En fri ekonomi är en blomstrande ekonomi

Häromdagen läste jag i New York Times om hur konkurrensen om arbetskraften driver upp lönerna i USA:

The official unemployment rate did rise to 4.9 percent, from 4.7 percent, but that was largely because more Americans rejoined the work force. And average hourly earnings ticked up again, continuing a pattern of rising wages that brought the yearly gain to 2.6 percent.

. . .

The tighter labor market is nudging up wages. David Lukes, chief executive of Equity One, a commercial real estate investment company, is one of several employers who said they had increased salaries and benefits to retain current staff members and attract new ones.

“I’ve had the troubling experience of losing good employees,” said Mr. Lukes, who has offered perks like flexible hours and stock incentives to keep the competition at bay. “Reward programs are much more important than they were three, four and five years ago.”

He said that for the kind of workers he was looking for — administrators, sales representatives, accountants, paralegals, construction managers — the labor pool is not that deep.

. . .

“I travel all over the country and everywhere I go, I sit down with C.E.O.s and ask them what their No. 1 problem is,” Steve Rick, chief economist at CUNA Mutual Group, which provides insurance and financial services for credit unions nationwide, said. “They say, ‘Just finding qualified people, from a teller to a mortgage home officer.’”
http://www.nytimes.com/2016/07/09/business/economy/jobs-report-unemployment-wages.html

Detta är naturligtvis glada nyheter för många amerikaner som nu ser fler möjligheter till bra och välbetalda jobb. Detta är något som de flesta upplever, om än i varierande grad, när det råder en så kallad högkonjunktur. Ju starkare “högkonjunktur”, desto fler tar del av den starka efterfrågan på och intensiva konkurrensen om arbetskraft. Ju starkare efterfrågan och konkurrensen är, desto fler får eller erbjuds höga löneökningar och/eller generösare förmåner. Det är bland annat därför som de allra flesta med rätta associerar högkonjunkturer med “goda tider”. Tänk om “de goda tiderna” kunde vara för evigt? Det kan och gör de också—under kapitalism. Om du tycker detta låter det allra minsta lockande, då kan du säkert också föreställa dig hur mycket rikare och bättre livet är under riktig kapitalism jämfört med dagens blandekonomiska röra.

En blomstrande ekonomi är det naturliga tillståndet för en ekonomi fri från statliga tvångsingrepp. Ju friare ekonomin är, desto bättre. Det beror på att i den mån människor är fria att producera och handla kommer människor också att göra det. Det enda vi behöver för att skapa välstånd och handla med varandra är frihet; det enda som krävs är att staten avskaffar barriärerna för produktion och handel, dvs tvångsingrepp som skatter och tullar, regleringar och inflation.

Det finns ingen gräns för människors behov för mer välstånd. Det finns därför ingen anledning för en fri ekonomi att uppleva någonting annat än tillväxt. Ibland växer ekonomin snabbare, ibland långsammare men växer gör den hela tiden. I en fri ekonomi kommer kontinuerligt nya och växande företag och industrier att ersätta gamla och krympande företag och industrier, vilket hela tiden skapar ett flöde av nya och bättre jobb, en ständig framväxt av nya möjligheter för produktion och handel. I en sådan här fri och dundrande ekonomi kommer alla som vill jobba också att få jobba. Föreställ dig hur fantastiskt det skulle vara om samma välståndsskapande dynamik som utmärker Silicon Valley präglade hela ekonomin.

Alla delar av ekonomin växer naturligtvis inte samtidigt eller i samma takt. Vissa delar av ekonomin krymper eller tynar istället bort. Men en sak är säker: Ju mer som produceras, desto mer kan och kommer också att produceras. Ett växande välstånd, dvs kapitalackumulation, gör det nämligen möjligt att hela tiden producera mer och mer. Kapital leder till en större och större efterfråga på arbetskraft såväl som maskiner och verktyg som gör oss mer och mer produktiva. Kapital gör det möjligt för fler och fler att skaffa sig värdefulla utbildningar som höjer vår förmåga att skapa välstånd. Välstånd göder välstånd—och det finns, som sagt, ingen gräns för hur mycket vi behöver eller vill ha. Det finns ingen nivå på levnadsstandarden som är “tillräcklig”—inte så länge människor är fria att upptäcka nya (såväl som gamla försummade) behov och nya sätt att tillfredsställa dem—inte så länge människor vill göra det mesta av livet.

