generaliseringar som syftar direkt till den varseblivbara nivån. Ett exempel på en första nivåns generaliseringar i boken är ”bollar rullar när man knuffar på dem”. För att göra den här typen av generaliseringar, det vill säga begreppsliggöra dessa direkt observerbara kauala samband, behövs inget annat än en uppsättning av första nivåns begrepp. Allt som krävs för att göra denna generalisering är att man besitter första nivåns begrepp som ”boll”, ”rullar” och ”knuffar”.

Högre nivåns begrepp, ”abstraktioner från abstraktioner”, kräver att man redan har begrepp för att man ska kunna bilda dem, förstå dem eller definiera dem. Här är några uppenbara exempel på högre nivåns begrepp: atom, möbel och rättvisa. Du kan inte bilda, förstå eller definiera begreppet möbel utan att först veta att det finns sådana saker som bord och stolar och att de skiljer sig från andra stora saker som finns och används i människors hem, som till exempel diskmaskiner, tvättmaskiner, kylskåp eller dörrar, element och fönster. Detsamma är, uppenbarligen, också sant om andra högre begrepp som ”atom”, ”möbel”, ”rättvisa”.

En del har dock fått för sig efter att ha läst Introduction to Objectivist Epistemology (ITOE) att första nivåns begrepp endast är entitetsbegrepp. Det vill säga begrepp som endast refererar till saker, inte deras egenskaper eller vad de gör. Varifrån kommer denna idé? De tror att det kommer ifrån Ayn Rand som säger följande i ITOE:

The first concept man forms are concepts of entities – since entities are the only primary existents. (Attributes cannot exist by themselves, they are merely the characteristics of entities; motions are motions of entities; relationships are relationships among entities.)

In the process of forming concepts of entities, a child’s mind has to focus on a distinguishing characteristic – i.e., on an attribute – in order to isolate one group of entities from all others. He is, therefore, aware of attributes while forming his first concepts, but he is aware of them perceptually, not conceptually. It is only after he has grasped a number of concepts of entities that he can advance to the stage of abstracting attributes and forming separate concepts of attributes. The same is true of concepts of motion: a child is ware of motion perceptually, but cannot conceptualize ”motion” until ha has formed some concepts of that which moves, i.e., of entities.

Om endast entitetsbegrepp är på den första nivån, då följer det att Leonard Peikoffs induktionsteori motsäger objektivismen och därför måste avfärdas som en dålig tillämpning av Ayn Rands epistemologi. En del har, som en följd av detta, gått så långt som att börja anklaga Leonard Peikoff, David Harriman och alla andra (t ex Harry Binswanger) som ställer sig bakom de grundläggande idéerna i The Logical Leap, för att vara förrädare till objektivismen, att vara falska objektivister. De menar dessutom att deras falskhet och förräderi kommer att leda till slutet för den objektivistiska rörelsen så som vi känner till den idag. Detta måste således inkludera mig själv också.

Detta är inget annat än rent struntprat som inte förtjänas att tas på allvar. Men för de som inte kan se varför vill jag göra det alldeles klart att allt vilar på en vantolkning av vad Ayn Rand säger och att ingenting kan rättfärdiga dessa anklagelser mot Peikoff, Harriman, Binswanger – och, via implikation, mig.

Från det faktum att de första begreppen barn normalt sett bildar är entitetsbegrepp följer det INTE att ENDAST entitetsbegrepp är på den första nivån. För att se detta behöver man bara titta på verkligheten. (Detta gör dock inte kritikerna: de stirrar istället sig blinda på formuleringar.)

Tittar vi på verkligheten ser vi att det finns massor med begrepp som vi kan bilda, förstå och definiera ostensivt, t ex bord, stol, katt, hund, bil, båt. Det finns däremot många saker som vi inte kan bilda, förstå eller definiera ostensivt, t ex möbel, djur, fordon. När vi öppnar ögonen ser vi inte möbler; vi ser bord och stolar. Och begreppet vore obegripligt om vi inte redan kände till saker som bord och stolar. När vi öppnar ögonen ser vi också bollar som *rullar*, eftersom vi *knuffar* på dem. Vi kan alltså förstå vad det innebär att någonting rullar eller när vi knuffar någonting genom att definiera det ostensivt, det vill säga genom att peka och säga ”Med ‘rulla’ menar jag det där” (pekar på en boll som rullar), inte det där (pekar på en boll i vila).

Om man inte nöjer sig med att titta på verkligheten, kan vi bara påminna oss om vad Ayn Rand säger i ITOE: ”What I call the ”first level” of concepts are existential concretes – that to which you can point as if it were an ostensive definition and say: ‘I mean this.’ Now, you can point to a table. You cannot point to furniture.” (ITOE, s 205.)

Det är sant att vi inte kan bilda, förstå och sedan explicit och *verbalt* definiera begrepp som ”rörelse” eller ”egenskap” utan att först ha entitetsbegrepp. Men det gör dem inte till högre nivåns begrepp, det vill säga abstraktioner från abstraktioner. Vi kan nämligen bilda, förstå och definiera dessa begrepp utan att explicit förlita oss på ett entitetsbegrepp. Vi kan ostensivt definiera sådana saker som ”rulla” och ”knuffa” (entiteters rörelser), eller ”rött” och ”grönt” (egenskaper hos entiteter). Orsaken är att de är alla på samma nivå: den varseblivbara nivån. Vi kan direkt se saker, en rörelse eller en färg och detta är tillräckligt för att vi ska kunna bilda, förstå och definiera begreppet ostensivt. Vi kan däremot inte direkt se ”atom”, ”möbel” eller ”rättvisa”.

Det enda man kan säga till försvar för dessa rationalister är att vi inte handskas med filosofins induktiva axiomer: första nivåns generaliseringar; den direkt varseblivbara verkligheten där vi alla börjar. Det enda som kan rädda dem undan från missförstånd på denna högre begreppsliga nivå, är att de granskar sina premisser.