Fyra nyanser av strunt

Filosoferna Nicolas Espinoza och Martin Peterson menar att vi bör ”nyansera” synen på abort (DN Debatt den 14 april 2011):

Abortproblematiken är en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda.

Låt oss illustrera denna tes i en jämförelse med klimatdiskussionen. På samma sätt som nu levande generationers intressen är viktiga och bör ges hänsyn, råder det bred enighet om att kommande generationers intressen också har någon vikt. Bara det faktum att våra barnbarns barn ännu inte är födda visar inte att vi har rätt att helt bortse från deras intressen i klimatfrågor. Den nu levande generationen har ansvar för kommande generationer och måste ibland göra uppoffringar för att gynna framtida individer.

Slutsatsen blir därför att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs moralisk vikt i klimatdiskussioner bör de även tillskrivas vikt i abortdiskussioner. Gör vi avvägningar mellan nuvarande och framtida generationer för klimatets skull bör vi göra en avvägning mellan den gravida kvinnans intressen och fostrets. Kvinnans intressen blir då inte alltid, under alla omständigheter, överordnade fostrets.

Argumentet här är alltså att om dagens generationer har rätt att få sina ”legitima önskemål tillgodosedda” då har även framtida generationer det. Alla argument som ger dagens generationer denna rätt, ger även framtida generationer. Alternativet är att vara inkonsekvent.

Så om framtida generationer vill leva, då har vi ett ansvar att göra det möjligt för dem att leva, vilket bland annat innebär att kvinnan kan glömma sin absoluta rätt till abort. Ibland måste hon offra sig för den framtida generationens skull, precis av samma anledning som hon ibland måste offra sig för den samtida generationens skull. (Inte undra på att de anser att ”målkonflikter” är moralens essens, varför det inte finns några ”binära svar”, att allt är en fråga om ”mer eller mindre rätt eller fel”.)

Vad är då den underliggande premissen här? Att att om man har önskemål då har man rätt att kräva av andra att de tillgodoser dem. Och om andra inte gör vad de kan för att tillgodose deras intressen, då har deras rätt att få sina intressen tillgodosedda kränkts. Individen har alltså ingen rätt att leva för sin egen skull. Individen är alltså moraliskt sett inget självändamål. Individen ska leva för andras skull, eftersom andra har intressen.

Detta konsekvensargument är således vilseledande och motsägelsefullt. Antingen har alla rätt att leva för sin egen skull, dvs värna om sina egna intressen för sin egen skull, eller också inte – i vilket fall det är sekundärt vem som offrar sig för vem, när eller hur mycket. Det är en principfråga. Det är därför, till skillnad från vad dessa filosofer säger, en ingen ”binär” fråga.

Deras argument är inte bara fel moral- och samhällsfilosofiskt sett. Det är även fel verklighets- och kunskapsfilosofiskt sett.

Metafysiskt sett är det potentiella inte det faktiska. A är A: Att A kan bli B förändrar inte att A inte är B just nu. Deras resonemang mynnar därför metafysiskt sett ut i en attack på identitetslagen och därmed verkligheten som sådan. (Mer konkret betyder detta att människor som kanske kommer att födas, finns faktiskt inte just nu och har, följaktligen, inte några intressen.)

Epistemologiskt utgör deras attack på identitetslagen också en attack på logiskt tänkande som sådant. Logik som metod vilar på insikten att verkligheten är fri från motsägelser varför vårt tänkande också måste vara fritt från motsägelser om det ska vara förenligt med verkligheten.

När man inser att detta är vad resonemanget mynnar ut i, då finns det egentligen ingen anledning att ta meningsmotståndaren på allvar. Redan nu har grunden för deras argument fullständigt kollapsat. Hela artikeln är inget annat än intellektuellt snömos. Det finns egentligen ingenting att bemöta. Det finns nästan inget man kan göra med det som sägs, för nästan inget har sagts.

Allt vi får är odefinierade antaganden som egentligen aldrig backas upp av någonting: det finns intressen och några av dem är legitima ibland och därför bara bör vi ta hänsyn till dem. Vilka intressen? Vad menas med intressen? Vad gör dem legitima? Ingen motivering, ingen förklaring, ingenting.

