Opublicererat skräp

Jag har mer än 100 kommentarer som inte har blivit publicerade. De lär aldrig publiceras. Jag har sparat dem eftersom jag vill kunna bevisa för andra, som undrar, varför jag har goda skäl för att inte publicera dem. För ett tag sedan fick jag en sådan typisk värdelös skräpkommentar. Denna tänker jag dock publicera, men mest för att den är så underhållande. Och om ni tycker att detta inlägg är fantastiskt dåligt, osammanhängande, ologiskt, osv. Då ska ni veta att det är bara ett av över 100. Och det finns andra som är mycket värre. Läs och skratta:

Jag läser era inlägg och slås av att debatten liknar den mellan Richard Dawkins och Wendy Wright (som ni kan se på youtube).
Debatten ”evolution kontra kreationism” präglas av samma ställningstagande. Många tror att evolutionister tror på sin teori på samma sätt som kreationister tror på sin teori, och visst är det så! Båda parterna TROR på en viss teori. Tro kan därav inte beteckna det som skiljer dem åt (i motsats till vad många evolutionister skulle säga). Det som skiljer dem åt är tyckandet. Kreationister lägger gärna in ett tyckande i debatten, då deras argument inte räcker till. Jag, som evolutionist, är helt likgiltig inför jordens uppkomst: om en gud styrde jorden så skulle det inte bekomma mig över huvud taget. Jag tror på det som jag anser mig veta mest om. Kreationister däremot åberopar nazisterna för att övertyga åskådare om att ”darwinism” leder till ”oönskade konsekvenser”, och att kreationism därför är bättre. De inser inte att oavsett vad åskådarna tycker finns där ingen Gud. De tror att kreationismen kan stödjas av att den är mer önskvärd. DETSAMMA GÄLLER VÄRDEOBJEKTIVISM KONTRA VÄRDERELATIVISM. Din avhandling, Per-Olof, använder sig skojigt nog av samma argument som kreationisten Wendy Wright. Du kommer inte med några argument, bara lockande smakpåståenden, och en massa lösa konstateranden om moralens beskaffenhet. Du liknar moralen vid gastronomi, och låter liknelsen i sig vara ditt starkaste argument. Återigen: Det spelar ingen roll om värderelativism är ond.
Och du, Carl Svanberg, verkar också ha inspirerats av Wendy Wright och kreationisterna. Wendy Wright förnekar konsekvent evolutionens bevismaterial, och säger att hon inte förstår det material som Dawkins presenterar. Ditt starkaste argument är att du inte förstår mina inlägg. Du förnekar dem konsekvent. Jag har sagt samma sak till gymnasister – de förstår mig.
För att spinna vidare på Svanbergs tråd kan jag säga att det är skrämmande att dagens värdeobjektivister har blivit de nya religiösa. Argumentation tycks vara överflödig – kolla bara i vår bibel: Ayn Rands objektivism.
Och denna liknelse använder jag inte som ett argument för subjektivismen. Jag vill bara påpeka att ni tar till antifilosofiska argument. Det argument som Per-Olof tar tillbaka i slutet är ett mycket gott argument, då det ”kanske” som Svanberg påpekar i sitt föregående inlägg inte alls återfinns i originalinlägget. I originalinlägget angriper Svanberg subjektivismen, med oerhört religiösa metoder. Så gör sektförespråkare, inte filosofer.

Klockren beskrivning, inte sant? Alla som har träffat mig och någonsin fört en diskussion med mig, eller läst vad jag skriver på bloggen, eller i kommentarerna, kan naturligtvis skriva under på denna beskrivning.

Vem ligger bakom detta? En anonym fegis, så klart.

Kritisk inblick i klimatdebatten

Der Spiegel har en fantastiskt bra artikel, ”Climate Catastrophe: A Superstorm for Global Warming Research”, om klimatvetenskapens tillstånd. Den går igenom Climategate, den går igenom IPCC:s slarviga och usla vetenskap, ”Hockeyklubban”, opålitliga datorsimuleringar, etc.

Man presenterar förstås den konventionella synen på saker och ting, men samtidigt ställer man hela tiden en massa kritiska frågor längs vägen. Således låter man också, för ovanlighetens skull, seriösa och vetenskapliga kritiker få komma till tals och lägga fram sina argument. Detta utan att bli avfärdade som verktyg för ”oljelobbyn”.

Detta är en av de absolut bästa artiklarna jag har läst i ämnet. Marco Evers, Olaf Stampf och Gerald Traufetter har gjort ett förträffligt arbete. Detta är vad riktig journalistik handlar om; en objektiv, essentialiserad redogörelse av ämnet.

En av de bästa sakerna är att den visar hur politiseringen av vetenskapen har gått till. Och hur den har förstört vetenskapen. Den citerar vetenskapsmän som själva erkänner att de politiserade den och hur de själva, som en följd, har vunnit prestige och inflytande.

