Ett vansinnigt krig

USA:s intervention i Libyen är något av det mest irrationella och omoraliska på mycket länge.

Statens enda legitima uppgift är att skydda individens rättigheter. Detta betyder att staten ska bara använda militärt våld om och när det finns objektiva bevis för att amerikanska medborgares rättigheter står på spel. USA har visserligen rätt att bomba Libyen; diktaturstater som Libyen har nämligen ingen rätt att existera. Stater som varken erkänner eller respekterar andras rättigheter har ingen rätt att existera. Men frågan är inte huruvida USA har rätt att bomba Libyen, frågan är huruvida USA:s intressen tjänas av det.

Kadaffi är historiskt sett en fiende till USA. Libyen har gjort sig skyldigt till terrorattacker mot USA. Detta vore ett skäl att bomba landet tillbaka till stenåldern. Men det är inte därför man gör det. För Obama är detta inte fråga om USA:s intressen eller säkerhet. Nej, detta är fråga om ett ”humanitärt” krig. Det är inte USA:s säkerhet som man värnar om. Nej, det är rebellernas säkerhet.

Det finns ingen anledning att tro att USA:s intressen eller säkerhet tjänas av att hjälpa rebellerna. Vilka är rebellerna här? Vad är det de vill (förutom göra sig av med Kadaffi)? En del påstår att de slåss för demokrati. Men det är inget skäl för att ge dem vårt stöd. Demokrati innebär bara att dåliga eller värre personer kan ersätta Kadaffi genom demokratiska val. Om de demokratiska experimenten i Mellanöstern ger oss någon indikation, då betyder krig som gör Mellanöstern säker för demokratin att man i själva verket gör Mellanöstern säker för islamisering. Hur är detta i vårt intresse? Hur kommer det att göra världen säkrare?

Det finns rapporter om att rebellerna tar hjälp från Al-Qaida. Om det är sant, då är rebellerna inte värda något stöd från oss i väst. Om något förtjänar de att bombas tillsammans med Kadaffi. Trots detta finns det rykten om att väst ska börja beväpna rebellerna!

Om det trots allt är så att det ligger i vårt intresse att ge rebellerna vårt stöd, då är den militära insatsen inte desto mindre irrationell eftersom man inte går in för att avsätta eller döda Kadaffi. USA och NATO handlar på ett FN:s mandat som bara sanktionerar upprättandet av ett flygförbud. Men hur stoppar det Kadaffi från att attackera rebellerna på marken? Det finns ingen logik här.

Allt som gjorde Irakkriget till ett omoraliskt krig gör detta ännu mer omoraliskt. Man kunde åtminstone argumentera för att Saddam Husseins Irak – med sin historia av att trotsa USA, stöda terror och oklarheterna kring hans olika massförstörelsevapen – utgjorde ett hot, varför det låg i USA:s intresse att invadera och avsätta Saddam Hussein i ett förebyggande syfte. Men på vilka grunder kan man seriöst hävda att Libyen utgör ett hot idag? Det har inte sponsrat terror sedan slutet av 1980-talet och det lade ned sitt kärnvapenprogram för snart tio år sedan. De senaste tio åren har Libyen inte trotsat USA utan snarare agerat som en kelgris; de har gjort allt för att bli borttagna från USA:s lista över terrorsponsrande stater och bli betraktade som en västvänlig regim. (Jag tycker det är skamligt av väst att behandla Libyen bättre, att låta regimen ostraffat gå från fiende till ”allierad”. Men det är en annan historia.)

När en del försvarade Irakkriget med motiveringen att Saddam Hussein mördade och förtryckte sin egen befolkning, då var det inget som fick sådana som Obama att reagera. Obama var emot Irakkriget men är för Libyenkriget. Hur ska man förklara detta?

Hur ska man förklara ett krig uppbackat av ingenting mer än motsägelser? USA, liksom västvärlden i stort, har ingen utrikespolitik eftersom USA:s ledare har inga riktiga principer. Som djur går man bara på känslor och rutin. Men i krissituationer, som denna, när politikerna tycker att det känns brådskande att ”göra något”, då faller politikerna tillbaka på de mest okontroversiella principer som kulturen har matat dem med. De lutar sig mot en moralfilosofisk bekvämlighetszon och i detta fall vet alla vad det betyder: den altruistiska moralfilosofin. USA känner sig alltså bara moraliskt berättigade att sätta in sin militär – INTE när deras rättigheter och intressen hotas – utan när ANDRAS rättigheter och intressen hotas. I detta fall rebellerna i Libyen.

