Goda nyheter

Klimatrealisterna börjar vinna mark. Kimberley Strassel skriver om utvecklingen i Wall Street Journal:

The number of skeptics, far from shrinking, is swelling. Oklahoma Sen. Jim Inhofe now counts more than 700 scientists who disagree with the U.N. — 13 times the number who authored the U.N.’s 2007 climate summary for policymakers. Joanne Simpson, the world’s first woman to receive a Ph.D. in meteorology, expressed relief upon her retirement last year that she was finally free to speak ”frankly” of her nonbelief. Dr. Kiminori Itoh, a Japanese environmental physical chemist who contributed to a U.N. climate report, dubs man-made warming ”the worst scientific scandal in history.” Norway’s Ivar Giaever, Nobel Prize winner for physics, decries it as the ”new religion.” A group of 54 noted physicists, led by Princeton’s Will Happer, is demanding the American Physical Society revise its position that the science is settled. (Both Nature and Science magazines have refused to run the physicists’ open letter.)

The collapse of the ”consensus” has been driven by reality. The inconvenient truth is that the earth’s temperatures have flat-lined since 2001, despite growing concentrations of C02. Peer-reviewed research has debunked doomsday scenarios about the polar ice caps, hurricanes, malaria, extinctions, rising oceans. A global financial crisis has politicians taking a harder look at the science that would require them to hamstring their economies to rein in carbon.

Läs hela artikeln här. (Via Per Nilsson.)

Annonser

”Market Education”

För ett par dagar sedan uppmärksammade jag en recension av James Tooleys bok om privata skolor i slummen. Nu vill jag uppmärksamma två bokrecensioner av en bok som heter Market Education: The Unknown History och är skriven av Andrew J Coulson. Boken går igenom hur utbildningen har sett ut genom historien över olika delar av världen.

Martin West för EH.NET skriver:

The first cases Coulson considers, Athens and Sparta, conveniently offer the chance to compare two contemporary societies with diametrically opposed models of school governance. Their educational systems serve throughout the remainder of the book as extreme examples to which subsequent systems can be compared. The complete lack of government regulation of education in Athens meant that anyone could establish a school, setting whatever curriculum he considered appropriate. The need to attract enough students to remain profitable, however, forced potential instructors to tailor their offerings to reflect parental demands and also required that they keep their fees competitive. The success of Athenian education, as reflected in its impressive literacy rates, economic prosperity, and immense contribution to the Western cultural tradition, can thus be attributed to the prudential behavior of its citizens in an open market for knowledge.

Education in Sparta, in contrast, was entirely the prerogative of the state. Boys were removed from their families at the age of seven and placed in state-run boarding facilities in which they received an education designed exclusively to prepare them for military service. In Coulson’s view, Sparta’s low levels of literacy, negligible contributions to science, literature, and art, and eventual economic decline are all directly related to the ineffectiveness of the state’s totalitarian approach to the socialization of its young.

James E Bond för The Independent Review skriver:

Coulson also reminds his readers of the largely forgotten record of English education in the eighteenth and nineteenth centuries and of early U.S. education. In England, the Industrial Revolution generated a demand for a new kind of education. People needed to be literate, and they needed to know more than the classics. The endowed grammar schools were slow to respond to that demand, primarily because teachers preferred their yellowed notes and schoolmasters felt no need to offer what might sell. As a result, “new tuition charging institutions grew and flourished,” many of which catered to girls (p. 88). The poor had few choices—their usual lot in life. Charity schools, sponsored by religious orders, or “dame schools,” where an elderly woman taught students in her home for a modest fee, did take in the poor, and “the freedom of families to choose among different teachers ensured that those who failed to meet the clients’ expectations could remain in business only a short time” (p. 89). In the United States, tuition-charging schools and charity schools educated the bulk of students until well into the nineteenth century.

Så de som vill läsa mer om alternativet mellan socialistisk och kapitalistisk utbildning, har nu ytterligare ett tips. Var så goda.

