Kampen mot människan fortsätter

Angela Saini skriver i New Humanist om de gröna som nyligen har blivit vänner till kärnkraften. I artikeln finner jag detta avslöjande citat:

In 2008, green activists George Monbiot and Mark Lynas both also admitted that they would be prepared to consider nuclear power, under pressure to find non-carbon solutions to the energy crisis created by climate change.

“In some ways we think religiously about this topic,” George Monbiot admitted as I [Angela Saini] filmed him for a documentary about nuclear power. “People start with a pre-existing position of being anti-nuclear and then go out and find the evidence to justify that position…” (Min kursivering.)

Artikeln går sedan igenom en massa myter om kärnkraft. Myter som miljöaktivisterna håller fast vid som religiösa dogmer. Därför är det föga överraskande att inte fler miljöaktivister ändrar uppfattning.

The green shift in the nuclear direction is, however marginal … The nuclear debate is still riddled with irrationalism, to the point where pro-nuclear environmentalists are often criticised by more mainstream greens simply for daring to suggest that nuclear power might make ecological sense. Bruno Comby [grundaren av Environmentalists for Nuclear Energy] told me that fellow activists would not force him into silence: “We’ve been attacked with vitriol. But in the end our ideas will succeed simply because we are right on a scientific level, and the truth always comes out in the end,” he said.

Miljöaktivister blundar inte bara för fakta. De våldför sig också på andra människor. De försöker tysta de som ifrågasätter deras dogmer.

Sådana miljöaktivister som Comby förstår inte miljörörelsens sanna essens. Det gör däremot George Monbiot som beskriver miljörörelsens kampanj så här: ”It is a campaign not for abundance but for austerity. It is a campaign not for more freedom but for less. Strangest of all, it is a campaign not just against other people, but against ourselves”.

Därför tror jag, tyvärr, att Comby är naiv. Saini tycks instämma i den slutsatsen:

So how likely is it that the remainder of greens will be persuaded to join their growing list of dissenters and be swayed to the nuclear side? The signs aren’t good. Greenpeace’s opposition to anything remotely nuclear has gone so far as to slam one of the most exciting scientific endeavours of the century, the International Thermonuclear Experimental Reactor (ITER) at Cadarache in France.

Miljörörelsens kampanj mot vetenskap, teknologi och välstånd fortsätter. Därmed fortsätter deras kampanj mot människan.

En desillusionerad uppdatering

Alla som någonsin har haft en diskussion vet att en vädjan till uppenbarelser eller intuitioner eller känslor är att vädja till logiska felslut. Ändå är detta den grundläggande metod som de flesta akademiska filosofer använder sig av idag.

I höstas läste jag en kurs som handlade om moraliskt ansvar. Det var en ganska ointressant kurs. Det var rätt mycket slöseri med min tid om jag ska vara ärlig. (Under andra omständigheter hade kursen kanske varit mer intressant. Men nu var omständigheterna som de var.) Låt mig förklara varför genom att dela med mig av mina observationer.

Jag tyckte att det var ganska svårt att följa med i dessa seminarier. Inte för att innehållet i diskussionen var särskilt komplicerat, utan för att jag inte alls förstod hur de andra deltagarna behandlade materialet. Jag förstod, kort sagt, inte hur de tänkte.

Hur tänkte jag? När jag läste artiklarna inför seminarierna ställde jag mig två frågor: 1. Vad betyder detta? 2. Är det sant?

Ibland kunde det vara riktigt svårt att förstå vad det var de pratade om. Det beror på att akademiska filosofer är ganska dåliga på att skriva. Deras metod går ut på att totalt bombadera ditt medvetande med oväsentligheter och tekniska detaljer. De tror att de gör detta för att vara ”tydliga” men då medvetandet bara kan behålla en viss mängd information åt gången, blir det bara för mycket. Och när det blir för mycket, då blir det bara en obegriplig röra.

Eller också tar de en, två, tre, eller femton olika exempel på någonting och för långa diskussioner om vad de känner inför dessa exempel. Det är deras modus operandi: förvirra genom att prata om konkreter utan hänsyn till principer. Och som om detta inte var illa nog, kan de mer än gärna ägna flera stycken åt att reda ut detaljer i en viss formulering. Och så håller det på i ytterligare 20, 30 eller 40 sidor.

När man har plågat sig igenom 100 sidor av sådant, kan man med en viss förtvivlan slås av att man kunde sammanfatta allting till en eller två sidor. Ibland kunde man till och med sammanfatta det till några stycken. Eller ett par meningar. Detta lämnar en med en känsla av frustration; man känner sig mentalt misshandlad och utnyttjad.

