Hur tänka i termer av essenser?

I ”My Thirty Years with Ayn Rand: An Intellectual Memoir” säger Leonard Peikoff:

Method is fundamental; it is that which underlies and shapes content and thus all human achievement, in every field. Ayn Rand’s method of thinking is an eloquent case in point: it is the root of her genius and of her distinctive art and philosophy. The mental processes she used in everyday life, from adolescence on, were the processes that led her, one step at a time, to all of her brilliant insights and to the principles of Objectivism.

Jag rekommenderar alla som vill verkligen förstå Ayn Rands tänkande bättre att lyssna på denna förträffliga föreläsning av Peikoff. Peikoff visar t ex att Ayn Rand hela tiden tänkte i termer av principer, essenser och hela tiden med hänsyn till det fundamentala och hur detta låg bakom hennes idéer. Detta bör också vara motivation nog för att göra dig medveten om din egen metod för att tänka.

Låt oss börja med det väsentliga: att tänka i termer av essenser. Peikoff pratar förstås om detta i sin föreläsning, men här jag vill utveckla det han säger.

Så varför tänka i termer av essenser? Den fundamentala orsaken är densamma som varför vi bör tänka begreppsligt överhuvudtaget. Nämligen det faktum att vårt medvetande är begränsat i termer av hur många enheter det kan hantera på en och samma gång. Det vill säga, med hänsyn till det fenomen som Rand kallade för ”the Crow”. Jag citerar Ayn Rand:

In any given moment, concepts enable man to hold in the focus of his conscious awareness much more than his purely perceptual capacity would permit. The range of man’s perceptual awareness—the number of percepts he can deal with at any one time—is limited. He may be able to visualize four or five units—as, for instance, five trees. He cannot visualize a hundred trees or a distance of ten light-years. It is only his conceptual faculty that makes it possible for him to deal with knowledge of that kind. (”The Psycho-Epistemology of Art”, The Romantic Manifesto.)

Låt mig konkretisera denna poäng. Exempel: Vi kan på den varseblivbara nivån handskas med, säg, 7 saker samtidigt. Men på den begreppsliga nivån kan vi enkelt handskas med praktiskt taget oändligt mycket saker, genom att reducera det ett tal, t ex ”1000 000”. Exempel: Vi kan inte, på den varseblivbara nivån, se hur långt det är till månen. Allt vi kan avgöra med hjälp av våra ögon är att det är ”väldigt långt”. På den begreppsliga nivån kan vi däremot avgöra hur långt det är. Ytterligare ett exempel: Vi kan bara tänka på upp till 7 människor samtidigt, men det finns ju fler än 6 miljarder människor på jorden. Det är bara på den begreppsliga nivån, den abstrakta, som vi kan lära oss något om alla 6 miljarder, som vi inte har sett och aldrig kommer att se. (För den som söker en längre utläggning om allt detta hänvisar jag till Introduction to Objectivist Epistemology.)

Att tänka i termer av essenser handlar om att uppnå en högre grad av enhetsekonomi. Vi kan se hur detta fungerar i våra definitioner. När vi bildar ett begrepp och definierar det, då stöter vi efter en viss kunskapsnivå på ett problem. Till en början räcker det med ostensiva definitioner, det vill säga att bara peka på det vi menar. Men efter en viss nivå vet vi så mycket att det inte duger längre. Då måste vi definiera våra begrepp med hjälp av allt vi vet och ju mer vi vet, desto större blir vårt problem. En definition ska ge våra begrepp en identitet (och samtidigt relatera den till all vår övriga kunskap).

Om du försöker trycka in allt du vet om någonting i en definition då motverkar den sitt syfte: den blir en ohanterbar mängd information som ingen kan hålla i huvudet och samtidigt göra någonting med. Exempel: Anta att jag försöker definiera ”människan” så här: ”ett däggdjur som saknar hår på större delen av kroppen, går på två ben som vuxna, har två ögon, två armar och två ben, de kommer i två kön, kan bli över 100 år gamla, som har olika hudfärger, kan skratta, har en tumme, såvida de inte är missbildade, eller skadade, som bygger verktyg, använder sig av språk, är ensamma om att producera konst, kan tänka logiskt…” då skulle vi aldrig komma någonstans. Du kan inte tänka på allt detta och mycket mer därtill varje gång du för en diskussion om människan eller försöker tillämpa din kunskap om människan på någonting. Innan du är färdig med att komma ihåg allt detta, har du glömt vad det var du pratade om.

