Reflektioner om Berlinmurens fall

Igår var det 20 år sedan Berlinmuren föll. Jag var bara ett litet barn när detta hände men det är ändå en av de viktigaste händelserna i mitt liv eftersom den har format hela min världsbild. Den lade grunden till mina första ideologiska och filosofiska övertygelser. Murens fall gav upphov till så många frågor: Vad var Berlinmuren? Varför byggdes den? Vad fanns bakom den?

Det första jag lärde mig var att muren fanns; före murens fall var nog jag inte riktigt medveten om den. Sedan fick jag reda på att murens syfte var att stoppa folk från att ta sig till väst. Det var svårt för mig att förstå hur det kunde ha funnits en sådan sak som en mur som stoppade människor från att röra sig fritt. Att veta att människor blev ihjälskjutna, mördade, när de försökte ta sig över muren ledde mig till slutsatsen att muren och allt den representerar är ont.

Jag lärde mig snabbt att muren hade med kommunismen att göra och att kommunismen följaktligen är ond. Jag visste som barn inte riktigt vad kommunism är eller varför den är ond. Min kunskap om kommunismen var ungefär på denna nivå: ”Jag vet att det finns en sådan sak som gift och jag vet att gift är dödligt, men jag vet inte varför det är dödligt”.

Så redan som liten visste jag att kommunismen är ond, men det var först när jag som tonåring börja intressera mig av politik som jag började lägga ned tid och möda på att försöka förstå mig på kommunismen som ideologi. I samma veva publicerades Kommunismens svarta bok och andra böcker på samma tema. I skolan lärde jag mig om nazisternas brott, men vi lärde oss aldrig om kommunisternas brott. Det fick jag lära mig själv. Så jag läste böcker och förbluffades över att kommunismen hade mördat och förslavat miljontals och åter miljontals människor, över hela världen. Jag ville nu verkligen veta varför kommunismen är ond.

Det skulle ta många år innan jag förstod, fullt ut, i fundamentala filosofiska termer varför kommunismen är ond; varför kommunismen, världen över, utan undantag slutade på samma sätt när man omsatte den i praktiken. Det skulle, bland annat, kräva att jag upptäckte Ayn Rand. Men jag visste som 15-åring att det inte var en slump. Men det närmsta jag hade till förklaring var att nazisterna var ute efter att mörda raser de inte gillade, medan kommunisterna var ute efter att mörda klasser de inte gillade. Därmed kunde jag se att både nazismen och kommunismen, i någon mening, är samma sak.

Jag hade många diskussioner med mina vänner och det är framför allt en diskussion som jag inte glömmer. En vän till mig sade att det är inget fel på kommunismen. Det är en ”god tanke”, som ”fungerar i teorin”. Men den kan inte fungera i praktiken. Varför? Därför att människor är onda. Varför är de onda? Därför att de är egoister, förklarade han. Till saken hör det att jag hade precis berättat hur kommunisterna med flit svälte ut sina ”klassfiender”. Därför svarade jag instinktivt: ”Så människor är egoister eftersom de vill leva?”

Först när jag började läsa Ayn Rand skulle jag förstå innebörden av detta meningsutbyte.

När jag var liten gjorde jag en mycket viktig observation under Gulfkriget. Som liten visste jag bara två saker: Saddam Hussein är ond och USA slåss mot honom. Alltså tyckte jag, naturligtvis, att de var ”the good guys”.

Senare fick jag lära mig att USA representerade kapitalismen och att USA stod upp mot Sovjetunionen, som jag visste var ett ondskefullt imperium. Följaktligen drog jag slutsatsen att det som USA representerade, kapitalismen, är gott. Men återigen visste jag inte riktigt vad kapitalismen är eller varför den är god. Min kunskap här var ungefär på samma nivå som min kunskap om kommunismen.

I ett avseende hade jag ”tur”. Jag hade en klasskamrat i grundskolan vars föräldrar kom från Östtyskland. Och när vi skulle göra ett skolarbete om Östtyskland gav de oss massor med hemska berättelser om hur dåligt allting var. Jag visste alltså redan som tonåring att människorna var fattiga i Östtyskland. Jag hade en klasskamrat vars föräldrar kom från Polen och han berättade att de lämnade Polen, så snabbt de kunde, eftersom det var så fattigt och hemskt under kommunismen. Sedan hade jag familjemedlemmar som hade besökt Östtyskland strax efter murens fall och de har berättat hur otroligt fattigt det var. Jag lärde mig senare, genom att läsa böcker, att det var samma sak i alla kommunistländer, utan undantag.