Ta t ex allt pladder från våra politiker om det så kallade ”2 graders målet”. Det visar sig att denna siffra är mer eller mindre helt tagen ur luften. Man valde den framför allt för att politikerna ville ha en enkel siffra att arbeta med i deras retorik. Jag citerar:

Rarely has a scientific idea had such a strong impact on world politics. Most countries have now recognized the two-degree target. If the two-degree limit were exceeded, German Environment Minister Norbert Röttgen announced ahead of the failed Copenhagen summit, ”life on our planet, as we know it today, would no longer be possible.”

But this is scientific nonsense. ”Two degrees is not a magical limit — it’s clearly a political goal,” says Hans Joachim Schellnhuber, director of the Potsdam Institute for Climate Impact Research (PIK). ”The world will not come to an end right away in the event of stronger warming, nor are we definitely saved if warming is not as significant. The reality, of course, is much more complicated.”

Schellnhuber ought to know. He is the father of the two-degree target.

”Yes, I plead guilty,” he says, smiling. The idea didn’t hurt his career. In fact, it made him Germany’s most influential climatologist. Schellnhuber, a theoretical physicist, became Chancellor Angela Merkel’s chief scientific adviser — a position any researcher would envy.

Detta är bara en början på ett längre resonemang om varför denna siffra är omotiverad. Och detta är bara ett exempel på alla saker man går igenom.

Så gör er själva en tjänst och läs denna artikel. Och sprid den till alla ni känner.

Filosofins tillstånd

Filosoferna David Bourget och David Chalmers har utfört en opinionsundersökning bland tusentals filosofer världen över. Syftet är förstås att ta reda på vad filosofer tycker i en lång rad filosofiska frågor. Detta är naturligtvis intressant för det ger oss en uppfattning om hur rationella eller irrationella mainstreamfilosofer är. Resultatet har nu publicerats på Philpapers.org.

Hur är det med yttervärlden? 71% räknar sig som icke-skeptiska realister när det kommer till yttervärldens existens. Det kan ju vara betryggande att veta att de flesta filosofer i alla fall inte tvivlar på att yttervärlden existerar. Fri vilja då? 51% är kompatibilister vilket betyder att de förnekar riktig fri vilja. De menar bara att du är ”fri” så länge ingen människa stoppar dig, även om dina och andra människors handlingar i själva verket är determinerade av krafter bortom vår kontroll. 15% förnekar fri vilja helt och hållet.

Lever vi i ett kausalt ordnat universum? 32% räknar sig som humeaner när det kommer till naturlagarna, dvs skeptiker som anser att det inte finns några rationella skäl att tro på t ex kausalitet. 45% räknar sig som icke-humeaner, men vad exakt det innebär vet inte jag. Medvetandet då? 54% är fysikalister, dvs materialister, som menar att medvetandet är en ”fysisk sak”, nämligen hjärnan. Vilket betyder att medvetandet, som vi förstår det, finns inte.

Hur är det med epistemologiska frågor då? 66% tror på a priori-kunskap, dvs kunskap före erfarenhet. Begreppen? 31% lutar mot platonism, dvs tror att begrepp refererar till abstraktioner i en annan dimension, och 45% lutar mot nominalism, dvs tror att begrepp är (subjektiva) sociala konventioner.

58% tror på den analytisk-syntetiska dikotomin. Vilket betyder, bara för att ta ett exempel, att en majoritet anser att om du kan föreställa dig att jag kan flyga genom att flaxa med mina armar, då är det också ”logiskt möjligt”. (Vilket i förlängningen betyder att man skiljer logiken från verkligheten.)

Kan vi observera yttervärlden? Nja. 26% är representationalister, vilket betyder att de tror inte att vi kan se världen som den ”egentligen” är, utan bara en indirekt ”representation”. Vad tycker filosoferna om sanningen? 45% säger sig vara anhängare av korrespondensteorin om sanning. Lyckligtvis lutar ändå 66% mot vetenskaplig realism, vilket betyder att de tror att vetenskapliga teorier har med verkligheten att göra. Eller ja, verkligheten såsom ”representerad” för oss i alla fall.

Låt oss gå över till moralfilosofi. 52% är moraliska realister och 30% är moraliska anti-realister. Moralisk realism innebär att man anser att moralen har någon sorts grund i verkligheten. (Olyckligtvis är de flesta moraliska realister, till min kännedom, intrinsikalister.) Hur är det med moraliska omdömen? Endast 20% räknar sig som non-kognitivister. Dvs endast 20% anser att moraliska omdömen är uttryck för subjektiva känslor. 58% räknar sig som kogntivister, vilket betyder att de anser att de kan vara sanna eller falska.