Ska en definition tjäna sitt syfte måste den kondensera allt vi vet och indikera resten, och detta gör vi genom att definiera i termer av essenser. Ayn Rand: ”It is the principle of unit-economy that necessitates the definition of concepts in terms of essential characteristics…” Och: ”It is important to remember that a definition implies all the characteristics of the units, since it identifies their essential, not their exhaustive, characteristics; since it designates existents, not their isolated aspects; and since it is a condensation of, not a substitute for, a wider knowledge of the existents involved.” (ITOE.)

Essenser är enligt objektivismen inte metafysiska, som Aristoteles säger, utan ett epistemologiska. Det är den egenskap eller faktor som förklarar (nästan) allt inom ett sammanhang. Det är således en fundamental egenskap eller faktor; den som gör saken till vad den är.

Det essentiella med människan är inte att hon kan prata eller skratta eller eller att hon njuter av konst. Nej, det essentiella är den egenskap som gör detta och mycket mer utmärkande med människan möjligt: hennes förnuftsförmögenhet. Genom att identifiera människans essens, hennes förnuftsförmögenhet, påminns vi också om allt det som det gör möjligt.

Essenser hjälper oss att fångar upp och att hålla i huvudet en hel kontext av information. Så det är inte bara när vi definierar begrepp som det är bra att tänka i termer av essenser. Det är alltid bra att uppnå enhetsekonomi genom att kondensera väldigt mycket till en fundamental egenskap eller faktor som kan förklara (nästan) allt inom ett sammanhang. Man kan och bör alltså ta reda på essensen en bok, en film, en filosofi, en person, ett parti, en ideologisk rörelse.

För tydlighetens skull måste jag betona att en essens är inte detsamma som en princip och en princip är inte detsamma som en essens. En essens är en fundamental egenskap, en princip är en fundamental generalisering. Att tänka i termer av essenser handlar framför allt om att bryta ned, analysera. Att tänka i termer av principer handlar framför allt om att knyta samman, integrera. Det förekommer dock analys och integration i båda fallen och, som vi kommer att se i en annan essä, förutsätter principiellt tänkande att man har identifierat det essentiella.

Värdet av att tänka i termer av essenser är först och främst att du blir en bättre tänkare. Precis som allt begreppsligt tänkande hjälper dig att handskas med världen vi lever i, hjälper essentiellt tänkande dig genom att se vilka faktorer i begreppsliga termer, som förklarar eller gör det mesta möjligt, vilket gör det möjligt för dig att se världen ännu klarare och tydligare.

Essentiellt tänkande hjälper dig att se bortom myllret av konkreter och se den fundamentala faktor som förklarar (nästan) allt i ett sammanhang. Det hjälper dig att bringa en enhet i mångfalden. Det gör att ni slipper se förbryllade ut när ni konfrontreras av en hög av data. Istället ser ni klarhet och enhet; ni ser vad som är det viktiga och vad som är oviktigt och ni kan därmed bättre utvärdera en hel kontext.

Rätt identifikation av det essentiella hjälper dig att förstå världen bättre och utvärdera det du ser, medan en felaktig identifikation av det essentiella inte hjälper dig det minsta och gör dig oförmögen att utvärdera världen. Ayn Rand ger ett bra exempel på detta:

If, when in doubt, a man recalls a concept’s definition, the essential characteristic(s) will give him an instantaneous grasp of the concept’s meaning, i.e., of the nature of its referents. For example, if he is considering some social theory and recalls that “man is a rational animal,” he will evaluate the validity of the theory accordingly; but if, instead, he recalls that “man is an animal possessing a thumb,” his evaluation and conclusion will be quite different. (ITOE.)

Hur skulle du utvärdera kapitalismen om du tänker på människan som en ”tumvarelse” istället för en ”förnuftsvarelse”? Hur skulle du utvärdera principen om människans rättigheter? Hur skulle du utvärdera principen att människans grundläggande överlevnadsmedel är hennes förnuft?