Vilken status har en idé där man inte tar hänsyn till kunskapens hierarkiska natur? När man inte tar hänsyn till vilka fakta, om några, som ger upphov till en idé? Resultatet är nödvändigtvis en godtycklig idé. Det finns, taget för sig själv, inget man kan göra med sådana här grundlösa idéer rent kognitivt. Det enda man bör göra är att avfärda det utan vidare – som om ingenting har sagts. Eftersom strikt talat har ingenting sagts.

Det är, om någon undrar, så här akademiska filosofer brukar göra. De bara börjar ”någonstans” med några antaganden som väljs på måfå eftersom de verkar ”plausibla”. Givetvis sker detta utan någon som helst hänsyn till kunskapens hierarkiska natur. De flesta är inte ens medvetna om att kunskapen har en hierarki. Detta är egentligen det enda intressanta med artikeln: att den ger utomstående en inblick i det psyko-epistemologiska kaos som härjar i filosofifakulteterna.

Högre nivåns missförstånd

En del har kritiserat Leonard Peikoffs induktionsteori så som den presenteras i David Harrimans bok The Logical Leap. Enligt teorin finns det första nivåns generaliseringar som utgörs av första nivåns begrepp. Första nivåns begrepp är begrepp som direkt refererar till konkreter på den varseblivbara nivån och som varken behöver begrepp för att förstås eller definieras. De är med andra ord begrepp som kan definieras ostensivt, det vill säga genom att bara peka på vad det är man menar. Exempel: boll, gräs, röd, rund, bord.

Första nivåns generaliseringar är således generaliseringar som syftar direkt till den varseblivbara nivån. Ett exempel på en första nivåns generaliseringar i boken är ”bollar rullar när man knuffar på dem”. För att göra den här typen av generaliseringar, det vill säga begreppsliggöra dessa direkt observerbara kauala samband, behövs inget annat än en uppsättning av första nivåns begrepp. Allt som krävs för att göra denna generalisering är att man besitter första nivåns begrepp som ”boll”, ”rullar” och ”knuffar”.

Högre nivåns begrepp, ”abstraktioner från abstraktioner”, kräver att man redan har begrepp för att man ska kunna bilda dem, förstå dem eller definiera dem. Här är några uppenbara exempel på högre nivåns begrepp: atom, möbel och rättvisa. Du kan inte bilda, förstå eller definiera begreppet möbel utan att först veta att det finns sådana saker som bord och stolar och att de skiljer sig från andra stora saker som finns och används i människors hem, som till exempel diskmaskiner, tvättmaskiner, kylskåp eller dörrar, element och fönster. Detsamma är, uppenbarligen, också sant om andra högre begrepp som ”atom”, ”möbel”, ”rättvisa”.

En del har dock fått för sig efter att ha läst Introduction to Objectivist Epistemology (ITOE) att första nivåns begrepp endast är entitetsbegrepp. Det vill säga begrepp som endast refererar till saker, inte deras egenskaper eller vad de gör. Varifrån kommer denna idé? De tror att det kommer ifrån Ayn Rand som säger följande i ITOE:

The first concept man forms are concepts of entities – since entities are the only primary existents. (Attributes cannot exist by themselves, they are merely the characteristics of entities; motions are motions of entities; relationships are relationships among entities.)

In the process of forming concepts of entities, a child’s mind has to focus on a distinguishing characteristic – i.e., on an attribute – in order to isolate one group of entities from all others. He is, therefore, aware of attributes while forming his first concepts, but he is aware of them perceptually, not conceptually. It is only after he has grasped a number of concepts of entities that he can advance to the stage of abstracting attributes and forming separate concepts of attributes. The same is true of concepts of motion: a child is ware of motion perceptually, but cannot conceptualize ”motion” until ha has formed some concepts of that which moves, i.e., of entities.

Om endast entitetsbegrepp är på den första nivån, då följer det att Leonard Peikoffs induktionsteori motsäger objektivismen och därför måste avfärdas som en dålig tillämpning av Ayn Rands epistemologi. En del har, som en följd av detta, gått så långt som att börja anklaga Leonard Peikoff, David Harriman och alla andra (t ex Harry Binswanger) som ställer sig bakom de grundläggande idéerna i The Logical Leap, för att vara förrädare till objektivismen, att vara falska objektivister. De menar dessutom att deras falskhet och förräderi kommer att leda till slutet för den objektivistiska rörelsen så som vi känner till den idag. Detta måste således inkludera mig själv också.

