Fyra nyanser av strunt

Filosoferna Nicolas Espinoza och Martin Peterson menar att vi bör ”nyansera” synen på abort (DN Debatt den 14 april 2011):

Abortproblematiken är en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda.

Låt oss illustrera denna tes i en jämförelse med klimatdiskussionen. På samma sätt som nu levande generationers intressen är viktiga och bör ges hänsyn, råder det bred enighet om att kommande generationers intressen också har någon vikt. Bara det faktum att våra barnbarns barn ännu inte är födda visar inte att vi har rätt att helt bortse från deras intressen i klimatfrågor. Den nu levande generationen har ansvar för kommande generationer och måste ibland göra uppoffringar för att gynna framtida individer.

Slutsatsen blir därför att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs moralisk vikt i klimatdiskussioner bör de även tillskrivas vikt i abortdiskussioner. Gör vi avvägningar mellan nuvarande och framtida generationer för klimatets skull bör vi göra en avvägning mellan den gravida kvinnans intressen och fostrets. Kvinnans intressen blir då inte alltid, under alla omständigheter, överordnade fostrets.

Argumentet här är alltså att om dagens generationer har rätt att få sina ”legitima önskemål tillgodosedda” då har även framtida generationer det. Alla argument som ger dagens generationer denna rätt, ger även framtida generationer. Alternativet är att vara inkonsekvent.

Så om framtida generationer vill leva, då har vi ett ansvar att göra det möjligt för dem att leva, vilket bland annat innebär att kvinnan kan glömma sin absoluta rätt till abort. Ibland måste hon offra sig för den framtida generationens skull, precis av samma anledning som hon ibland måste offra sig för den samtida generationens skull. (Inte undra på att de anser att ”målkonflikter” är moralens essens, varför det inte finns några ”binära svar”, att allt är en fråga om ”mer eller mindre rätt eller fel”.)

Vad är då den underliggande premissen här? Att att om man har önskemål då har man rätt att kräva av andra att de tillgodoser dem. Och om andra inte gör vad de kan för att tillgodose deras intressen, då har deras rätt att få sina intressen tillgodosedda kränkts. Individen har alltså ingen rätt att leva för sin egen skull. Individen är alltså moraliskt sett inget självändamål. Individen ska leva för andras skull, eftersom andra har intressen.

Detta konsekvensargument är således vilseledande och motsägelsefullt. Antingen har alla rätt att leva för sin egen skull, dvs värna om sina egna intressen för sin egen skull, eller också inte – i vilket fall det är sekundärt vem som offrar sig för vem, när eller hur mycket. Det är en principfråga. Det är därför, till skillnad från vad dessa filosofer säger, en ingen ”binär” fråga.

Deras argument är inte bara fel moral- och samhällsfilosofiskt sett. Det är även fel verklighets- och kunskapsfilosofiskt sett.

Metafysiskt sett är det potentiella inte det faktiska. A är A: Att A kan bli B förändrar inte att A inte är B just nu. Deras resonemang mynnar därför metafysiskt sett ut i en attack på identitetslagen och därmed verkligheten som sådan. (Mer konkret betyder detta att människor som kanske kommer att födas, finns faktiskt inte just nu och har, följaktligen, inte några intressen.)

Epistemologiskt utgör deras attack på identitetslagen också en attack på logiskt tänkande som sådant. Logik som metod vilar på insikten att verkligheten är fri från motsägelser varför vårt tänkande också måste vara fritt från motsägelser om det ska vara förenligt med verkligheten.

När man inser att detta är vad resonemanget mynnar ut i, då finns det egentligen ingen anledning att ta meningsmotståndaren på allvar. Redan nu har grunden för deras argument fullständigt kollapsat. Hela artikeln är inget annat än intellektuellt snömos. Det finns egentligen ingenting att bemöta. Det finns nästan inget man kan göra med det som sägs, för nästan inget har sagts.

Allt vi får är odefinierade antaganden som egentligen aldrig backas upp av någonting: det finns intressen och några av dem är legitima ibland och därför bara bör vi ta hänsyn till dem. Vilka intressen? Vad menas med intressen? Vad gör dem legitima? Ingen motivering, ingen förklaring, ingenting.

Vilken status har en idé där man inte tar hänsyn till kunskapens hierarkiska natur? När man inte tar hänsyn till vilka fakta, om några, som ger upphov till en idé? Resultatet är nödvändigtvis en godtycklig idé. Det finns, taget för sig själv, inget man kan göra med sådana här grundlösa idéer rent kognitivt. Det enda man bör göra är att avfärda det utan vidare – som om ingenting har sagts. Eftersom strikt talat har ingenting sagts.

Det är, om någon undrar, så här akademiska filosofer brukar göra. De bara börjar ”någonstans” med några antaganden som väljs på måfå eftersom de verkar ”plausibla”. Givetvis sker detta utan någon som helst hänsyn till kunskapens hierarkiska natur. De flesta är inte ens medvetna om att kunskapen har en hierarki. Detta är egentligen det enda intressanta med artikeln: att den ger utomstående en inblick i det psyko-epistemologiska kaos som härjar i filosofifakulteterna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s