Mäter KPI inflation?

För ett tag sedan skrev jag om varför man inte ska lita på ShadowStats. Men det följer inte att man ska blint lita på KPI som ett bra eller pålitligt mått på inflation.

Jag vet inte och kan inte här och nu avgöra hur mycket KPI över- eller underskattar inflationen, men jag vet att det är inte är något bra mått på inflation av den enkla anledning att det mäter eller uppskattar prisförändringar som inte har ett dyft med inflation att göra.

När pengarna förlorar i värde, då tenderar det att driva upp priser. När pengarna vinner i värde, då tenderar det att driva ned priser. En penningvärdesförsämring leder alltså till inflation medan en penningvärdesförbättring leder till deflation.

Med detta i åtanke, låt oss nu titta på varför KPI misslyckas med att mäta inflation och deflation.

Kvalitet. Har priserna gått upp om kvaliteten också har förbättrats? Eller har priserna i själva verket gått ned? Jag har i princip inget emot att man tar hänsyn till kvaliteten när man försöker avgöra om priserna går upp eller ned. Mitt problem är bara att oavsett hur man justerar upp och ned priserna med hänsyn till kvalitet så mäter man inte inflation eller deflation, dvs penningvärdet. Men om man skriver upp och ned priser med anledning av kvalitetsförändringar blir det förstås lite svårare att avgöra hur mycket av KPI som beror på detta och hur mycket som faktiskt beror på inflation eller deflation.

Substitut. Är det rimligt att säga att konsumentpriserna går ned om folk reagerar på högre priser genom att köpa mer av ett billigare substitut? Det kan debatteras. Oavsett vilken slutsats vi landar i, kan det ge ett felaktigt intryck (t ex underskatta inflationen) om och när stigande priser på, säg, mat och energi faktiskt reflekterar inflation.

Tröghet. På grund av sådant som kontraktens löptid kan det ta flera år eller decennier innan de flesta har fått en chans att justera upp sina priser, hyror, löner, räntor, osv. Detta gör att KPI kan ge ett vilseledande intryck på hur mycket pengarna har förlorat i värde.

Viktningen. Beroende på hur viktningen av varor ser ut kan KPI se ganska olika ut. Viktningen varierar från individ till individ såväl som tid och plats. Den såg ut på ett sätt för femtio år sedan och den ser ut på olika sätt i olika länder. Ju mer råvaror som t ex mat och energi, desto mer tenderar inflationen slå igenom i KPI-statistiken. Ju mer varor från tillverkningsindustrin som t ex kläder och elektronik, desto mindre tenderar inflationen att slå igenom i KPI-statistiken. (Detta beror dels på kontraktens löptid.) Det viktiga med detta är att KPI kan ge ett vilseledande intryck då viktningen ändras från tid och plats vilket gör att jämförelser över tid och plats blir vilseledande. Dagens korg av varor och tjänster är, så att säga, inte din mammas eller farfars korg.

Sist och viktigast av allt:

Icke-monetära effekter. Vad vi än har i korgen och vilka förändringar vi än gör beträffande kvalitet och substitut, så fångar KPI oundvikligen upp prisförändringar som inte har ett dugg med varken inflation eller deflation att göra. KPI fångar nämligen upp en massa icke-monetära prisförändringar, dvs effekter som inte har något med pengarnas värde att göra. Några exempel:

KPI fångar upp att kläder och elektronik har gått ned i pris billigare dels för att tillverkningskostnaderna per enhet har gått ned. Detta beror, i sin tur, dels på att man har börjat tillverka mer och mer av detta i lågproduktiva (låglöneländer) i Asien (framför allt Kina).

KPI fångar upp effekten av att världshandeln har blivit friare då tullar och andra handelshinder har gått ned eller rivits ned. Detta har gjort många varor billigare.

KPI fångar upp att priset på vissa saker har gått upp på grund av statliga ingrepp som skatter, regleringar och subventioner.

KPI fångar upp att priser har gått upp på grund av dåliga skördar och/eller ökad efterfråga på råvaror från Kina. KPI registrerar att priset på olja går upp när OPEC minskar oljeproduktionen; KPI registrerar också att priset på olja går ned tack vare fracking revolutionen i USA.

I USA fångar KPI upp priset för sjukvård och högre utbildning har ökat explosionsartat de senaste decennierna. Detta beror mestadels på statliga interventioner som artificiellt ökar efterfrågan och minskar utbudet.

Dessa icke-monetära faktorer driver naturligtvis upp och ned priserna i KPI-korgen. Men—och detta är ett viktigt men—dessa prisförändringar är ej orsakade av monetära faktorer. De är alltså inte orsakade av att pengarnas värde har gått upp eller ned.

Därför säger jag att man ska vara skeptisk till KPI som ett mått på inflation. Jag säger inte att vi ska kategoriskt avfärda KPI, men man ska vara medveten om dess brister. Priset på guld är sannolikt det bästa måttet vi har på inflation (och deflation). Så mitt råd är att om man vill försöka avgöra huruvida KPI går upp på grund av inflation (eller ned trots inflation) är att kolla av med förändringar i guldpriset.

Annonser

Kvantitetsteorin vs. Kvalitetsteorin (del 2)

Förra veckan introducerade jag ett alternativ till kvantitetsteori, enligt vilken inflation beror på att staten trycker (för mycket) pengar. Alternativet kallar jag för kvalitetsteorin.

Att trycka för mycket pengar är ofta en nödvändig förutsättning för inflation, men det är inte en tillräcklig förutsättning. Kvalitetsteorin säger att det som avgör huruvida vi lider av inflation eller inte är först och främst pengarnas kvalitet eller värde, inte deras kvantitet.

