En fri ekonomi är en blomstrande ekonomi

Häromdagen läste jag i New York Times om hur konkurrensen om arbetskraften driver upp lönerna i USA:

The official unemployment rate did rise to 4.9 percent, from 4.7 percent, but that was largely because more Americans rejoined the work force. And average hourly earnings ticked up again, continuing a pattern of rising wages that brought the yearly gain to 2.6 percent.

. . .

The tighter labor market is nudging up wages. David Lukes, chief executive of Equity One, a commercial real estate investment company, is one of several employers who said they had increased salaries and benefits to retain current staff members and attract new ones.

“I’ve had the troubling experience of losing good employees,” said Mr. Lukes, who has offered perks like flexible hours and stock incentives to keep the competition at bay. “Reward programs are much more important than they were three, four and five years ago.”

He said that for the kind of workers he was looking for — administrators, sales representatives, accountants, paralegals, construction managers — the labor pool is not that deep.

. . .

“I travel all over the country and everywhere I go, I sit down with C.E.O.s and ask them what their No. 1 problem is,” Steve Rick, chief economist at CUNA Mutual Group, which provides insurance and financial services for credit unions nationwide, said. “They say, ‘Just finding qualified people, from a teller to a mortgage home officer.’”
http://www.nytimes.com/2016/07/09/business/economy/jobs-report-unemployment-wages.html

Detta är naturligtvis glada nyheter för många amerikaner som nu ser fler möjligheter till bra och välbetalda jobb. Detta är något som de flesta upplever, om än i varierande grad, när det råder en så kallad högkonjunktur. Ju starkare “högkonjunktur”, desto fler tar del av den starka efterfrågan på och intensiva konkurrensen om arbetskraft. Ju starkare efterfrågan och konkurrensen är, desto fler får eller erbjuds höga löneökningar och/eller generösare förmåner. Det är bland annat därför som de allra flesta med rätta associerar högkonjunkturer med “goda tider”. Tänk om “de goda tiderna” kunde vara för evigt? Det kan och gör de också—under kapitalism. Om du tycker detta låter det allra minsta lockande, då kan du säkert också föreställa dig hur mycket rikare och bättre livet är under riktig kapitalism jämfört med dagens blandekonomiska röra.

En blomstrande ekonomi är det naturliga tillståndet för en ekonomi fri från statliga tvångsingrepp. Ju friare ekonomin är, desto bättre. Det beror på att i den mån människor är fria att producera och handla kommer människor också att göra det. Det enda vi behöver för att skapa välstånd och handla med varandra är frihet; det enda som krävs är att staten avskaffar barriärerna för produktion och handel, dvs tvångsingrepp som skatter och tullar, regleringar och inflation.

Det finns ingen gräns för människors behov för mer välstånd. Det finns därför ingen anledning för en fri ekonomi att uppleva någonting annat än tillväxt. Ibland växer ekonomin snabbare, ibland långsammare men växer gör den hela tiden. I en fri ekonomi kommer kontinuerligt nya och växande företag och industrier att ersätta gamla och krympande företag och industrier, vilket hela tiden skapar ett flöde av nya och bättre jobb, en ständig framväxt av nya möjligheter för produktion och handel. I en sådan här fri och dundrande ekonomi kommer alla som vill jobba också att få jobba. Föreställ dig hur fantastiskt det skulle vara om samma välståndsskapande dynamik som utmärker Silicon Valley präglade hela ekonomin.

Alla delar av ekonomin växer naturligtvis inte samtidigt eller i samma takt. Vissa delar av ekonomin krymper eller tynar istället bort. Men en sak är säker: Ju mer som produceras, desto mer kan och kommer också att produceras. Ett växande välstånd, dvs kapitalackumulation, gör det nämligen möjligt att hela tiden producera mer och mer. Kapital leder till en större och större efterfråga på arbetskraft såväl som maskiner och verktyg som gör oss mer och mer produktiva. Kapital gör det möjligt för fler och fler att skaffa sig värdefulla utbildningar som höjer vår förmåga att skapa välstånd. Välstånd göder välstånd—och det finns, som sagt, ingen gräns för hur mycket vi behöver eller vill ha. Det finns ingen nivå på levnadsstandarden som är “tillräcklig”—inte så länge människor är fria att upptäcka nya (såväl som gamla försummade) behov och nya sätt att tillfredsställa dem—inte så länge människor vill göra det mesta av livet.