EPAs mörkläggning

USAs miljödepartement, EPA, mörklägger sina egna studier om klimatförändringarna. Varför? Därför att de inte tjänar Obamaadministrationens politiska överväganden.

Tankesmedjan CEI har kommit över interna e-mail från USAs miljödepartement, EPA, som visar hur mörkläggningen har gått till och varför. (Ni kan läsa e-mailen här.)

Detta är ett bra exempel på hur staten förstör vetenskapen genom att politisera den.

Vem vet hur vanligt detta är? Vem vet hur många statligt producerade studier som har skapats under liknande omständigheter? Kan och bör man ta något EPA säger på allvar efter detta? Jag tycker inte det. Jag tycker att man har rätt att avfärda EPA som en icke-trovärdig källa. De har diskvalificerat sig själva. (Via Michelle Malkin.)

Privata skolor i slummen

Om och om igen får man höra att på en fri marknad för utbildning, skulle de fattiga inte ha råd att gå i skolan. Detta är förstås inget annat än uttryck för okunskap och fördomar från okunniga och anti-kapitalister. Varför skulle utbildning skilja sig från andra varor och tjänster som marknaden utan problem har gjort tillgängligt för massorna?

I kapitalistiska länder går ju knappast majoriteten av de ”fattiga” utan mat eller skor eller kläder eller bostad. Tvärtom har de det ganska bra för att vara ”fattiga”. (Se Heritages rapport ”Understanding Poverty in America”.)

Det är faktiskt så att i världens fattigaste slumområden kan man finna massor med privata skolor som undervisar de fattiga barnen, från de fattiga familjerna. Och de föredrar att betala för denna undervisning istället för att skicka barnen till de offentliga ”gratis”skolorna. Vilket inte är särskilt konstigt eftersom de privata skolorna presterar bättre undervisning än de offentliga.

I City Journal finns det en upplysande recension av James Tooleys bok The Beautiful Tree: A Personal Journey Into How the World’s Poorest People Are Educating Themselves:

In slums around the world, from Lagos, Nigeria and Nairobi, Kenya to rural villages in Ghana and China and places in between, Tooley has discovered poor people opening small private schools that offer alternatives to dismal or inaccessible public education. The schools charge only pennies a day, and most also provide scholarships to orphans or children of the indigent. One in five students in the Hyderabad slums, for example, attends a private school on some kind of need-based scholarship. Whether in Kibera (Kenya) or Gansu (China), these schools all seem to boast committed and punctual teachers, efficient and attentive owners, and satisfied parents.

Läs recensionen här.

Coulter om mordet på George Tiller

Ann Coulter om mordet på abortläkaren George Tiller: ”I don’t think of it as a murder … I am personally opposed to shooting abortionists, but I don’t believe in imposing my morality on others.” Och: ”If you don’t believe in shooting abortionists, don’t shoot an abortionist.” (Via Little Green Footballs.)

Man undrar ju om motsatsen gäller. Det vill säga om du tycker att det är en bra idé att skjuta ihjäl abortläkare, då ska du få skjuta ihjäl abortläkare.

Att mörda abortläkare, är inte Ann Coulters grej. Hon gillar inte att tvinga på sin moral på andra. Men hon ser det inte som mord. Så om du har lättare för att tvinga på din moral på andra, då skulle, förmodar jag, sådana som Coulter inte fördöma dig. Hon skulle bara säga att det inte var hennes grej.

Coulter gör en poäng av att den överväldigande majoriteten av alla som är motståndare till abort inte ägnar sig åt den här typen av terror. Trots det var tidningar som New York Times snabba med att koppla denna inhemska religiösa terrorism till kristen fundamentalism. Men detta är hyckleri, säger Coulter, eftersom de sällan eller aldrig vill koppla islamisk terrorism till just islam.