De påpekar till exempel att dollarn behöll sitt värde under 1800-talet trots att penningmängden exploderade med en faktor på 163. De påpekar att det är svårt att förklara 1970-talets inflation med hänvisning till penningmängden. Låt mig citera Nathan Lewis:

In February of 1980, the dollar reached its nadir of 1/850th of an ounce of gold. The monetary base was $132,785m, an increase of 108% from 1970. During the 1960s, the monetary base increased by 56%. The increase in the 1970s was certainly greater than the 1960s, but the decline in the dollar’s value by a factor of about 18 times (1/35th oz to about 1/650th oz average for 1980) is in no way proportional to the somewhat modest increase in “money printing” during that decade.

What happened in the 1970s? Why could the monetary base increase by 653x in the 1775-1932 period with no loss of value, but the modest 52% increase of base money during the 1970s (as compared to the 1960s) be tied to a currency collapse?

Detta förefaller bara förbluffande om man tror att penningmängden är den avgörande faktorn för inflation. Men sanningen är att kvalitet är viktigare än kvantitet.

Enligt kvalitetsteorins företrädare berodde 1970-talets inte så mycket på att man tryckte för mycket pengar, som på att man gick av guldet. Detta motsvarade och ledde till att dollarn devalverades kontinuerligt. Dvs att dollarns värde blev “flytande” och tilläts sjunka som en sten. När värdet på dollarn föll då reagerade folk genom att dumpa den (och de gjorde detta snabbare än vad penningmängden ökade), för vem vill sitta där med pengar som förlorar i värde? Bättre då att fly från dollarn och köpa guld och andra tillgångar som land, fastigheter, konst, osv. Det var därför som guldpriset sköt i höjden under 1970-talet.

Vad dessa perioder indikerar är att efterfrågan på pengar är ofta avgörande, inte kvantiteten. Och det som mer än någon annan faktor bestämmer efterfrågan på pengar är deras kvalitet eller värde.

Tänk på saken: Vad bestämmer priset eller värdet av en iPhone? Är det iPhone-kvantiteten? Eller är det iPhone-kvaliteten? Det värde jag sätter på och därmed det pris jag är villig att betala för en iPhone har (nästan) inget att göra med hur många miljoner Apple har sålt eller kommer att sälja. Men den dagen Apple börjar nagga på kvalitén då kommer jag och miljontals andra kunder att, så att säga, “skriva ned värdet” på deras produkter. Priset jag är villig att betala kommer att gå ned. Likaså efterfrågan. Det är samma sak med pengar. Kvalitetspengar är alltid eftertraktade nästan alldeles oavsett penningmängden.

Enligt kvalitetsteorin är priset på guld den bästa indikatorn på huruvida pengarna går ned (eller upp) i värde. Det beror på att varken utbud eller efterfråga har någon markant inverkan på guldpriset. Så om priset på guld stiger då är det nästan uteslutande fråga om inflation. Och när priset på guld stiger, då implicerar det att priser kommer, allt annat lika, att justeras upp. Men varför skulle priser börja stiga som reaktion på att guldpriset har gått upp?

Observera vad som händer när staten devalverar våra pengar. Mekanismen är väsentligen densamma. När staten devalverar våra pengar, då skriver staten ned värdet på våra pengar. Så vad händer?

Till att börja med blir ju allt som importeras genast dyrare. Reser man utomlands märker man också hur allt har blivit dyrare. Egentligen har det inte blivit dyrare, det är bara det att dina svenska kronor har förlorat i värde, varför du måste betala fler kronor och öron för samma varor och tjänster.

I den mån den inhemska industrin måste importera kapitalvaror kommer de att se sina kostnader gå upp, varför de måste eventuellt höja sina priser. Om priset på kaffe stiger då måste Espresso House och alla andra caféer eventuellt höja sina priser.

Alla som värmer sina hus med importerat kol, gas eller olja kommer att se sina räkningar gå upp. I den mån den inhemska industrin också förlitar sig på importerat kol, naturgas och olja kommer de att drabbas på samma sätt. All trafik och transport—bil, lastbil, buss, flyg, fartyg, osv—kommer att drabbas av högre bränslepriser.

Men detta är bara början. Lagen om ett pris implicerar att i den mån utländska produkter blir dyrare kan inhemska producenter också att kunna höja sina priser i ungefär samma utsträckning som valutan har devalverats. Så om priset på utländska tomater går upp med 10% då kan och lär priset på inhemska tomater också gå upp med ungefär 10%.

När folk ser hur priset på mat och energi går upp, och senare allt annat, då kommer de att försöka höja sina löner. Detta driver upp företagens kostnader ytterligare, vilket i varierande utsträckning leder till att priser måste höjas.

En negativ spiral uppstår allt eftersom fler och fler priser höjs, år efter år, när allt fler och fler efter bästa förmåga försöker justera upp sina priser för att återupprätta sin köpkraft. Schematiskt är det på den här vägen som en devalvering av våra pengar inte bara driver upp priset på utländska varor och tjänster utan också den generella prisnivån.

I princip samma sak händer alltså när vi är på guldet. Skillnaden är att istället för att förhålla oss till växelkursen mellan olika valutor, förhåller vi oss alltså till den ultimata växelkursen, nämligen den mellan alla valutor och guld.

Men nu har vi inte varit på guldet sedan 1971, så de allra flesta av oss har inte för vana att följa guldpriset och ta hänsyn till det när det kommer till, säg, förhandla till sig en högre lön. Så ni har min fulla sympati om ni tycker att allt detta (fortfarande) låter lite märkligt. Så jag tänker nu illustrera exakt samma princip, samma grundläggande mekanism, fast nu med ett exempel som jag tror att de flesta av er har lättare att relatera till.