Så nu när vi vet varför vi bör tänka i termer av essenser, kan vi handskas med frågan: Hur tänker vi i termer av essenser? Det handlar om att analysera. Det handlar om att ta bort allt irrelevant och finna det utmärkande, det som räknas, det som kan förklara (nästan) allt i ett sammanhang. Detta är det fundamentala och det är detta vi letar efter.

Vad som behövs är en större kontext av information. Man kan inte bara välja en sak på måfå, utanför ett sammanhang. Det vore helt omotiverat. Faktum är att om det inte fanns en större kontext här, då skulle det vara omöjligt och onödigt att tänka i termer av essenser.

Om vi kunde definiera allt på samma sätt som vi kunde definiera färger, det vill säga ostensivt, det vill säga bara genom att peka på det vi menar, då skulle vi inte vara i något behov av någon enhetsekonomi, varken i form av essenser eller i något annat format.

Hur finner vi den fundamentala egenskapen? Genom att helt enkelt undersöka relationen mellan allt vi vet. Vad kan förklara det mesta? Vi vet ju så mycket om människan, men vad kan förklara det mesta eller rentav allt vi vet om henne? Det är mycket som är utmärkande med människan, men bara en faktor kan förklara (nästan) allt detta, nämligen hennes förnuftsförmögenhet. Du går helt enkelt igenom, systematiskt, varje viktig komponent i din kunskap och frågar dig själv: Kan jag förklara X med hjälp av Y? Eller Y med hjälpa av X? Alltså: Kan jag förklara människans humor med hjälp av förnuftet eller förnuftet med hjälp av människans humor? Kan jag förklara vetenskapen med hjälp av förnuftet eller med hjälp av tummen? Och så vidare.

Kom ihåg att essensen bestäms av din kunskapskontext. Och du har bara tillgång till din egen kontext. Det gör inte essenser subjektiva. Du måste välja ut en faktor som är verklig och som du kan rationellt motivera. Det viktiga är att du finner en faktor som logiskt kan förklara eller göra möjligt det mesta – såvitt du vet. Så när din kunskap växer, kan din identifikation av det essentiella förändras.

Jag vill nu ge tre exempel på hur detta kan gå till. Först två enklare, sedan ett svårare.

Vad är essensen av kapitalismen? Att man använder sig av pengar för att köpa saker på en marknad? Fel, man köper även saker i icke-kapitalistiska länder som t ex nationalsocialistiska Tyskland och kommunistiska Kina, Kuba, Nordkorea och Ryssland. (OK, man försökte i alla fall köpa saker för sina pengar.) Man använde sig även av pengar under förkapitalistisk tid. Detta är alltså irrelevant. Att inkomster är ojämlika? Fel, eftersom inkomster kan vara ojämlika av olika skäl. Dessutom finner vi ojämlikhet under feudalismen och i de kommunistiska länderna. Denna ojämlikhet är dessutom ofta mycket större än vad de är i de kapitalistiska länderna. Detta är således irrelevant och förklarar ingenting.

Vad sägs om frihet? Privat egendom? Fri konkurrens? Profitintresse? Nu börjar vi snacka. Detta är utmärkande för kapitalismen, men vad förklarar det mesta? Vad är mest fundamentalt? Om ens kunskap är begränsad (eftersom man bara förlitar sig på vad man i bästa fall lärde sig i den offentliga skolan) kan man säkert resonera sig fram till att det är förekomsten av privat egendom som förklarar det mesta och att privat egendom således är essensen av kapitalismen.

Men tänker man lite kritiskt kan man fråga sig själv: Varför erkänner och respekterar man inte privat egendom över hela världen? De socialistiska och kommunistiska länderna varken erkänner eller respekterar individens rätt till privat egendom. Varför respekterar man inte privat egendom konsekvent? Varför har man inte gjort det genom hela historien? Om man är självlärd (eftersom man definitivt inte lär sig något av detta i den offentliga skolan) vet man att 1800-talets USA var det närmsta vi har kommit till ett helt kapitalistiskt samhälle och att det var resultatet av landets grundande fäder som trodde på principen om individens rättigheter; rätten till liv, frihet och att sträva efter lycka. Det var också därför de erkände och hade en sådan stor respekt för individens rätt till egendom.