Men varför gjorde Obama inget för rebellerna i Iran? Libyen är precis som Egypten en väsentligen sekulär stat medan Iran, som är en av USA:s värsta och svurna fiender, är en islamisk teokrati. (Kom ihåg att Irak också var en väsentligen sekulär stat.) USA:s ledare känner alltså att de kan inte motivera en attack på Iran, eftersom det skulle göra kopplingen till islam för klar och tydlig. Men de känner att de kan motivera en attack på Irak eller Libyen, just eftersom kopplingen till islam är otydlig eller icke-existerande.

De islamiska fundamentalisterna som det muslimska brödarskapet och al-Qaida som vill etablera islam, med våld om nödvändigt, i västvärlden. De sekulära diktatorerna i Mellanöstern vill inte sprida någonting alls. Så om vi ser till vad som ligger i vårt intresse är det klart att de sekulära diktatorerna inte alls utgör samma hot mot våra intressen som de islamiska fundamentalisterna. Ändå lämnar vi Iran och Saudiarabien i fred, medan vi låter västvänliga sekulära diktatorer falla (Egypten) eller också attackerar dem (Irak och Libyen). Genom att verka för en demokratisering öppnar man sedan dörren öppen för islamisterna att tåga in genom demokratiska val.

Så om man tar ett steg tillbaka kan man snart urskilja ett mönster. Det är endast politiskt korrekta och självuppoffrande krig som går att sälja in hos allmänheten. Och med tanke på hur opinionssiffrorna ser ut i olika länder verkar det som att de allra flesta tycker att kriget är ganska okontroversiellt. Om man värderar livet, då måste du se att det är ett moraliskt brott att offra sig själv för andra. Jag fördömer det därför som ett moraliskt brott. Det är ett brott att handla självdestruktivt: att göra det för andra i nöd gör inte saken ett dugg bättre; att göra det för sina fiender är bara obscent. Detta är ett moraliskt brott som Sverige absolut INTE bör delta i.

Annonser

Är filosofi meningslöst?

En fråga:

Hur skulle du besvara invändningen jag hört från olika håll om att filosofi är meningslöst? Argumentet går ut på att filosofin inte kommer någon vart, och att man fortfarande refererar till personer som levde för flera tusen år sedan (ingen biolog skulle idag hänvisa till Aristoteles), och att när vi väl kommer någonstans så är det genom vetenskap. Försokratikerna sysslade med kosmologi, astronomi osv under beteckningen ”filosofi”, men vår moderna kunskap om ämnena kommer inte från filosofi, utan från vetenskap.

Mitt svar? De är totalt okunniga om filosofins natur. Och det enda som överträffar deras okunnighet är deras arrogans.

Filosofi handlar om fundamentala, tidslösa frågor, om människan och hennes relation till verkligheten. Filosofi svarar på tre grundläggande frågor som ingen kan undgå: Var är jag? (Metafysik.) Vad bör jag göra? (Etik.) Hur vet jag det? (Epistemologi.) Eftersom ingen kan komma ifrån behovet av ett svar på dessa frågor har också alla oundvikligen en (implicit) filosofi. (För en längre utläggning om detta hänvisar jag till Ayn Rands ”Philosophy: Who Needs It”.)

Den filosofiska debatten sträcker sig över hela filosofins historia som i sin tur sträcker sig tillbaka till försokraterna. Det är naturligtvis ingen slump: filosofins historia är egentligen inget annat än en enda lång redogörelse av den filosofiska debatten. Och att den gör det beror på att frågorna är fundamentala och tidslösa. Frågorna man vill besvara är precis lika aktuella idag som för nästan 3000 år sedan. Människans behov av filosofi är precis lika aktuellt då som nu.

Med tanke på hur många irrationella filosofer det finns, kan man lätt tro att filosofi är ett slöseri med tid. Man kan också lätt tro att det inte sker några framsteg inom filosofin. Men inte bara har det skett många framsteg inom filosofin, en del av dessa framsteg har varit så pass avgörande för alla andra framsteg inom precis alla andra områden, att det inte går att överskatta betydelsen av dem. Det allra tydligaste exemplet är alla filosofiska framsteg som Aristoteles bidrog med: en väsentligen rationell filosofi som lade grunden för praktiskt taget alla vetenskapliga och teknologiska framsteg sedan dess.