Vad är det företagare, fackföreningar, långivare, hyresvärdar, stater, osv, ofta tittar på för att få en hum om huruvida de ska höja sina priser, förhandla fram högre löner, höja sina räntor, höja hyrorna, höja “välfärds”förmåner, osv? De brukar titta på utvecklingen av KPI, konsumentprisindex.

Ända sedan guldmyntfoten övergavs 1971 har KPI fungerat som ett slags “ankare”. KPI är visserligen en bristfällig och dessutom ständigt sjunkande “ankare”, men ändå. Poängen är att om du alls är bekant med detta fenomen, då kan du också förstå hur försämringen av pengarnas värde allena kan driva upp den generella prisnivån.

Jag kommer att återkomma till kvalitetsteorin då det finns så mycket mer att förklara och klargöra.

Inflation och köpkraft

Inflation implicerar allt annat lika en högre prisnivå. Men en högre prisnivå implicerar allt annat lika inte inflation. Det är alltså möjligt för den generella prisnivån kan vara hög och stiga årligen utan att vi för den sakens skull lider av inflation, dvs penningvärdesförsämring. Våra dollar, euros eller kronor kan alltså vara precis lika värdefulla som tidigare och ändå verkar det som att de inte räcker lika långt som tidigare. Hur är detta möjligt? Och om det är möjligt, på vilket sätt kan man verkligen säga att kronans värde är “stabil”? Är den verkligen “stabil” om det ter som att den årligen förlorar i köpkraft? Detta låter ju minst sagt besynnerligt.

Låt oss se hur detta kan komma sig. Föreställ dig en liten by i Småland: Frödinge. Plötsligt finner man olja där. Oljebolagen rusar in och börjar pumpa upp olja. De skapar och erbjuder många välbetalda jobb. Oljebolagets underleverantörer gör detsamma. Stadens invånare har nu många bra möjligheter att skaffa sig ett välbetalt jobb genom att direkt eller indirekt jobba för oljeindustrin.

Så för att det ska vara attraktivt för folk att fortsätta att jobba som byggnadsarbetare, baristas, hårfrisörer, taxiförare, brevbärare, butiksbiträden, servitörer, personliga tränare, hundvakter, osv., måste lönerna gå upp. I många fall kommer de högre lönerna att i varierande utsträckning leda till högre priser. Hyror kommer också att börja gå upp, inte minst då det är många som vill ta del av möjligheterna i Frödinge. Oljeindustrins arbetare kan tack vare deras höga löner också handla en massa varor och tjänster. Och de kan också betala bra för det. Detta bidrar också till att driva upp priset på olika varor och tjänster i Frödinge. Det är bara en tidsfråga innan den där baristan på Espresso House tjänar 30,000 SEK i månaden och att den där cafélatten börjar närma sig 50 SEK.

Det är oljeboomen i Frödinge som driver upp löner och priser. Det kommer, så att säga, att bli “dyrare” att bo där. Turister kommer att känna sig fattigare när de måste betala 40 SEK för en liten skiva ostkaka. Så länge oljeindustrin tjänar massor med pengar, kommer de höga lönerna och priserna att förbli högre än i resten av landet och kan dessutom fortsätta att stiga år efter år.

Vad som är sant för en liten by i Småland är i teorin sant för ett land. Det jag har beskrivit ovan har vid upprepade tillfällen skett världen runt. Man kan till exempel se samma fenomen i New York City och London tack vare deras otroligt produktiva finansdistrikt; San Fransisco och Seattle tack vare deras otroligt produktiva IT-industrier; Bakkin, Midland och Odessa tack vare deras otroligt produktiva oljeindustrier. Man kunde observera samma fenomen i guldrushens Kalifornien och, för att ta ett modernt exempel, råvaruboomens Alberta.

Sådana här välståndsexplosioner driver inte bara upp löner och priser för vissa städer och regioner, utan för hela länder. Och det viktiga är att detta inte är nödvändigtvis eller ens huvudsakligen orsakat av inflation. Därmed inte sagt att andra saker inte kan bidra till att göra livet (ännu) dyrare, nämligen statliga tvångsingrepp i ekonomin som skatter, regleringar och, förstås, inflation.

En krona är en krona och att kronans värde inte förändras bara för att man rör sig geografiskt från en del av Sverige till en annan. Ja, levnadskostnaderna kan variera, men våra pengar är inte desto mindre precis lika mycket värda i Stockholm som i Ljungby. Den svenska kronan är som ett värdepapper. Värdepapprets värde förändras inte bara för att du ena veckan besöker Flint och andra veckan besöker Paris.

Vi svenskar är mest bekanta med detta fenomen när vi kommer till Norge och helt plötsligt känner oss fattiga då allt är så dyrt. Men sanningen är att en stor del av denna skillnad gällande levnadskostnaderna beror på att Norge helt enkelt är rikare—och det är rikare eftersom mer produktivt. Den främsta källan till deras högre produktivitet, och rikedomar, kommer av deras enormt produktiva oljeindustri. Olja kallas för “det svarta guldet” av en anledning. De norska priserna och lönerna beror alltså inte huvudsakligen på inflation, utan beror på att norrmännen är otroligt produktiva och därför rikare.