Detta är inget annat än rent struntprat som inte förtjänas att tas på allvar. Men för de som inte kan se varför vill jag göra det alldeles klart att allt vilar på en vantolkning av vad Ayn Rand säger och att ingenting kan rättfärdiga dessa anklagelser mot Peikoff, Harriman, Binswanger – och, via implikation, mig.

Från det faktum att de första begreppen barn normalt sett bildar är entitetsbegrepp följer det INTE att ENDAST entitetsbegrepp är på den första nivån. För att se detta behöver man bara titta på verkligheten. (Detta gör dock inte kritikerna: de stirrar istället sig blinda på formuleringar.)

Tittar vi på verkligheten ser vi att det finns massor med begrepp som vi kan bilda, förstå och definiera ostensivt, t ex bord, stol, katt, hund, bil, båt. Det finns däremot många saker som vi inte kan bilda, förstå eller definiera ostensivt, t ex möbel, djur, fordon. När vi öppnar ögonen ser vi inte möbler; vi ser bord och stolar. Och begreppet vore obegripligt om vi inte redan kände till saker som bord och stolar. När vi öppnar ögonen ser vi också bollar som *rullar*, eftersom vi *knuffar* på dem. Vi kan alltså förstå vad det innebär att någonting rullar eller när vi knuffar någonting genom att definiera det ostensivt, det vill säga genom att peka och säga ”Med ‘rulla’ menar jag det där” (pekar på en boll som rullar), inte det där (pekar på en boll i vila).

Om man inte nöjer sig med att titta på verkligheten, kan vi bara påminna oss om vad Ayn Rand säger i ITOE: ”What I call the ”first level” of concepts are existential concretes – that to which you can point as if it were an ostensive definition and say: ‘I mean this.’ Now, you can point to a table. You cannot point to furniture.” (ITOE, s 205.)

Det är sant att vi inte kan bilda, förstå och sedan explicit och *verbalt* definiera begrepp som ”rörelse” eller ”egenskap” utan att först ha entitetsbegrepp. Men det gör dem inte till högre nivåns begrepp, det vill säga abstraktioner från abstraktioner. Vi kan nämligen bilda, förstå och definiera dessa begrepp utan att explicit förlita oss på ett entitetsbegrepp. Vi kan ostensivt definiera sådana saker som ”rulla” och ”knuffa” (entiteters rörelser), eller ”rött” och ”grönt” (egenskaper hos entiteter). Orsaken är att de är alla på samma nivå: den varseblivbara nivån. Vi kan direkt se saker, en rörelse eller en färg och detta är tillräckligt för att vi ska kunna bilda, förstå och definiera begreppet ostensivt. Vi kan däremot inte direkt se ”atom”, ”möbel” eller ”rättvisa”.

Det enda man kan säga till försvar för dessa rationalister är att vi inte handskas med filosofins induktiva axiomer: första nivåns generaliseringar; den direkt varseblivbara verkligheten där vi alla börjar. Det enda som kan rädda dem undan från missförstånd på denna högre begreppsliga nivå, är att de granskar sina premisser.

Nyttiga idioter

Två religionsvetare, Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei, säger på SvD Brännpunkt, den 17 april 2011, att det går alldeles utmärkt att kritisera religion och dess utövare. Men av någon anledning gäller det inte islam eller muslimer. Först säger de detta:

Såväl Humanisterna, som har en allmänt religionskritisk hållning, som Sverigedemokraterna, som är speciellt kritiska till islam, tenderar att framställa religion som ett handlande subjekt med egen vilja och handlingskraft. Gång på gång menar man att ”islam påbjuder” oftast förskräckliga handlingar. Muslimers brottsliga gärningar förklaras med att de är just muslimer.

Som religionsvetare menar vi att det inte finns någon observerbar religion skild från de människor som utövar den. Det är människor som skapar religion genom sina handlingar och inte religion som bestämmer hur individer handlar. Det förklarar varför två individer som säger sig tillhöra samma religion kan tolka denna på diametralt olika sätt.