Det är inte rimligt att fördöma filosoferna för att de inte levererar några framsteg inom specialvetenskaper som biologi, fysik och kemi. Det är inte mer rimligt än att fördöma biologer, fysiker och kemister för att de inte levererar några framsteg inom filosofin. Filosofin lägger inte desto mindre grunden för alla framsteg inom alla områden. Ytterst råder filosofins primat: filosofi kommer före all annan kunskap. Inte nödvändigtvis explicit men i varje fall implicit. (Se min artikel ”Filosofins primat”.)

De som inte förstår eller erkänner filosofins relevans eftersom de menar att allt vi behöver förlita oss på är den kunskap som vetenskapsmän uppnår genom att göra sina experiment och observationer måste svara på följande frågor: Vad är poängen med att göra dessa observationer om man inte tror att det finns en objektiv verklighet? Vad är poängen med att göra experiment om man inte tror att vi lever i ett kausalt ordnat universum? Vad är poängen med att göra observationer om man inte kan lita på våra sinnen? Vad är poängen med att resonera med hjälp av förnuftet, om man tror att förnuftet är ogiltigt eftersom våra begrepp och generaliseringar saknar en grund i verkligheten?

Dessa frågor illustrerar att all vetenskap vilar, implicit, på en rationell filosofi; en filosofi som säger att det finns en kausalt ordnad, objektiv verklighet, som vi kan förstå genom observationer eller genom förnuftsmässiga resonemang baserade på observationer. Detta är den implicita filosofi som alla rationella människor, inklusive vetenskapsmän, antar implicit (i den mån de är rationella och, därför, framgångsrika). Det är vad som gör det möjligt för dem att komma någonstans, att åstadkomma, att leverera. (På samma sätt som en väsentligen rationell filosofi lägger grunden för alla framsteg, lägger en väsentligen irrationell filosofi grunden för all stagnation och förstörelse. Se för detaljer till exempel The Ominous Parallels av Leonard Peikoff och The Logical Leap av David Harriman.)

Man kommer bara så långt med en implicit filosofi. Utan filosofer, som Ayn Rand, som formulerar och bevisar en explicit filosofi står, filosofiskt sett, många rationella människor på ”tunn is”: de faller lätt offer för alla möjliga irrationella filosofers argument; många av dem kommer omedvetet att svälja otaliga falska och förödande premisser som, med tiden, slår rot i deras undermedvetna. Och som grus i maskineriet ser de långsamt till att underminera all säkerhet, all övertygelse och, slutligen, allt självförtroende. Så det är inte nog med att konstatera att alla behöver en (implicit) filosofi eller att alla har en (implicit) filosofi.

Så är filosofi meningslöst? Nej. Behovet av filosofi är precis lika verkligt och lika avgörande som behovet av mat!

Om rätten till ett privatliv

Många röstar på det anti-kapitalistiska Piratpartiet, inklusive många påstådda ”liberaler”, eftersom frågan om ”personlig integritet” väger, enligt dem, över principen om individens rättigheter. De menar att ”rätten till ett privatliv” väger mer rätten till (intellektuell) egendom. Men finns det en sådan sak som en ”rätt till privatliv”? Nej.

Till att börja med har du ingen rätt att stoppa andra från att försöka ta reda på saker om dig. Google har rätt att ta reda på hur du använder deras tjänster. Facebook har rätt att använda sig av information om dig själv som du frivilligt delar med dig till dem. Arbetsgivare har rätt att veta vad du gör på Internet med företagets datorer. De har också rätt att försöka få en bättre bild av dig som person genom att undersöka dig på Facebook och andra sidor på Internet, där du frivilligt har tillgängliggjort information. Privatpersoner och företag har rätt att ställa vilka frågor som helst om dig. Och du är fri att vägra att svara. Det bör alltså inte vara förbjudet att fråga kvinnor på arbetsintervjuer om de planerar att skaffa barn den närmsta framtiden. Privatpersoner och företag har rätt att installera kameror som vaktar över deras egendom. Vill du inte bli fångad på bild eller film, då har du rätt att inte vistas under det bevakade området.