Det är väl etablerat att rikare länder tenderar att vara “dyrare” än fattigare länder—precis av samma anledning som otroligt rika städer och områden tenderar att vara “dyrare” än fattigare städer och områden. Det är därför som svenskarna känner sig fattiga i Norge och måste åka till fattigare länder som Thailand eller Spanien för att känna sig rika medan norrmännen känner sig rika nästan var de än är, inklusive Sverige. (Detta fenomen är känt som Penn-effekten.) Ju mer och större värden som produceras, desto mer och större förtjänster kan man göra. Förklaringen till detta är, återigen, inte inflation utan har först och främst att göra med att när löner för tjänstejobben går upp som en reaktion på att produktiviteten i varuindustrierna går upp, då tas det i varierande utsträckning igen med högre priser. (Detta fenomen förklaras dels av Baumol-effekten och dels av Balassa-Samuelson-effekten.)

En implikation av detta är att man måste vara försiktig så att man inte läser in för mycket i våra (stigande) levnadskostnader. Då det finns ett samband mellan pengarnas värde och prisnivån är detta inte orimligt att titta på sådant som konsumentprisindex för att få en hum om pengarnas värde. Men man kan inte alltid utgå ifrån att om priser i allmänhet stiger så måste det bero på inflation. Det kan också bero på—och beror ganska ofta på—att landet helt enkelt har blivit produktivare och därför rikare.

Det kan verka paradoxalt, men högre priser indikerar ofta högre köpkraft. Ser man på hur många minuter, timmar, dagar, veckor, månader eller år vi måste jobba för att ha råd med olika varor och tjänster, då ser vi rika länder har trots deras generellt högre priser också njuter av väsentligen högre köpkraft jämfört med fattiga länder trots deras generellt lägre priser. Detta är tack vare vår markant högre produktivitet som möjliggör våra avsevärt högre löner.

För att sammanfatta: Ja, inflation implicerar stigande priser men stigande priser implicerar inte inflation. Så det gäller att man är försiktig när man resonerar om pengarnas värde utifrån våra höga (och stigande) levnadskostnader. Att priserna är högre i Sverige än i Zimbabwe betyder inte att svenskar lider av mer inflation jämfört med zimbabwier.

Kvantitetsteorin vs. kvalitetsteorin (del 1)

För några dagar sedan stötte jag på en ny artikel av guldentusiasten Nathan Lewis, “Five Gold Standard Notions That Just Aren’t True”, i vilken han försöker bemöta fem vanliga föreställningar om guldmyntfoten. En sådan föreställning är, enligt Lewis, att guldmyntfoten begränsar penningmängden till guldmängdens ökning. Men under de första 125 åren med guldmyntfot så ökade USAs penningmängd med en faktor på 163 samtidigt som den totala guldmängden endast ökade med en faktor på 3.4!

De som framför allt har studerat ekonomer av den österrikiska skolan lär bli något förvånade över detta påstående. Speciellt då de flesta österrikare som också förespråkar en tillbakagång till guldet menar att ett av guldmyntfotens främsta fördelar är just att det kraftigt begränsar penningmängdens ökning. George Reisman för till exempel fram det argumentet. Det är mycket riktigt som så att i den mån vi har några uppgifter alls så tyder det mesta på att priserna var stabila under guldmyntfoten. Den generella prisnivån stod mer eller mindre och stampade under 1800-talet.

Vad är det Nathan Lewis egentligen säger?

Innan vi går in på detta vill jag först säga ett par ord om Nathan Lewis och hans likar. Tillsammans med Jude Wanniski, Robert Bartley, Arthur Laffer, Larry Kudlow, Stephen Moore, Steve Forbes och John Tamny, tillhör Nathan Lewis en skara av så kallade utbudsekonomer. Utbudsekonomer är egentligen inget annat än moderna klassiska ekonomer. En del av dem föredrar att kalla sig för saysianer, dvs följare av den franske ekonomen Jean-Baptiste Say, som alltså betonar att det är produktionen (utbudet) som är ekonomins motor, inte konsumtionen (“efterfrågan”). Jag har studerat utbudsekonomernas texter och verk sedan 2013 och jag måste säga att de ofta har ett ganska fascinerande perspektiv på många nationalekonomiska frågor. En sådan är: Vad är inflation?

Ekonomer inom den österrikiska traditionen som Ludwig von Mises, George Reisman och Brian P Simpson definierar inflation som en ökning av penningmängden. Österrikare är alltså anhängare av kvantitetsteorin, enligt vilken den generella prisnivån bestäms av penningmängden. Ibland gör de av olika skäl vissa kvalifikationer. Mises definierar inflation som en ökning av penningmängden som är större än ökningen av efterfrågan på pengar. Reisman och Simpson definierar det som en ökning av penningmängden som är större än ökningen av guldmängden. (Vilket i praktiken är detsamma som en ökning av penningmängden som är orsakad av staten.) En vanlig följd av att inflation är att pengarna förlorar sitt värde, varför den generella prisnivån eller levnadskostnaderna brukar stiga som följd.

Det är alltid inte helt klart hur utbudsekonomer ser på kvantitetsteorin. Ibland uttrycker de sig som om de vore anhängare av teorin. Ibland skriver Lewis som om att inflation följer om man trycker för mycket pengar. Lewis och Wanniski skriver t ex att ett tecken på inflation är att guldpriset går upp. När guldpriset går upp då tyder det, enligt honom, på att staten trycker upp för mycket pengar i relation till efterfrågan på pengar. Ibland uttrycker de sig som om penningmängden är ganska oviktig jämfört med efterfrågan på pengar. Låt mig citera Lewis på denna punkt:

The fact of the matter is, however, that if we restrict the notion of the “quantity of money” to real money, i.e. base money, instead of forms of credit such as bank deposits, it’s rather hard to come to any conclusions. Not too long ago, the monetary base in Russia was growing at 60%+ per year, but the currency was rising. Today, the rate of monetary base expansion in the U.S. is below 5%, but the dollar’s value is dropping.

