Spotify och så

Vill du ha ett gratiskonto från Spotify? Skicka då ett e-mail till mig: carl.svanberg@gmail.com. Jag har sju kvar att ge bort. Det är först till kvarn som gäller.

Och apropå musik. Numera kan man köpa The Fallen Empires skiva i MP3-format på vår hemsida. Och det är ju jättebra om man bara vill köpa sina favoriter istället för hela skivan.

Nazityskland – ännu ett keynesianskt fiasko

Obildade icke-ekonomer, såväl som en del bildade ”ekonomer”, har fått för sig att lösningen på vår ekonomiska kris är omfattande statliga stimulanspaket. Inspirationskällan för denna ekonomiska politik är John M Keynes.

Trots allt ni kanske har lärt er i skolan finns det faktiskt ingen hållbar grund för Keynes teorier och det finns inte heller några empiriska belägg för att hans teorier fungerar. Det är bara en myt. Faktum är att varje gång man har prövat Keynes idéer i praktiken har det slutat i dyrbara fiaskon. (För detaljer läs min essä ”Keynes är ond”.) Ändå fortsätter folk att förespråka keynesianismen som om inget hade hänt.

Det finns dock en del tecken på att keynesianerna har hamnat i en viss defensiv. Ett tecken på det är när de känner sig tvungna att använda sig av Nazityskland som en ”framgång”. Detta är naturligtvis inget som de gärna vill göra, eftersom det är få som vill ge diktaturer äran för någonting. Ändå måste de motvilligt söka sig dit.

Många tror att nazisterna lyckades sätta Tyskland i arbete genom just omfattande statlig stimulanspolitik. I HD tar Elisabeth Braw fram Nazityskland som ett föredöme. I New York Times tar David Leonhardt fram Nazityskland som ett föredöme. Det är bara en tidsfråga innan vi lär få höra det från någon annan keynesiansk ”begåvning” som till exempel Lars Pålsson Syll.

Nazityskland är ett intressant exempel eftersom många ekonomiskt illitterata personer som Paul Krugman påstår att problemet med keynesianska stimulanspaketen, i Den stora depressionen och 1990-talets Japan, var att de inte var stora nog. Tja, i Nazityskland höll man knappast tillbaka, men det fungerade inte ett dugg bättre där än någon annanstans. Om något kan man argumentera för att det fungerade ännu sämre där än någon annanstans.

För att få reda på sanningen om nazisternas ekonomiska fiasko, hänvisar jag er till en väldigt upplysande recension av Ian Kershaws bok Hitler, 1889-1936: Hubris. Så nästa gång ni hör någon keynesian känna sig tvungen att hänvisa till Nazityskland, då vet ni också vad ni ska svara: Nazityskland var ännu ett keynesianskt fiasko.

Tweenbots

Via Rory Hodgson (som fann det via KendallJ) fann jag en rolig hemsida om ett experiment med en mycket gullig, leende robot, en Tweenbot, som skulle ta sig igenom New Yorks gator. Kacie Kinzer som utförde experimentet ville se hur människorna på New Yorks gator skulle relatera till denna gulliga robot.

Till saken hör att roboten behöver människornas hjälp för att ta sig fram, eftersom den inte kan svänga på egen hand. Den har dock en flagga som anger robotens destination. Så om den ska komma fram måste den helt förlita sig på välviljan hos främlingar.

Hur gick det? Kacie berättar:

The results were unexpected. Over the course of the following months, throughout numerous missions, the Tweenbots were successful in rolling from their start point to their far-away destination assisted only by strangers. Every time the robot got caught under a park bench, ground futilely against a curb, or became trapped in a pothole, some passerby would always rescue it and send it toward its goal. Never once was a Tweenbot lost or damaged. Often, people would ignore the instructions to aim the Tweenbot in the “right” direction, if that direction meant sending the robot into a perilous situation. One man turned the robot back in the direction from which it had just come, saying out loud to the Tweenbot, ”You can’t go that way, it’s toward the road.”

Jag tyckte att detta var en ganska gullig berättelse som kontrast till allt elände i världen.

Så har ni inget bättre för er råder jag er att besöka hemsidan, se på bilderna och kolla på videon.

Juridiskt rätt men moraliskt fel

En som heter Tomas ställde en bra fråga till mig. Frågan lyder: Kan du, givet att vi har objektiva lagar, komma på en situation som är juridiskt rätt men inte desto mindre moraliskt fel. Så här lyder mitt svar:

Hej Tomas,

Jag tycker inte att det var en dum fråga. Och även om det hade varit en dum fråga hade det inte gjort någonting. Jag har inget emot dumma ÄRLIGA frågor. Det är så vi lär oss, inte sant?

Jag har faktiskt svårt att komma på en sådan situation. Det närmsta jag kommer på är en situation som denna: Allt har gått rätt till enligt objektiv lag, och alla inblandade från polis, till rättstekniker, till åklagare, till domare har varit objektiva hela vägen. Ändå slutade det med att en som faktiskt är oskyldig blir dömd för ett brott. Misstag av detta slag kan ju fortfarande ske, även om alla gör sitt allra yttersta för att vara objektiva. Det räcker med ett ärligt vittne som inte desto mindre misstog sig eller ett alibi som inte gick att styrka framgångsrikt eller ett DNA-test som gav ofullständiga svar. Etc.