Om man fortfarande bryr sig vid det här laget, då återstår bara att avgöra om det är sant eller falskt. Hur avgjorde jag om något var sant eller falskt? Jag försökte se om det stämde överens med verkligheten och med allt annat som jag vet. För det allra mesta gjorde det inte det. Men även när det stämde överens med verkligheten, gjorde det det sällan ellar aldrig av de skäl som författaren angav. Om jag inte hade förlorat allt intresse dessförinnan hade jag definitivt förlorat det nu. Jag kunde inte bry mig mindre.

Men de andra brydde sig. De pratade så mycket att även när jag försökte säga någonting, var det svårt att få en syl i vädret. De försökte aldrig avgöra om idéerna i fråga var sanna eller falska. I varje fall inte i någon rationell mening. Jag upptäckte att det var vad de höll på med, eftersom de frågade sig aldrig explicit eller ens implicit: ”Är detta sant?”

Vad pratade de om istället? I grunden kunde jag bara urskilja två typer av frågor: 1. Hur förhåller sig detta nonsens till annat nonsens? 2. Hur förhåller det sig detta nonsens till mina känslor? De säger naturligtvis inte känslor. De säger ”intuitioner”, men det är samma sak. Om en idé svarar väl med våra känslor, då är den förmodligen sann. Såvida man inte känner annorlunda nästa dag. Detta är en ”metod” jag inte är särskilt van vid.

Att jag inte bara inbillade mig verifierades på en rast då jag pratade med en av deltagarna på seminarierna. Jag påpekade att jag nog inte läser dessa texter på samma sätt som alla andra. Jag påpekade att jag framför allt vill avgöra om teorierna är sanna eller falska. Han tittade på mig som om jag kom från en annan planet. Något förbluffad sade han: ”Men det är ju det som är så svårt!” Och tillade: ”Det är därför vi förlitar oss på våra inuitioner!”

Jag sade att jag inte använder mig av mina ”intuitioner” eller känslor. Jag förklarade att inom alla andra vetenskaper skulle man aldrig acceptera känslor som ett argument eller bevis för eller emot någonting. Varför ska det då vara annorlunda inom filosofin? Jag fick inget svar här. Ingen motivering. Bara en tom, förvånad blick. Jag förklarade sedan att när jag försöker avgöra om någonting är sant eller falskt, då försöker jag göra det genom att se om det stämmer överens med verkligheten eller inte. Han förstod, till synes, absolut ingenting. Han bara frågade: ”Vad menar du? Vadå ‘stämmer överens med verkligheten’?”

En normal människa, som inte vet vad man kan förvänta sig från irrationella och förvirrade akademiker, skulle förmodligen bli totalt paralyserade av frågan. Inte för att den är hopplös att svara på, utan för att man aldrig skulle kunna tro att någon skulle kunna vara förmögen att ställa en så korkad fråga.

Sedan kom ytterligare en fråga: ”Kan du ge ett exempel?” Man skulle kunna tro att en filosof vet vad det innebär att sätta en idé i relation till verkligheten. Men då måste man komma ihåg att detta inte är en del av deras metod. Jag svarade så här: ”Låt oss säga att ett argument vilar på premissen att fri vilja inte existerar. I så fall vet jag att resonemanget är falskt, eftersom vi vet ju trots allt att fri vilja existerar. Hur? Genom direkt observation; genom introspektion”. När jag sade detta, då såg det ut som att personen inte visste var han skulle ta vägen.

(Jag kan inte låta bli att nämna att samma person utvecklade senare innebörden av sin egen ”metod”. Han förklarade att han medvetet använde sig av vad han kallade för en popperiansk ”crash and burn”-metod. Den går helt enkelt ut på att man bara häver ur sig det första man kommer på och sedan ser vad som händer. Hur grundlöst, godtyckligt, obegripligt, osammanhängande det än är. Sedan låter han de övrigas intuitioner få ta över diskussionen.)

Nu kanske någon undrar: ”Blev inte du förvånad över de konstiga svar du fick?” Nej. Varför? Därför att detta är långt ifrån första gången jag har varit med i samma diskussion. Det är inte första gången som jag ifrågasätter hur känslor eller ”intuitioner” kan utgöra bevis eller argument. Om man läser vad akademiska filosofer skriver i sina uppsatser eller doktorsavhandlingar, ser man om och om igen en vädjan till ”intuitioner”. Ibland säger de, uttryckligen, att de hoppas att läsaren delar samma ”intuitioner”. Detta är tydligen en vanlig och accepterad praxis.