Staten har ingen rätt att undersöka dig såvida du inte är misstänkt för ett brott och det inkluderar brott mot upphovsrätten; statens uppgift är att skydda individens rättigheter, inte hålla reda på vem du har ett förhållande med eller vad du gjorde i helgen. Om du däremot, på objektiva grunder, är misstänkt för brott, då kan du inte gömma dig bakom en påstådd ”rätt till ett privatliv”. Du kan inte gömma dig bakom prat om ”personlig integritet”.

Det finns ingen särskild ”rätt till ett privatliv”. Det finns bara en rätt till egendom vilket ger dig friheten att göra vad du kan för att värna om ditt privatliv. Allt som finns är alltså rätten för dig att göra vad du kan för att hålla ditt privatliv för dig själv. Det innebär att du vägrar avslöja information du inte vill ska komma ut. Det innebär att du inte publicerar saker på din blogg eller bilder på Facebook. Det innebär att du drar för gardinerna om du vill vara säker på att ingen ser vad du gör i sängkammaren. Det innebär att du flyttar till lägenheter utan ”tunna” väggar. Det innebär att du skaffar dig ett hemligt nummer. Etc.

Det måste här understrykas att egendomsrätten inte ger dig rätten att kränka andras rättigheter. Vilket, till skillnad från vad kollektivisterna som röstade på Piratpartiet har fått för sig, inkluderar upphovsrätten. Bara för att det är din dator, har du ingen rätt att kränka andras rättigheter med hjälp av den, genom att till exempel ladda ned upphovsrättsskyddat material.

Det finns ingen rätt till ett privatliv som innebär att någon är skyldig att till exempel hålla för öronen eller vidta andra åtgärder för att inte höra vad grannarna gör eller tvinga hyresvärden att göra något åt de tunna väggarna. Så om du bor i en lägenhet med ”tunna” väggar, och du hör vad dina grannar gör och de hör vad du gör, då är det inte en kränkning av dina rättigheter.

Om folk däremot läser din dagbok eller dina brev utan ditt tillstånd, då kränker de din rätt till egendom. Om folk lägger upp dina egna bilder på Internet, utan ditt tillstånd, då kränker de din rätt till egendom. Om folk bryter sig in i din lägenhet för att kunna ta fotografier på dig, då kränker det din rätt till egendom. Om någon återpublicerar privata konversationer från ditt privata forum utan ditt tillstånd, då kränker de din rätt till egendom.

Rätten till egendom är allt som lagen måste erkänna och respektera; det är allt som staten måste skydda för att du ska vara fri att värna om ett privatliv. Om man, däremot, utöver rätten till egendom skulle kräva en särskild lagstiftad rätt till privatliv, då får vi problem. Det ena är att vi inte kan härleda den från någon rationell princip, vilket är illa nog. Det andra är att alla försök att skriva en lag som ska skydda vårt privatliv, utan att grunda den i en rationell princip, kommer att resultera i en icke-objektiv lag.

Vad räknas som privat? Privatliv? Vilka former? Vilka omständigheter? Tänk om staten kan lösa brott genom att ibland strunta i ditt privatliv? När är ”ibland”? När avgör man att det ska vara i ett fall men inte i ett annat? Väger inte andras liv och rättigheter över ditt privatliv? Etc. Utan en rationell princip som vägleder oss finns det inget rationellt svar på någon av dessa frågor. Därför är resultatet en icke-objektiv lag som ger staten makt över oss utan rationella restriktioner. Sådana här icke-objektiva lagar utgör ett hot mot vår frihet, våra rättigheter, inklusive vårt privatliv.

Så genom att kräva en lagstiftad ”rätt till privatliv” öppnar man faktiskt upp för riktiga kränkningar av människors privatliv och, mer grundläggande, rätt till egendom. Det kan tyckas paradoxalt att piratpartiet och andra kollektivister vänder sig emot principen som gör det möjligt för dig att värna om ditt privatliv. Men det är inte paradoxalt eftersom hela partiet är inget annat än en rationalisering för att kränka andras rätt till egendom. De bryr sig inte om dina rättigheter; de bryr sig bara om brottslingarnas personliga integritet.