Det är alldeles riktigt att abstraktioner inte är några ”handlande subjekt med egen vilja eller handlingskraft”, men vem – förutom en platonist från helvetet – skulle påstå något annat?

Nåja, låt oss fortsätta:

Som religionsvetare betraktar vi ”religion” som en paraplyterm för mänskliga och sociala föreställningar och handlingar som kan ta sig många olika uttryck. Det finns därmed inget observerbart islam som är förtryckande; det är individer som tar sig makten att dominera i namn av islam. Men vi kan också se hur andra kämpar mot förtryck – också de i islams namn. Att endast låta de förra representera religion skapar inte bara en skev bild, utan bidrar samtidigt till att legitimera just de tolkningar man vill kritisera.

Alltså, om vi inte kan se islam, eftersom det är en abstraktion, då finns inte islam och då kan vi inte kritisera islam. Så bekvämt.

Så vad menas då med islam? Jo, istället är islam ett samlingsnamn för vad muslimer gör. Om så, då finns det lika många versioner av islam som det finns muslimer. Om så, då är islam ett meningslöst ord och vi kan återigen inte kritisera islam.

Om islam är vad muslimerna gör religionen till, på vilka grunder kan man då säga att en del tolkningar är bättre än andra? Följaktligen kan alla muslimer ha rätt och fel, på en och samma gång, beroende på hur de väljer att tolka den. Ingen kan därför anklagas för att ha missförstått eller ens vantolkat någonting; alla tolkningar är lika bra. Följaktligen kan man, återigen, inte kritisera islam.

Man kan inte heller ”stigmatisera” samtliga muslimer för att de delar samma religion, för strikt talat gör de ju inte det, om vi ska tro dessa religionsvetare. Vilket får en att undra vad det är som gör dem alla till muslimer.

Det enda man kan kritisera är en del människor som gör saker i ”islams namn”. Egentligen är det, som vi har sett, meningslöst att säga att man gör någonting i ”islams namn”. Hur kan man göra någonting i islams namn, om det egentligen inte finns något islam att prata om?

Det är bara meningsfullt att påpeka att en del gör någonting i islams namn om det finns en verklig islam att prata om, en islam som alla tolkningar och handlingar måste ställas mot för att rättfärdigas som riktiga eller oriktiga tolkningar eller handlingar, enligt islam.

Om vi tar ställning för att en tolkning är mer rätt än en annan, då antyder vi att den är mer legitim än någon annan. Varför vill vi inte göra det? För då måste vi kanske erkänna att det finns sådana saker som religioner, att islam är en religion och att den, som sådan, faktiskt har ett bestämt innehåll. Men detta ska vi inte tänka på.

Dessa religionsvetare är ärligt talat inget annat än nyttiga idioter precis som västerländska kommunistsympatisörer var nyttiga idioter åt Sovjetunionen. Deras ända syfte är att skydda islam och muslimer från kritik. Och de måste tro att allmänheten är några riktiga idioter, om de förväntar oss att falla för detta desperata försök att blanda bort korten.

Livsransoneringen

I Aftonbladet finns det en lång artikel om hur Vattenfallkunder lider för att betala sina höga elräkningar. De fryser, de tvingas stänga av elen, ransonera den. De går vissa nätter utan värme. De gör allt de kan för att försöka spara på sin elkonsumtion.

Aftonbladet vinklar allting mot Vattenfalls ledning som får miljoner i lön och fallskärmar. Poängen är att folk lider eftersom Vattenfalls ledning är girig.

Vad man dock ska komma ihåg är två saker. Elpriset inte beror på girighet. På en fri marknad kan man inte sätta vilka priser man vill och tro att man kan komma undan med det. Man kan inte komma undan med det eftersom det finns faktiskt eller potentiellt sett hur många konkurrenter som helst som gör den idén olönsam. Elpriset beror på utbud och efterfråga och i Sverige har politikerna i decennier fört en politik som att på alla möjliga sätt håller tillbaka energiproduktionen samtidigt som efterfrågan bara har ökat. Det är på grund av politiska, _inte_ teknologiska eller ekonomiska, faktorer mer eller mindre omöjligt att bygga fler kärn-, vatten- eller kolkraftverk. Resultatet är därför oundvikligt: stigande elpriser.

