Opublicererat skräp

Jag har mer än 100 kommentarer som inte har blivit publicerade. De lär aldrig publiceras. Jag har sparat dem eftersom jag vill kunna bevisa för andra, som undrar, varför jag har goda skäl för att inte publicera dem. För ett tag sedan fick jag en sådan typisk värdelös skräpkommentar. Denna tänker jag dock publicera, men mest för att den är så underhållande. Och om ni tycker att detta inlägg är fantastiskt dåligt, osammanhängande, ologiskt, osv. Då ska ni veta att det är bara ett av över 100. Och det finns andra som är mycket värre. Läs och skratta:

Jag läser era inlägg och slås av att debatten liknar den mellan Richard Dawkins och Wendy Wright (som ni kan se på youtube).
Debatten ”evolution kontra kreationism” präglas av samma ställningstagande. Många tror att evolutionister tror på sin teori på samma sätt som kreationister tror på sin teori, och visst är det så! Båda parterna TROR på en viss teori. Tro kan därav inte beteckna det som skiljer dem åt (i motsats till vad många evolutionister skulle säga). Det som skiljer dem åt är tyckandet. Kreationister lägger gärna in ett tyckande i debatten, då deras argument inte räcker till. Jag, som evolutionist, är helt likgiltig inför jordens uppkomst: om en gud styrde jorden så skulle det inte bekomma mig över huvud taget. Jag tror på det som jag anser mig veta mest om. Kreationister däremot åberopar nazisterna för att övertyga åskådare om att ”darwinism” leder till ”oönskade konsekvenser”, och att kreationism därför är bättre. De inser inte att oavsett vad åskådarna tycker finns där ingen Gud. De tror att kreationismen kan stödjas av att den är mer önskvärd. DETSAMMA GÄLLER VÄRDEOBJEKTIVISM KONTRA VÄRDERELATIVISM. Din avhandling, Per-Olof, använder sig skojigt nog av samma argument som kreationisten Wendy Wright. Du kommer inte med några argument, bara lockande smakpåståenden, och en massa lösa konstateranden om moralens beskaffenhet. Du liknar moralen vid gastronomi, och låter liknelsen i sig vara ditt starkaste argument. Återigen: Det spelar ingen roll om värderelativism är ond.
Och du, Carl Svanberg, verkar också ha inspirerats av Wendy Wright och kreationisterna. Wendy Wright förnekar konsekvent evolutionens bevismaterial, och säger att hon inte förstår det material som Dawkins presenterar. Ditt starkaste argument är att du inte förstår mina inlägg. Du förnekar dem konsekvent. Jag har sagt samma sak till gymnasister – de förstår mig.
För att spinna vidare på Svanbergs tråd kan jag säga att det är skrämmande att dagens värdeobjektivister har blivit de nya religiösa. Argumentation tycks vara överflödig – kolla bara i vår bibel: Ayn Rands objektivism.
Och denna liknelse använder jag inte som ett argument för subjektivismen. Jag vill bara påpeka att ni tar till antifilosofiska argument. Det argument som Per-Olof tar tillbaka i slutet är ett mycket gott argument, då det ”kanske” som Svanberg påpekar i sitt föregående inlägg inte alls återfinns i originalinlägget. I originalinlägget angriper Svanberg subjektivismen, med oerhört religiösa metoder. Så gör sektförespråkare, inte filosofer.

Klockren beskrivning, inte sant? Alla som har träffat mig och någonsin fört en diskussion med mig, eller läst vad jag skriver på bloggen, eller i kommentarerna, kan naturligtvis skriva under på denna beskrivning.

Vem ligger bakom detta? En anonym fegis, så klart.

Annonser

Exempel på induktion

Jag tänker ge ett exempel på hur man kan validera objektivismen genom induktion. Låt oss ta principen att känslor är orsakade av våra idéer, kunskap och värden. Jag tänker förenkla denna princip lite. Jag tänker nöja mig, till en början, med att etablera induktivt principen att ”värden orsakar känslor”.

Så vilka fakta ger upphov till denna princip? Låt oss reducera. Jag säger att vi måste veta 1. vad känslor är, 2. att folk har olika känslor inför samma saker, 3. vad värden är, och 4. vad människor faktiskt värderar, detta för att kunna se om det finns ett samband mellan deras värden och deras känslor.

Så var börjar vi? Målet med att reducera är att etablera vad det är vi måste veta och var vi ska börja inducera. Vi ska börja med varseblivning och gå därifrån.

Låt oss börja med att reducera känslor. Detta är enkelt. Vi vet alla vad känslor är. Vi känner ju dem direkt. De är varseblivningsmässiga. Vad vi gör senare är att vi på den begreppsliga nivån upptäcker hur känslor skiljer sig från annat mentalt handlande (t ex att tänka och minnas) eller innehåll (t ex begrepp och bilder). Sedan upptäcker vi hur känslorna skiljer sig från varandra. Exempel: ”Hat är det jag känner för Hitler”, ”Förakt är det jag känner för Kant”, ”Kärlek är det jag känner för Teri Hatchett”, etc. Det är här, med denna enkla medvetenhet om känslor, som vi börjar som intelligenta 18 åringar.