En “högkonjunktur” är således inte bara det vanliga, naturliga normaltillståndet i en fri ekonomi, det är också ett tillstånd som kan vara för evigt. Anledningen är enkel: Behovet för välstånd är oändligt. Om du tänker efter så finns det ingen gräns för hur mycket rationella och livsbejakande människor behöver. Det finns inte heller någon gräns för hur allt vi redan har kan förbättras. Därför kan vi alltid producera mer, ständigt förnya och förbättra. Den enda “gränsen” för ekonomiska framsteg är människans förnuftsförmåga, upptäckarglädje, uppfinningsrikedom och produktionsfärdigheter. Det finns därför ingen anledning att tro att folk helt plötsligt skulle få för sig att sluta upptäcka utveckla, uppfinna, producera och handla. Det finns ingen gräns för vad eller hur mycket som kan och behöver produceras eller förbättras. Därför finns det ingen gräns för hur mycket jobb som kan eller måste utföras. Det enda som idag stoppar folk från att erbjuda eller ta jobb är statliga ingrepp i form av skatter, minimumlöner, licenskrav, etc.

En “lågkonjunktur” (eller “kris” eller “recession” eller “depression” eller “krasch”) är egentligen ett onaturligt tillstånd i en fri ekonomi. Med undantag från naturkatastrofer eller krig så är statliga tvångsingrepp som skatter, tullar, regleringar och inflation det enda som har regelbundet kraschat ekonomier. Ekonomisk historia påvisar vidare att en situation där gamla företag och industrier försvinner utan att ersättas av nya företag och industrier, gamla jobb försvinner utan att ersättas av nya och bättre jobb och där möjligheterna för produktion och handel är kraftigt begränsade och hela tiden krymper är det naturliga tillståndet i (mestadels) kontrollerade ekonomier. Ju mer kontrollerade, desto värre. Resultatet är en förhållandevis låg levnadsstandard, arbetslöshet och hopplöshet.

Detta för oss till observationen som fick mig att börja tänka på allt detta, nämligen att när ekonomin är stark så råder det en kraftig efterfråga på den begränsade arbetskraften. Detta medför naturligtvis att konkurrensen om arbetskraften ökar. För att locka till sig ny och/eller behålla sin nuvarande arbetskraft måste affärsmän erbjuda högre löner och generösare förmåner. I den utsträckning som staten erkänner och respekterar individens frihet—i den utsträckning vi lever och njuter av en fri och växande ekonomi—råder det en “säljares marknad” för arbetssäljare. Raka motsatsen, dvs en “köpares marknad” för arbetsköpare, råder däremot i samma utsträckning som staten söndrar ekonomin genom att kränka individens frihet med statliga ingrepp (skatter, tullar, regleringar och inflation) som tvingar människor att handla mot deras rationella egenintresse.

Det mest perversa är att varje gång vi får en glimt av det underbara normaltillståndet på en fri marknad, dvs en situation där arbetslösheten är nästan obefintlig, företagare konkurrerar om arbetskraften med högre löner och generösare förmåner, då tycker våra paternalistiska och “planhushållande” politiker att det har minsann “gått för långt”. Vår levnadsstandard ökar “för mycket” och det kan vi inte tolerera. “För mycket välstånd” leder nämligen till en “överhettad” ekonomi med inflation som följd, varför staten måste “kyla ned” ekonomin med skatter, regleringar och godtyckliga räntehöjningar. Det som gör detta så perverst och tragiskt är inte bara det att det berövar oss från de “goda tiderna” (som inte måste sluta), utan också att detta är ovetenskapligt nonsens. Välstånd leder aldrig till inflation, dvs ett försämrat penningvärde. Endast staten har makten att urholka penningvärdet genom att öka penningmängden för mycket i förhållande till efterfrågan på pengar.

