Evolutionsargumentet mot naturalism

Låt mig nu behandla nästa argument: Platingas evolutionsargument mot naturalism.

Naturalism är idén att det inte finns några övernaturliga varelser som Gud. Supernaturalism är idén att det finns övernaturliga varelser. Platinga menar att om evolutionsteorin och naturalismen är sanna, då följer skepticism. Men om vi istället accepterar evolutionsteorin och supernaturalism, då följer inte skepticism, eftersom Gud kommer att rädda oss från det.

Hur kommer Platinga fram till detta fantastiska alternativ? Så här: enligt evolutionsteorin så kommer det som främjar vår överlevnad att främjas; förnuftet utvecklades därför inte nödvändigtvis för att producera sanna idéer utan bara idéer som hjälper oss att överleva; därför kan vi inte vara säkra på att förnuftet kan producera sanna idéer; därför skepticism. Men om vi istället accepterar att det finns en Gud som i sin välvilja garanterar att förnuftet kan producera sanna idéer, då slipper vi skepticism.

Jag måste medge att detta är ganska originellt. Men det räcker inte.

Det är en motsägelse att anta att vi kan bevisa och veta att evolutionsteorin är sann och ändå påstå att vi inte kan lita på förnuftet, att vi inte kan med säkerhet veta någonting med hjälp av förnuftet. Man kan inte använda kunskap, förvärvad genom att använda sig av förnuftet, som ett skäl för att tvivla över förnuftets förmåga.

Genom att använda oss av förnuftet för att upptäcka saker, för att avgöra vad som är sant eller falskt, ser vi induktivt att förnuftet inte bara är en källa till kunskap utan den enda källan till kunskap, inklusive kunskap om evolutionsteorin. Det finns ingen varseblivningsmässig kunskap som ogiltigförklarar sinnena och det finns ingen begreppslig kunskap som ogiltigförklarar förnuftet.

Argumentet förutsätter en falsk, deterministisk syn på förnuftet: förnuftet producerar inte idéer på samma sätt som våra njurar producerar urin; förnuftet är en viljestyrd själsförmögenhet. Det faktum att begreppsligt tänkande inte är automatiskt riktigt, att det är viljestyrt, är vad som gör en metod, nämligen logik, för att upptäcka sanningen möjlig och nödvändig. (Plantinga gör sig därmed också skyldig till en begreppsstöld. Man stjäl bland annat begreppet ”logik” genom denna deterministiska syn på förnuftet.)

Argumentet vilar på att förnuftet är giltigt nog för att avgöra vad som följer logiskt eller inte, vad som är förenligt med verkligheten eller inte. Man måste förutsätta vad man försöker motbevisa, nämligen att förnuftet är ogiltigt, för att härleda att evolutionsteorin implicerar att vi inte kan lita på förnuftet.

Plantinga är naturligtvis övertygad om att han kommer undan dessa motsägelser, eftersom han, i vanlig ordning, anammar Gud som sin epistemologiske frälsare utan någon som helst motivering.

Han introducerar således, återigen, det godtyckliga i ekvationen: Hur vet vi att det finns en Gud som kan garantera våra sanningar? Hur känner vi till hans egenskaper, inklusive att han är välvillig och därför garanterar att förnuftet duger för att upptäcka sanningen? Inte ett enda argument eller bevis har getts för att vi ska tro på Gud, även om vi ville, för att rädda oss från denna skepticism.

Det finns alldeles säkert fler motsägelser här, men detta får räcka för nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s