Vad måste vi observera för att göra kopplingen mellan känslor och värden? Vi blir under vår uppväxt medvetna om att vi har olika känslor inför olika saker. Vi blir också medvetna om att andra människor har olika känslor inför olika saker. Vad som krävs för att upptäcka att känslor är orsakade av värden är att vi ser hur folk har olika känslor inför samma saker. Detta måste vi veta för att misstänka att orsaken till våra känslor ligger i vårt medvetande och inte i saken.

(Kan inte vi inte se sambandet mellan värden och känslor genom introspektion? Jo, om vi är väldigt bra på introspektion. Men det är inte de flesta, så jag tror inte detta är det bästa eller vanligaste sättet för en intelligent 18 åring att upptäcka sambandet. I alla fall inte till en början. Senare kan vi säkert se detta samband genom introspektion; det är lättare att se detta när vi vet vad det är vi letar efter.)

Exempel: Socialdemokraterna föreslår höjd inkomstskatt. Jag blir förbannad när jag läser om detta i tidningen medan min bordsgranne som läser samma sak istället blir glad. HIF vinner och IFK förlorar. HIF-fansen blir glada medan IFK-fansen blir förbannade och besvikna. Socialdemokraterna vinner valet. Socialdemokraterna och deras väljare blir förstås lyriska, medan de borgerliga partierna och deras väljare blir ledsna. Ni kan säkert komma på massor med exempel på hur folk har olika känslor inför samma sak. Det är den här sortens observationer man måste göra för att validera detta induktivt.

Vad är nästa steg? Vi måste veta vad värden är. Jag tänker inte reducera begreppet värde hela vägen tillbaka till den varseblivbara nivån. Dels för att det tar för lång tid och dels för att jag inte kan se varför det är nödvändigt för vad det är vi ska göra idag. (Dessutom antar jag att de som läser detta redan har läst ”The Objectivist Ethics” och därför redan är bekanta med Ayn Rands reduktion av begreppet ”värde” tillbaka till begreppet ”liv”. Vi låter denna princip vara och försöker kanske inducera den vid ett senare tillfälle.)

Jag har inte hittat en bra svensk definition på ”värde” så istället har jag formulerat en egen baserad på flera förslag från en engelsk ordbok: ”det som är bra för något ändamål”. Jag tror att denna definition utgör en del av en normal människas vokabulär, varför jag inte tvivlar för ett ögonblick att en normal människa utan problem kan, med hjälp av denna definition, komma på hundratals eller tusentals exempel på olika värden.

Titta bara er omkring i er egen lägenhet: kläder, soffa, säng, bokhylla, böcker, husdjur, kylskåp, mat, dator, tvspel, tv, telefon, stereoanläggning, cdskivor, dvdfilmer, spegel, etc. Och detta är bara vad jag kan kunde se genom att slänga ett snabbt öga i rummet där jag befinner mig just nu. Om vi tänker och känner efter kan vi även komma på värden som: utbildning, inkomst, jobb, bostad, försäkring, vänner, läkemedel, fotboll, etc såväl som en del ”abstrakta” värden som karriär, hobbies, kärlek, frihet, vetenskap, etc. Även här har vi ett flöde av konkreter; begreppet ”värde” är inte en ”flytande abstraktion” för oss. Ni kan, utan några som helst problem, komma på många fler exempel på egen hand. Vi är där vi behöver vara för att kunna gå vidare.

Nästa steg är att ta reda på vad människor faktiskt värderar. Vi måste göra detta för att kunna se om det finns något samband mellan vad människor värderar, dvs vad det är de faktiskt bryr sig om, och deras känslor. Hur gör vi det? Vad är det vi kan observera? Tja, hur brukar vi göra för att ta reda på vad folk är ute efter? Vad det är som motiverar dem? Vi går dels efter vad de säger (t ex: ”Jag tycker om glass”), men framför allt går vi efter vad de gör (t ex se samma person glufsa i sig glass som om det inte fanns någon morgondag).

Detta är direkt observerbart. Ett exempel: En man kommer efter dig med en kniv i högsta hugg. Du behöver inte vara en raketforskare för att förstå att han vill göra dig illa. Ett trevligare exempel: En vacker kvinna ger dig blickar, fixar till håret, ler, skrattar åt alla dina skämt, ger dig sitt nummer, tar dig på dig och kysser dig. Om du vid det här laget inte förstår vad hon är ute efter då är du ett hopplöst fall.

Det är genom att göra sådana här observationer som du listar ut vad det är som motiverar dem, vad de tycker är bra och värdefullt. Det är ett flöde av sådana här exempel du behöver.

Nu är vi redo för det sista steget och det är genom att observera sambandet mellan vad de värderar och deras känslomässiga reaktioner. Det är så vi upptäcker att det faktiskt finns ett samband mellan deras deras värden och känslor.

