Om flykten till guldet

USA finansierar sina gigantiska budgetunderskotten genom att inflatera sönder dollarn. Därför lär dollarns värde dyka rätt snart. Om den inte dyker beror det bara på att alla andra länder låter sina valutor inflateras sönder lika mycket. Förr eller senare lär folk vakna upp och inse att världens regeringar verkligen håller på att inflatera sönder våra värdelösa papperspengar och att det finns ingenstans att fly – förutom till guldet.

För att skydda sina besparingar från inflation har många börjat köpa guld på sistone. Än så länge har det bara varit privatpersoner som har flytt till guldet, men nu finns det saker som talar för att hela länder kommer att fly till guldet. Idag läste jag i The Telegraph (via Paul Hsieh) att Ryssland funderar på att gå tillbaka till en slags guldmyntfot:

Arkady Dvorkevich, the Kremlin’s chief economic adviser, said Russia would favour the inclusion of gold bullion in the basket-weighting of a new world currency based on Special Drawing Rights issued by the International Monetary Fund.

Chinese and Russian leaders both plan to open debate on an SDR-based reserve currency as an alternative to the US dollar at the G20 summit in London this week, although the world may not yet be ready for such a radical proposal.

Mr Dvorkevich said it was ”logical” that the new currency should include the rouble and the yuan, adding that ”we could also think about more effective use of gold in this system”.

Vem vet? Det kanske blir så här. Men jag är inte alltför optimistisk. De flesta ”ekonomer” idag har en till synes mycket dålig förståelse för guldmyntfotens natur och värde. De flesta ”ekonomer” vet nästan inget om hur ekonomin fungerar; de kan bara räkna ut korrelationer. De riktiga ekonomer som faktiskt vet bättre har ändå inget inflytande över våra politiker. Våra politiker skulle ändå inte lyssna på dem av ”praktiska skäl”. Med ”praktiska” menar de egentligen ideologiska: guldmyntfoten är nämligen en fiende till den stora staten.

På tiden när Alan Greenspan visste bättre skrev han en essä som heter ”Gold and Economic Freedom” som publicerades i Ayn Rands bok Capitalism: The Unknown Ideal. Alan Greenspan skrev:

[T]he opposition to the gold standard in any form-from a growing number of welfare-state advocates-was prompted by a much subtler insight: the realization that the gold standard is incompatible with chronic deficit spending (the hallmark of the welfare state). Stripped of its academic jargon, the welfare state is nothing more than a mechanism by which governments confiscate the wealth of the productive members of a society to support a wide variety of welfare schemes. A substantial part of the confiscation is effected by taxation. But the welfare statists were quick to recognize that if they wished to retain political power, the amount of taxation had to be limited and they had to resort to programs of massive deficit spending, i.e., they had to borrow money, by issuing government bonds, to finance welfare expenditures on a large scale.

Under a gold standard, the amount of credit that an economy can support is determined by the economy’s tangible assets, since every credit instrument is ultimately a claim on some tangible asset. But government bonds are not backed by tangible wealth, only by the government’s promise to pay out of future tax revenues, and cannot easily be absorbed by the financial markets. A large volume of new government bonds can be sold to the public only at progressively higher interest rates. Thus, government deficit spending under a gold standard is severely limited. The abandonment of the gold standard made it possible for the welfare statists to use the banking system as a means to an unlimited expansion of credit.

Det är inte bara ett lustigt sammanträffande att dollarn har tappat enormt i värde sedan man övergav guldet helt och hållet i början av 1970-talet. Det är inte heller bara ett lustigt sammanträffande att man blev tvungen att överge Bretton Woods-systemet eftersom USA under efterkrigstiden förde en keynesiansk politik. Mellan de goda och dåliga tiderna lät man budgetunderskotten, finansierade med sedelpressarna, gå från stora till ännu större.

Keynes som var en svuren fiende till guldmyntfoten, fick till slut som han ville. Vad har hänt med världsekonomin sedan dess? The Telegraph:

The world’s fiat paper currencies have lacked any external anchor ever since. It is widely argued that the financial excesses and extreme debt leverage of the last quarter century would have been impossible – or less likely – under the discipline of gold. (Min kursivering.)

De som argumenterar för detta har rätt. Dagens ekonomiska kris är på sätt och vis bara en förlängning av de problem som Keynes ekonomiska teorier förorsakade USA under efterkrigstiden.

Att Ryssland idag överhuvudtaget överväger att fly till guldet är ett sundhetstecken. Det är ett tecken på att åtminstone några inser att vi inte har råd med välfärdsstaten och keynesianismen.

Vad driver socialdemokraterna?

Socialdemokraternas ”nya” ekonomiska politik består väsentligen av skattehöjningar på ”de rika” och deras förmögenheter, för att finansiera en ökad offentlig konsumtion.