“Dåliga tider” med allt det lidande och elände det medför hör inte hemma i en fri ekonomi; ty en fri ekonomi är en blomstrande ekonomi. I en fri ekonomi råder det alltid “goda tider”. Fria ekonomier växer och blomstrar och livet blir i absoluta förhållanden bättre medan ofria ekonomier stagnerar eller krymper och livet blir i relativa (och ibland till och med absoluta) förhållanden sämre. Detta kausala samband går att observera över hela världen och genom hela mänsklighetens historia. Rationella nationalekonomer som Jean-Baptiste Say upptäckte och påvisade dessa relationer för mer än tvåhundra år sedan.

Vi kan en dag leva och njuta i en fri och blomstrande ekonomi, en ekonomi där de “goda tiderna” aldrig tar slut. Men för att komma dit måste vi börja ifrågasätta och förkasta det falska teoretiska ramverk som utgör “den konventionella visdomen” inom nationalekonomin. Och det är precis vad jag kommer att göra i framtida artiklar.

Annonser

Med en licens att arbeta

Enligt The Wall Street Journal så håller USA på att förvandlas till ett land där man inte längre har någon rätt att sträva efter lycka. Möjligen kan man en få statlig licens att sträva efter lycka efter man har genomgått en kostsam och meningslös utbildning. Så är fallet för nästan var fjärde arbetare i USA:

While some states have long required licensing for workers who handle food or touch others—caterers and hair stylists, for example—economists say such regulation is spreading to more states for more industries. The most recent study, from 2008, found 23% of U.S. workers were required to obtain state licenses, up from just 5% in 1950, according to data from Mr. Kleiner. In the mid-1980s, about 800 professions were licensed in at least one state. Today, at least 1,100 are, according to the Council on Licensure, Enforcement and Regulation, a trade group for regulatory bodies.

Jag säger att dessa krav på licenser är meningslösa av åtminstone två skäl: för det första behövs de inte om syftet är att uppnå en viss kvalité eller säkerhet. Om syftet är kvalité, då behövs det inte eftersom den fria marknaden kan se till att leverera hög kvalité till vem som helst som är villig att betala för det. Vad dessa regleringar däremot gör är att folk som inte har råd med det bästa får nöja sig med att vara utan, eftersom de billigare alternativen är bortreglerade. Om syftet är säkerhet, då behövs det inte eftersom det ligger i alla affärsmäns intresse att leverera säkra tjänster som utförs på rätt sätt.

Om affärsmän gör ett dåligt arbete, som resulterar i osäkra byggnader till exempel, och man vet det, då ska han kunna straffas för det. Att medvetet bygga osäkra byggnader är att medvetet utsätta andra människor för fara för deras liv och det är lämpligen förbjudet. Det enda regleringar gör är att man förbjuder billigare men, i kundens ögon, tillräckligt säkra alternativ. Och istället för att låta varje affärsman spendera år på att bygga upp ett rykte ser systemet med licenser till att ta bort incitamentet från affärsmän att tänka på sitt rykte såväl som kundernas incitament att tänka på vem de har att göra med.

Det behövs sällan någon specialiserad utbildning för att göra många typer av arbeten och den utbildning som behövs har man rätt att skaffa sig på vilka sätt man själv vill. Det är inget staten ska ha någon säg om. Om man bara kan eller vill skaffa sig den genom att lära sig på arbetet, då är det upp till en själv. Om folk inte vill ha med dig att göra eftersom du saknar en viss utbildning, då är det upp till kunderna. Då är det ditt problem som hårfrisörska, inte statens.

Men det värsta med dessa regleringar är inte att de är meningslösa. Nej, det värsta, ur en moralisk synpunkt, är att dessa meningslösa krav på licenser gör det omöjligt för människor att förverkliga sina karriärer, att tjäna pengar, att göra det bästa av sina liv:

At a time of widespread anxiety about the growth of government, the licensing push is meeting pockets of resistance, including a move by some legislators to require a more rigorous cost-benefit analysis before any new licensing laws are approved. Critics say such regulation spawns huge bureaucracies including rosters of inspectors. They also say licensing requirements—which often include pricey educations—can prohibit low-income workers from breaking in to entry-level trades.

Texas, for instance, requires hair-salon ”shampoo specialists” to take 150 hours of classes, 100 of them on the ”theory and practice” of shampooing, before they can sit for a licensing exam. That consists of a written test and a 45-minute demonstration of skills such as draping the client with a clean cape and evenly distributing conditioner. Glass installers, or glaziers, in Connecticut—the only state that requires such workers to be licensed—take two exams, at $52 apiece, pay $300 in initial fees and $150 annually thereafter.