Oavsett hur oklara och inkonsekventa de är, försöker de säga att det inte är först och främst pengarnas kvantitet som bestämmer pengarnas värde (och därmed prisnivån) utan deras kvalitet. Enligt utbudsekonomer som Wanniski et al bör alltså inflation inte definieras i kvantitativa termer utan i kvalitativa. Inflation ska alltså förstås som en penningvärdesförsämring. Lewis et al menar vidare att det bästa sättet att avgöra om det råder någon inflation, dvs försämring av penningvärdet, är inte genom att titta på den generella prisnivån utan genom att titta på priset på guld.

Deras argument är att dollarpriset på guld är stabilt. Efterfrågan på guld är stabil just eftersom det har så få industriella användningsområden. Och i relation till den enorma massa som redan har grävts upp, ökar utbudet procentuellt sett ytterst lite varje år. Så utbud och efterfråga har, enligt detta argument, en försumbar inverkan på dollarpriset på guld. Och då guld är guld vi vet också att kvalitén är densamma över tid. Så om priset på guld inte desto mindre går upp då beror det inte på att utbudet har minskat eller efterfrågan har ökat eller på att kvalitén har förbättrats; den beror nästan uteslutande på att pengarna har förlorat i värde.

På 1800-talet, när dollarn var knuten till guldet, så var “växelkursen” bestämd på så vis att det gick 20,67 dollar per uns. Eftersom detta förhållande var detsamma från slutet av 1700-talet början av 1900-talet menar Lewis et al att det inte rådde någon inflation under hela denna period. Dollarns värde var stabilt eftersom “guldhalten” var stabil. Det är också därför som prisnivån (i den mån vi kan uppskatta den) var stabil. Så trots att penningmängden exploderade—med en faktor på 163—under samma period hade det ingen som helst inverkan på pengarnas värde eller, som en följd, prisnivån.

Under 1900-talet har prisnivån stigit över hela världen, inte minst i USA. Enligt Lewis et al är inte förklaringen att man har tryckt för mycket pengar. Nej, förklaringen är att man 1933 devalverade dollarn med ca 60%; “växelkursen” mellan dollarn och guldet gick från 20,67 dollar per uns till 35. Detta gjorde att amerikanerna i deras iver att återställa sin köpkraft blev tvungna att höja sina priser. För att återställa sin köpkraft måste priserna, i genomsnitt, gå upp med 75%. Så när priserna steg efter 1933 var det på grund av devalveringen och inte som en följd av att man hade tryckt för mycket pengar.

Under 1970-talet led USA av ovanligt hög inflation, dvs penningvärdesförsämring, men det var återigen inte för att man hade tryckt för mycket pengar. Lewis et al påpekar att penningmängden ökade ungefär lika mycket under 1980-talet trots att inflationen övergick till disinflation. Så om penningmängden alltid är det väsentliga då blir det onekligen svårt att förstå vad som egentligen hände under 1970- och 1980-talet.

1970-talets inflation berodde istället på att USA 1971 kapade den sista länken till guldet: Bretton Woods systemet. Genom att frikoppla dollarn från guldet fick dollarns kvalité sig en rejäl törn. Som en naturlig följd föll efterfrågan—och värdet—på dollarn. Det var därför som priserna började stiga under 1970-talet; det var därför som dollarpriset på guld gick från 35 dollar per uns 1971 till 850 dollar per uns 1980!

Det är på grund av sådana här observationer som Lewis et al drar slutsatsen att kvantitetsteorin är falsk. Det som bestämmer penningvärdet är inte kvantiteten utan kvaliteten. Det är därför jag kallar denna teori för kvalitetsteorin. Så länge våra kronor, euros eller dollar är bundna till guldet och man med trovärdighet upprätthåller “växelkursen” mellan våra kronor, euros eller dollar och guldet, så kom folk att behandla sina kronor, euros eller dollar som om de vore guld. Så länge våra pengar har, i detta avseende, en viss kvalitet, slipper vi inflation.

€ € €

När jag först stötte på detta resonemang så blev jag lika förbluffad som fascinerad. Stämmer det verkligen? Är kvantitetsteorin motbevisad? Är kvalitetsteorin den rätta? Vad betyder allt detta? Vi återkommer till detta nästa vecka.

€ € €

Vad tycker du? Skriv en kommentar nedan.

Photo by Jeff Weese from Pexels

“Alternativa” statistik

En del av mina läsare har säkert hört talas om ShadowStats. Men om du inte har det så kommer här en kort introduktion: ShadowStats är en hemsida som drivs av ekonomen John Williams. Sidans syfte är att “avslöja” den amerikanska ekonomins “verkliga” tillstånd. Enligt Williams har den amerikanska staten manipulerat bort problem som den höga inflationen, massarbetslösheten och den recession som USA har genomlidit de senaste 18 åren. Om du tycker att detta låter skumt så beror det på att det är det.

ShadowStats är mest känd för deras inflationsstatistik. Det amerikanska arbetsmarknadsdepartementet (BLS), som räknar ut konsumentprisindex (ett index som försöker mäta den generella prisnivån), har enligt Williams manipulerat sönder detta index till en sådan grad att det inte längre mäter hur mycket priserna faktiskt stiger. Williams menar att om vi skulle räkna ut KPI på samma sätt som man gjorde på 1970-talet då skulle priserna stiga med ca 10% per och inte med ca 2% per år som den officiella statistiken tyder på. Genom att ta hänsyn till sådana saker som effekten av billigare substitut och kvalitetsförbättringar har alltså BLS “trollat bort” inflationen.