Låt oss begrunda konsekvenserna: Eftersom det bara är produktion och sparande som leder till välstånd, och eftersom konsumtion är förstörelsen av välstånd, betyder socialdemokraternas ekonomiska politik i sin essens detta: ”Vi har för lite pengar. Därför måste vi ta de få pengar vi har kvar och slänga dem i elden!” Eller: ”Vi har för lite mat. Så låt oss glufsa i oss det lilla som finns kvar!”

Det är uppenbart att detta inte är bra för ekonomin. Men det är faktiskt inte ekonomin som socialdemokraterna bryr sig om.

I sin DN Debatt-artikel beklagar sig socialdemokraterna över arbetslösheten och budgetunderskotten. Men med tanke på att deras förslag inte kommer att förbättra ekonomin, inte kommer att medföra några nya jobb, inte kommer att minska budgetunderskottet, finns det bara en förklaring till deras förslag om höjda skatter: De är inte ute efter att rädda ekonomin eller skapa jobb – de är bara ute efter att klämma åt ”de rika”. Och det är allt. De använder bara den ekonomiska krisen som en rationalisering för att förstöra för de framgångsrika.

Låt oss konkretisera innebörden: Du ser en massa arbetslösa och hemlösa på gatan. De lider. De tigger. Sedan ser du en välmående medelklassfamilj promenera mitt på gatan. De ler. De är lyckliga. De har pengar.

Medan alla andra bara lånade och konsumerade långt över sina tillgångar, såg de till att producera och spara. De har tagit ansvar. Vad vi behöver för att komma ut ur den ekonomiska krisen är förstås fler sådana här människor: producenter av välstånd.

Men istället för att känna beundran inför dem, väcker deras åsyn ett ofattbart och närmast okontrollerbart hat hos dig. Ty du är socialdemokrat. Så allt du vill är att hoppa på dem, sparka på dem medan de ligger och ber om nåd, ta deras pengar, spotta dem i ansiktet, be dem dra åt helvete och sedan lämna dem på gatan; om de dör av skadorna bryr du dig inte om.

Du försöker intala dig själv om att detta är vad som är bäst för ekonomin och att detta är vad rättvisan kräver. Men vem som helst kan se att vad socialdemokraterna föreslår är detta: ”Här är en gås som lägger guldägg. Så låt oss SLAKTA den!”

Om du finner resonemanget tveksamt är det inte konstigt. Men du måste, som socialdemokrat, tro på det; du vill inte tvingas erkänna för dig själv att vad som driver dig är ren och skär förstörelselusta.

I decennier har socialdemokraterna levt på ideologiska kvarlevor från tiden då folk tog marxismen på allvar. Nu är deras ideologiska lager slut. Förstörelselusta – det är allt som är kvar av dagens socialdemokrater.

En reflektion över kulturen

Har kulturen blivit bättre sedan Atlas Shrugged publicerades 1957? Här är ett tänkbart svar på den frågan. Om strömmen gick över hela den civiliserade världen, då skulle säkert någon oskyldig och naiv själ säga: ”Har Atlas börjat rycka på axlarna?” En mer cynisk och bitter själ skulle säga: ”Har Earth Hour börjat?” I Atlas Shrugged ville inte skurkarna öppet erkänna sina verkliga motiv. I dagens samhälle förnekar skurkarna inte sina motiv. De säger rakt ut vad de är ute efter. De möts inte av förakt och avsky; de möts av beröm och applåder. De väntar inte på John Galt. De vet inte vem han är, och de bryr sig inte heller.

Att dansa fram en övertygelse

När man för polemik mot de som förnekar fri vilja då ägnar man sig egentligen åt en hopplös uppgift. Dels eftersom de inte låter sig övertygas av direkta observationer. Detta är ett problem eftersom det enda sätt man faktiskt kan veta att man har fri vilja är genom att observera sig själv utöva sin egen fria vilja. Dels eftersom det är omöjligt att övertyga andra människor enligt deras egna premisser. Hur vi tänker och vad vi tänker är, enligt determinismen, bestämt av krafter bortom vår egen kontroll. Inte av fakta och logik. Därför kan inte en determinist veta. Än mindre kan han bevisa att determinismen är sann. Hans determinism är nämligen, enligt hans egna premisser, resultatet av en fysisk-kemisk process, inte av aktiva observationer eller logiskt tänkande.

Somliga determinister förnekar detta. De säger att kunskap visst är möjligt och att kunskap visst är resultatet av observationer och förnuftigt tänkande. Hur resonerar de som säger detta? De säger helt sonika att medvetandet och dess innehåll påverkas eller skapas när vi gör observationer eller när vi hör andra framföra argument. Nu löser detta resonemang ingenting. Det bara förskjuter det grundläggande problemet ett steg vidare i orsak/verkan-kedjan. Det grundläggande problemet är detsamma: kunskap är och förblir en illusion.

Om vi ignorerar detta uppenbara problem och försöker ta idén på allvar, följer fantastiska implikationer, som ogiltigförklarar resonemanget.