Exempel: En person säger ”Jag vill att socialdemokraterna vinner”. Sedan går han med i socialdemokraterna, han börjar jobba som valarbetare för dem, skriva insändare om varför vi ska rösta på socialdemokraterna, han delar ut valsedlar för socialdemokraterna och på valdagen röstar han också på socialdemokraterna. Hans handlingar talar tydligt för att han värderar en socialdemokratisk valseger. Så när valet väl är över och det står klart att socialdemokraterna har tagit hem segern och vår socialdemokrat börjar dansa och skrika av glädje, då blir vi inte det allra minsta förbluffade över vad vi ser. Och vad vi ser är hur värden orsakar en människas känslor.

Det du måste göra är att observera ett flöde av sådana här exempel. Jag tror inte att det är särskilt svårt. Titta på sambandet mellan vad idrottsmän och -kvinnor och de känslor de ger uttryck för när de vinner sina medaljer, titta på hur fotbollsfans reagerar inför en seger och en förlust, titta på hur det ser ut på moderaternas valvaka samma kväll.

Glöm inte att observera dig själv: Du får drömjobbet och du blir som en följd väldigt lycklig. Du pluggar hårt för en tenta och får högsta betyget. Du känner en enorm glädje och tillfredsställelse. Plötsligt dumpar din flickvän dig och du känner dig ledsen. Du får reda på att någon har blåst dig på massor med pengar och du känner dig förbannad. Men dagen efter får du en löneförhöjning och det gör dig på bättre humör. Ni kan säkert komma på hundratals om inte tusentals egna exempel.

Nu är vi i princip färdiga. Vi har, induktivt, validerat principen: värden orsakar känslor. Detta är ett exempel på hur vi kan induktivt rekonstruera en princip inom objektivismen. Det lär behövas fler exempel för att man ska upptäcka alla problem som man kan stöta på när man inducerar. Och olika sätt att handskas med dem. Jag hoppas dock att detta exempel ger en bra uppfattning om vad det handlar om. Jag kommer kanske ge fler exempel senare. Men eftersom jag inte får betalt för detta arbete så vill jag inte lova någonting.

Jag vill dock avsluta, denna gång, med fyra kommentarer:

1. Vi har att värden orsakar känslor, vi har däremot inte inducerat att endast värden orsakar känslor. Och fortsätter vi inducera och integrera, då kommer vi mycket riktigt upptäcka att andra saker också orsakar känslor, såsom vår kunskap och våra idéer. Detta är vad jag menade med att vi koncentrerar oss på att bilda en första primitiv version av principen. Detta gör det lättare att reducera och inducera. Så ta det lugnt och nöj dig, till en början, med att inducera enklare versioner av principerna.

2. Ett problem som jag tror drabbar sådana som mig mer än andra, dvs sådana som har studerat objektivismen i flera år, är att vi har automatiserat en stor del av objektivismen. Så det är svårt för oss att helt befria oss från allt vi vet om objektivismen. Det är svårt att sätta oss in i hur det är att vara 18 år och mer eller mindre helt okunniga om objektivismen.

Det kan då också vara svårt för oss att veta om vi är helt objektiva här eller om vi oavsiktligen förlitar oss för mycket på integrationer i vårt undermedvetna. Jag har i alla fall haft bekymmer av denna natur. Så en dag när jag var ute och gick så grubblade jag på detta. Det var då det slog mig att jag stöter på exakt samma problem när jag skriver en text.

När man skriver en text då förlitar man sig på den automatiserade kontext av kunskap som man har i sitt undermedvetna. Och det som kommer ut på pappret är kanske klart och tydligt för en själv, eftersom man förlitar sig på sin undermedvetna kunskap för att förstå vad det är man säger. Men för andra som inte har samma kunskap är det inte alls särskilt klart eller tydligt. Tvärtom.

När det kommer till skrivande är det alltid, till en början åtminstone, bättre att vara övertydlig. Man kan alltid redigera bort detaljer senare, om de visar sig vara överflödiga. Samma sak är lösningen när det kommer till att induktivt rekonstruera objektivismen på egen hand. Det vill säga, ta hellre två ”onödiga” steg än ett steg för lite. Inducera hellre för mycket än för lite. Det skadar aldrig.

3. Att reducera handlar om att etablera den begreppsliga kedjan för våra begrepp eller principer tillbaka till den varseblivbara verkligheten. Jag har nästan alltid pratat om detta som om det bara finns ett sätt att reducera, nämligen uppifrån och ”ner” i kedjan. Men det är inte sant. Det viktiga är att du etablerar den begreppsliga kedjan. Det är mindre viktigt om du väljer att börja med den varseblivbara nivån och sedan försöker ta dig nerifrån och ”upp” i kedjan.

Inget utesluter förresten att du reducerar ”ner” till det varseblivbara så mycket som möjligt och skulle du sedan fastna då börjar du istället reducera ”upp” från det varseblivbara så mycket som möjligt för att sedan se om du kan mötas i mitten.