Integrerar man nu allt detta med allt annat man vet, kan man resonera sig fram till att erkännandet och respekterandet av individens rättigheter leder till alla de institutioner som är utmärkande för kapitalismen, inklusive privat egendom. Således är kapitalismen i sin essens ett system som bygger på principen om individens rättigheter och där allt är privat egendom. (För de som vill ha en mer detaljerad redogörelse av denna relation hänvisar jag till The Capitalist Manifesto av Andrew Bernstein och Capitalism: A Treatise on Economics och, självklart, Capitalism: The Unknown Ideal av Ayn Rand.)

Vad är essensen av romantisk konst? Här tänker jag låta Ayn Rand tala fritt, medan ni kan koncentrera er på att observera vad hon gör. Jag citerar ur ”What Is Romanticism?” (återpublicerad i The Romantic Manifesto):

What the Romanticists brought to art was the primacy of values, an element that had been missing in the stale, arid, third- and fourth-hand (and rate) repetitions of the Classicists’ formula-copying. Values (and value-judgments) are the source of emotions; a great deal of emotional intensity was projected in the work of the Romanticists and in the reactions of their audiences, as well as a great deal of color, imagination, originality, excitement and all the other consequences of a value-oriented view of life. This emotional element was the most easily perceivable characteristic of the new movement and it was taken as its defining characteristic, without deeper inquiry.

Such issues as the fact that the primacy of values in human life is not an irreducible primary, that it rests on man’s faculty of volition, and, therefore, that the Romanticists, philosophically, were the champions of volition (which is the root of values) and not of emotions (which are merely the consequences)—were issues to be defined by philosophers, who defaulted in regard to esthetics as they did in regard to every other crucial aspect of the nineteenth century.

Lite längre fram: ”In recent times, some literary historians have discarded, as inadequate, the definition of Romanticism as an emotion-oriented school and have attempted to redefine it, but without success. Following the rule of fundamentality, it is as a volition-oriented school that Romanticism must be defined—and it is in terms of this essential characteristic that the nature and history of Romantic literature can be traced and understood.”

Alltså: Romantikerna var känsloorienterade. Men Ayn Rand stannade inte här. Hon ville gå till sakens kärna, den essentiella egenskapen. Vad är orsaken till våra känslor? Det är värden. Vad är orsaken till våra värden? Vi väljer våra värden. Värden är alltså verket av vår viljefrihet. Viljefrihet är den essentiella faktorn, den fundamentala faktorn, detta är nämligen vad som förklarar det mesta av det som är utmärkande för den romantiska skolan. Därav hennes definition: ”Romanticism is a category of art based on the recognition of the principle that man possesses the faculty of volition.”

Så nu till ett svårare exempel. Vad är essensen av David Humes filosofi? Låt oss snabbt överblicka några av David Humes mest utmärkande ståndpunkter.

Ta hans analys av etiken: Vi kan inte se ett bör, vi kan bara se ett mord (som visserligen ger upphov till en känsla av moraliskt ogillande hos mig). Ta hans analys av jaget: Vi kan inte se ett jag, vi kan bara se känslor, tankar, bilder. Ta hans analys av lagen om orsak och verkan: Vi kan inte se kausalitet, ingen ”nödvändighet”, bara en händelse följd av en annan händelse. Ta hans analys av entiteter: Vi kan inte se några själsliga substanser, så de finns inte. Men vi kan inte se några materiella substanser heller, bara knyten av förnimmelser av hårdhet, färger, matthet, etc. Så entiteter finns inte, bara en massa knippen av förnimmelser. Och tittar vi noga ser vi dessutom att dessa förnimmelser hela tiden förändras. Ta hans analys av yttervärlden: Det är en värld som är oberoende av erfarenhet, men vi kan inte ha någon erfarenhet av något sådant, så därför har vi ingen anledning att tro att någon sådan finns.

Så vad är essensen här? Vad är den gemensamma nämnaren som förklarar alla dessa ställningstagandena? Är det skepticism? Nej. Det fanns många skeptiker före och efter honom. Dessutom är skepticism snarare en konsekvens här än en orsak. Är det hans empirism? Det finns ju i alla fall en koppling mellan hans skepticism och hans empirism. Och visst, essenser är kontextuella så om jag inte visste bättre skulle jag nog stanna här och jag skulle kunna motivera det. Men nu jag vet att det fanns många empirister före och efter honom och långt ifrån alla slutade upp som sådana totala skeptiker som Hume. Ta John Locke och George Berkeley.