Aftonbladet, tyckare och många politiker som är oförmögna att tänka logiskt eller också att ge intellektuell ärlighet en chans, klandrar ”avregleringen” och ”girigheten”. Men i verkligheten är orsaken till de stigande priserna statens regleringar. Vad man har ”avreglerat” är distributionen av energin. Vad man inte har avreglerat alls är det allra viktigaste i sammanhanget, nämligen produktionen.

Observera att priset på nästan allt annat står stilla eller faller i reala termer. Varför? Svaret är naturligtvis inte att producenterna inom dessa branscher är mindre giriga. Nej, svaret är att producenterna är åtminstone mestadels fria att öka produktionen för att möta efterfrågan, inte bara ge konsumenterna en möjlighet att välja mellan många olika producenter som har fått sina händer och fötter bakbrundna av alla möjliga sorters skatter och regleringar.

Man ska dessutom komma ihåg att man har höjt skatten på energi. Man har infört så kallade elcertifikat, dvs en skatt som ska subventionera utbyggnanden av ineffektiva och dyra energikällor som vind- och solkraft. Sedan har man inom EU infört en handel med utsläppsrättigheter, vilket är en eufemism för att staten ransonerar ut rätten att producera koldioxidutsläpp. Vilket naturligtvis påverkar kostnaden för att producera el, vilket naturligtvis påverkar priset på el uppåt.

Vad som är värt att notera att alla dessa förslag har ytterst sin rot i miljörörelsens agenda att minska vår energikonsumtion. De vill tillintetgöra den industriella revolutionen som gjordes möjlig av en explosion av billig energi. Den materiella fattigdom och det lidande som det orsakar kan man redan idag observera i den icke-industrialiserade och icke-kapitalistiska världen. (Historiskt sett räcker det med att man studerar västvärlden under den förindustriella och förkapitalistiska tiden.) Den materiella fattigdom och det lidande som det kommer att orsaka kan vi nu också bevittna, i slow motion, här i Sverige.

Läs Aftonbladets artikel:

Studenten Sara Holgersson, 25, och fabriksarbetaren Pontus Lodesjö, 30, har haft 15 grader i köket i vinter. Deras två barn går i ulltofflor. Familjen försöker handdiska och tvätta sällan för att minska på strömförbrukningen…

Pensionären Kent Broberg, 71, har en disponibel folkpension på 8 000 kronor. Drygt hälften går till elräkningen varje månad, trots att han eldar i spisarna i de två husen i Smedjebacken utanför Ludvika… I vinter har han haft runt 9 grader i köket. Vissa nätter har han stängt av elen för att ha råd. – Det har varit skitkallt ärligt talat. Men det här är ändå det billigaste sättet jag kan leva på…

Familjen Stålberg har bott i det 80 kvadratmeter stora huset i Odensbacken utanför Örebro i tre år… – Vi får verkligen tänka till innan vi använder ugnen, torktumlaren och elementen. Till nästa vinter ska vi försöka satsa lite mer på vedeldning, säger Lotta Stålberg…

Det är hemskt att läsa, men detta är inte en negativ eller tillfällig ”bieffekt” av den energiransonering som miljörörelsen har propagerat för i decennier. Earth Hour är bara en del av kampanjen; att släcka ett ljus för en timme är en symbolisk handling för att påminna oss om var vi är på väg; mot det ”miljövänliga” Afrika eller Nordkorea. Denna fattigdom och det lidande, som följer, är alltså _målet_ med deras propaganda.

Allt vi behöver för att leva kräver energi. (Kom bara ihåg hur ditt liv begränsas när elen går några timmar.) Att ransonera energin för ”miljöns skull”, vilket är vad miljörörelsen har propagerat för i decennier, är därför att ransonera våra liv. Vad betyder det i praktiken? Att folk måste gå tillbaka till vedeldning och värmeljus, att folk måste fundera på om de överhuvudtaget ska använda sig av ugnen eller torktumlaren, att folk måste frysa inomhus, att folk måste välja mellan att betala elräkningarna eller köpa mat. Det är vad det innebär att offra sig för miljöns skull. Och då ska man komma ihåg att detta är bara början.