Det är en bra poäng, men detsamma kan sägas om den muslimska världen. Den överväldigande majoriteten av muslimerna är inte terrorister. Men den islamiska terrorismen har ändå sina rötter i islams religiösa läror och anledningen till att så mycket islamisk terrorism produceras, beror bland annat på att majoriteten av alla muslimer av religiösa skäl ger det sin passiva moraliska sanktion.

Detta för oss tillbaka till USA:s inhemska religiösa terrorister. Hur länge kommer majoriteten av abortmotståndarna att vara fredliga, om sådana som Ann Coulter väljer att ge dessa mördare sin passiva moraliska sanktion? Om sådana som Ann Coulter vägrar att överhuvudtaget se det som mord? Vad händer när majoriteten av de kristna fundamentalisterna börjar inta denna attityd? Då kan vi vara säkra på att vi kommer att se mycket mer kristen terror i USA.

Liberati – ett avskräckande exempel

Förra året grundades nätverket Liberati. Liberatis uttalade syfte är att ”rädda” liberalismen från Folkpartiet. Så här säger liberatis programförklaring:

Ett spöke går runt Sverige – liberalismens spöke. Men det är naturligtvis inte så att alla det gamla Sveriges makter har förbundit sig till en helig hetsjakt på detta spöke. Somliga jagar det förvisso, i dessa finanskrisens dagar med en frenesi lika dåraktig som argumenten är grumliga. Problemet är att spökets bekännande vänner i viss utsträckning har blivit hårdhänta och vårdslösa. Det är ju så att en ideologi samlar värderingar, människosyn, filosofi och världsåskådning i ett koncept som överlever generationernas växlingar och teknologins språng. Samhällen förändras, ideologier består. Men det finns en tendens att förväxla ideologin som sådan med alla möjliga dagspolitiska ståndpunkter med mer eller mindre urskiljbara ideologiska rötter. Det ligger nära till hands i det traditionella partiväsendet, där man gärna gräver skyttegravar kring varje åsikt. Då uppstår förvirring, då kan man se liberaler omfamna massavlyssning. Därför behövs det fristående nätverk i nära kontakt med tidens och samhällets utveckling, nätverk som lyfter blicken över skyttegravarnas kanter och ser de nya och grundläggande konflikterna på morgondagens politiska slagfält. Därför finns nu Liberati.

Eftersom syftet är att rädda liberalismen från Folkpartiet, något som verkligen behövs, är det intressant att se hur denna räddning ska gå till. Om det förefaller det minsta lilla motsägelsefullt att man sluter sig till samma parti som man vill skydda liberalismen ifrån då säger jag att det är helt logiskt så fort vi blir medvetna om principerna som ligger bakom detta beteende.

Jag har länge sagt att om kapitalismen ska ha en chans då måste kapitalismen ges ett filosofiskt och intellektuellt försvar. Det är det enda sättet eftersom den riktiga debatten är inte av en politisk natur utan av en filosofisk natur. Filosofi är mycket mer fundamentalt än politik. Politik är ett uttryck för fundamentala filosofiska idéer. Många som är bekanta med mig, med Ayn Rand och objektivismen, vet sedan länge att ett av de största hindren för att ge kapitalismen ett filosofiskt försvar är den dominerande moralfilosofin: altruismen.

Varför altruismen är totalt oförenlig med kapitalismen förstår alla åtminstone implicit. Men de som inte förstår det explicit kan ju begrunda följande grundläggande motsägelse: kapitalismen är ett system som bland annat bygger på profitintresset – och profitintresset är ju i allra högsta grad en egoistisk företeelse och således en, enligt den konventionella moralen, omoralisk företeelse. Det är därför kapitalismen som sådan kommer att sakna en moralisk grund att stå på så länge ingen ifrågasätter den dominerande konventionella moralfilosofin och ersätter den med en rationell egoism, precis som Ayn Rand har gjort. Kapitalismen kan bara försvaras på moralfilosofiska grunder om och när man förklarar egoismen som en moralisk dygd. (För detaljer om allt detta hänvisar jag er till Ayn Rands böcker Atlas Shrugged, The Virtue of Selfishness och Capitalism: The Unknown Ideal.)