En “högkonjunktur” är således inte bara det vanliga, naturliga normaltillståndet i en fri ekonomi, det är också ett tillstånd som kan vara för evigt. Anledningen är enkel: Behovet för välstånd är oändligt. Om du tänker efter så finns det ingen gräns för hur mycket rationella och livsbejakande människor behöver. Det finns inte heller någon gräns för hur allt vi redan har kan förbättras. Därför kan vi alltid producera mer, ständigt förnya och förbättra. Den enda “gränsen” för ekonomiska framsteg är människans förnuftsförmåga, upptäckarglädje, uppfinningsrikedom och produktionsfärdigheter. Det finns därför ingen anledning att tro att folk helt plötsligt skulle få för sig att sluta upptäcka utveckla, uppfinna, producera och handla. Det finns ingen gräns för vad eller hur mycket som kan och behöver produceras eller förbättras. Därför finns det ingen gräns för hur mycket jobb som kan eller måste utföras. Det enda som idag stoppar folk från att erbjuda eller ta jobb är statliga ingrepp i form av skatter, minimumlöner, licenskrav, etc.

En “lågkonjunktur” (eller “kris” eller “recession” eller “depression” eller “krasch”) är egentligen ett onaturligt tillstånd i en fri ekonomi. Med undantag från naturkatastrofer eller krig så är statliga tvångsingrepp som skatter, tullar, regleringar och inflation det enda som har regelbundet kraschat ekonomier. Ekonomisk historia påvisar vidare att en situation där gamla företag och industrier försvinner utan att ersättas av nya företag och industrier, gamla jobb försvinner utan att ersättas av nya och bättre jobb och där möjligheterna för produktion och handel är kraftigt begränsade och hela tiden krymper är det naturliga tillståndet i (mestadels) kontrollerade ekonomier. Ju mer kontrollerade, desto värre. Resultatet är en förhållandevis låg levnadsstandard, arbetslöshet och hopplöshet.

Detta för oss till observationen som fick mig att börja tänka på allt detta, nämligen att när ekonomin är stark så råder det en kraftig efterfråga på den begränsade arbetskraften. Detta medför naturligtvis att konkurrensen om arbetskraften ökar. För att locka till sig ny och/eller behålla sin nuvarande arbetskraft måste affärsmän erbjuda högre löner och generösare förmåner. I den utsträckning som staten erkänner och respekterar individens frihet—i den utsträckning vi lever och njuter av en fri och växande ekonomi—råder det en “säljares marknad” för arbetssäljare. Raka motsatsen, dvs en “köpares marknad” för arbetsköpare, råder däremot i samma utsträckning som staten söndrar ekonomin genom att kränka individens frihet med statliga ingrepp (skatter, tullar, regleringar och inflation) som tvingar människor att handla mot deras rationella egenintresse.

Det mest perversa är att varje gång vi får en glimt av det underbara normaltillståndet på en fri marknad, dvs en situation där arbetslösheten är nästan obefintlig, företagare konkurrerar om arbetskraften med högre löner och generösare förmåner, då tycker våra paternalistiska och “planhushållande” politiker att det har minsann “gått för långt”. Vår levnadsstandard ökar “för mycket” och det kan vi inte tolerera. “För mycket välstånd” leder nämligen till en “överhettad” ekonomi med inflation som följd, varför staten måste “kyla ned” ekonomin med skatter, regleringar och godtyckliga räntehöjningar. Det som gör detta så perverst och tragiskt är inte bara det att det berövar oss från de “goda tiderna” (som inte måste sluta), utan också att detta är ovetenskapligt nonsens. Välstånd leder aldrig till inflation, dvs ett försämrat penningvärde. Endast staten har makten att urholka penningvärdet genom att öka penningmängden för mycket i förhållande till efterfrågan på pengar.

“Dåliga tider” med allt det lidande och elände det medför hör inte hemma i en fri ekonomi; ty en fri ekonomi är en blomstrande ekonomi. I en fri ekonomi råder det alltid “goda tider”. Fria ekonomier växer och blomstrar och livet blir i absoluta förhållanden bättre medan ofria ekonomier stagnerar eller krymper och livet blir i relativa (och ibland till och med absoluta) förhållanden sämre. Detta kausala samband går att observera över hela världen och genom hela mänsklighetens historia. Rationella nationalekonomer som Jean-Baptiste Say upptäckte och påvisade dessa relationer för mer än tvåhundra år sedan.

Vi kan en dag leva och njuta i en fri och blomstrande ekonomi, en ekonomi där de “goda tiderna” aldrig tar slut. Men för att komma dit måste vi börja ifrågasätta och förkasta det falska teoretiska ramverk som utgör “den konventionella visdomen” inom nationalekonomin. Och det är precis vad jag kommer att göra i framtida artiklar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s