Min favoritpersonlighet

Jag låter mig inte imponeras av filosofiska experter. I synnerhet inte akademiska filosofer. De är nästan alltid helt frånkopplade från verkligheten. Istället för att inducera filosofiska principer från verkligheten med syftet att tillämpa dem i verkligheten, ägnar de sig åt meningslösa semantiska utläggningar och rationalistiska härledningar som sedan ligger till grund för flera årtionden av rationalistisk polemik som inte leder någonstans. Eller värre: de börjar ”skriva om” verkligheten efter behag, med en hel uppsjö av falska filosofiska premisser som kan rationalisera deras iver att medvetet förväxla deras fantiserande med tänkande och, sedan, deras fantasier med verkligheten.

Eftersom många av dem är helt omedvetna om vilka premisser som ledde dem till denna farliga ovana bland akademiska filosofer, nöjer de sig med att luta sig tillbaka på sina intuitioner, det vill säga känslor. Och detta är många av dem fräcka nog att kalla för ett rationellt alternativ till det icke-tänkande som pågår i kyrkan som ligger mittemot dem. (I Lund ligger filosofifakulteten mittemot Lunds domkyrka.) För att göra saken värre är många av dem dessutom snobbar som ofta ser ned på folk utanför akademin, även om de själva är helt oförmögna att leva i verkligheten. I den mån de lever, i eller utanför akademin, beror det på att de inte lever som de lär. Den här typen föraktar jag.

Det finns en annan typ som jag också föraktar, om än inte lika mycket. Här är problemet snarare att jag blir uttråkad. Jag syftar här till objektivister som är experter på objektivismen i synnerhet och filosofi i allmänhet. De imponerar sällan på mig. De gör mig oftast uttråkad. Varför? Därför att väldigt ofta är deras intresse inte genuint. Det är inte förstahandsobservationer som har lett dem till att studera objektivismen på djupet. Många av dem gör det bara för att de vill imponera på andra.

Många av dem har till råga på allt en dålig förståelse för filosofin. De har ofta endast en rationalistisk förståelse. Därför är det många som bara vet hur de ska sköta snacket, men de vet inte hur de ska leva som de lär. Jag fördömer inte dem moraliskt, eftersom rationalism är vanligt och det är inte uppenbart för en själv varför man är helt ute och cyklar, eller hur man ska ta sig ur det. Men det förändrar inte att jag finner den här typen ointressant och tråkig.

När man i flera år har haft med dessa två typer av mentaliteter att göra, då känns det som att man har hamnat i slutet av en mörk tunnel, i ett slags själsligt Atlantis, när man träffar en äkta tänkare och värderare. Exakt hur ointressant och tråkig blev inte uppenbar för mig förrän jag ganska nyligen träffade och började umgås med en underbar person (som tills vidare kommer att förbli anonym). Kontrasten är så stor; det känns som att man håller på att bländas av solen.

Vad som imponerar djupt på mig är folk som är autentiska i sin rationalitet. De finner inte alltid de rätta orden, men de vet i varje fall hur man lever (som man lär). Detta imponerar mycket djupt på mig: folk som är naturligt rationella. De är sig själva hela tiden. De bryr sig endast om filosofi i den mån de ser hur det kopplas till sina egna vardagliga problem och bekymmer, i den mån de kan med egna observationer upptäcka värdet av abstraktioner, som studerar idéer av strikt själviska skäl och inte för att imponera på andra eller något liknande. De tar idéer på allvar; de försöker leva som de lär och de avfärdar idéer som de inte kan koppla till verkligheten.

De känner inte alltid till alla tekniska detaljer. De kan bli tillfälligt förvirrade. Men det är alltid övergående. De vet nämligen alltid vad de vet. I slutändan låter inget rubba dem eftersom de aldrig accepterar saker som strider med deras egna förstahandsobservationer. De gör inte detta för att leva upp till någon ”plikt”. De gör det inte för att de har läst det i OPAR. Nej, de gör det helt naturligt eftersom de vet verkligen inget annat sätt.

