Vad är ”a cognitive blank”?

Denna fråga dök upp förra veckan min objektivismstudiecirkel där vi studerar Peikoffs Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand. Avsnittet för dagen var ”Emotions as a Product of Ideas”. Detta är bakgrunden.

För att få en känslomässig reaktion krävs det åtminstone två saker. Det första är att man i någon mening vet vad någonting är. Annars är det vad Peikoff kallar för ”a cognitive blank”. Det andra är att man i någon mening utvärderar det som bra eller dåligt, önskvärt eller icke-önskvärt, gott eller ont, etc. Annars är det vad Peikoff kallar för ”an evaluative blank”. Det verkar lättare för somliga att se att man inte kan reagera känslomässigt på någonting om man inte vet om man hör bra eller dåliga nyheter. Men det verkar desto svårare för somliga att ens föreställa sig vad det innebär att inte ens veta vad någonting är.

Men jag tycker inte att det är så svårt. Här är två exempel: Du ser en prick på din arm. Allt du vet är att det är en prick. Denna information betyder ingenting för dig. Du vet inte riktigt vad en prick är eller vad som kan orsaka prickar. Normalt sett lägger du märke till den och skakar på axlarna och fortsätter att leva som om ingenting hade hänt. Kognitivt sett har ingenting hänt och känslomässigt kommer, därför, ingenting att hända. Inte mer än att du öppnar ögonen och ser en dubbelregnbåge.

Allt annat lika bemöter du det kognitivt och känslomässigt med total likgiltighet. Och hur du än utvärderar det kan du inte dra några slutsatser om att detta är bra eller dåliga nyheter; inte så länge du inte vet vad det är och vad det kan ha för implikationer. Det är först när du senare lär dig att en del prickar kan tyda på att du har drabbats av hudcancer som din identifikation av pricken tillsammans med din utvärdering leder dig till att uppleva rädsla, ångest, panik, etc.

Här är ett annat exempel: Du vet inget om programmering men försöker nyfiket följa en diskussion om programmering. Det är dock inte en diskussion för nybörjare. Det är ett mycket tekniskt språk. Så även om du gör ditt bästa förstår du inte vad som sägs eller vad det betyder. Du noterar att diskussionen blir mycket passionerad. Herrarna som diskuterar är upprörda men du vet inte varför. Du förstår inte varför, eftersom du inte förstår vad de pratar om. Ja, du förstår att det handlar om programmering, men inte mer än så. Faktum är att de kunde likaväl prata ett främmande språk och du skulle få ut precis lika mycket. Eller rättare sagt lika lite. Det vill säga ingenting. Eftersom du inte förstår vad det är de pratar om, kan du inte förstå varför de reagerar känslomässigt och du är helt likgiltig inför påståenden som slängs fram och tillbaka. (Du kan vid det här laget mycket väl känna dig förbluffad inför deras reaktioner. Men då är det deras känslomässiga reaktioner som du identifierar och reagerar på, INTE innehållet i deras diskussion.)

Jag gav faktiskt dessa exempel vid mötet, men de verkade inte bita. Jag fick följande motargument: ”Ja, men du vet ju att det handlar om programmering och om du är intresserad av programmering kan du reagera positivt inför det, även om du inte förstår vad diskussionen handlar om.” Ja, det är sant, men då pratar vi faktiskt om olika saker. Jag pratar om din reaktion inför den faktiska diskussionen, inte ämnet (programmering) som du mycket väl kan ha en generell hum om och kan vara intresserad av.

Ett annat motargument gällde pricken: ”Ja, men du vet att det är en prick, så därför är det inte ett ‘blank’ för dig, utan ett någonting.” Ja, det är sant. Jag ser att det är en prick, men jag vidhåller att om man inte vet vad pricken kan betyda, så ger detta konstaterande mig ingen som helst anledning att känna varken det ena eller det andra.

Det faktum att vi kan med fantasin eller genom att associera fritt, ge en korrekt eller mer troligt inkorrekt identifikation av prickens natur och implikationer, och nu utvärdera den som bra eller dåliga nyheter, förändrar inte det faktum att – innan vi i någon mening identifierade vad det var, om än felaktigt, så hade pricken ingen kognitiv eller känslomässig betydelse för oss.

Frågan är alltså inte huruvida vi kan identifiera pricken, ge den en mening, på rationella eller irrationella grunder. Det kan vi. Frågan är om vi kommer ha någon känslomässig reaktion INNAN vi har gjort detta. Och det säger jag att vi inte kan.

Varför biter inte mina exempel? Varför gjorde de inte saken klarare? Varför kommer en del fortfarande säga att detta inte är klart och tydligt eller särskilt övertygande? Jag förstod inte först, men jag tror att jag förstår det nu. Misstaget verkar vara att man tror att om man inte kan hitta någonting som helt saknar identitet så är det omöjligen ”a cognitive blank”. En prick är en prick, så det är någonting, och måste därför i vårt tänkande också vara någonting. Men detta är fel.

Det är INTE fråga om att leta efter någonting utan identitet. För det finns ju varken i verkligheten ”där ute” eller i vårt tänkande ”här inne”. Det är en fråga om att inte veta vad det är och vad det betyder. Allt har en identitet och vi kan alltid (korrekt eller inkorrekt) identifiera allting. Men det följer INTE att vi därför alltid identifierar eller kommer att identifiera allt vi stöter på.

Om ni fortfarande tvivlar på på att det finns ”cognitive blanks”, då vill jag att ni berättar för mig vad ni känner för detta: ”Carbonatorerna kan gravimimeras och det leder till exhastifiering.” Så det så.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s