Medan relationen mellan en viss samhällsfilosofi och en viss moralfilosofi är ganska uppenbar är det mindre klart för de allra flesta tänkande lekmän varför mer fundamentala filosofiska frågor av metafysisk och epistemologisk natur har någonting med saken att göra. Det är naturligt eftersom det är mycket svårare att vid en första anblick se hur t ex Kants filosofi kan ha någonting med vardagen att göra, än mindre med de ofta tekniska, detaljerade sakfrågor som dagspolitiken handlar om. Men ändå är det så att de metafysiska och epistemologiska frågorna i slutändan påverkar mer än de moralfilosofiska. Detta beror just på att de är mer grundläggande, mer fundamentala. De täcker in mer områden, fler frågor och har således större och fler implikationer än de tidigare.

Ett av många bra exempel på detta är det faktum att diskussioner om Guds existens, om kausalitetens existens eller om den fria viljans existens, eller om relationen mellan kausalitet och fri vilja, har implikationer inom precis alla aspekter av våra liv och all vår övriga kunskap. Det har implikationer för t ex hur vi förhåller oss till moral, till brottslighet, till rättvisa, till ojämlikheten i samhället och mycket annat. De påverkar alltså hur vi ser på moralfilosofin.

Alla som har studerat filosofins historia och identifierat filosofernas metafysiska och epistemologiska essenser kan ganska snabbt se hur deras positioner inom dessa frågor får direkta implikationer inom de övriga filosofiska grenarna, inte minst moralfilosofin. Om man förstår sig på essensen av en filosofs epistemologi då kan man ofta veta i förväg hur han kommer att resonera inom nästan alla frågor, inklusive etik. Här är empiristen David Hume ett bra exempel. Notera att han avfärdar möjligheten att härleda ett böra från ett vara på exakt samma sätt som han avfärdar möjligheten att härleda en nödvändig orsak-verkan-kedja från observationer av händelser i en följd.

Så om det är något vi kan lära oss av detta är att när jag och andra objektivister säger att vi behöver en filosofisk revolution för att ge kapitalismen ett försvar, då menar vi inte bara en moralfilosofisk revolution. Vi menar en filosofisk revolution från grunden; redan vid de fundamentala idéerna. Det är i detta sammanhang Liberati kan tjäna som ett avskräckande exempel och därmed som en negativ bekräftelse på vårt behov av en rationell filosofi.

Liberati har gjort sin filosofiska inspiration mycket klar och tydlig. Och som vi kommer att se kommer Liberatis filosofi att klart och tydligt visa betydelsen av filosofiska idéer och i synnerhet de mest fundamentala av filosofins grenar.

På Liberatis hemsida står det att deras ideologi är ”pragmatisk liberalism”. Vad är pragmatisk liberalism? Vad vilar den på? ”Den pragmatiska liberalismen bör ses som en hybrid mellan två idéarv; dels liberalismen med rötter hos tänkare som Adam Smith och John Stuart Mill, dels pragmatismen med dess amerikanska gren (Charles Peirce, William James, John Dewey och Richard Rorty) och dess europeiska gren (Friedrich Nietzsche, Gilles Deleuze och Michel Foucault)”.

Utan att studera någonting Liberati säger i detalj kan vi redan här veta att inte står för frihet. Detta är inte någon spekulation från min sida. Detta är ingen rationalistisk deduktion baserad på några premisser valda på måfå. Detta är något som Liberati själva medger: ”Den pragmatiska liberalismen skiljer sig därmed ideologiskt och historiskt från den klassiska liberalismen…”. Det är den klassiska liberalismen som stod för en liten och begränsad stat, för en nattväktarstat, för laissez-faire kapitalism. Och visst är det så att det rent logiskt är omöjligt att bygga ett filosofiskt försvar för någon form av kapitalism, frihet och klassisk liberalism, baserat på dessa idéer.