Att döma från dessa svar är mainstreamfilosoferna rationellare i en del frågor och irrationellare i en del frågor. När de väl har hjärtat på rätt ställe, då verkar de ha bestämt sig för att de tvunget måste ha det på fel sida i en annan fråga. Min kvalificerade gissning är att detta har att göra med att de flesta filosofer idag är så specialiserade att de inte har tänkt igenom alla sina positioner eller försökt integrera dem med varandra. Att bygga filosofiska system är inget som förekommer bland mainstreamfilosofer. Dessutom får man inte glömma bort att en del kategorier så vaga att även när det verkar som att de har hjärtat på rätt ställe kan man aldrig vara helt säker.

Den dominerande analytiska skolan är, trots allt detta, i ett mycket bättre tillstånd än vad den var i för bara några decennier sedan. 1966 kunde man läsa följande i Time

Philosophy dead? It often seems so. In a world of war and change, of principles armed with bombs and technology searching for principles, the alarming thing is not what philosophers say but what they fail to say. When reason is overturned, blind passions are rampant, and urgent questions mount, men turn for guidance to scientists, psychiatrists, sociologists, ideologues, politicians, historians, journalists—almost anyone except their traditional guide, the philosopher. Ironically, the once remote theologians are in closer touch with humanity’s immediate and intense concerns than most philosophers, who today tend to be relatively obscure academic technicians. No living U.S. philosopher has the significance to the world at large that John Dewey or George Santayana had a generation or two ago. Many feel that philosophy has played out its role in the history of human culture; the ”queen of sciences” has been dethroned.

Once all sciences were part of philosophy’s domain, but gradually, from physics to psychology, they seceded and established themselves as independent disciplines. Above all, for some time now, philosophy itself has been engaged in a vast revolt against its own past and against its traditional function. This intellectual purge may well have been necessary, but as a result contemporary philosophy looks inward at its own problems rather than outward at men, and philosophizes about philosophy, not about life. A great many of his colleagues in the U.S. today would agree with Donald Kalish, chairman of the philosophy department at U.C.L.A., who says: ”There is no system of philosophy to spin out. There are no ethical truths, there are just clarifications of particular ethical problems. Take advantage of these clarifications and work out your own existence. You are mistaken to think that anyone ever had the answers. There are no answers. Be brave and face up to it.”

I slutet av 1960-talet visste alltså inte filosoferna vad de skulle göra om dagarna. Analytikerna hade mer eller mindre tillintetgjort ämnet. Idag pratar åtminstone filosofer om verkligheten, medvetandet, kunskap, och moral, ämnen som tidigare var bannlysta eftersom de räknades som ”metafysiska” eller som ”nonsens”. De har, för att uttrycka det milt, en lång bit kvar att gå. Men lite framsteg är ändå alltid något.

Ett liv av lögner

Häromdagen såg jag en intressant dokumentärfilm som heter The Man Who Faked His Life. Den handlar om Jean-Claude Romand. Jean-Claude Romand levde ett patetiskt och miserabelt dubbelliv i 18 år. Det slutade med att han mördade hela sin familj. Och allt började med en lögn.

CNN berättar om Romands liv:

Picture this nightmare: a single decision you make while still in college ruins your life twenty years later. For Romand, according to Carrère, that came when he skipped out on his first-year finals for medical school in Lyon. But instead of taking the exam later, or taking his first year over again, he made what seemed to be the easy choice. He denied the failure, telling everyone that he’d passed — and he continued to claim he was in medical school.

Detta ledde sedan till den ena lögnen efter den andra: ”[T]he Romand story is real. He’s a character who’s so attached to a certain identity that he tells any lie to keep that identity alive. It starts with a single drop of fabrication and turns into a raging flood of fiction.”

Jag rekommenderar er att läsa hela artikeln.

Romand är ett hemskt exempel på hur oärlighet är ett hopplöst krig mot verkligheten, ett krig som ingen kan vinna. Men han är långt ifrån det enda exemplet. Det finns hur många exempel som helst. En del är bara mer fantastiska än andra.

Hört talas om Stephen Glass? Stephen Glass var en journalist för tidningen The New Republic som började sockra sina artiklar med påhittade citat, källor och till slut även händelser och hela intervjuer. En lögn tvingade honom att komma på en annan, som tvingade komma på en tredje. Men det slutade som det måste; med bara en segrare: verkligheten. Glass avslöjades, fick sparken och hans rykte är numera förstört för all framtid.

Låt mig kort återknyta till Romand. Romand lär ha sagt att trots att han idag sitter i fängelse, och är hatad och föraktad av hela samhället som en mördare, så har han aldrig känt sig friare än vad han gör idag. För denna börda är mycket lättare att bära än den han tvingades bära under de 18 år han levde sitt liv fullt av lögner. Det säger inte lite.

Romand var inte lycklig. Sådana som honom varken är eller kan bli lyckliga. Rationell själviskhet kräver ärlighet. Så nästa gång du behöver konkretisera denna poäng, tänk då på sådana som Jean-Claude Romand, Stephen Glass – och Bernie Madoff.