Vad är då problemet med ShadowStats “alternativa” statistik?

Det visar sig att Williams inte har räknat om KPI för 1980-talet och framåt. Nej, allt han har gjort är att han har noterat hur KPI beräkningarna har ändrats genom åren och sedan har han bara staplat dem på varandra. Sedan har han bara adderat denna siffra för KPI sedan början av 1980-talet och framåt. Det är därför som Williams grafer ser ut som om han bara har staplat sin konstant på officiella data—för det är precis vad han gjort.

1999 BLS släppte en rapport i vilken de inte bara redogör för hur de nya beräkningsmetoderna fungerar. De ger oss också en uppskattning på hur de nya beräkningsmetoderna har påverkat konsumentprisindex. Enligt deras uppskattningar har dessa metodförändringar, i genomsnitt, endast skrivit ned konsumentprisstegringarna med 0,45% per år. Vissa år mer, andra år mindre. Ett exempel: Enligt den gamla beräkningsmetoden steg konsumentpriserna 1979 med 13,8%. Enligt den nya beräkningsmetoden steg de med 10,7%. Med andra ord skulle dagens beräkningsmetoder inte kunna “trolla bort” 1970-talets höga inflation. Vare sig dessa metodförändringar är befogade eller inte så har de inte haft den effekt som Williams et al. påstår.

Man måste dock inte läsa BLSs rapport för att veta att något inte stämmer med ShadowStats “alternativa statistik”. Man behöver bara fundera ett par minuter på vad som följer om dessa fantastiska siffror faktiskt stämde. Om priserna har stigit med minst 5% per år sedan mitten av 1980-talet medan USAs nominella BNP i genomsnitt har stigit med 5% då följer logiskt det att USAs reala BNP har i bästa fall stått stilla sedan dess. Detta är rent nonsens. Det enda som är ännu mer nonsens är Williams påstående att USAs ekonomi har genomlidit en recession sedan 2000!

Mitt syfte är inte i första hand förklara varför man inte ska förlita sig på John Williams ShadowStats. Nej, jag tar upp detta därför att vi inte har råd att låta oss (som förespråkare av kapitalism) eller kapitalismen associeras med sådan här smörja. Ändå har många (påstådda) försvarare av kapitalismen och fria marknader—t ex Steve Forbes, Elizabeth Ames, Amity Shlaes och Niall Ferguson—använt sig av ShadowStats “alternativa” statistik i försök att bevisa att inflationen är och har varit betydligt värre än vad den officiella statistiken antyder.

Precis som det är katastrofalt att förknippa kapitalismen med religion (vilket många religiösa konservativa försöker göra) så är det katastrofalt att förknippa kapitalismen med “crackpot” teorier a la ShadowStats. I den mån kapitalismens förespråkare använder sig av konspiratoriskt nonsens som en del av deras argumentation kommer det att göra kritiskt tänkande individer skeptiska om allt annat vi har att säga—och det med rätta. Förresten: Om riktig data och statistik inte duger för våra resonemang då finns det inte heller något skäl för en rationell publik att ta oss på allvar och verkligen lyssna på vad vi har att säga.

Vidare: Om man på fullaste allvar påstår att USAs ekonomi har stagnerat eller krympt sedan mitten av 1980-talet, dvs i över trettio år, då får man ju onekligen kapitalismen att framstå i dålig dager. För vad är så förträffligt med ett ekonomiskt system som ger oss decennier av stagnerande eller sjunkande levnadsstandard? Varför svartmåla kapitalismen med felaktiga data?

Då majoriteten är både oinformerad såväl som felinformerad om kapitalismens natur, historia och värde, har vi inte råd att använda oss av data och statistik som endast kan undergräva vår trovärdighet (och kapitalismens redan dåliga rykte).

För kapitalismens skull är det viktigt att vi alla föregår med ett gott epistemologiskt exempel. Vi kan och bör ständigt höja ribban på vår argumentation. Vi måste tänka som vi lär. Börja med att förkasta ShadowStat och deras “alternativa” statistik.

En fri ekonomi är en blomstrande ekonomi

Häromdagen läste jag i New York Times om hur konkurrensen om arbetskraften driver upp lönerna i USA:

The official unemployment rate did rise to 4.9 percent, from 4.7 percent, but that was largely because more Americans rejoined the work force. And average hourly earnings ticked up again, continuing a pattern of rising wages that brought the yearly gain to 2.6 percent.

. . .

The tighter labor market is nudging up wages. David Lukes, chief executive of Equity One, a commercial real estate investment company, is one of several employers who said they had increased salaries and benefits to retain current staff members and attract new ones.

“I’ve had the troubling experience of losing good employees,” said Mr. Lukes, who has offered perks like flexible hours and stock incentives to keep the competition at bay. “Reward programs are much more important than they were three, four and five years ago.”

He said that for the kind of workers he was looking for — administrators, sales representatives, accountants, paralegals, construction managers — the labor pool is not that deep.

. . .