Om detta är den filosofiska grunden för den ”pragmatiska liberalismen” då är den pragmatiska liberalismen filosofiskt dödfödd. För dessa filosofer kan inte ge friheten ett logiskt filosofiskt försvar. Tvärtom utgör dessa idéer grunden för raka motsatsen och kommer endast att leda till ett snabbare slut på friheten. Faktum är att Folkpartiet, mer eller mindre, redan är ett resultat av dessa idéer. Så istället för att rädda liberalismen från Folkpartiet ser man till att förstöra och underminera alla möjligheter att förse den med ett filosofiskt försvar.

Adam Smith var en kristen filosof som gav ett moraliskt inkonsekvent försvar för kapitalismen. För Adam Smith och de liberaler som följde hans linje blev kapitalismen ett, moraliskt sett, nödvändigt ont.

John Stuart Mill var en utilitarist, inspirerad av Kant, som ansåg att man inte skulle betrakta sin egen lycka som viktigare än gruppens maximala lycka och att man därför skulle vara villig att, om nödvändigt, offra sin egen lycka för gruppens. Mills försvar av kapitalismen blev därför snabbt ett försvar för en blandekonomi med växande inslag av statliga ingrepp. Mill slutade sina dagar som en socialist.

Smith och Mill illustrerar varför man inte kan moraliskt försvara kapitalismen på altruistiska och kollektivistiska grunder. Vad som är svårare att se är varför man inte kan kunskapsfilosofiskt försvara kapitalismen på pragmatiska grunder.

Alexander Bard, som är nätverket grundare, säger att pragmatismen är en minst lika stor del av den pragmatiska liberalismen som liberalismen själv. Richard Rortys pragmatism är, enligt Bard, en av pragmatismens giganter och förmodar jag, också en av den pragmatiska liberalismens främsta inspirationskällor. Låt oss se vad detta implicerar.

Filosofen Simon Blackburn sammanfattar Richard Rortys filosofi i The Prospect:

Each side [Kant och Hume] is bothered about our capacity to describe truly, or represent the world. So each shares an ideal of representation. But suppose that this very idea is itself a delusion – suppose the mind is not even in the business of mirroring the world? The idea that the mind is the arena of appearances, so that it is up to the philosopher to undertake the task of telling which appearances rightly represent the world – suppose that is all a mistake? This is Rorty’s proposal. We must scrap the idea that thought, and the language in which it is couched, is there to enable us to represent the world. [Detta betyder att tankar har inget med verkligheten att göra.] Instead, Rorty takes from Darwin the idea that language is an adaptation and words are tools. Like his other heroes William James and John Dewey, the American pragmatists of the early 20th century, he thinks the essence of language is what we do with it. Thought is about knowing how, not knowing that; or, as Rorty likes to put it, for coping not copying. [Detta betyder att språket är till för att formulera tankar som är ”sanna” om och när de tjänar våra behov, begär, intressen, preferenser, önskningar, önsketankar, vilja – inte för att de motsvarar verkligheten.] So he writes: ”There is no way in which tools can take one out of touch with reality. No matter whether the tool is a hammer or a gun or a statement, tool-using is part of the interaction of the organism with its environment. To see the employment of words as the use of tools to deal with the environment, rather than as an attempt to represent the intrinsic nature of that environment, is to repudiate the question of whether human minds are in touch with reality… No organism, human or non-human, is ever more or less in touch with reality than any other organism.”

Verkligheten är alltså inget vi upptäcker, det är något vi skapar:

This sounds a bit like abolishing the distinction between wishful thinking and accuracy, and that’s fine by Rorty. Writing of feminist accounts of the difference between men and women, he says: ”The question of whether these differences were there (huddled together deep down within the entity…), or are only there in the entity after the feminist has finished reshaping the entity into a social construct nearer her heart’s desire, seems to me of no interest.” You can make it up as you go along: discourse is a social activity, with a largely social purpose… In science or history, law or psychology, politics or ethics the same model applies. There is the community of interpreters, and the aim of getting them to be of one mind. There is invention and innovation. But just as a text allows for multiple readings, so does the world. Truth, and reason as the anointed method of sifting it, disappear. (Min kursivering.)

