En intressant och bekant analys

Thomas Bowden vid ARI har en intressant analys av EU:s övergrepp på Intels rättigheter. Men på något sätt känns denna analys ganska bekant. Jag kan bara inte sätta fingret på vad det är… ;-)

Annonser

Jag hoppas att du vinner

Johnny Munkhammar kommer säkert inte ihåg mig, men jag är i alla fall samma Carl Svanberg som skrev alla dessa ”konstiga” hyllnings e-mail till dig varje gång jag och min kompis Robert hade sett dig fullständigt slakta dina motståndare i någon debatt på TV. Det var alltid roligt och inspirerande att se. Det är en av många anledningar till att jag hoppas att du vinner din kamp mot cancern, Johnny Munkhammar. Men om jag känner Munkhammar rätt, lär han slakta cancern precis som han slaktar allt annat motstånd i sin väg.

Vadå vinklade nyheter?

Under rubriken ”Europe Socialists Suffer Despite Capitalism’s Woes” skriver New York Times:

Even in the midst of one of the greatest challenges to capitalism in 75 years, involving a breakdown of the financial system due to “irrational exuberance,” greed and the weakness of regulatory systems, European Socialist parties and their left-wing cousins have not found a compelling response, let alone taken advantage of the right’s failures.

Det är uppenbart att denna journalist, Steven Erlanger, inte har en susning om vad han skriver om, utan helt okritiskt bara har accepterat den konventionella ovisdomen.

Debattforum

Liberal Debatt har lagts ned. Jag har inte varit där på år och månader. Jag var där mest för att läsa inlägg av Per-Olof Samuelsson och Henrik Unné. Kvalitén blev hela tiden sämre och redan för några år sedan, med troll som ”Lucas”, var den ganska låg. Jag saknar alltså inte Liberal Debatt men en del av er gör det kanske. Och för er finns det nu ett alternativ. Filip Björner har nämligen startat ett nytt debattforum som heter Debattsidan för den som är debattsugen.

För ett fritt bankväsende

INTRODUKTION
Under 1800-talet hade USA en era av laissez-faire inom bankväsendet. USA upplevde också den ena bankpaniken efter den andra. Dessa ständigt återkommande bankpaniker visade oss vad som händer om vi lämnar bankväsendet fritt från statens upplysta överseende. För att stabilisera ekonomin och bankväsendet, blev vi tvungna att reglera bankerna och införa The Federal Reserve. Detta hör till den så kallade konventionella visdomen. Men detta är inget annat än en myt.

REGLER BAKOM BANKPANIKER
Det är sant att USA har upplevt väldigt många bankpaniker. Men det var inte bankpanikerna som gav upphov till statens omfattande inblandning i det amerikanska bankväsendet. Tvärtom. Det var statens inblandning som gav upphov till bankpanikerna. Det amerikanska bankväsendet har aldrig varit fritt från statlig inblandning. Sanningen är att det amerikanska bankväsendet är och har länge varit en av de mest reglerade industrierna i världen.

Det som ligger bakom denna myt är att bankväsendet under åtminstone andra halvan av 1800-talet verkade under så kallade ”Free banking”-lagar. Detta har skapat stor förvirring. Före ”fribanks”eran kunde bara ett fåtal med speciella tillstånd av staten och/eller politiska kontakter starta en bank. Under ”fribanks”eran kunde ”vem som helst” starta en bank, under villkoret att de underkastade sig en massa statliga regleringar.

Dessa statliga regleringar gjorde det svårare för bankirer att agera som rationella affärsmän. Man förbjöd banker att ha mer än ett kontor. Man förbjöd i praktiken också all mellanstatlig filialexpansion. Detta gjorde många banker beroende av sin regionala industri och det blev i praktiken omöjligt att sprida sina risker genom att ha kunder i andra delar av landet. Många banker blev således underdiversifierade och underkapitaliserade. Samtidigt tvingades banker att backa upp sin sedelstock med statsobligationer. Man gjorde inte detta för att ge bankerna ”stabilitet”, utan för tvinga dem att finansiera delstaternas budgetunderskott.

Genom den här typen av regleringar tvingades bankerna att lägga alla sina ägg i samma korg. Och det var dåliga ägg. Statsobligationerna tenderade nämligen att falla i värde eftersom många var rädda för att delstaterna skulle gå i konkurs. Det gjorde att bankerna mycket lättare blev insolventa och insolventa banker var, enligt lag, tvungna att gå i konkurs. Detta är också en förklaring till att det amerikanska bankväsendet drabbades av många fler bankpaniker än övriga världen. (”Banking Crises”, Charles W Calomiris, ss 2-5. Fribanksskolan, Per Hortlund, ss 134-136) Experter uppskattar att 80% av de banker som gick i konkurs gjorde det som en följd av denna reglering. (Ibid, s 50.) Så redan från början hade regleringarna gjort förutsättningarna dåliga för bankerna.