“I travel all over the country and everywhere I go, I sit down with C.E.O.s and ask them what their No. 1 problem is,” Steve Rick, chief economist at CUNA Mutual Group, which provides insurance and financial services for credit unions nationwide, said. “They say, ‘Just finding qualified people, from a teller to a mortgage home officer.’”
http://www.nytimes.com/2016/07/09/business/economy/jobs-report-unemployment-wages.html

Detta är naturligtvis glada nyheter för många amerikaner som nu ser fler möjligheter till bra och välbetalda jobb. Detta är något som de flesta upplever, om än i varierande grad, när det råder en så kallad högkonjunktur. Ju starkare “högkonjunktur”, desto fler tar del av den starka efterfrågan på och intensiva konkurrensen om arbetskraft. Ju starkare efterfrågan och konkurrensen är, desto fler får eller erbjuds höga löneökningar och/eller generösare förmåner. Det är bland annat därför som de allra flesta med rätta associerar högkonjunkturer med “goda tider”. Tänk om “de goda tiderna” kunde vara för evigt? Det kan och gör de också—under kapitalism. Om du tycker detta låter det allra minsta lockande, då kan du säkert också föreställa dig hur mycket rikare och bättre livet är under riktig kapitalism jämfört med dagens blandekonomiska röra.

En blomstrande ekonomi är det naturliga tillståndet för en ekonomi fri från statliga tvångsingrepp. Ju friare ekonomin är, desto bättre. Det beror på att i den mån människor är fria att producera och handla kommer människor också att göra det. Det enda vi behöver för att skapa välstånd och handla med varandra är frihet; det enda som krävs är att staten avskaffar barriärerna för produktion och handel, dvs tvångsingrepp som skatter och tullar, regleringar och inflation.

Det finns ingen gräns för människors behov för mer välstånd. Det finns därför ingen anledning för en fri ekonomi att uppleva någonting annat än tillväxt. Ibland växer ekonomin snabbare, ibland långsammare men växer gör den hela tiden. I en fri ekonomi kommer kontinuerligt nya och växande företag och industrier att ersätta gamla och krympande företag och industrier, vilket hela tiden skapar ett flöde av nya och bättre jobb, en ständig framväxt av nya möjligheter för produktion och handel. I en sådan här fri och dundrande ekonomi kommer alla som vill jobba också att få jobba. Föreställ dig hur fantastiskt det skulle vara om samma välståndsskapande dynamik som utmärker Silicon Valley präglade hela ekonomin.

Alla delar av ekonomin växer naturligtvis inte samtidigt eller i samma takt. Vissa delar av ekonomin krymper eller tynar istället bort. Men en sak är säker: Ju mer som produceras, desto mer kan och kommer också att produceras. Ett växande välstånd, dvs kapitalackumulation, gör det nämligen möjligt att hela tiden producera mer och mer. Kapital leder till en större och större efterfråga på arbetskraft såväl som maskiner och verktyg som gör oss mer och mer produktiva. Kapital gör det möjligt för fler och fler att skaffa sig värdefulla utbildningar som höjer vår förmåga att skapa välstånd. Välstånd göder välstånd—och det finns, som sagt, ingen gräns för hur mycket vi behöver eller vill ha. Det finns ingen nivå på levnadsstandarden som är “tillräcklig”—inte så länge människor är fria att upptäcka nya (såväl som gamla försummade) behov och nya sätt att tillfredsställa dem—inte så länge människor vill göra det mesta av livet.

En “högkonjunktur” är således inte bara det vanliga, naturliga normaltillståndet i en fri ekonomi, det är också ett tillstånd som kan vara för evigt. Anledningen är enkel: Behovet för välstånd är oändligt. Om du tänker efter så finns det ingen gräns för hur mycket rationella och livsbejakande människor behöver. Det finns inte heller någon gräns för hur allt vi redan har kan förbättras. Därför kan vi alltid producera mer, ständigt förnya och förbättra. Den enda “gränsen” för ekonomiska framsteg är människans förnuftsförmåga, upptäckarglädje, uppfinningsrikedom och produktionsfärdigheter. Det finns därför ingen anledning att tro att folk helt plötsligt skulle få för sig att sluta upptäcka utveckla, uppfinna, producera och handla. Det finns ingen gräns för vad eller hur mycket som kan och behöver produceras eller förbättras. Därför finns det ingen gräns för hur mycket jobb som kan eller måste utföras. Det enda som idag stoppar folk från att erbjuda eller ta jobb är statliga ingrepp i form av skatter, minimumlöner, licenskrav, etc.

En “lågkonjunktur” (eller “kris” eller “recession” eller “depression” eller “krasch”) är egentligen ett onaturligt tillstånd i en fri ekonomi. Med undantag från naturkatastrofer eller krig så är statliga tvångsingrepp som skatter, tullar, regleringar och inflation det enda som har regelbundet kraschat ekonomier. Ekonomisk historia påvisar vidare att en situation där gamla företag och industrier försvinner utan att ersättas av nya företag och industrier, gamla jobb försvinner utan att ersättas av nya och bättre jobb och där möjligheterna för produktion och handel är kraftigt begränsade och hela tiden krymper är det naturliga tillståndet i (mestadels) kontrollerade ekonomier. Ju mer kontrollerade, desto värre. Resultatet är en förhållandevis låg levnadsstandard, arbetslöshet och hopplöshet.

Detta för oss till observationen som fick mig att börja tänka på allt detta, nämligen att när ekonomin är stark så råder det en kraftig efterfråga på den begränsade arbetskraften. Detta medför naturligtvis att konkurrensen om arbetskraften ökar. För att locka till sig ny och/eller behålla sin nuvarande arbetskraft måste affärsmän erbjuda högre löner och generösare förmåner. I den utsträckning som staten erkänner och respekterar individens frihet—i den utsträckning vi lever och njuter av en fri och växande ekonomi—råder det en “säljares marknad” för arbetssäljare. Raka motsatsen, dvs en “köpares marknad” för arbetsköpare, råder däremot i samma utsträckning som staten söndrar ekonomin genom att kränka individens frihet med statliga ingrepp (skatter, tullar, regleringar och inflation) som tvingar människor att handla mot deras rationella egenintresse.

