Finn felet

En person på ObjectivismOnline.net ställer frågan: ”Are there any human babies?” En ganska fantastisk fråga, inte sant? Vad är det för resonemang som ger upphov till en sådan fråga?

Ayn Rand distinguishes humans from animals by the humans’ ability to choose life, as opposed to living by instinct. Babies live wholly by instinct just like animals. The age of 7 is the classically accepted ”age of reason,” and from my personal observations of children, I think that is a fairly accurate average for when a child gains the ability to choose life rather than simply live by instinct. Of course, this ability is gained by degrees, not necessarily all at once in an epiphany.

The only way that I can see to classify babies as human would be to grant them a special exception based on their future potential of becoming human. However, I’m aware that Objectivism, in other areas at least, rejects the equivalance of potenialities with realities. What is the tack taken by Rand or other Oists?

Detta är ett exempel på rationalism. Det vill säga en dålig tankevana som innebär att ens tänkande är, mer eller mindre, skilt från verkligheten. Men jag undrar om någon kan förklara vad det är som går helt fel här? Varför är detta resonemang så verklighetsfrånvänt?

14 reaktioner på ”Finn felet

  1. ”Just därför att människan har mindre instinktutrustning än andra djur, kan hon inte lika lätt känna igen eller identifiera sina art- medlemmar som djuren. Olika språk, seder och klädsel och andra kännetecken som uppfattas som intellektuellt snarare än instinktivt, bestämmer vem som tillhör arten, och varje grupp som är något olika anses inte ha del i samma mänskliga gemenskap. Därav följer den paradoxen att människan, just därför hon saknar instinktutrustning, också saknar känsla för artens identitet och upplever en främling som han tillhörde en annan art. Med andra ord är det människans mänsklighet som gör henne så omänsklig.”

  2. Problemet är essentialism och försök att fånga begreppens innebörd i enkla kategoriseringar som ”människan är ett rationellt djur”. Sådana definitionsförsök ofta kan ge aspekter på ett begrepp fångar det sällan – och kanske bara i den rena matematiken där vi själva bestämmer egenskaperna hos referenterna – den fullständiga innebörden.

    Dessutom är sådana explicta definitioner användbara när ett begrepp är mycket vagt, som orden frihet eller förnuft. Men konsekvent användning av väsensdefinitioner leder enligt min bedömning till rationalism, kolla på t.ex. Henriks artikel om diskriminering där ingenting handlar om sakfrågan, utan istället om orden.

    Min gissning är alltså att problemet är att han är konsekvent i sin tillämpning av väsensdefinitioner, trots att den ledit honom till uppenbara absurditeter.

  3. Valet att leva är ett implicit val. Jag funderade över det här för länge sedan, för jag tyckte det var underligt att en människa explicit skulle välja att leva, för det skulle vara tillämpligt bara i de sällsynta fall då någon på allvar överväger självmord och bestämmer sig för att avstå från självmord. Jag har åtminstone berört det här problemet i någon av mina gamla essäer, i varje fall i uppsatsen ”Rand vs. Popper”.

    Tyvärr vet jag inte någon annan som tagit upp det här, utom då Tara Smith, som har ett stycke om det i ”Viable Values”.

    Det andra felet jag kan se är att förmågan att välja livet framför döden är långt ifrån det enda som enligt Ayn Rand särskiljer människan från djuren. Det är ju också t.ex. förmågan att bilda begrepp och allt som följer av det. (De här sakerna hänger förstås intimt samman, men det handlar ju i varje fall om mer än en isolerad aspekt av förnuftsförmågan.)

    Och sedan kan man ju alltid fråga sig varför det skulle finnas en skarp gräns just vid 7-årsåldern. Vår förmåga att använda förnuftet utvecklas väl kontinuerligt och inte språngvis?

    1. Om någon undrar vad jag menar med att valet att leva är implicit, kan jag ju ge ett par exempel. Det första är det jag använde i ”Rand vs. Popper”:

      En bilförare ska passera en bro, men han märker att bron har rasat, så han har i stället en ravin framför sig. Bilföraren väljer att bromsa, för om han inte bromsar, ramlar han ner i ravinen och dör. Men han går förstås inte igenom argumenten för att bromsa i sitt huvud: ”Få se nu… Vill jag leva eller dö? OK, jag vill leva. Alltså måste jag bromsa.” Gjorde han det, skulle ha ju inte hinna bromsa.

      Ett annat exempel: jag vaknar på morgonen och bestämmer mig snabbt för att stiga upp och koka kaffe. Men varför det? Därför att jag vill komma i tid till jobbet. Varför är det så viktigt? Jo, om jag är för sen, riskerar jag att förlora jobbet. Varför vill jag inte förlora jobbet? Jag behöver lönen; har jag ingen lön, riskerar jag att svälta. Svälter jag, så kan jag dö. Men jag går naturligtvis inte igenom denna långa tankekedja varje morgon, innan jag bestämmer mig för att masa mig ur sängen; icke desto mindre finns det en implicit premiss här: att jag föredrar att leva framför att svälta ihjäl.