Och om någonting verkar hopplöst att reducera, då är ett annat tips att du bara börjar inducera direkt, sedan stoppar du bara in antaganden som du behöver allteftersom. Antanganden som du alltid kan inducera vid ett senare tillfälle. (Dessa tips kommer från dr Leonard Peikoffs föreläsningar The Art of Thinking och Objectivism Through Induction.)

4. Vad krävs för att uppnå nödvändigt sanna slutsatser inom induktion? Induktion sägs inte kunna ge just nödvändigt sanna slutsatser. Det är därför induktiva slutsaser inte följer med någon logisk nödvändighet, bara med väldigt hög sannolikhet. Jag kan ge er en stor del av svaret redan nu, men för det fullständiga svaret hänvisar jag till dr David Harrimans kommande bok The Logical Leap.

Två saker vill jag dock nämna: stäng ute det godtyckliga och gå efter vad kontexten tvingar er till.

Om du observerar att ”eld bränner papper”, då behövs det inte mer än så för att veta detta. Det kausala förhållandet är direkt observerbart. Det är självklart. Det behöver inte ”bevisas” eller ”härledas” precis som man inte behöver bevisa eller härleda att ”bollen är rund” eller ”blomman är röd”. Du vet det genom att direkt observera det.

Så om någon nu säger utan några som helst bevis: ”Ja, men tänk om eld får pappret att förvandlas till en orm?” Då är detta godtyckligt och kan avfärdas på direkten, utan att du behöver motivera dig. Du kan och bör låtsas som om det regnar. Poängen är att det godtyckliga, som alla sådana här humeanska invändningar vilar på, inte är ett skäl för att avfärda induktiva slutsatser som oförmögna att ge oss logiskt nödvändiga slutsatser.

(En del av er lär nu få höra irrationella resonemang om vad som är ”logiskt möjligt” att föreställa sig och sedan använda detta som ett argument för att släppa in det godtyckliga. Vad är det för irrationellt resonemang? Det är den analytisk-syntetiska dikotomin. Om du vill se en fullständig vederläggning av den idén läs då dr Leonard Peikoffs uppsats ”The Analytic-Synthetic Dichotomy” i Introduction to Objectivist Epistemology.)

Så vad är det som ger oss logiskt nödvändiga slutsatser när det kommer till induktion? Bortom det som är självklart vid den varseblivbara nivån, så är det den samlade kontexten av kunskap som ger oss nödvändighet. En slutsats är nödvändig om motsatsen ger en motsägelse. Så när du i ljuset av din samlade kunskapskontext gör vissa observationer då har du bara två alternativ: antingen accepterar du vad du ser och vad som följer av logisk nödvändighet givet allt annat du vet. Eller så förnekar du vad du faktiskt ser eller också allt annat du vet. Om du väljer att göra det senare, då kommer du att sluta upp i motsägelser.

Låt mig konkretisera detta. Vi har ett mord och en misstänkt. Ett vittne såg den misstänkte köra till mordplatsen före tidpunkten för mordet och ett annat vittne såg den misstänkte köra därifrån efter tidpunkten för mordet. Vi har fingeravtryck från den misstänkte på mordvapnet och offret. Vi har den misstänktes blod på mordvapnet och offret och vi har offrets blod på den misstänkte och mordvapnet. Vi har således också den misstänktes DNA på mordvapen och på offret. Det finns ett blodspår från mordplatsen till den misstänktes bil som var parkerad runt hörnet. Det finns blod från den misstänkte och offret i bilen. Det finns även ett blodspår från den misstänktes bil till den misstänktes lägenhet. Blodspåret består av blodiga skoavtryck som passar med de blodiga skorna som den misstänkte har på sig. I lägenheten finner man även ett par blodiga handskar med blod från den misstänkte och från mordoffret.

Allt detta observerar vi och allt vi observerar gör vi i ljuset av allt vi vet om blod, fingeravtryck, DNA, etc. Givet alla dessa observationer och givet allt vi vet finns det bara en logiskt nödvändig slutsats. Alternativet är nämligen att vi förnekar vad det är vi ser, dvs allt blod, alla fingeravtryck, all DNA som allt talar för att den misstänkte är mördaren – vilket ger oss en motsägelse – eller också förnekar vi allt vi vet om t ex blod, fingeravtryck och DNA och hur de hamnar där de hamnar – i vilket fall vi också får en motsägelse.

Och den som, utan några som helst bevis, slänger in ett: ”Men tänk om han blev utsatt för en komplott av polisen?” kan och bör man avfärda utan någon som helst motivering. Eftersom detta är ett helt godtyckligt, dvs grundlöst, påstående.

Läxan av allt detta? Avfärda alltid det godtyckliga och försök etablera så mycket kontext ni själva behöver för att se alternativen som omöjliga.

Mer än så blir det inte för denna gång. Hoppas att detta var till någon glädje. Den som vill ha ett mer fullständigt svar får, som sagt, vänta tills dr David Harrimans bok The Logical Leap kommer ut.