Statligt tvång vs välstånd

NPR rapporterar:

Venezuela’s economy is in trouble despite the country’s huge oil reserves. Blackouts plague major cities. Its inflation rate is among the world’s highest. Private enterprise has been so hammered, the World Bank says, that Venezuela is forced to import almost everything it needs. (Min kursivering.)

Ett citat till:

Jose Guerra, a former Central Bank economist, says state intervention in private businesses is hitting the economy hard.

”The government is nationalizing, expropriating, or confiscating,” he says. ”They are not creating new wealth; this is wealth that was already created.”

The Weekly Standard rapporterar också om Venezuelas långsamma socialistiska självmord:

On April 21, the Latin Business Chronicle predicted that Venezuela would post the world’s highest inflation rate in 2010, ahead of even the war-torn Democratic Republic of Congo.

On May 5, the United Nations Economic Commission for Latin America and the Caribbean reported that foreign direct investment (FDI) in Venezuela dropped from $349 million in 2008 to negative $3.1 billion last year, “mainly as a result of nationalizations.” In other words, the Bolivarian Republic experienced a net FDI outflow of $3.1 billion in 2009.

Och: ”Ordinary Venezuelans are mad about food and water shortages, power outages, and surging crime rates.”

Statlig styrning över ekonomin förstör inte bara ekonomin i Venezuela, det tar även på krafterna för den amerikanska ekonomin. För att få en bild av hur hårt reglerat bankväsendet är i USA vill jag citera The Street:

[T]he small community bank, the source of working capital for America’s small businesses, is being choked by the regulatory system.

Ask any CEO of a community financial institution who he/she works for — the answer won’t be the Board of Directors or the Shareholders — inevitably, the answer will be the regulator (FDIC, OCC, Fed, OTS).

En perfekt beskrivning av hur det förhåller sig i det amerikanska bankväsendet.

Dagens dumheter

När jag är som mest deprimerad, då beror det ofta på att jag har läst för mycket nyheter. Man behöver inga skräckfilmer eller någon CGI-renderad undergång av någon nihilistisk tysk regissör, när man har Dagens Nyheter eller New York Times. Man behöver inte ens läsa nyheterna för att håret ska bli grått, det räcker med att man tänker på dem.

När man läser nyheterna slås man av vilken absurd plats jorden är. Man kan inte riktigt ta in det man läser. Man vill inte. Men man måste, förstås. Eftersom det inte försvinner, hur mycket man än blundar.

För två av oändligt många bevis för detta, ger jag er ett par nyhetsartiklar. Den ena handlar om USA:s policy att släppa ut islamiska terrorister från Guantanmofängelset. Man behöver inte vara särskilt påläst för att inse att detta är en dum idé. Sunt förnuft säger att detta är en dum idé.

Fråga vilket barn som helst. Fråga vilken byfåne som helst. Fråga vem som helst, förutom politiker och universitetsstudenter, så kommer du att få samma svar: Man måste vara en fullständig idiot eller också spritt språngande galen för att göra en sådan sak.

Men likt förbannat släpper man ut den ena efter den andra. Varför? Vilken tänkbar rationell anledning finns det?

Nationell säkerhet kan inte vara anledningen för då skulle man ju aldrig släppa ut dessa terrorister till att börja med. Och anledningen kan inte heller vara ekonomiska, eftersom det har aldrig stoppat politiker från att fortsätta spendera pengar som de inte har. Nej, den enda anledningen som finns är att blidka världsopinionen. I synnerhet intellektuella och politiker i Europa. Men med tanke på vad världsopinionen har, är detta knappast en rationell anledning.

Vi har nog alla läst om muslimen som stoppades från att spränga ett flygplan i luften i Detroit. Vem jobbade han för? al-Qaida i Yemen. Yemen är numera en ny bas för al-Qaida. I Yemen kommer också de allra flesta terroristerna till, efter de släpps ut från Guantanamo.