Denna naturliga intellektuella ärlighet, denna benägenhet att gå efter sitt eget sunda förnuft, sina egna observationer, att inte ens för ett ögonblick acceptera abstrakta idéer som de inte själva förstår eftersom det ”låter bra” eller för att andra säger att det är sant, är i min erfarenhet, tyvärr, oerhört sällsynt. Och detta är min absoluta favoritpersonlighet; detta är en sense of life som jag dras till.

Varje gång jag har en längre diskussion med personen i fråga kan jag inte låta bli att tänka på någonting som Aristoteles säger. Personen i fråga är absolut ingen Aristoteles när det kommer till intellektuella bedrifter. Jag gör bara mina associationer till Aristoteles eftersom attityden är definitivt densamma.

Våra senaste diskussioner fick mig att tänka på två längre stycken ur Metafysiken. Citaten belyser kontrasten mellan psyko-epistemologin och, framför allt, personligheten hos min favoritpersonlighet – den autentiske, rationella egoisten; den sanna tänkaren och värderaren – och den hos många skeptiker och subjektivister till professorer. (Kom ihåg att Ayn Rand sade att roten till hennes briljanta insikter var inte hennes intelligens utan, snarare, hennes intellektuella ärlighet. Jag låter det vara osagt huruvida detta är sant eller inte. Intellektuell ärlighet är, i vilket fall som helst, inget man ska underskatta.)

Med detta sagt, låt mig nu överlämna ordet till Aristoteles som inte skräder med orden när det kommer till skeptiker:

There are some who, as we said, both themselves assert that it is possible for the same thing to be and not to be, and say that people can judge this to be the case. And among others many writers about nature use this language. But we have now posited that it is impossible for anything at the same time to be and not to be, and by this means have shown that this is the most indisputable of all principles.-Some indeed demand that even this shall be demonstrated, but this they do through want of education, for not to know of what things one should demand demonstration, and of what one should not, argues want of education. For it is impossible that there should be demonstration of absolutely everything (there would be an infinite regress, so that there would still be no demonstration); but if there are things of which one should not demand demonstration, these persons could not say what principle they maintain to be more self-evident than the present one.

We can, however, demonstrate negatively even that this view is impossible, if our opponent will only say something; and if he says nothing, it is absurd to seek to give an account of our views to one who cannot give an account of anything, in so far as he cannot do so. For such a man, as such, is from the start no better than a vegetable. (Min kursivering.)

Aristoteles är, trots sin platonism, ingen rationalist. Han förstår att idéer har med verkligheten att göra. Ens benägenhet att koppla idéer till verkligheten, till ens själviska intressen, till ens vardagliga problem är ett kännetecken för en sann aristoteliker; en tänkare med fötterna på jorden. Ayn Rand: ”Intellectual honesty consists in taking ideas seriously. To take ideas seriously means that you intend to live by, to practice, any idea you accept as true”. Aristoteles bidrar här med följande observation:

[I]f all are alike both wrong and right, one who is in this condition will not be able either to speak or to say anything intelligible; for he says at the same time both ‘yes’ and ‘no.’ And if he makes no judgement but ‘thinks’ and ‘does not think’, indifferently, what difference will there be between him and a vegetable?-Thus, then, it is in the highest degree evident that neither any one of those who maintain this view nor any one else is really in this position. For why does a man walk to Megara and not stay at home, when he thinks he ought to be walking there? Why does he not walk early some morning into a well or over a precipice, if one happens to be in his way? Why do we observe him guarding against this, evidently because he does not think that falling in is alike good and not good? Evidently, then, he judges one thing to be better and another worse. And if this is so, he must also judge one thing to be a man and another to be not-a-man, one thing to be sweet and another to be not-sweet. For he does not aim at and judge all things alike, when, thinking it desirable to drink water or to see a man, he proceeds to aim at these things; yet he ought, if the same thing were alike a man and not-a-man. But, as was said, there is no one who does not obviously avoid some things and not others. Therefore, as it seems, all men make unqualified judgements, if not about all things, still about what is better and worse. And if this is not knowledge but opinion, they should be all the more anxious about the truth, as a sick man should be more anxious about his health than one who is healthy; for he who has opinions is, in comparison with the man who knows, not in a healthy state as far as the truth is concerned.

Till detta säger jag: ”Amen!” Och till er som berikar mitt liv genom att konkretisera attityden bakom dessa citat säger jag: ”Tack!”