Kritisk inblick i klimatdebatten

Der Spiegel har en fantastiskt bra artikel, ”Climate Catastrophe: A Superstorm for Global Warming Research”, om klimatvetenskapens tillstånd. Den går igenom Climategate, den går igenom IPCC:s slarviga och usla vetenskap, ”Hockeyklubban”, opålitliga datorsimuleringar, etc.

Man presenterar förstås den konventionella synen på saker och ting, men samtidigt ställer man hela tiden en massa kritiska frågor längs vägen. Således låter man också, för ovanlighetens skull, seriösa och vetenskapliga kritiker få komma till tals och lägga fram sina argument. Detta utan att bli avfärdade som verktyg för ”oljelobbyn”.

Detta är en av de absolut bästa artiklarna jag har läst i ämnet. Marco Evers, Olaf Stampf och Gerald Traufetter har gjort ett förträffligt arbete. Detta är vad riktig journalistik handlar om; en objektiv, essentialiserad redogörelse av ämnet.

En av de bästa sakerna är att den visar hur politiseringen av vetenskapen har gått till. Och hur den har förstört vetenskapen. Den citerar vetenskapsmän som själva erkänner att de politiserade den och hur de själva, som en följd, har vunnit prestige och inflytande.

Ta t ex allt pladder från våra politiker om det så kallade ”2 graders målet”. Det visar sig att denna siffra är mer eller mindre helt tagen ur luften. Man valde den framför allt för att politikerna ville ha en enkel siffra att arbeta med i deras retorik. Jag citerar:

Rarely has a scientific idea had such a strong impact on world politics. Most countries have now recognized the two-degree target. If the two-degree limit were exceeded, German Environment Minister Norbert Röttgen announced ahead of the failed Copenhagen summit, ”life on our planet, as we know it today, would no longer be possible.”

But this is scientific nonsense. ”Two degrees is not a magical limit — it’s clearly a political goal,” says Hans Joachim Schellnhuber, director of the Potsdam Institute for Climate Impact Research (PIK). ”The world will not come to an end right away in the event of stronger warming, nor are we definitely saved if warming is not as significant. The reality, of course, is much more complicated.”

Schellnhuber ought to know. He is the father of the two-degree target.

”Yes, I plead guilty,” he says, smiling. The idea didn’t hurt his career. In fact, it made him Germany’s most influential climatologist. Schellnhuber, a theoretical physicist, became Chancellor Angela Merkel’s chief scientific adviser — a position any researcher would envy.

Detta är bara en början på ett längre resonemang om varför denna siffra är omotiverad. Och detta är bara ett exempel på alla saker man går igenom.

Så gör er själva en tjänst och läs denna artikel. Och sprid den till alla ni känner.

Filosofins tillstånd

Filosoferna David Bourget och David Chalmers har utfört en opinionsundersökning bland tusentals filosofer världen över. Syftet är förstås att ta reda på vad filosofer tycker i en lång rad filosofiska frågor. Detta är naturligtvis intressant för det ger oss en uppfattning om hur rationella eller irrationella mainstreamfilosofer är. Resultatet har nu publicerats på Philpapers.org.

Hur är det med yttervärlden? 71% räknar sig som icke-skeptiska realister när det kommer till yttervärldens existens. Det kan ju vara betryggande att veta att de flesta filosofer i alla fall inte tvivlar på att yttervärlden existerar. Fri vilja då? 51% är kompatibilister vilket betyder att de förnekar riktig fri vilja. De menar bara att du är ”fri” så länge ingen människa stoppar dig, även om dina och andra människors handlingar i själva verket är determinerade av krafter bortom vår kontroll. 15% förnekar fri vilja helt och hållet.

Lever vi i ett kausalt ordnat universum? 32% räknar sig som humeaner när det kommer till naturlagarna, dvs skeptiker som anser att det inte finns några rationella skäl att tro på t ex kausalitet. 45% räknar sig som icke-humeaner, men vad exakt det innebär vet inte jag. Medvetandet då? 54% är fysikalister, dvs materialister, som menar att medvetandet är en ”fysisk sak”, nämligen hjärnan. Vilket betyder att medvetandet, som vi förstår det, finns inte.

Hur är det med epistemologiska frågor då? 66% tror på a priori-kunskap, dvs kunskap före erfarenhet. Begreppen? 31% lutar mot platonism, dvs tror att begrepp refererar till abstraktioner i en annan dimension, och 45% lutar mot nominalism, dvs tror att begrepp är (subjektiva) sociala konventioner.

58% tror på den analytisk-syntetiska dikotomin. Vilket betyder, bara för att ta ett exempel, att en majoritet anser att om du kan föreställa dig att jag kan flyga genom att flaxa med mina armar, då är det också ”logiskt möjligt”. (Vilket i förlängningen betyder att man skiljer logiken från verkligheten.)