The Times skriver:

At least a dozen former Guantánamo Bay inmates have rejoined al-Qaeda to fight in Yemen, The Times has learnt, amid growing concern over the ability of the country’s Government to accept almost 100 more former inmates from the detention centre.

The Obama Administration promised to close the Guantánamo facility by January 22, a deadline that it will be unable to meet. The 91 Yemeni prisoners in Guantánamo make up the largest national contingent among the 198 being held.

Six prisoners were returned to Yemen last month. After the Christmas Day bomb plot in Detroit, US officials are increasingly concerned that the country is becoming a hot-bed of terrorism. Eleven of the former inmates known to have rejoined al-Qaeda in Yemen were born in Saudi Arabia. The organisation merged its Saudi and Yemeni offshoots last year.

Och:

A Yemeni, Hani Abdo Shaalan, who was released from Guantánamo in 2007, was killed in an airstrike on December 17, the Yemeni Government reported last week. The deputy head of al-Qaeda in the country is Said Ali al-Shihri, 36, who was released in 2007. Ibrahim Suleiman al-Rubaish, who was released in 2006, is a prominent ideologue featured on Yemeni al-Qaeda websites.

Geoff Morrell, the spokesman for the Pentagon, said: “This is a large question that goes beyond the issue of transferring detainees. The bulk of the remaining detainees are from Yemen and that has been the case for a long time. We are trying to work with the Yemeni Government on this.”

Detta har alltså varit känt i flera år. Ändå fortsätter man att släppa ut dessa terrorister.

Det finns ingen som helst rim eller reson i detta. Ändå uppmuntras det, av de intellektuella, av politiker, av universitetsstudenterna och orsaken till alla dessa dumheter: deras professorer. Sedan står de där, förvånade och förbluffade av sin egen rena dumhet, och undrar hur nästa stora terrorattack var möjlig.

Om detta inte var tillräckligt bisarrt, eftersom ni förmodligen har blivit avtrubbade av alla dagliga dumheter ni läser om, vill jag avsluta med att bara kort citera en artikel ur New York Times. Ämnet är inte terrorism, utan ekonomi.

Alla som kan något om grundläggande (rationell) ekonomi, vet att den fundamentala orsaken till finanskrisen är statens omfattande inblandning i ekonomin. Jag och andra har skrivit åtskilliga artiklar om saken. Rationella ekonomer förutspådde krisen flera år i förväg. (En del kunde till och med förutspå den mer än 60 år i förväg.) Bara dåliga mainstreamekonomer fast i sina monetaristiska och keynesianska premisser, blev förvånade och förbluffade.

Den värsta boven av dem alla är inte alla omfattande regleringar, utan den amerikanska centralbanken, The Fed. Och om man vet det, då blir man förstås väldigt provocerad när man läser detta i New York Times:

Regulatory failure, not low interest rates, was responsible for the housing bubble and subsequent financial crisis of the last decade, Ben S. Bernanke, the Federal Reserve chairman, said in a speech on Sunday.

Mr. Bernanke’s remarks, perhaps his strongest language yet assessing the roots of the financial crisis, came as he awaited confirmation for a second term as Fed chairman and as he sought greater regulatory authority from Congress.

“Stronger regulation and supervision aimed at problems with underwriting practices and lenders’ risk management would have been a more effective and surgical approach to constraining the housing bubble than a general increase in interest rates,” Mr. Bernanke said in remarks to the American Economic Association.

Jag stannar här för denna gång, för nu tål inte mitt hjärta mer.

PS: För den som vill utbilda sig själv om statens roll i allmänhet och centralbankens roll i synnerhet, rekommenderar jag att, bland annat, lyssna på Yaron Brooks föreläsningar på ämnet. Lyssna också på Peter Schiff.

För ett fritt bankväsende

INTRODUKTION
Under 1800-talet hade USA en era av laissez-faire inom bankväsendet. USA upplevde också den ena bankpaniken efter den andra. Dessa ständigt återkommande bankpaniker visade oss vad som händer om vi lämnar bankväsendet fritt från statens upplysta överseende. För att stabilisera ekonomin och bankväsendet, blev vi tvungna att reglera bankerna och införa The Federal Reserve. Detta hör till den så kallade konventionella visdomen. Men detta är inget annat än en myt.