Man skulle kunna tro att detta är en fröjd. Att bara häva ur sig vad som helst och i tid och otid hänvisa till ”intuitioner”. Lägg därtill det faktum att argumentationen är ömsom konkretbunden, ömsom extremt rationalistisk. Men det är ingen fröjd. För jag varken kan eller vill försöka emulera dessa metoder. Jag kan inte stå för det. Ändå verkar det som att detta är vad man måste göra för att skriva en uppskattad uppsats. Det är en smärtsam insikt.

Följaktligen har jag på sistone känt mig mer och mer desillusionerad över den akademiska filosofins tillstånd. De som undrar varför vet nu varför: det beror på vad som idag passerar som ”filosofi” och ”tänkande”. Med anledning av detta låter jag David Hume få sista ordet:

I dine, I play a game of backgammon, I converse, and am merry with my friends; and when after three or four hours’ amusement, I would return to these speculations, they appear so cold, and strained, and ridiculous, that I cannot find in my heart to enter into them any farther.

Obamas katastrofala inledning

I sitt invigningstal sade Obama: ”To the Muslim world, we seek a new way forward, based on mutual interest and mutual respect”. Vad är det för ”ömsesidiga intressen” som Obama pratar om? Om det finns några sådana ”ömsesidiga intressen”, varför kände sig Obama då tvungen att vädja just till den muslimska världen? Varför kände han sig inte tvungen att vädja till Europa? Japan? Argentina? Därför att alla vet att den muslimska världen sedan länge för ett krig mot USA, av religiösa skäl. Detta gör Obamas uttalande till en enda gigantisk fantasi; det finns inga ”ömsesidiga intressen” och ingen grund för ”ömsesidig respekt”.

Obama är uppriktig. Den allra första tvsända intervjun Obama gjorde från vita huset gjorde han med en utländsk nyhetskanal, tvkanalen Al Arabyia. Rövslickeriet lät sig inte vänta. New York Times:

In the interview, which was taped on Monday night and broadcast throughout the Muslim world on Tuesday, Mr. Obama said it was his job “to communicate to the Muslim world that the Americans are not your enemy.”

He added that “we sometimes make mistakes,” but said that America was not born as a colonial power and that he hoped for a restoration of “the same respect and partnership that America had with the Muslim world as recently as 20 or 30 years ago.”

Om Obama menar vad han säger, då måste det sägas att det var just denna kristna ”respekt” som uppmuntrade islamisterna till att genomföra den ena terrorattacken efter den andra mot USA, den ena värre än den andra.

Faktum är att det är 30 år sedan Iran genomförde sin första krigshandling mot USA. För snart 30 år sedan tog de över den amerikanska ambassaden och sedan höll ett femtiotal amerikaner gisslan i 444 dagar. Det är mer än 25 år sedan Iransponsrade terrorister sprängde ihjäl 240 amerikanska soldater i Libanon. Det är 20 år sedan Irans överstepräst, Ayatollah Khomeini, försökte avskaffa yttrandefriheten över hela världen genom att lägga en Fatwa på Salman Rushdie och alla som var involverade i publiceringen, distributionen och översättningen av hans bok, Satansverserna. Bokbutiker i USA attackerades med brandbomber. Utgivare och översättare attackerades och mördades. Salman Rushdie tvingades leva under jorden.

Obama är inte bara ofattbar historielös och naiv. Han är något mycket, mycket värre. Han är pragmatiker.

Den muslimska världen vet att detta är rövslickeri:

“It’s different from what we’ve seen in forever,” said Jamil Mroue, a Lebanese journalist and publisher. “This is his first official interview, and it’s addressed to Al Arabiya? It’s a logical extension of his inauguration speech, but it’s unprecedented.”

There was also, however, a reluctance to judge Mr. Obama on his words alone. “Let’s see your promise, American president, for an independent Palestinian state,” said a commenter on Al Arabiya’s Web site, identified only as Alsomary. “And let’s see your promise for peace with the world, and especially the Islamic world. Then for sure we will learn to love America through your actions.”

Vem vet vad Obama kommer att göra för att bevisa att USA i sann kristen anda älskar sin fiende? Kommer han att tvinga Israel till fler förhandlingar med de islamiska terroristerna? Kommer han att tvinga dem till fler eftergifter? Kommer han att fortsätta Bushadministrationens skandalösa förhandlingar med Iran? Att döma av intervjun pekar mycket på detta. ”[H]e said that it was important to be willing to talk to the Iranians, both to express differences and explore ‘where there are potential avenues for progress.'” Om konflikten mellan Israel och ”Palestina”:

I [Obama] do believe that the moment is ripe for both sides to realize that the path that they are on is not going to result in prosperity and security for their people. And that, instead, it’s time to return to the negotiating table … I also believe that there are Israelis who recognize that it is important to achieve peace … They will be willing to make sacrifices if the time is appropriate and if there is serious partnership on the other side.