Samtidigt uppmuntrade staten på alla tänkbara sätt bankerna att agera kortsiktigt, oansvarigt och irrationellt. Redan under under 1800-talet skapade staten en ”skyddad verkstad” för bankerna. Istället för att låta bankerna gå i konkurs som en följd av dåliga affärer såg man till att backa upp bankerna med statliga centralbanker såsom The First Bank of America och The Second Bank of America. Precis som dagens ”The Fed” fungerade dessa statliga centralbanker som ”bankernas bank” och var således ständigt redo att låna ut för att rädda bankerna undan en konkurs. Dessutom hjälpte staten dem att undvika konkurs genom att om och om igen ge dem rätten att slippa betala ut kundernas pengar vid bankrusningar. Att staten går in för att rädda bankerna undan deras dåliga affärer är alltså inget nytt. Staten började med detta redan under 1800-talet. Nu som då skapade detta en ”moral hazard”-situation. Man uppmuntrade bankerna att fortsätta ta större och större risker, att låna ut mer och mer pengar, med mindre och mindre pengar i reserv. Ju mindre reserver, desto större likviditetsrisk.

Bankerna blev på en och samma gång tvingade att ta risker som de inte ville och samtidigt uppmuntrade att ta fler risker som de inte borde. Staten hade genom sin inblandning på en och samma gång gjort förutsättningarna för sunda affärer sämre och samtidigt gjort bankerna till en privilegad aktör på marknaden. Det är därför inte undra på att det amerikanska bankväsendet var instabilt under 1800-talet: de statliga regleringarna gjorde det svårt att bedriva rationella affärer för banker, samtidigt som de direkt uppmuntrades till att göra irrationella affärer.

REGLERINGAR FÖDER REGLERINGAR
Idag försöker politikerna rida ur finanskrisen genom inflation och ”billiga krediter”. Även på 1800-talet strävade politikerna efter samma sak. Dels eftersom de tyckte det var önskvärt att alltid kunna finansiera statens utgifter med sedelpressarna och dels eftersom de, liksom många affärsmän, tyckte att det var bra för ekonomin att det var lätt att komma över ”billiga krediter”.

Ibland gick det dock inte att komma över ”billiga krediter”. Då klagade affärsmän, bankmän och politiker på att bankernas kreditexpansion var begränsad. De sade att penningmängden var ”inelastisk”. Det är sant att penningmängden var ”inelastisk”. Det berodde framför allt på att man hade tvingat bankerna att backa upp sin sedelutgivning med statsobligationer.

Men istället för att verka för att motverka statens destruktiva inblandning från bankväsendet, drog man den felaktiga slutsatsen att orsaken till problemet var själva ”inelasticiteten”. Vad de beklagade sig över var att det överhuvudtaget fanns en gräns på hur mycket pengar dessa banker kunde låna ut. Politiker och affärsmän klagade med andra ord över att de inte kunde få någonting i utbyte mot ingenting.

Så de flesta drog den felaktiga slutsatsen att vad som behövs är en bank som kan bära upp hela systemet och ge oss denna ”elasticitet”. Vad man sökte efter var en centralbank som kunde fungera som ett slags skyddsnät för bankerna. De ville alltså ha en statlig centralbank med en obegränsad makt att trycka nya pengar ur tomma intet. Därmed skulle man aldrig ha ont om ”billiga krediter”. 1913 fick de som de ville. Då grundades The Federal Reserve.

Lägg märke till vad som är orsak och verkan här. The Fed skapades inte för att för att hejda den instabilitet som det fria, oreglerade bankväsendet skapade. Nej, den skapades som en följd av de instabilitet som staten direkt och indirekt hade skapat. Införandet av The Fed är därför ännu ett exempel på hur statlig inblandning i ekonomin tenderar att skapa ekonomiska problem, som politiker sedan använder som en förevändning för att öka statens inblandning i ekonomin.

Alla våra erfarenheter sedan 1913 visar med all önskvärd tydlighet att The Fed inte gett oss någon stabilitet. Jag behöver egentligen bara nämna Den stora depressionen för att illustrera detta. Men om det känns för avlägset i tiden, då hänvisar jag till den nuvarande finanskrisen. (För detaljer läs min artikel ”Blandekonomins kris”.) Eftersom statens inblandning i bank- och penningväsendet är orsaken till instabiliteten kan de aldrig utgöra lösningen på instabiliteten.

ETT FRITT BANKVÄSENDE ÄR LÖSNINGEN
Vad är lösningen på alla problem inom det genomreglerade bankväsendet? Det är förstås att ta bort statens destruktiva inblandning. Bara med ett fritt bankväsende kan vi slippa de hemska följderna av kreditexpansion.

Ekonomen Ludwig von Mises:

Free banking is the only method available for the prevention of the dangers inherent in credit expansion. It would, it is true, not hinder a slow credit expansion, kept within very narrow limits, on the part of cautious banks which provide the public with all information required about their financial status. But under free banking it would have been impossible for credit expansion with all its inevitable consequences to have developed into a regular – one is tempted to say normal – feature of the economic system. Only free banking would have rendered the market economy secure against crises and depressions. (Human Action, s 444.)