Så vilka idéer vi väljer på pragmatiska grunder har ingen relation till varken verkligheten eller förnuftet, enligt Richard Rorty:

The question ”Is it true?” is, he claims, no more verifiable than ”Is he [Jesus] saved?” In the secular west we have lost interest in the last question. We have got bored with the theological vocabulary. It is time we got bored with the first, the vocabulary of accurate representation or truth. We must learn to think that any reaction to the causal flux is as reasonable as any other, although some may stand us in better stead. Words are tools, and beliefs are habits of action: pick up any you like, and the Darwinian jungle, not reason, will determine which comes out on top. And just as evolution has no direction, neither does thought or science or any other field of human cognition. [Dvs verkligheten tjänar inte som en standard för begrepp, ord, idéer eller ”sanning”.]

Verkligheten är vad vi vill att den ska vara. Verkligheten är vad som fungerar för oss. Så verkligheten är lite vad som helst, lite hur som helst, bara det ”fungerar”. Våra tankar är inte sanna eller falska eftersom de korrekt speglar verkligheten. Nej, de har inget med verkligheten att göra; de är bara sanna eller falska för att de fungerar för oss, just nu. För att de hjälper oss att handskas med tillvaron. Så om förnuftet inte är till för att fatta verkligheten, då kan inte förnuftet tjäna som en vägledare i våra liv. Och vi fattar inte verkligheten, vi vet inte hur den egentligen är. Så det är bort med förnuftet och verkligheten – och in med känslorna. Resultatet är emotionalism, dvs irrationalism. (Till detta bör det nämnas att Rorty härleder människans rättigheter, inte från verklighetens fakta, utan från känslor. Vad händer när Obamas eller Fürerns eller Ayatollans känslor säger annorlunda? För en översikt läs dagens rubriker. För detaljer läs Leonard Peikoffs The Ominous Parallels.)

Pragmatismen som sådan är, således, i sin essens en subjektivistisk filosofi. Den kan således aldrig resultera i ett logiskt hållbart försvar för kapitalismen. Det närmsta man kommer till är detta: ”Kapitalismen känns rätt just nu, men hur vi känner imorgon, kan vi aldrig veta”. Således kan samma anhängare av kapitalismen säga: ”Ja, kapitalismen kändes rätt förr i tiden men nu lever vi i en annan verklighet, en annan tid, och nu känns det annorlunda, nu känns det som att det är dags för regleringar”. Bevis? Läs vilken ledare i vilken dagstidning som helst.

Vad säger Rorty själv? Blackburn: ”He [Rorty] thinks there are no recipes or principles for the just society, but a variety of ways of tinkering, pragmatically, with what we have got… So, in practice, his preferred politics gives us a fairly standard liberal democracy. The state guarantees the freedoms within which different conceptions of how we ought to live can be voiced and debated”. Vad har all denna ”tinkering” lett oss? Återigen, se er bara omkring. Det är inte frihet.

I en intervju i The Atlantic förklarade Rorty att hans förtjusning för demokrati går hela vägen tillbaka hans pragmatism. Rorty: ”There’s no God, no reality, no nothing that takes precedence over the consensus of a free people. What I like about Dewey and pragmatism is the anti-metaphysical claim that there’s no court of appeal higher than a democratic consensus”.

Detta betyder att inget, inte ens verkligheten, får komma i vägen för folkets vilja. Pragmatismen mynnar ut i en form av social subjektivism, dvs föreställningen att sanningen och verkligheten bestäms av gruppens subjektiva önskningar, preferenser, intressen och behov. Om så, då är demokrati det mest effektiva sättet att förverkliga staten enligt gruppens önskemål. Demokrati är här pragmatismen qua social subjektivism omsatt i praktiken. Med andra ord går hans pragmatiska samhällsfilosofi ut på följande: verkligheten är vad folket vill att den ska vara – och folket kan förverkliga verkligheten genom ett demokratisk konsensus. Låt oss, majoriteten, skapa den verklighet vi vill ha – demokratiskt. Men vad är demokrati? Det är majoritetens diktatur. Detta, inte frihet, är vad pragmatisk ”liberalism” leder till.