Jag lärde mig alltså att vi var rika här i det kapitalistiska väst och att folk var fattiga i det kommunistiska öst. Jag upptäckte att kapitalism leder till rikedom och att kommunism leder till fattigdom. Jag visste inte exakt varför, men jag visste att det måste ha med kapitalismens respektive kommunismens natur. Resultaten var nämligen de samma världen över, utan undantag. Så för att förstå varför blev jag intresserad av att studera nationalekonomisk litteratur, vilket var precis vad jag gjorde.

Jag läste som tonåring lite Milton Friedman och Friedrich Hayek och fick en primitiv förståelse för varför kapitalism leder till rikedom och kommunism leder till fattigdom. Det skulle dock ta många år innan svaret blev helt klart för mig. Jag var således inte helt nöjd. Så jag fortsatte jag att läsa och tänka.

Jag började läsa artiklar på Internet. Jag upptäckte hemsidor som http://www.Marknadskraften.com, http://www.CapMag.com och http://www.Capitalism.org. Jag stötte också på namnet Ayn Rand, men jag visste inte vem det var eller ens att det var en kvinna. Men så en dag, våren 1999, besökte jag biblioteket i Ljungby för att låna några nya böcker om samhällsfilosofi och nationalekonomi, kom jag i kontakt med den svenska översättningen av Ayn Rands bok Capitalism: The Unknown Ideal.

Jag reagerade häftigt på vad jag läste. I mina ögon framstod Ayn Rand som radikal, genial, skrämmande, glasklar och obegriplig. Allt på samma gång. Jag varken kunde eller ville tro på allt hon sade. Samtidigt fanns det något som gjorde att jag inte kunde titta bort och ta in det hon sade. Och även när jag kände mig lite ”obekväm” inför ett argument, hade jag inget att sätta emot.

Ayn Rand fördömde inte bara altruismen, hon förespråkade dessutom egoism. Hon sade att man måste förespråka egoism för att kunna förespråka kapitalismen. Jag läste inte ut boken, utan lade den åt sidan. Men jag skulle, så klart, inte glömma bort Ayn Rand.

På den här tiden läste jag fortfarande ledar- och insändarsidorna med stort intresse. Denna läsning blev inte densamma efter jag hade läst lite Ayn Rand. Det som gjorde denna läsning till en så upplysande upplevelse att den nästan kan beskrivas som traumatisk, var att jag med mina egna ögon kunde se att Ayn Rand hade rätt.

Jag såg att socialisterna argumenterade för socialismen och mot kapitalismen på altruistiska grunder. Jag såg att borgarna argumenterade för kapitalismen på altruistiska grunder och mot socialismen på praktiska grunder. Och jag förstod först nu varför jag alltid hade tyckt att socialdemokraterna hade mycket mer styrka och passion i deras argumentation, medan borgarna var mesiga och veka inför socialdemokraterna. Det var dessa observationer som fick mig att börja läsa allt av Ayn Rand som jag kunde komma över.

Hösten 1999 var det tio år sedan Berlinmuren föll och ungefär samtidigt läste jag Ayn Rands bok Anthem för första gången. Först nu började jag förstå varför kommunismen är ond, varför den i praktiken måste sluta som den gjorde, som en direkt logisk följd av ideologins grundläggande filosofiska premisser. Och jag började sakta lära mig varför kapitalismen verkligen är ett okänt moraliskt ideal. Ända sedan dess har jag studerat Ayn Rands filosofi, objektivismen, och än idag lär jag mig något nytt. Och allt började med Berlinmurens fall.

Annonser

3 reaktioner på ”Reflektioner om Berlinmurens fall

  1. Det var just det exemplaret jag själv läste när jag bodde i Ljungby. Hade i och för sig många år tidigare läst Kapitalismen – Det okända idealet, men för några år sedan fick jag ånyo ett nytt intresse för Rand och den klassiska liberalismen (jag försökte i en sisådär 10 år få ihop socialismen med verkligheten utan att lyckas). Den första boken av Ayn Rand jag läste var den gamla översättningen av The Fountainhead. Det var för 13-14 år sedan och jag hittade den på ett antikvariat i Los Angeles.

  2. Rätta mig om jag har fel, men Rands böcker har väl inte nyöversatts, utan bara nyutgivits i pocketutgåva?

    I alla fall ”Och världen skälvde” är samma översättning som kom ut i tre band på 80-talet. (Pocketen av ”Urkällan” har jag inte.)

    • Jag tror inte att man har nyöversatt någonting, men man har ”renskrivit” gamla översättningar av Urkällan och Och världen skälvde och man har gjort en del nyöversättningar av en del essäer. Jag tror att POS har översatt alla eller i alla fall en hel del av dessa essäer förut. Men först nu har de officiellt publicerats i bokformat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.