Allt prat från piraternas sida om en rätt till ett privatliv är inget annat än ett exempel på en omfattande begreppsstöld. Man använder sig av begreppet rättighet samtidigt som man förnekar principen om individens rättigheter, inklusive rätten till (intellektuell) egendom, och alla fakta som ger upphov till dem. (Se ”Man’s Rights” av Ayn Rand.)

Motsägelsen här är att man utan någon som helst (rationell) grund hävdar en ”rätt till privatliv” som ger dig möjligheten att ohämmat kränka andras rättigheter. Sedan kräver man att staten ska erkänna och skydda den i lagen. Syftet är uppenbart: att begränsa polisens befogenheter att undersöka brott mot upphovsrätten och därmed göra det möjligt för folk att ohämmat ladda ned upphovsrättsskyddat material. Detta är moraliskt och principiellt ekvivalent med att polisen går med på att vakta utanför banken för att säkra bankrånarnas personliga integritet, detta med motiveringen att om de åker dit kommer deras personliga identitet att avslöjas.

Detta är vad påstådda ”liberaler” röstar för när de, med hänvisning till frågan om ”personlig integritet”, röstar på Piratpartiet. Ni vet redan vad jag tycker om Piratpartiet och dem som röstade på dem. Ni vet också varför jag tyckers om jag gör. Vad jag känner inför dem, väljer jag att hålla för mig själv.

Låt inte polemik komma i vägen

Det är ett misstag att tro att man förstår en idé först när man kan försvara den mot alla möjliga invändningar som andra kommer med. När man söker förstå en idé då ska man inte lägga fokus på andras frågor, förvirringar och invändningar.

Att fokusera på andras tänkande är att vara andrahandsorienterad. Om man sätter upp som ett krav på sig själv att man förstår en idé först när man vet hur man ska bemöta alla möjliga frågor, förvirringar eller invändningar som andra kommer med, då sätter man upp andras tänkande som en implicit standard för sanningen. Inte verkligheten.

Och istället för ditt rationella omdöme använder du dig implicit av andras (irrationella, okunniga och/eller förvirrade) omdöme som måttstock för vad som är klart och tydligt. Du försätter dig på så vis i en hopplös situation.

Man ska fokusera på sin egen förståelse: sin egen relation mellan dig och verkligheten; det är att vara förstahandsorienterad. Om man verkligen förstår idén korrekt kommer man kunna svara på de flesta invändningar i vilket fall som helst. Så även om de som kommer med frågor och invändningar är civiliserade, kan du inte hjälpa dem att förstå om du inte själv har en bra förståelse för ämnet.

Det är dessutom altruistiskt att lägga ned så mycket tid och möda på att försöka reda ut andras förvirringar eller invändningar, istället för att satsa på att förstå för sin egen själviska glädje och nyttas skull.

Så låt inte andras polemik ta upp din fokus, när du söker förstå en idé. Du bör även vara en egoist när det gäller ditt tänkande.

Vad är ”a cognitive blank”?

Denna fråga dök upp förra veckan min objektivismstudiecirkel där vi studerar Peikoffs Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand. Avsnittet för dagen var ”Emotions as a Product of Ideas”. Detta är bakgrunden.

För att få en känslomässig reaktion krävs det åtminstone två saker. Det första är att man i någon mening vet vad någonting är. Annars är det vad Peikoff kallar för ”a cognitive blank”. Det andra är att man i någon mening utvärderar det som bra eller dåligt, önskvärt eller icke-önskvärt, gott eller ont, etc. Annars är det vad Peikoff kallar för ”an evaluative blank”. Det verkar lättare för somliga att se att man inte kan reagera känslomässigt på någonting om man inte vet om man hör bra eller dåliga nyheter. Men det verkar desto svårare för somliga att ens föreställa sig vad det innebär att inte ens veta vad någonting är.

Men jag tycker inte att det är så svårt. Här är två exempel: Du ser en prick på din arm. Allt du vet är att det är en prick. Denna information betyder ingenting för dig. Du vet inte riktigt vad en prick är eller vad som kan orsaka prickar. Normalt sett lägger du märke till den och skakar på axlarna och fortsätter att leva som om ingenting hade hänt. Kognitivt sett har ingenting hänt och känslomässigt kommer, därför, ingenting att hända. Inte mer än att du öppnar ögonen och ser en dubbelregnbåge.