Eftersom deras ”tänkande” är resultatet av en fysisk-kemisk process, bortom deras kontroll, följer det att en ”övertygelse” skapas automatiskt hos dem så fort de exponeras för vissa ljud eller tecken. De säger alltså att ljud och tecken kan ge upphov till en tanke hos människor. Det vill säga: ett ”materiellt” fenomen kan ge upphov till ett ”immateriellt” fenomen. Därmed tillskriver de ljud och tecken samma ”magiska”, ”övernaturliga” krafter som de annars förnekar medvetandet, nämligen att styra över det materiella. När de diskuterar med människor, då försöker de göra samma sak som trollkonstnärer försöker göra när de säger ”abrakadabra, hokuspokus, simsalabim!”

Kom ihåg att de som förnekar den fria viljan ofta är materialister som säger att allt prat om en ”själ” eller medvetande är en irrationell, religiös kvarleva. Det finns inget medvetande, säger de. I synnerhet inget viljestyrt medvetande. Idén att medvetandet skulle kunna styra över den materiella kroppen, är ”övernaturligt dravel”. Det strider ju mot naturlagarna, säger de. Det är omöjligt och ovetenskapligt. Men hur strider det inte mot naturlagarna att ljud och tecken ska få mig på bättre ”tankar”? Det vill säga: Hur ska jag få kemikalier att ändra på sig bara genom att ”prata” med dem? Ändå är detta vad deterministerna säger. De säger ju att om du hör någon säga: ”Vad blir 1 + 1?” då kommer atomerna att generera fram ”2” åt mig.

Vad deterministerna försöker göra är är att framkalla en fysisk-kemisk reaktion hos mig, genom att att exponera mig för vissa ”magiska” formuleringar och läten; höja rösten; stampa med fötterna; bli upprörda; himla med ögonen. De försöker, i deras ”argumentation”, göra gällande att jag inte skiljer mig från den viljelösa naturen. Så när de prata med mig, då pratar de inte en människa med ett viljestyrt förnuft, utan med ännu ett lagbundet föremål i naturen. Så när de försöker prata omkull mig, försöker de alltså prata omkull naturlagarna. Strikt talat argumenterar de inte med mig; de vädjar till mig ungefär på samma sätt som vildarna försökte vädja till naturen när de dansade för att få regn.

Så trots allt prat om att vi ska vara ”vetenskapliga” och erkänna naturlagarna, antar deterministerna en primitiv, förhistorisk attityd till naturen, varje gång de inleder en diskussion med någon i syfte att ”övertyga” dem.

Notiser

• Kommentatorn Rick Santelli höll för ett tag sedan ett passionerat tal som fångade stämningen i Amerika. Om ni inte redan har sett det bör ni se det.

I sitt tal uppmanade Santelli amerikaner att hålla ”Tea Partyn” i protest mot Obamaadministrationens vansinniga ekonomiska politik. Så har det också blivit och det har gett upphov till ett nytt fenomen: ”Going Galt”.

Ett återkommande tema vid dessa Tea Party-protester är alla referenser till Ayn Rands bok Atlas Shrugged. Paul Hsieh rapporterar:

Over the past week, an extraordinary wave of “Tea Party” protests has erupted across America. Citizens around the country have expressed outrage at the government’s mishandling of the financial crisis. And one of the most intriguing developments has been a resurgence in interest in Ayn Rand’s classic novel Atlas Shrugged. Denver’s Tea Party protest opened with a reading from Atlas Shrugged. A sign at the New York City protest read, “Ayn Rand Was Right.” One banner at the Atlanta Tea Party said, “Read Atlas Shrugged Before It Happens.”

Michelle Malkin har skrivit flera rapporter om ”Going Galt”-fenomenet. Denna reaktion är uppmuntrande att se. Än finns det något kvar i den amerikanska livskänslan.

• Många amerikaner söker svar på de ekonomiska problem som Amerika står inför och i sitt sökande vänder de sig till Ayn Rand. Ett bevis för det är att Atlas Shrugged säljer bättre än någonsin. The Economist rapporterar att varje gång det är ett nytt statligt ”räddningspaket” på gång, då ökar försäljningen av Atlas Shrugged. Detta är förstås fantastiskt roligt. Chanserna för att Ayn Rands idéer att bli en del av ”mainstream” i USA är större än någonsin. Nu gäller det bara att få folk att inse att vad de behöver är inte bara en ny ekonomisk politik, utan en helt ny rationell filosofi.

• Thomas Bowden talar om Atlas Shruggeds relevans på WKRC och Off the Sound Connecticut. Yaron Brook skriver om Ayn Rands relevans i dessa tider i Wall Street Journal.

• En amerikansk kongressman säger att vi lever i Atlas Shrugged.

• Jag hittade häromdagen en reklamfilm från det nya nationaliserade Citibank (via Paul Hsieh).