Det mest perversa är att varje gång vi får en glimt av det underbara normaltillståndet på en fri marknad, dvs en situation där arbetslösheten är nästan obefintlig, företagare konkurrerar om arbetskraften med högre löner och generösare förmåner, då tycker våra paternalistiska och “planhushållande” politiker att det har minsann “gått för långt”. Vår levnadsstandard ökar “för mycket” och det kan vi inte tolerera. “För mycket välstånd” leder nämligen till en “överhettad” ekonomi med inflation som följd, varför staten måste “kyla ned” ekonomin med skatter, regleringar och godtyckliga räntehöjningar. Det som gör detta så perverst och tragiskt är inte bara det att det berövar oss från de “goda tiderna” (som inte måste sluta), utan också att detta är ovetenskapligt nonsens. Välstånd leder aldrig till inflation, dvs ett försämrat penningvärde. Endast staten har makten att urholka penningvärdet genom att öka penningmängden för mycket i förhållande till efterfrågan på pengar.

“Dåliga tider” med allt det lidande och elände det medför hör inte hemma i en fri ekonomi; ty en fri ekonomi är en blomstrande ekonomi. I en fri ekonomi råder det alltid “goda tider”. Fria ekonomier växer och blomstrar och livet blir i absoluta förhållanden bättre medan ofria ekonomier stagnerar eller krymper och livet blir i relativa (och ibland till och med absoluta) förhållanden sämre. Detta kausala samband går att observera över hela världen och genom hela mänsklighetens historia. Rationella nationalekonomer som Jean-Baptiste Say upptäckte och påvisade dessa relationer för mer än tvåhundra år sedan.

Vi kan en dag leva och njuta i en fri och blomstrande ekonomi, en ekonomi där de “goda tiderna” aldrig tar slut. Men för att komma dit måste vi börja ifrågasätta och förkasta det falska teoretiska ramverk som utgör “den konventionella visdomen” inom nationalekonomin. Och det är precis vad jag kommer att göra i framtida artiklar.

Med en licens att arbeta

Enligt The Wall Street Journal så håller USA på att förvandlas till ett land där man inte längre har någon rätt att sträva efter lycka. Möjligen kan man en få statlig licens att sträva efter lycka efter man har genomgått en kostsam och meningslös utbildning. Så är fallet för nästan var fjärde arbetare i USA:

While some states have long required licensing for workers who handle food or touch others—caterers and hair stylists, for example—economists say such regulation is spreading to more states for more industries. The most recent study, from 2008, found 23% of U.S. workers were required to obtain state licenses, up from just 5% in 1950, according to data from Mr. Kleiner. In the mid-1980s, about 800 professions were licensed in at least one state. Today, at least 1,100 are, according to the Council on Licensure, Enforcement and Regulation, a trade group for regulatory bodies.

Jag säger att dessa krav på licenser är meningslösa av åtminstone två skäl: för det första behövs de inte om syftet är att uppnå en viss kvalité eller säkerhet. Om syftet är kvalité, då behövs det inte eftersom den fria marknaden kan se till att leverera hög kvalité till vem som helst som är villig att betala för det. Vad dessa regleringar däremot gör är att folk som inte har råd med det bästa får nöja sig med att vara utan, eftersom de billigare alternativen är bortreglerade. Om syftet är säkerhet, då behövs det inte eftersom det ligger i alla affärsmäns intresse att leverera säkra tjänster som utförs på rätt sätt.

Om affärsmän gör ett dåligt arbete, som resulterar i osäkra byggnader till exempel, och man vet det, då ska han kunna straffas för det. Att medvetet bygga osäkra byggnader är att medvetet utsätta andra människor för fara för deras liv och det är lämpligen förbjudet. Det enda regleringar gör är att man förbjuder billigare men, i kundens ögon, tillräckligt säkra alternativ. Och istället för att låta varje affärsman spendera år på att bygga upp ett rykte ser systemet med licenser till att ta bort incitamentet från affärsmän att tänka på sitt rykte såväl som kundernas incitament att tänka på vem de har att göra med.

Det behövs sällan någon specialiserad utbildning för att göra många typer av arbeten och den utbildning som behövs har man rätt att skaffa sig på vilka sätt man själv vill. Det är inget staten ska ha någon säg om. Om man bara kan eller vill skaffa sig den genom att lära sig på arbetet, då är det upp till en själv. Om folk inte vill ha med dig att göra eftersom du saknar en viss utbildning, då är det upp till kunderna. Då är det ditt problem som hårfrisörska, inte statens.

Men det värsta med dessa regleringar är inte att de är meningslösa. Nej, det värsta, ur en moralisk synpunkt, är att dessa meningslösa krav på licenser gör det omöjligt för människor att förverkliga sina karriärer, att tjäna pengar, att göra det bästa av sina liv:

At a time of widespread anxiety about the growth of government, the licensing push is meeting pockets of resistance, including a move by some legislators to require a more rigorous cost-benefit analysis before any new licensing laws are approved. Critics say such regulation spawns huge bureaucracies including rosters of inspectors. They also say licensing requirements—which often include pricey educations—can prohibit low-income workers from breaking in to entry-level trades.

Texas, for instance, requires hair-salon ”shampoo specialists” to take 150 hours of classes, 100 of them on the ”theory and practice” of shampooing, before they can sit for a licensing exam. That consists of a written test and a 45-minute demonstration of skills such as draping the client with a clean cape and evenly distributing conditioner. Glass installers, or glaziers, in Connecticut—the only state that requires such workers to be licensed—take two exams, at $52 apiece, pay $300 in initial fees and $150 annually thereafter.