Allt annat lika bemöter du det kognitivt och känslomässigt med total likgiltighet. Och hur du än utvärderar det kan du inte dra några slutsatser om att detta är bra eller dåliga nyheter; inte så länge du inte vet vad det är och vad det kan ha för implikationer. Det är först när du senare lär dig att en del prickar kan tyda på att du har drabbats av hudcancer som din identifikation av pricken tillsammans med din utvärdering leder dig till att uppleva rädsla, ångest, panik, etc.

Här är ett annat exempel: Du vet inget om programmering men försöker nyfiket följa en diskussion om programmering. Det är dock inte en diskussion för nybörjare. Det är ett mycket tekniskt språk. Så även om du gör ditt bästa förstår du inte vad som sägs eller vad det betyder. Du noterar att diskussionen blir mycket passionerad. Herrarna som diskuterar är upprörda men du vet inte varför. Du förstår inte varför, eftersom du inte förstår vad de pratar om. Ja, du förstår att det handlar om programmering, men inte mer än så. Faktum är att de kunde likaväl prata ett främmande språk och du skulle få ut precis lika mycket. Eller rättare sagt lika lite. Det vill säga ingenting. Eftersom du inte förstår vad det är de pratar om, kan du inte förstå varför de reagerar känslomässigt och du är helt likgiltig inför påståenden som slängs fram och tillbaka. (Du kan vid det här laget mycket väl känna dig förbluffad inför deras reaktioner. Men då är det deras känslomässiga reaktioner som du identifierar och reagerar på, INTE innehållet i deras diskussion.)

Jag gav faktiskt dessa exempel vid mötet, men de verkade inte bita. Jag fick följande motargument: ”Ja, men du vet ju att det handlar om programmering och om du är intresserad av programmering kan du reagera positivt inför det, även om du inte förstår vad diskussionen handlar om.” Ja, det är sant, men då pratar vi faktiskt om olika saker. Jag pratar om din reaktion inför den faktiska diskussionen, inte ämnet (programmering) som du mycket väl kan ha en generell hum om och kan vara intresserad av.

Ett annat motargument gällde pricken: ”Ja, men du vet att det är en prick, så därför är det inte ett ‘blank’ för dig, utan ett någonting.” Ja, det är sant. Jag ser att det är en prick, men jag vidhåller att om man inte vet vad pricken kan betyda, så ger detta konstaterande mig ingen som helst anledning att känna varken det ena eller det andra.

Det faktum att vi kan med fantasin eller genom att associera fritt, ge en korrekt eller mer troligt inkorrekt identifikation av prickens natur och implikationer, och nu utvärdera den som bra eller dåliga nyheter, förändrar inte det faktum att – innan vi i någon mening identifierade vad det var, om än felaktigt, så hade pricken ingen kognitiv eller känslomässig betydelse för oss.

Frågan är alltså inte huruvida vi kan identifiera pricken, ge den en mening, på rationella eller irrationella grunder. Det kan vi. Frågan är om vi kommer ha någon känslomässig reaktion INNAN vi har gjort detta. Och det säger jag att vi inte kan.

Varför biter inte mina exempel? Varför gjorde de inte saken klarare? Varför kommer en del fortfarande säga att detta inte är klart och tydligt eller särskilt övertygande? Jag förstod inte först, men jag tror att jag förstår det nu. Misstaget verkar vara att man tror att om man inte kan hitta någonting som helt saknar identitet så är det omöjligen ”a cognitive blank”. En prick är en prick, så det är någonting, och måste därför i vårt tänkande också vara någonting. Men detta är fel.

Det är INTE fråga om att leta efter någonting utan identitet. För det finns ju varken i verkligheten ”där ute” eller i vårt tänkande ”här inne”. Det är en fråga om att inte veta vad det är och vad det betyder. Allt har en identitet och vi kan alltid (korrekt eller inkorrekt) identifiera allting. Men det följer INTE att vi därför alltid identifierar eller kommer att identifiera allt vi stöter på.

Om ni fortfarande tvivlar på på att det finns ”cognitive blanks”, då vill jag att ni berättar för mig vad ni känner för detta: ”Carbonatorerna kan gravimimeras och det leder till exhastifiering.” Så det så.