REGLER BAKOM BANKPANIKER
Det är sant att USA har upplevt väldigt många bankpaniker. Men det var inte bankpanikerna som gav upphov till statens omfattande inblandning i det amerikanska bankväsendet. Tvärtom. Det var statens inblandning som gav upphov till bankpanikerna. Det amerikanska bankväsendet har aldrig varit fritt från statlig inblandning. Sanningen är att det amerikanska bankväsendet är och har länge varit en av de mest reglerade industrierna i världen.

Det som ligger bakom denna myt är att bankväsendet under åtminstone andra halvan av 1800-talet verkade under så kallade ”Free banking”-lagar. Detta har skapat stor förvirring. Före ”fribanks”eran kunde bara ett fåtal med speciella tillstånd av staten och/eller politiska kontakter starta en bank. Under ”fribanks”eran kunde ”vem som helst” starta en bank, under villkoret att de underkastade sig en massa statliga regleringar.

Dessa statliga regleringar gjorde det svårare för bankirer att agera som rationella affärsmän. Man förbjöd banker att ha mer än ett kontor. Man förbjöd i praktiken också all mellanstatlig filialexpansion. Detta gjorde många banker beroende av sin regionala industri och det blev i praktiken omöjligt att sprida sina risker genom att ha kunder i andra delar av landet. Många banker blev således underdiversifierade och underkapitaliserade. Samtidigt tvingades banker att backa upp sin sedelstock med statsobligationer. Man gjorde inte detta för att ge bankerna ”stabilitet”, utan för tvinga dem att finansiera delstaternas budgetunderskott.

Genom den här typen av regleringar tvingades bankerna att lägga alla sina ägg i samma korg. Och det var dåliga ägg. Statsobligationerna tenderade nämligen att falla i värde eftersom många var rädda för att delstaterna skulle gå i konkurs. Det gjorde att bankerna mycket lättare blev insolventa och insolventa banker var, enligt lag, tvungna att gå i konkurs. Detta är också en förklaring till att det amerikanska bankväsendet drabbades av många fler bankpaniker än övriga världen. (”Banking Crises”, Charles W Calomiris, ss 2-5. Fribanksskolan, Per Hortlund, ss 134-136) Experter uppskattar att 80% av de banker som gick i konkurs gjorde det som en följd av denna reglering. (Ibid, s 50.) Så redan från början hade regleringarna gjort förutsättningarna dåliga för bankerna.

Samtidigt uppmuntrade staten på alla tänkbara sätt bankerna att agera kortsiktigt, oansvarigt och irrationellt. Redan under under 1800-talet skapade staten en ”skyddad verkstad” för bankerna. Istället för att låta bankerna gå i konkurs som en följd av dåliga affärer såg man till att backa upp bankerna med statliga centralbanker såsom The First Bank of America och The Second Bank of America. Precis som dagens ”The Fed” fungerade dessa statliga centralbanker som ”bankernas bank” och var således ständigt redo att låna ut för att rädda bankerna undan en konkurs. Dessutom hjälpte staten dem att undvika konkurs genom att om och om igen ge dem rätten att slippa betala ut kundernas pengar vid bankrusningar. Att staten går in för att rädda bankerna undan deras dåliga affärer är alltså inget nytt. Staten började med detta redan under 1800-talet. Nu som då skapade detta en ”moral hazard”-situation. Man uppmuntrade bankerna att fortsätta ta större och större risker, att låna ut mer och mer pengar, med mindre och mindre pengar i reserv. Ju mindre reserver, desto större likviditetsrisk.

Bankerna blev på en och samma gång tvingade att ta risker som de inte ville och samtidigt uppmuntrade att ta fler risker som de inte borde. Staten hade genom sin inblandning på en och samma gång gjort förutsättningarna för sunda affärer sämre och samtidigt gjort bankerna till en privilegad aktör på marknaden. Det är därför inte undra på att det amerikanska bankväsendet var instabilt under 1800-talet: de statliga regleringarna gjorde det svårt att bedriva rationella affärer för banker, samtidigt som de direkt uppmuntrades till att göra irrationella affärer.