Eftersom pragmatismen säger att verkligheten är och bör vara vad vi, majoriteten, vill att den ska vara, och eftersom pragmatismen avfärdar principer, finns det inte längre någon gräns för vad som är eller kan vara en politisk fråga för majoriteten. Det finns alltså inga principer som sätter några gränser för folkviljan. Om det ”fungerar” att rösta bort individens rättigheter, då är det rätt och praktiskt – pragmatiskt sett. Vad vill folket ha, enligt Rorty? Ett klasslöst, socialdemokratiskt samhälle. Ett samhälle ungefär som Sverige är i de intellektuellas idealiserade världsbild. Detta är också vad de borgerliga partierna i Sverige, även folkpartiet, säger sig stå för. Inte kapitalism.

Liberati är ett filosofiskt genomruttet projekt. Det har ingen chans att åstadkomma någonting av värde. Liberati bidrar inte med något nytt överhuvudtaget. Om något är det nästan en parodi på den libertarianska rörelsen; ett försök att propagera för ”frihet”, som inte ens är frihet, genom att förespråka idéer som i grunden inte kan leda till någon form av frihet. I verkligheten finns det lite eller inget som skiljer det från Folkpartiet. Vilket betyder att det finns lite eller inget som skiljer det från dagens socialdemokrater.

De som tror att de kan engagera sig politiskt utan att bemöda sig med att tänka på mer fundamentala filosofiska idéer bör lära sig av Liberati. De bör se på Liberati som ett avskräckande exempel på hur fundamentala idéer, inte bara moralfilosofiska, utan även metafysiska och epistemologiska idéer leder till dålig samhällsfilosofi.

De icke-intellektuella som inte vill bry sig om filosofi, som bara vill vara handlingskraftiga och praktiska, slutar vare sig de vill det eller inte som de praktiska människor som Keynes talar om. De slutar som slavar till falska, destruktiva idéer som de inte har identifierat, förstått och vars effekter de inte kan se eller begrunda eller ens ta avstånd ifrån. Sedan slutar de med att förespråka raka motsatsen till det de säger sig stå för och de förstår inte hur det kunde gå till.

Om schimpansers påstådda intelligens

Det sägs att schimpanser och andra djur är väldigt intelligenta, att de har (nästan) samma intelligens som små barn, och att det därför bara är irrationell, orättvis ”specieism” att inte erkänna och respektera djurs rättigheter. Men i verkligheten finns det få eller inga vetenskapliga bevis för att schimpanser, eller några andra djur, har någonting som ens liknar mänsklig intelligens.

Essensen av mänsklig intelligens är förmågan att tänka begreppsligt. Att göra vissa tricks som att ”prata” teckenspråk eller utföra andra sysslor som endast kräver förmågan att fungera på den varseblivningsmässiga nivån är inga tecken på en förmåga att tänka begreppsligt.

Premissen att djur kan tänka begreppsligt är en av många falska premisser i alla resonemang om djurens intelligens. Denna falska premiss är nämligen vad som ligger bakom vanföreställningen att det bara är en fråga om ”grader” mellan djur och människors intelligens. Men det är det alltså inte. Det är en fråga om förmågan att tänka begreppsligt eller inte – en förmåga som djur till synes saknar helt och hållet.