      Ursäkta mångordigheten…

  4. Låt mig säga att det har att göra med definitioner, men att Samuel Mossberg är HELT ute och cyklar. Det handlar inte om valet att leva, utan hur ett märkligt förhållande till definitioner gör att det är svårt för somliga att se att en bebis är en människa.

  5. Okej min gissning var väl inte så seriös eftersom jag vet om din hållning till essentialism, jag ville bara framhäva mitt perspektiv. Min riktiga gissning är att du åsyftar potentialitet/aktualitet.

  6. Det har inte med potentialitet eller aktualitet att göra, utan med ett märkligt förhållande till definitioner att göra. Ett märkligt synsätt på relationen mellan begreppen och vad de refererar till. (Som ytterligare ledtråd kan jag säga att så kallade väsensdefinitioner är en del av LÖSNINGEN till problemet, inte orsaken till det.)

  7. Vad skulle alternativet till ”väsensdefinitioner” vara? Om definitioner inte grundar sig på *väsentliga* kännetecken, då ser jag inget annat alternativ än att grunda dem på *oväsentliga* kännetecken – vilket faktiskt förefaller vara ett ”reductio ad absurdum”.

  8. ”Are there any human babies?”
    Human = Genus.
    Babies = Differentia.

    Omformulerat:
    ”Are human babies human?”
    ”Are green apples green?”

    Begreppet människa innefattar mer än ”rationella djuret”, det innefattar tex att vi föds av kvinnor och är spädbarn innan vi realiserat vår potential. Det är den underförstådda kontexten, hur vi blir till och realiseras, som ligger i begreppet människa. Precis som ”rationella djuret”, ”två ben och två armar”, ”har tummar” osv.

    På sätt och vis är spädbarn ”undantag”. Det är därför de fått ett eget begrepp, men inte för att skiljas FRÅN begreppet människa, utan för att skiljas från andra typer av människor; åldringar, tonåringar osv.

    Och han har ju trots allt ett färdigt begrepp han använder sig av; ”human babies”, så han kan ju uppenbarligen definiera det:D

  9. POS: Jag antar att ditt inlägg om väsensdefinitioner var riktat till mig. För att undvika att breda ut mig då inlägget handlar om något annat ger jag dig det korta svaret.

    Jag tror inte det är viktigt att diskutera, analysera eller definiera begreppen ordentligt. Begreppen är till för att användas i propositioner. Det enda kravet vi behöver ställa på dem är att du och jag menar samma sak med ett visst ord. Eftersom detta krav är uppfyllt kan vi avgöra sanningshalten hos propositioner utan att gräva i begrepps betydelse eller ”förankring i verkligheten”.

    Sen skulle jag också vilja påpeka att jag anser det nonsens med påståendet att begrepp borde ”förankras i verkligheten”. Begreppen enhörning och elektron får anses vara lika goda, men det senare får sitt större värde först då det används i propositioner för att förklara atomspektra, elektricitet eller något annat fenomen.

    1. OK, men då är vi ju inne på en helt annan fråga, nämligen om vi behöver definitioner överhuvudtaget. De allra flesta ord vi använder bryr vi oss inte om att definiera i termer av genus och differentia, eftersom vi mycket väl vet vad de betyder i alla fall. Och om vi *skulle* definiera vartenda ord vi använder, skulle vi inte få tid över för något annat.

      I vissa fall kan det vara jätteviktigt med definitioner, t.ex. om vi introducerar ett helt nytt begrepp symboliserat av ett helt nytt ord. Eller i sådana fall då ett ord har flera olika betydelser och man måste specificera exakt i vilken bemärkelse man använder ordet.

      Dessutom finns det fall där en felaktig definition kan vålla förödelse. (Jag har ett exempel på det, men jag ska inte dra det, för det leder bort från ämnet. Kanske en annan gång.)

      Förresten är väl just begreppet ”enhörning” så verklighetsförankrat man kan önska sig. Det är ett behornat djur med bara ett horn som sitter mitt i pannan! Och om begreppen ”horn” och ”djur” och ”ett” är verklighetsförankrade, så måste väl ”enhornat djur” också vara verklighetsförankrat? Att det är svårt att hitta enhörningar, eftersom de tydligen gömmer sig på otillgängliga ställen, är en annan femma. ;-)

  10. Skribenten glömmer bort att INTEGRERA begreppet ”människa” med kontexten. Integration är essentiellt om man vill förstå verkligheten, det sanna är det hela.

    (Fick jag rätt?)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s