Varför? För det första skulle det inte funnits någon stat som kunde backa upp bankerna. Om bankerna gjorde dåliga affärer till följd av oansvarig kreditexpansion, då skulle de själva få betala. De skulle gå i konkurs. De skulle inte uppmuntras att fortsätta med sin dåliga affärsverksamhet, utan skulle tvingas lära sig att göra bättre affärer, precis som alla andra affärsmän måste göra inom alla andra delar av ekonomin. Risken för bankrusningar skulle motivera bankerna att vara mycket återhållsam i sin kreditexpansion.

För det andra skulle det ta många år för banker att bygga upp ett gott rykte om sig. Det skulle kräva flera år av goda affärer, av att göra vad man lovar, att sköta sina affärer och så vidare. Man kan inte tro att man ska kunna bygga upp ett gott rykte omkring om man samtidigt ägnar sig åt omfattande kreditexpansion. Det är mycket lätt att märka det om man verkar under konkurrens. Det behöver inte ens finnas någon särskild risk för stor bankrusning för att konkurrensen ska ha en inverkan på bankerna här. Allt som krävs är att ett fåtal större kunder blir minsta lilla fundersamma.

För det tredje om en bank lånar ut för mycket, då kommer en del av bankens kunder att handla med andra som är kunder i andra banker och när pengarna till slut hamnar i dessa banker kommer de att kräva ut tillgångarna från den expanderande banken. Om de inte kan betala ut detta går de i konkurs. Så det ligger inte i deras intresse att ägna sig åt omfattande, oansvarig kreditexpansion. Detta är den så kallade motstående klirningarnas princip. (Märk väl att denna princip motarbetades i 1800-talets Amerika genom lagar som förbjuda mellanstatlig filialexpansion. På så sätt skapade man lokala och regionala monopol vilket motverkade de motstående klirningarnas princip.)

Det är inte bara teoretiska faktorer som talar för detta. Ser vi till historiska fakta ser vi att de länder som inte hade många av dessa regleringar, dvs ett friare bankväsende, hade också ett stabilare bankväsende än det i Amerika. Ta Kanada, Skottland och Sverige som exempel. Deras bankväsende var mindre reglerat än det amerikanska och betydligt mer stabilt.

Kritiker till ett fritt bankväsende alltid använder sig av exempel från USA för att bevisa att det inte är en bra idé, men de tittar aldrig på länder där bankväsendet var ännu friare och fungerade ännu bättre. Under de 70 åren som Sverige hade ett fritt bankväsende gick, för att ta ett exempel, inte en enda bank omkull. Och ”trots” Kanada inte hade någon centralbank gick inte en enda bank omkull under den stora depressionen. Detta ska jämföras med USA där över 9000 banker gick i konkurs.

Det amerikanska bankväsendet var aldrig helt fritt, men det var i många avseenden friare än dagens system och följaktligen var kriserna under 1800-talet betydligt mindre än de som kom under 1900-talet. De flesta kriser som uppstod var mycket korta och milda jämfört med allt som kom under 1900-talet.

För att få perspektiv observera att fler banker gick i konkurs under 1930 (806) än under bankpanikerna 1873, 1884, 1890, 1893 och 1907 tillsammans (737). Den stora depressionen skulle sluta med att ytterligare tusentals banker gick i konkurs. (Elmus Wicker, ”Banking Panics in the US: 1873-1933”.) Ekonomen Charles W Calomiris: ”None of the U.S. banking panics of the pre-World War I era saw nationwide banking distress (measured by the negative net worth of failed banks relative to annual GDP) greater than the 0.1% loss of 1893”. (s 5.) Detta kan jämföras med Den stora depressionen: ”U.S. Bank failures resulted in losses to depositors in the 1930s in excess of 3% of GDP”. (Ibid.)

Varför denna skilllnad? Calomiris förklarar:

Loss rates tended to be low because banks structured themselves to limit their risk of loss… Market discipline (the fear that depositors would withdraw their funds) provided incentives for banks to behave prudently. The picture of small depositors lining up around the block to withdraw funds has received much attention, but perhaps the more important source of market discipline was the threat of an informed (often ‘silent’) run by large depositors (often other banks). Banks maintained relationships with each other through interbank deposits and the clearing of public deposits, notes, and bankers’ bills. Banks often belonged to clearing houses that set regulations and monitored members’ behavior. A bank that lost the trust of its fellow bankers could not long survive. (Ibid.)

Förklaringen var med andra ord att marknadskrafterna fick ett större utrymme.

SLUTSATS
Orsaken till bankpanikerna i 1800-talets USA var inte den fria marknaden. Orsaken var de statliga interventionerna i bankväsendet. The Fed infördes inte för att bota instabiliteten på den ”oreglerade” bankväsendet utan, tvärtom, för att bota instabiliteten orsakad av den reglerade bankväsendet. Det enda alla dessa erfarenheter borde lära oss, en gång för alla, är att vi inte har råd med alla dessa statliga interventioner i bankväsendet. Lösningen är inte mer stat, utan frihet. Lösningen är laissez-faire inom bankväsendet.