Nej, såvitt jag vet är den avgörande faktorn att Hume formulerade en nominalistisk meningsteori som han sedan systematiskt använde för att utvärdera alla propositioner. Alla propositioner som inte låter reduceras tillbaka till förnimmelser är meningslösa, varför vi inte har någon rationell anledning att tro på dem. Detta, hans nominalistiska meningsteori, ligger bakom hans grundläggande metod och förklarar praktiskt taget alla hans utmärkande slutsatser. Detta är således den essentiella premissen i Humes filosofi.

Här ser vi också en annan fördel med essentiellt tänkande. Nu när jag vet vad som är det essentiella i Humes filosofi kan jag utvärdera hela hans system utan att jag behöver gå igenom punkt efter punkt. Egentligen räcker det med att jag korrekt utvärderar essensen av hans filosofi. Är den falsk, då kollapsar också resten.

Nu vet vi varför det är bra att tänka i termer av essenser och, förhoppningsvis, har ni även en hum om hur man rent praktiskt gör det. Men det är en konst och övning ger färdighet. Så den som vill öva kan börja med att försöka identifiera essensen av djurrättsrörelsen. Är det kärlek till djuren? Eller? För att lyckas behöver ni gott om information. Studera deras officiella målsättning, deras uttalanden och deras handlande. Ett tips är att studera citat av olika djurrättsaktivister.

Annonser

17 reaktioner på ”Hur tänka i termer av essenser?

  1. Vad är objektivismens essens? Kom ihåg att essenser är kontextuella, så denna redogörelse vilar på min kunskapskontext.

    Låt oss ta några saker som vid en första anblick utmärker sig inom objektivismen. Låt oss börja med metafysik: Identitetslagen? Nej. Se t ex Aristoteles. Är det lagen om orsak och verkan? Absolut inte. Se t ex Aristoteles. Är det existensens primat? Nej. Se Parmenides och Aristoteles.

    Epistemologi: Är det logik? Nej. Men eftersom objektivismen menar att våra begrepp är objektiva, dvs grundar sig i verklighetens fakta, och att det bara finns en värld som är fri från motsägelser, kräver objektivitet att vi tänker logiskt, dvs resonerar motsägelsefritt. Men det betyder i så fall att vi måste göra mer än att bara deducera från kända premisser; vi måste också integrera med allt annat vi vet och vi måste reducera tillbaka till den varseblivbara. Detta är unikt för objektivismen, så låt oss lägga detta på minnet. Är det synen på förnuftet? Nja. Många aristoteliker hyser en bra förståelse och uppskattning för förnuftet. Men få filosofier förstår eller uppskattar förnuftet på samma sätt eller lika mycket som objektivismen och detta kan vi se som ganska utmärkande för objektivismen. Så visst, låt oss även lägga detta på minnet.

    Låt oss ta etiken: Är det egoism? Nej, se t ex Aristoteles och Spinoza. Objektivismen har en ganska utmärkande syn på egoismen. Det handlar inte om att göra vad helst man känner för (subjektivism), eller om att leva ett dygdigt liv, där dygden är sin egen belöning (intrinsikalism), utan om att göra vad som objektivt sett gagnar ditt liv och din lycka. Vi har alltså objektiv egoism. Vad bestämmer vad som ligger i vårt objektiva intresse? Det är en objektiv standard för det goda: människans liv. Är detta essensen? Nej. Men det är i allra högsta grad utmärkande för objektivismen. Men utan argument så hade denna idé inte betytt någonting i slutändan. Och Rands argument är inte bara bra, de är också mycket originella och följer av hennes syn på logiken.

    Låt oss nu gå över till nästa gren, politik: Är det kapitalism? Nej, av ganska uppenbara skäl; det fanns ju många före och efter Rand som förespråkade kapitalism. (Om än inte lika konsekvent.) Är det principen om individens rättigheter? Nej, av samma anledning. Dock har Rand en unik validering av principen; objektiva fakta om människans natur och sociala överlevnadsbehov ligger bakom principen. Andra hänvisar ju till rättigheter som en gåva från Gud (intrinsikalism) eller en social konvention (subjektivism).