REGLERINGAR FÖDER REGLERINGAR
Idag försöker politikerna rida ur finanskrisen genom inflation och ”billiga krediter”. Även på 1800-talet strävade politikerna efter samma sak. Dels eftersom de tyckte det var önskvärt att alltid kunna finansiera statens utgifter med sedelpressarna och dels eftersom de, liksom många affärsmän, tyckte att det var bra för ekonomin att det var lätt att komma över ”billiga krediter”.

Ibland gick det dock inte att komma över ”billiga krediter”. Då klagade affärsmän, bankmän och politiker på att bankernas kreditexpansion var begränsad. De sade att penningmängden var ”inelastisk”. Det är sant att penningmängden var ”inelastisk”. Det berodde framför allt på att man hade tvingat bankerna att backa upp sin sedelutgivning med statsobligationer.

Men istället för att verka för att motverka statens destruktiva inblandning från bankväsendet, drog man den felaktiga slutsatsen att orsaken till problemet var själva ”inelasticiteten”. Vad de beklagade sig över var att det överhuvudtaget fanns en gräns på hur mycket pengar dessa banker kunde låna ut. Politiker och affärsmän klagade med andra ord över att de inte kunde få någonting i utbyte mot ingenting.

Så de flesta drog den felaktiga slutsatsen att vad som behövs är en bank som kan bära upp hela systemet och ge oss denna ”elasticitet”. Vad man sökte efter var en centralbank som kunde fungera som ett slags skyddsnät för bankerna. De ville alltså ha en statlig centralbank med en obegränsad makt att trycka nya pengar ur tomma intet. Därmed skulle man aldrig ha ont om ”billiga krediter”. 1913 fick de som de ville. Då grundades The Federal Reserve.

Lägg märke till vad som är orsak och verkan här. The Fed skapades inte för att för att hejda den instabilitet som det fria, oreglerade bankväsendet skapade. Nej, den skapades som en följd av de instabilitet som staten direkt och indirekt hade skapat. Införandet av The Fed är därför ännu ett exempel på hur statlig inblandning i ekonomin tenderar att skapa ekonomiska problem, som politiker sedan använder som en förevändning för att öka statens inblandning i ekonomin.

Alla våra erfarenheter sedan 1913 visar med all önskvärd tydlighet att The Fed inte gett oss någon stabilitet. Jag behöver egentligen bara nämna Den stora depressionen för att illustrera detta. Men om det känns för avlägset i tiden, då hänvisar jag till den nuvarande finanskrisen. (För detaljer läs min artikel ”Blandekonomins kris”.) Eftersom statens inblandning i bank- och penningväsendet är orsaken till instabiliteten kan de aldrig utgöra lösningen på instabiliteten.

ETT FRITT BANKVÄSENDE ÄR LÖSNINGEN
Vad är lösningen på alla problem inom det genomreglerade bankväsendet? Det är förstås att ta bort statens destruktiva inblandning. Bara med ett fritt bankväsende kan vi slippa de hemska följderna av kreditexpansion.

Ekonomen Ludwig von Mises:

Free banking is the only method available for the prevention of the dangers inherent in credit expansion. It would, it is true, not hinder a slow credit expansion, kept within very narrow limits, on the part of cautious banks which provide the public with all information required about their financial status. But under free banking it would have been impossible for credit expansion with all its inevitable consequences to have developed into a regular – one is tempted to say normal – feature of the economic system. Only free banking would have rendered the market economy secure against crises and depressions. (Human Action, s 444.)

Varför? För det första skulle det inte funnits någon stat som kunde backa upp bankerna. Om bankerna gjorde dåliga affärer till följd av oansvarig kreditexpansion, då skulle de själva få betala. De skulle gå i konkurs. De skulle inte uppmuntras att fortsätta med sin dåliga affärsverksamhet, utan skulle tvingas lära sig att göra bättre affärer, precis som alla andra affärsmän måste göra inom alla andra delar av ekonomin. Risken för bankrusningar skulle motivera bankerna att vara mycket återhållsam i sin kreditexpansion.

För det andra skulle det ta många år för banker att bygga upp ett gott rykte om sig. Det skulle kräva flera år av goda affärer, av att göra vad man lovar, att sköta sina affärer och så vidare. Man kan inte tro att man ska kunna bygga upp ett gott rykte omkring om man samtidigt ägnar sig åt omfattande kreditexpansion. Det är mycket lätt att märka det om man verkar under konkurrens. Det behöver inte ens finnas någon särskild risk för stor bankrusning för att konkurrensen ska ha en inverkan på bankerna här. Allt som krävs är att ett fåtal större kunder blir minsta lilla fundersamma.