Kan vi observera yttervärlden? Nja. 26% är representationalister, vilket betyder att de tror inte att vi kan se världen som den ”egentligen” är, utan bara en indirekt ”representation”. Vad tycker filosoferna om sanningen? 45% säger sig vara anhängare av korrespondensteorin om sanning. Lyckligtvis lutar ändå 66% mot vetenskaplig realism, vilket betyder att de tror att vetenskapliga teorier har med verkligheten att göra. Eller ja, verkligheten såsom ”representerad” för oss i alla fall.

Låt oss gå över till moralfilosofi. 52% är moraliska realister och 30% är moraliska anti-realister. Moralisk realism innebär att man anser att moralen har någon sorts grund i verkligheten. (Olyckligtvis är de flesta moraliska realister, till min kännedom, intrinsikalister.) Hur är det med moraliska omdömen? Endast 20% räknar sig som non-kognitivister. Dvs endast 20% anser att moraliska omdömen är uttryck för subjektiva känslor. 58% räknar sig som kogntivister, vilket betyder att de anser att de kan vara sanna eller falska.

Att döma från dessa svar är mainstreamfilosoferna rationellare i en del frågor och irrationellare i en del frågor. När de väl har hjärtat på rätt ställe, då verkar de ha bestämt sig för att de tvunget måste ha det på fel sida i en annan fråga. Min kvalificerade gissning är att detta har att göra med att de flesta filosofer idag är så specialiserade att de inte har tänkt igenom alla sina positioner eller försökt integrera dem med varandra. Att bygga filosofiska system är inget som förekommer bland mainstreamfilosofer. Dessutom får man inte glömma bort att en del kategorier så vaga att även när det verkar som att de har hjärtat på rätt ställe kan man aldrig vara helt säker.

Den dominerande analytiska skolan är, trots allt detta, i ett mycket bättre tillstånd än vad den var i för bara några decennier sedan. 1966 kunde man läsa följande i Time

Philosophy dead? It often seems so. In a world of war and change, of principles armed with bombs and technology searching for principles, the alarming thing is not what philosophers say but what they fail to say. When reason is overturned, blind passions are rampant, and urgent questions mount, men turn for guidance to scientists, psychiatrists, sociologists, ideologues, politicians, historians, journalists—almost anyone except their traditional guide, the philosopher. Ironically, the once remote theologians are in closer touch with humanity’s immediate and intense concerns than most philosophers, who today tend to be relatively obscure academic technicians. No living U.S. philosopher has the significance to the world at large that John Dewey or George Santayana had a generation or two ago. Many feel that philosophy has played out its role in the history of human culture; the ”queen of sciences” has been dethroned.

Once all sciences were part of philosophy’s domain, but gradually, from physics to psychology, they seceded and established themselves as independent disciplines. Above all, for some time now, philosophy itself has been engaged in a vast revolt against its own past and against its traditional function. This intellectual purge may well have been necessary, but as a result contemporary philosophy looks inward at its own problems rather than outward at men, and philosophizes about philosophy, not about life. A great many of his colleagues in the U.S. today would agree with Donald Kalish, chairman of the philosophy department at U.C.L.A., who says: ”There is no system of philosophy to spin out. There are no ethical truths, there are just clarifications of particular ethical problems. Take advantage of these clarifications and work out your own existence. You are mistaken to think that anyone ever had the answers. There are no answers. Be brave and face up to it.”

I slutet av 1960-talet visste alltså inte filosoferna vad de skulle göra om dagarna. Analytikerna hade mer eller mindre tillintetgjort ämnet. Idag pratar åtminstone filosofer om verkligheten, medvetandet, kunskap, och moral, ämnen som tidigare var bannlysta eftersom de räknades som ”metafysiska” eller som ”nonsens”. De har, för att uttrycka det milt, en lång bit kvar att gå. Men lite framsteg är ändå alltid något.

Ett liv av lögner

Häromdagen såg jag en intressant dokumentärfilm som heter The Man Who Faked His Life. Den handlar om Jean-Claude Romand. Jean-Claude Romand levde ett patetiskt och miserabelt dubbelliv i 18 år. Det slutade med att han mördade hela sin familj. Och allt började med en lögn.

CNN berättar om Romands liv:

Picture this nightmare: a single decision you make while still in college ruins your life twenty years later. For Romand, according to Carrère, that came when he skipped out on his first-year finals for medical school in Lyon. But instead of taking the exam later, or taking his first year over again, he made what seemed to be the easy choice. He denied the failure, telling everyone that he’d passed — and he continued to claim he was in medical school.

Detta ledde sedan till den ena lögnen efter den andra: ”[T]he Romand story is real. He’s a character who’s so attached to a certain identity that he tells any lie to keep that identity alive. It starts with a single drop of fabrication and turns into a raging flood of fiction.”

Jag rekommenderar er att läsa hela artikeln.

Romand är ett hemskt exempel på hur oärlighet är ett hopplöst krig mot verkligheten, ett krig som ingen kan vinna. Men han är långt ifrån det enda exemplet. Det finns hur många exempel som helst. En del är bara mer fantastiska än andra.