    Det finns en sak jag glömde, med flit, nämligen det kanske mest unika med objektivismen: begreppsteorin. Jag tänker inte redogöra för den här. Jag antar att folk som läser min blogg är någorlunda bekanta med den och om de inte är det bör de läsa Introduction to Objectivist Epistemology av Ayn Rand eller åtminstone Peikoffs introduktion av den i OPAR. Men de som känner till den kan säkert se, efter att ha integrerat lite, att det är objektivismens syn på begrepp som t ex leder till Rands unika syn på logik (och objektivitet), som i sin tur ligger bakom hennes validering av förnuftet, etiken (objektiv egoism baserad på en objektiv standard), politiken (objektiva lagar, baserade på objektiva rättigheter, baserad på en objektiv moral) och ja till och med estetik (inte hennes personliga smak utan hennes teori om vad konst är och varför vi behöver det).

    Därför säger jag att det är Ayn Rands unika begreppsteori som är essensen av objektivismen.

  2. Finns det någon annan filosof än Ayn Rand som överhuvudtaget har någon begreppsbildningsteori?

    Jo, Platon hade en teori som går ut på att våra begrepp är återerinringar från en tidigare vistelse i idévärlden.

    Ayn Rands store föregångare, Aristoteles, lärde oss att skilja mellan ”essenser” och ”accidenser”, mellan det väsentliga och det tillfälliga. Och medeltidens skolastiker följde i Aristoteles spår. Men inget, vad jag vet, om hur begreppen från början bildas.

    Men i övrigt?

    Jag hittar definitivt ingen begreppsbildningsteori hos Immanuel Kant. Kant säger att det finns fjorton begrepp (två åskådningsformer och tolv kategorier) som vi inte klarar oss utan och inte kan undvika i vårt tänkande. Men inget om hur dessa fjorton begrepp (eller några andra begrepp) bildas.

  3. ”Men i övrigt? Jag hittar definitivt ingen begreppsbildningsteori hos Immanuel Kant. Kant säger att det finns fjorton begrepp (två åskådningsformer och tolv kategorier) som vi inte klarar oss utan och inte kan undvika i vårt tänkande. Men inget om hur dessa fjorton begrepp (eller några andra begrepp) bildas.”

    Vad gäller Kants fjorton begrepp, så ”bildas” de inte. Om de var baserade på någon abstraktion från vår erfarenhet, då skulle de inte vara a prioribegrepp som skulle ge oss nödvändighet i vår erfarenhet och vårt tänkande. De är ju snarare en förutsättning för alla andra empiriska eller a posteriori begrepp. Och Kant talar till och från om empiriska begrepp och vad gäller dem så bildas de genom en abstraktionsprocess. Jag vet inte så mycket om den, men den nämns i alla fall i hans logikföresläsningar.

    Se t ex här:

    http://books.google.com/books?id=HKLLcv-nKWUC&pg=PA202&lpg=PA202&dq=Kant+concepts+abstraction+lecture+on+logic&source=bl&ots=i14Vi-0TQI&sig=xB1wO4YyYkrSZZha2uVj7C8xx5s&hl=en&ei=sCd_S_eNOtTq-AalwcD1Cw&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=1&ved=0CAYQ6AEwAA#v=onepage&q=&f=false

    På rak arm: John Locke har, om jag inte missminner mig, en teori om hur begrepp bildas genom abstraktion. I alla fall ”generella idéer”. Berkeley och Hume förkastar den teorin eftersom de ju är militanta nominalister. Hobbes hade en militant nominalistisk teori, men jag inte minns inte några detaljer. Epikuréerna hade en annan teori, där begreppen bildas mer eller mindre ”automatiskt” eftersom vi exponeras för erfarenhet som ”etsar” sig fast i vårt medvetande (som ju består av atomer). Det finns säkert fler begreppsbildningsteorier eller i alla teorier om begrepp som i sin tur antyder hur begreppen bildas.

  4. Jo, det har funnits en del ansatser till begreppsbildningsteori, men de är ju just ansatser. Ayn Rand går ett steg djupare, när hon tar fasta på ”utelämnade mått”.