För det tredje om en bank lånar ut för mycket, då kommer en del av bankens kunder att handla med andra som är kunder i andra banker och när pengarna till slut hamnar i dessa banker kommer de att kräva ut tillgångarna från den expanderande banken. Om de inte kan betala ut detta går de i konkurs. Så det ligger inte i deras intresse att ägna sig åt omfattande, oansvarig kreditexpansion. Detta är den så kallade motstående klirningarnas princip. (Märk väl att denna princip motarbetades i 1800-talets Amerika genom lagar som förbjuda mellanstatlig filialexpansion. På så sätt skapade man lokala och regionala monopol vilket motverkade de motstående klirningarnas princip.)

Det är inte bara teoretiska faktorer som talar för detta. Ser vi till historiska fakta ser vi att de länder som inte hade många av dessa regleringar, dvs ett friare bankväsende, hade också ett stabilare bankväsende än det i Amerika. Ta Kanada, Skottland och Sverige som exempel. Deras bankväsende var mindre reglerat än det amerikanska och betydligt mer stabilt.

Kritiker till ett fritt bankväsende alltid använder sig av exempel från USA för att bevisa att det inte är en bra idé, men de tittar aldrig på länder där bankväsendet var ännu friare och fungerade ännu bättre. Under de 70 åren som Sverige hade ett fritt bankväsende gick, för att ta ett exempel, inte en enda bank omkull. Och ”trots” Kanada inte hade någon centralbank gick inte en enda bank omkull under den stora depressionen. Detta ska jämföras med USA där över 9000 banker gick i konkurs.

Det amerikanska bankväsendet var aldrig helt fritt, men det var i många avseenden friare än dagens system och följaktligen var kriserna under 1800-talet betydligt mindre än de som kom under 1900-talet. De flesta kriser som uppstod var mycket korta och milda jämfört med allt som kom under 1900-talet.

För att få perspektiv observera att fler banker gick i konkurs under 1930 (806) än under bankpanikerna 1873, 1884, 1890, 1893 och 1907 tillsammans (737). Den stora depressionen skulle sluta med att ytterligare tusentals banker gick i konkurs. (Elmus Wicker, ”Banking Panics in the US: 1873-1933”.) Ekonomen Charles W Calomiris: ”None of the U.S. banking panics of the pre-World War I era saw nationwide banking distress (measured by the negative net worth of failed banks relative to annual GDP) greater than the 0.1% loss of 1893”. (s 5.) Detta kan jämföras med Den stora depressionen: ”U.S. Bank failures resulted in losses to depositors in the 1930s in excess of 3% of GDP”. (Ibid.)

Varför denna skilllnad? Calomiris förklarar:

Loss rates tended to be low because banks structured themselves to limit their risk of loss… Market discipline (the fear that depositors would withdraw their funds) provided incentives for banks to behave prudently. The picture of small depositors lining up around the block to withdraw funds has received much attention, but perhaps the more important source of market discipline was the threat of an informed (often ‘silent’) run by large depositors (often other banks). Banks maintained relationships with each other through interbank deposits and the clearing of public deposits, notes, and bankers’ bills. Banks often belonged to clearing houses that set regulations and monitored members’ behavior. A bank that lost the trust of its fellow bankers could not long survive. (Ibid.)

Förklaringen var med andra ord att marknadskrafterna fick ett större utrymme.

SLUTSATS
Orsaken till bankpanikerna i 1800-talets USA var inte den fria marknaden. Orsaken var de statliga interventionerna i bankväsendet. The Fed infördes inte för att bota instabiliteten på den ”oreglerade” bankväsendet utan, tvärtom, för att bota instabiliteten orsakad av den reglerade bankväsendet. Det enda alla dessa erfarenheter borde lära oss, en gång för alla, är att vi inte har råd med alla dessa statliga interventioner i bankväsendet. Lösningen är inte mer stat, utan frihet. Lösningen är laissez-faire inom bankväsendet.