Hört talas om Stephen Glass? Stephen Glass var en journalist för tidningen The New Republic som började sockra sina artiklar med påhittade citat, källor och till slut även händelser och hela intervjuer. En lögn tvingade honom att komma på en annan, som tvingade komma på en tredje. Men det slutade som det måste; med bara en segrare: verkligheten. Glass avslöjades, fick sparken och hans rykte är numera förstört för all framtid.

Låt mig kort återknyta till Romand. Romand lär ha sagt att trots att han idag sitter i fängelse, och är hatad och föraktad av hela samhället som en mördare, så har han aldrig känt sig friare än vad han gör idag. För denna börda är mycket lättare att bära än den han tvingades bära under de 18 år han levde sitt liv fullt av lögner. Det säger inte lite.

Romand var inte lycklig. Sådana som honom varken är eller kan bli lyckliga. Rationell själviskhet kräver ärlighet. Så nästa gång du behöver konkretisera denna poäng, tänk då på sådana som Jean-Claude Romand, Stephen Glass – och Bernie Madoff.

Vad är fel med ”okunnighetens slöja”?

Din fråga är vag. Men jag ska ändå försöka svara på den genom att kommentera Rawls generella argument och sedan får du själv avgöra om något jag säger är relevant för din fråga.

Okunnighetens slöja är en del av Rawls argument för socialliberalism. Så för att förstå Rawls argument måste vi förstå vad hans målsättning är. Vad är det han vill göra? Jo, han vill argumentera för en förening av frihet och jämlikhet. Han noterar att samhället inte är helt rättvist. En del har det bra, andra har det dåligt. De som har det dåligt önskar att de kunde ha del av andras välstånd, men de som har det bra vill inte dela med sig. Kvinnor är diskriminerade på arbetsmarknaden och önskar att de kunde hamna i samma position som många ledande män, men dessa ledande män vill så klart inte lämna ifrån sig sina ledande positioner. Och så vidare.

För att få ett rättvist samhälle måste vi etablera principerna för rättvisa, men vilka är de? En sak är säker, säger Rawls, och det är att vi kommer aldrig att komma fram till några principer som vi alla kan gå med på, så länge vi inte kan tänka bortom vår egen position. De som är fattiga och avundsjuka vill ta andras pengar. De som har pengarna vill inte gärna ge bort dem. En del har bra kort, andra har dåliga kort. De med bra kort vill syna de med dåliga kort, men de med dåliga kort vill inte lägga sig. Osv. Så länge vi inte kan tänka bortom vår egen position, kommer vi aldrig att komma fram till något som alla är överens om.

Så vad göra? Jo, vi ska göra ett tankeexperiment, säger Rawls som går ut på att vi placerar oss i någonting som han kallar för ursprungspositionen. Här ska vi bestämma principerna för rättvisa. Men vad är omständigheterna? I denna ursprungsposition befinner vi oss bakom okunnighetens slöja. Vi vet inget om oss själva: vi vet närmare bestämt inte vilka ”kort vi kommer att få”. Vi vet inte om vi är män eller kvinnor, svarta eller vita, tjocka eller smala, efterblivna eller genier, osv. Vi vet inte heller vilken religion vi kommer att ha. Vi vet bara att vi alla delar ungefär samma begär efter en massa goda saker som pengar och möjligheter.

Nu säger Rawls att om vi är rationella då kommer vi i denna situation att välja att anamma två principer för rättvisa: frihetsprincipen och jämlikhetsprincipen.

Frihetsprincipen säger att vi ska maximera de politiska friheterna för alla: rösträtt, religionsfrihet, yttrandefrihet, osv. Varför? Därför att vi inte vet om det ligger i vårt intresse att förtrycka den religiösa minoriteten av muslimer, om vi inte vet om vi själva är muslimer eller en del av den kristna majoriteten.

Jämlikhetsprincipen består av två delar: idén om lika möjligheter, dvs alla ska, om de har samma betyg, ha samma möjligheter att bli president, få en utbildning, osv oavsett ekonomiska omständigheter. Varför vill vi anamma denna princip? Eftersom vi vet inte om vi kommer att vara genier som kanske har otur och föds i en fattig familj, då kommer vi tycka att det är rättvist om vi fortfarande kan gå i samma bra skolor som de rika.

Slutligen har vi differensprincipen som är den mest ökända här och som säger, i korthet, att ojämlikhet endast ska tolereras så länge det gagnar de sämst ställda. Varför skulle vi anamma denna princip? I korthet eftersom vi inte vet om vi föds som gravt mentalt efterblivna eller extremt handikappade.

Vad är problemet här? Det finns tusentals saker vi kan säga om detta, inklusive hela tankeexperimentet. Jag tänker dock koncentrera mig på den moraliska faktorn. Det är helt uppenbart att Rawls argumentation inte leder till frihet, dvs till laissez-faire kapitalism. Mycket riktigt är detta någonting som han uttryckligen förkastar. Han slutar upp som en helt vanlig socialliberal tänkare: omfördelningspolitik, gratis utbildning, gratis sjukvård, osv. Och vi vet ju varför detta är fel eftersom det leder till och förutsätter slaveri.