    Lockes teori (om jag kan återge den rätt) var att vi abstraherar och bildar begrepp genom att steg för steg ”skala bort” de mindre väsentliga kännetecknen, tills vi är framme vid det väsentligaste kännetecknet. Inte helt fel, men problemet är att vi till sist skalar bort allting, så att ingenting blir kvar. (Jag har detta från en föreläsning av Harry Binswanger.)

    Epikuros teori (att erfarenheter ”etsar sig fast” i vårt medvetande) ser ut som variant av Aristoteles teori. Aristoteles menade att de där essenserna (som han tar som ”metafysiskt” existerande) lämnar ett avtryck i själen, analogt med hur ett sigill lämnar ett avtryck i vax.

    (Bara strödda funderingar, som du får ta för vad de är värda.)

    • Jag ser mig inte som någon expert på Ayn Rands begreppsbildningsterori. Jag förstår essensen, men det finns ju många detaljer som kräver djupare studier för fullständig förståelse, och jag tar en sak i taget. Så jag har inget emot att du ventilerar dina åsikter, men det är inte alltid jag kan svar på dem eller ge några meningsfulla kommentarer. Men här anser jag att de flesta kommentarer ska handla om essentiellt tänkande.

  5. Sorry att bryta in i er diskussion. Vill bara visa en rolig ”kampanjfilm”. Nietzsche sägs stå bakom den. Kritiken riktas mot Kant:

  6. Utifrån denna text verkar det inte vara så stor skillnade mellan kontextbundna essenser och kontextbundna fördomar, stereotyper och förenklingar. Det må vara mänskligt att använda förenklingar, men det är inte helt oproblematiskt, vilket historien borde ha lärt oss några gånger vid detta laget.

    Problemet med en del av dina resonemang är att du inte problematiserar tillräckligt, och en del av citaten säger inget. t ex det första citatet som rör Rand påstådda geni. Är ett bra argument, att säga ”kolla vad cool hon var!”

    • Utifrån din kommentar verkar det inte som att du vet vad du pratar om. Jag vet detta eftersom när du beskriver essenser på det sätt som du gör så avslöjar det allting. Ett problem med ditt resonemang är att du inte kan läsa ordentligt. Jag citerade inte Peikoff för att visa hur ”cool” Ayn Rand var, jag citerade Peikoff eftersom han sätter kontexten för resten av diskussionen. Citatet är inte ett argument eller ens en del av ett argument. Ett annat problem du är att du inte är förmögen att ta hänsyn till min eller läsarnas kontext. Texten var inte skriven för folk som dig, dvs folk som inte vet vad de pratar om, utan för folk som är någorlunda bekanta med objektivismen och som är sympatiskt inställda till den och vill veta hur de ska kunna tillämpa den i sina egna liv. Jag har inget behov av att ”problematisera” i detta sammanhang (vad det nu betyder).

    • Jag måste understryka att essenser är INTE en fördomar eller stereotyper.

      Ja, när man tänker i termer av essenser, då förenklar man: man slänger ut allt oviktigt, allt irrelevant. Den anger den faktor eller egenskap i en situation eller sak som förklarar eller orsakar (nästan) allt i ett sammanhang.

      En förenkling ska aldrig förväxlas med en fördom eller stereotyp eller en överförenkling. Att överförenkla är att utelämna för mycket, att utelämna något som är relevant och viktigt. Men detta är inte vad man gör när man tänker i termer av essenser. Tvärtom.

      Att klumpa ihop legitima förenklingar, i form av essenser, med illegitima överförenkligar, i form av fördomar eller stereotyper, är om något en överförenkling; den värsta överförenklingen av dem alla.

  7. Man kunde t ex problematisera valet av essens. Om det är kontextbundet så måste man fråga sig vad kontexten består utav. Vem som avgör vilken kontext som är den rådande just nu. Valet av kontext och essens som betonas är inte alltid oberoende individuella och kollektiva val.

    Människan är inte statisk.

    Samhällen är inte statiska.

    • Vad är kontexten? Jag tror det framgick i min text att kontexten är individens kunskap. Du utgår från vad du vet. Det är din kontext. Individen kan bara bestämma sig för att gå på efter sin egen kunskapskontext, för det är den enda hon har tillgång till. Men om du nu menar att individens kunskapskontext på något sätt bestäms av ”kollektiva val”, då kan det vara sant eller falskt, helt beroende på vad du menar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.