Jag citerar professor Edwin A Locke:

Animals have rights, goes another argument, because animals possess the same capacity for rational thought as humans. There is no scientific evidence for this claim. Consider the most fundamental fact that contradicts it: chimpanzees, the most advanced of the primates, have been on earth for about four million years. During that entire period they have not produced even the rudiments of a primitive culture. If chimpanzees could reason even at a primitive level, this would give them such a competitive advantage in the struggle for survival that the earth would be overrun with chimpanzees. Attempts to teach sign language to chimpanzees revealed that they did not grasp the actual concepts taught at all, rather they used signs virtually at random to signal for things that they wanted. Here is a simple test that would prove once and for all whether chimps really grasp concepts. Place a pile of objects varying in size, shape and color in front of a chimp and sign: Bring me ten green triangles. Such a test would require that chimps count above seven (seven objects can be directly perceived without counting) and that they abstract the attributes of color and shape, as well as of number, from objects. No chimp has ever come close to such a feat.

Helene Guldberg har skrivit bra artiklar i ämnet. Hennes artiklar är inte filosofiskt felfria. Hennes grundläggande brist är att hon inte heller har en klar uppfattning om vad det innebär att tänka begreppsligt och att det är detta som är essensen av mänsklig intelligens. Så hennes förklaring av vad som skiljer djur från människa är ibland tvivelaktig och ibland felaktig. Men då hon definitivt har gjort sin läxa när det kommer till schimpansernas intelligens, är de ändå upplysande.

Låt mig citera lite ur en av hennes artiklar:

[Cognitive archaeologist Steven] Mithen argues that apes do not have the ability to imitate – and neither are they very good at innovating (13). The fact that some chimp groups do not use sticks to fish for termites does not necessarily tell us anything about cultural transmission, he argues, but instead indicates the limitations of their intelligence. ‘The failure of Tai chimpanzees to use termite sticks is most likely to arise simply from the fact that no individual within the group has ever thought of doing such a thing, or discovered it accidentally, or managed to learn from another chimp before that chimp forgot how to do it, or passed away with his great tool-use secret. This is not cultural behaviour; it is simply not being very good at thinking about making and using physical objects. It is the absence of technical intelligence.’ (14)

His argument is persuasive, especially when one considers that primatologists have not found any technological advances in chimpanzees’ tool-use over more than 40 years of observations in the wild. Instead, ‘each generation of chimpanzees appears to struggle to attain the technical level attained by the previous generation’ (15). In an attempt to understand why, if apes really do have cognitive abilities similar to humans they show so little evidence of using these abilities in the wild, evolutionary psychologist Richard Byrne argues that: ‘[One possibility] is that apes know so very much less than humans that even having the rudiments of human non-linguistic cognition does not produce much that we recognise as intelligent.’ (16)

While apes are still struggling to crack open nuts, or retrieve honey from beehives, humans have made life-changing inventions such as the internal combustion engine, the harnessing of electricity, the creation of life-saving vaccines and x-rays, and much, much more. While apes are still struggling to communicate in the here and now, humans have invented the alphabet and other forms of written symbols and ever-more impressive means to disseminate the written word, from the invention of paper and ink to the typewriter and the internet. While apes are living in groups the same size as the ones they lived in several million years ago, human beings have created cities, nation states, governments and global economic institutions.

I en annan artikel skriver Guldberg:

Take their use of tools. It takes chimps up to four years to acquire the necessary skills to select and adequately use the tools to crack a nut. Given the amount of time and effort the young invest in attempts to crack nuts, this raises serious questions about their ability to reflect on what they are doing and to learn from their ‘experiences’. Nuts are, after all, an important part of their diet.

Jag rekommenderar alla att läsa Guldbergs artiklar så att ni får lite mer kött på benen nästa gång ni har att göra med djurrättsaktivister som påstår att det finns vetenskapliga bevis för att schimpanser uppvisar tecken på mänsklig intelligens.

För kom ihåg att djurrättsaktivister använder sig av påstådda vetenskapliga bevis för djurs intelligens. Kom också ihåg vad som står på spel: de som argumenterar för djurens rättigheter menar att djurförsök, som är viktigt för att kunna utveckla läkemedel som räddar eller förbättrar människors liv, borde förbjudas.