Strikt talat har ingen av dem gjort något omoraliskt. Så strikt talat är resultatet inte omoraliskt, även om den som blev oskyldigt utsatt kan uppleva det som en enorm orättvisa. Och alla andra som vet att han är oskyldig kommer också att uppleva det som en enorm orättvisa. Om detta låter lite svårt att förstå så måste du inse att kunskap är kontextuellt och det finns situationer där man inte kan objektivt bevisa alla fakta som du känner till, t ex att du är oskyldig till ett mord, så att andra också ser det som du vet. Om däremot alla objektiva bevis, som är tillgängliga för alla andra att döma, talar för att du är skyldig, då har de rätt att dra den slutsatsen.

Du har kanske inte varit med om en sådan situation ännu, men det har jag. I mitt fall handlade det om att jag inte utan vidare kan bevisa att jag har varit offer för ett brott och om folk vill moraliskt döma förövaren, som de inte ens känner, måste de ta mig på orden. (En förutsättning här är att du har en anledning att tro på vad jag brukar säga. Om du tror att jag har för vana att hitta på, ljuga, förvränga, utelämna sanningen, resonera irrationellt i största allmänhet, då har jag förstås ingen större trovärdighet hos dig och du har ingen större anledning att ta mig på orden. Sedan spelar det mindre roll om jag faktiskt är ett offer.) Om du har varit med om en sådan här sak, då vet du redan vad jag pratar om och då kan du kanske ännu tydligare se hur det är möjligt för alla andra som dömer fel att inte desto mindre vara objektiva och ärliga.

Jag hoppas att detta besvarar din fråga. Om inte, då vill jag att du kommer på en situation som du tror lever upp till uttrycket, då tar jag mer än gärna emot det för att kunna analysera det.

Mvh,
Carl Svanberg

Har någon några kommentarer? Kan du komma på en situation som bättre svarar mot Tomas fråga?

Var försiktig med dina önskningar

Torbjörn Tännsjö är inte bara en mycket irrationell filosof. Han är också, vilket inte är en slump, en mycket oärlig människa. I DN Kultur skriver Tännsjö att det finns nästan ingen som idag vill försvara kapitalismen:

Det hade varit befriande att i stället få läsa någon som skiljer ut sig ur flocken och tar ansvar, på kapitalismens vägnar. En sådan äkta förespråkare för systemet borde förstås modigt säga: Sådan är kapitalismen! Han eller hon kunde sedan tillägga: Marx hade rätt, återkommande kriser är något som verkligen kännetecknar det kapitalistiska systemet. Men detta är inte av ondo, utan av godo.

Tännsjö tycker att det är synd att ingen försvarar kapitalismen, för han är nämligen så säker på att kapitalismens förespråkare också skulle behöva försvara de destruktiva konjunktursvängningarna.

Ett sådant försvar skulle utgöra en gigantisk eftergift till den marxistiska/keynesianska myten att konjunktursvängningar hör till kapitalismens natur. Ett sådant försvar skulle naturligtvis göra kapitalismens redan dåliga rykte ännu sämre. Och med tanke på all förstörelse av välstånd och arbetslöshet som följer i spåren av den ekonomiska krisens, vore det inte konstigt om allmänheten som ju inte vet bättre, skulle fördöma kapitalismen.

Men det är en myt. Sanningen är förstås att konjunktursvängningar är inte en naturlig del av kapitalismen.

Konjunktursvängningar orsakas av inflation, dvs kreditexpansion, som skapas av de kommersiella bankerna, med statens uppmuntran och uppbackning. Detta betyder att konjunktursvängningar framför allt är orsakade av systemet med fraktionella bankreserver.

Varje gång en bank lånar ut pengar som den inte har, och därmed skapar pengar ur tomma intet, ägnar den sig åt kreditexpansion. Varje gång en bank lånar ut mer än vad den lånar in, praktiserar banken fraktionella reserver.

När banken sänker sin ränta, då kommer affärer som tidigare inte framstod som lönsamma att plötsligt framstå som lönsamma. Det kommer att locka affärsmän att ta lån för att genomföra dessa affärer. I och med företaget lånar pengar skapas nya pengar ur tomma intet. Detta är högkonjunkturen.

Eftersom det inte fanns tillräckligt med sparande för att finansiera dessa kapitalintensiva investeringar, kommer det förr eller senare visa sig att detta var olönsamma investeringar. När felinvesteringarna avslöjas går företaget i konkurs, lån kan inte betalas tillbaka, kapital förstörs, människor blir arbetslösa. Och så vidare. Detta är lågkonjunkturen.

Fraktionella reserver är inte en produkt av den fria marknaden. Systemet med fraktionella bankreserver har framför allt överlevt på grund av statens uppmuntran och uppbackning. Utan denna statlig uppmuntran och uppbackning hade systemet troligtvis inte överlevt den fria marknadens dom.

Fakta är att genom hela historien har staten räddat bankerna från sina dåliga affärer och på så sätt skonat dem från marknadskrafterna. Under hela 1800-talet gav till exempel den amerikanska staten bankerna tillståndet att ställa in utbetalningarna till sina kunder. På så sätt räddades bankerna från konkurs.

Hur skulle resten av affärslivet se ut om staten lät konkursfärdiga företag slippa en konkurs, genom att godtyckligt bryta sina kontrakt och helt enkelt vägra betala sina räkningar? Det skulle naturligtvis uppmuntra företag till att ta stora risker på bekostnad av företagen som inte är villiga att ta lika stora risker. Skulle det uppmuntra något företag att se över sin affärsidé? Företag som växer fram på en sådan marknad, är knappast en produkt av den fria marknaden.

Konjunktursvängningarna i ekonomin hör inte till kapitalismens natur. De är snarare en konsekvens av statens destruktiva inblandning i bankväsendet. Och irrationella, oärliga filosofer som Torbjörn Tännsjö ska vara försiktig med vad han önskar sig.