Socialliberaler säger att de är för frihet. Men de säger att friheten är inget värd om vi inte har de ekonomiska möjligheterna för att utöva den. Eller som socialisterna brukar säga: ”en hungrig människa saknar frihet”. Allt prat om frihet är bara formellt pladder, säger socialliberaler, om du inte har pengar. Så äkta frihet, påstår socialliberalerna, kräver därför en massa så kallade ”positiva” rättigheter såsom rätten till sjukvård, rätten till skola, rätten till ett jobb, rätten till en bostad, osv.

Idén om positiva rättigheter är oförenligt med idén om negativ frihet och idén om individen som ett moraliskt självändamål. Alla positiva rättigheter kräver nämligen att man hel- eller deltidsförslavar andar människor för att tillfredsställa dem. Om sjukvård är en rättighet då betyder antingen att vi måste förslava läkaren, tvinga honom att vårda folk, för om han avstår att göra det, då kränker han ju andras rättigheter. Eller också måste vi tvinga folk att betala dina sjukhusräkningar. Detta är den populärare lösningen, men det betyder ju att vi deltidsförslavar folk för att betala dina sjukhusräkningar. Så enligt detta resonemang kräver ”friheten” att man förslavar folk och idén att vi har rätt att göra det, bygger ju på idén att du inte har någon rätt att leva för din egen skull, utan endast som ett medel för andras ändamål. Detta är ett säkert recept för slaveri.

Men detta är inte det värsta här. Nej, det värsta med Rawls argumentation är att den är extremt kollektivistiskt och den är extremt fientlig till allt vad rättvisa heter. Den går ut på att det är rätt att inte bara förslava folk, utan att man ska förslava de mest intelligenta, de mest ambitiösa, de mest framgångsrika, till förmån för de sämsta, de minst intelligenta, minst ambitiösa, minst framgångsrika, osv. Rawls säger att de smarta bara har rätt att använda sin hjärna, sin intelligens, för sin egen vinnings skull, så länge de sämst ställda vinner på det. De smarta har alltså ingen rätt till frukterna av sitt eget arbete. De måste ursäkta och berättiga sitt användande av sin intelligens, genom att slava för de sämst ställda.

En premiss bakom Rawls resonemang är att vi inte har rätt till vår egen intelligens. Din hjärna är en social tillgång som alla bör få ta del av. Hur kan Rawls försvara detta? Och hur kan han göra det i friheten och rättvisans namn? Svaret är, otroligt men sant, att Rawls resonerar så här: ingen väljer sina föräldrar och ingen väljer sin hjärna; ingen arbetar för att förtjäna sina förutsättningar, därför har vi ingen exklusiv rätt till dem och därför har du ingen rätt att göra anspråk på det som du har åstadkommit med hjälp av din intelligens.

Hur bemöter vi detta bisarra resonemang? Vi bemöter det genom att påpeka att vi inte upptäcker huruvida folk förtjänar vad de har skapat, genom att observera embryon slåss för sina hjärnor, utan genom att observera människor som har samma förutsättningar, välja olika vägar. En del blir knarkare, medan andra väljer att använda sin hjärna på ett mer produktivt sätt och slutar upp som framgångsrika, ambitiösa affärsmän. Kort sagt: det är irrationellt att tillämpa begreppet rättvisa på en kontext, där den inte gäller och sedan förkunna att vi inte förtjänar någonting vi gör med hjärnor som vi inte har arbetat ihop. Det är att stjäla begreppet rättvisa.

Det finns mer man kan säga om Rawls argument. Om ni kommer ihåg var Rawls började? Han säger att vi kommer aldrig att etablera ett rättvist samhälle så länge folk inte kan resonera bortom sin ”position”. Det vill säga bortom sitt kön, klass, religion, etc. Det vill säga bortom sin identitet. Denna premiss är också falsk. Det förhåller sig precis tvärtom. Det är bara genom att se till sin egen (förtjänta) position som man kan se vad man förtjänar. Att en rik man inte vill ge bort sin förmögenhet för fattiga kvinnor, betyder inte att han är orättvis eller oförmögen att resonera rättvist. Tvärtom är det ju bara rättvist att han behåller sina pengar eftersom han har arbetat ihop dem. Blotta faktumet att fattiga kvinnor känner att de vill ha del av de rika männens pengar, men inbillar sig att de inte har en chans eftersom de är kvinnor födda i en mansvärld, gör inte deras anspråk till de rika männens pengar ett dugg berättigat.

Sedan en liten gåva till de som gillar att studera filosofi. Jag vill göra er uppmärksamma på Rawls premiss att vår position, dvs identitet, gör oss ovilliga eller oförmögna att resonera rättvist och att det enda sättet vi kan resonera oss fram till någon objektiv rättvisa, som alla kan komma överens om, dvs som är sann för alla, är om vi tänker oss bortom vår identitet. Vilken filosof påminner detta er om?