Så här har praktiskt taget alla amerikanska presidenter sagt sedan decennier tillbaka och det enda det har mynnat ut i är krav på att Israel ska visa ”besinning” varje gång de försvarar sig eller att de ska sätta sig ned och ”förhandla” med sina mördare.

Obamaadministrationen började med andra ord precis som man kunde förvänta sig: katastrofalt.

Tvånget kan inte isoleras

I New York Times finns det en artikel om relationen mellan demokrati och vetenskap. Författarens resonemang om likheterna mellan demokrati och vetenskap kan man diskutera. Men artikeln bjuder ändå på en mycket viktig observation från Kina. Författaren Dennis Overbye skriver:

Science and democracy have been the watchwords of Chinese political aspirations for more than a century. When the Communist Party took power it sought to appropriate at least the scientific side of the equation…

Dr. Fang got in trouble initially because he favored the Big Bang, but that was against Marxist orthodoxy that the universe was infinitely unfolding. Marxism, it might be remembered, was once promoted as a scientific theory, but some subjects were off-limits.

But once you can’t talk about one subject, the origin of the universe, for example, sooner or later other subjects are going to be off-limits, like global warming, birth control and abortion, or evolution, the subject of yet another dustup in Texas last week.

Det finns två mycket viktiga poänger här. Den första är betydelsen av principer. När principen är att staten kan förbjuda en form av vetenskap finns det inget som stoppar staten från att förbjuda all annnan vetenskap. Detta är en viktig poäng och ett bra argument mot att låta staten ta över och politisera vetenskapen. Men en mycket viktigare poäng här är att all kunskap faktiskt är en integrerad helhet.

Förbjuder man människor från att tänka på en sak, kommer det i längden att förbjuda dem från att tänka på en massa andra saker som vid en första anblick inte tycks ha något med saken att göra. Men det har med saken att göra. Allt hänger faktiskt ihop. Världen är sammanhängande helhet. Vad skulle, för att ta ett skrämmande exempel, hända om evolutionsteorin kriminaliserades? Vid en första anblick verkar det som att det enda som skulle påverkas av detta beslut är skolornas läroplan. Men i längden skulle detta, som ett minimum, innebära slutet för praktiskt taget all utveckling av moderna läkemedel. Det finns säkert många fler saker som skulle påverkas av detta, men som vi just nu inte kan se framför oss, eftersom vi inte tänker på hur det faktiskt hänger på evolutionsteorin.

Det faktum att vår kunskap är en integrerad helhet och att essensen av tänkandet är att integrera, är också en förklaring till att tvång stoppar till slut sätter stopp för allt tänkande. Det finns nämligen inget sätt man kan ”isolera” ett förbud mot en viss sorts tänkande, utan att det också påverkar allt annat tänkande. Tänkande och tvång är verkligen varandras motsatser. Vilket betyder att stat och vetenskap är varandras motsatser. Vilket betyder att en politiserad vetenskap är, i längden, en motsägelse.

Och nu lite reklam

Som en del av er kanske redan vet, är jag med i ett band som heter The Fallen Empires. Förra året jobbade vi större delen av sommaren med att spela in en skiva. Sedan slutet av förra året kan man numera köpa ett exemplar av vår skiva. Den heter ”As Of Yet” och vi är mycket stolta över den. Så besök vår hemsida: www.TheFallenEmpires.com och lyssna lite på skivan.

Om ni tycker om vad ni hör och ni vill hjälpa ett band på traven, då kan och bör ni köpa ett exemplar. Hur? Skicka ett e-mail antingen till mig: carl.svanberg@gmail.com eller också till thefallenempires@gmail.com, med ert namn och adress. Sedan skickar jag en kopia hem till er, i utbyte mot 100 kr + frakt. Om ni väljer att skicka ert e-mail till bandets officiella e-mailadress, se då gärna till att använda ”As Of Yet” som rubrik. Då blir det lättare att hålla reda på alla e-mail.

Att integrera

Att integrera: Själviskhet och ärlighet. Deadline: Fredag. Försök hålla er inom 500 ord. Hjälpmedel: Definition av ”ärlighet” i OPAR sida 267.

Om ni tycker att den är för enkel, har ni ett alternativ här: Objektivitet och kapitalism. Försök hålla er inom 1000 ord.

Om ni tvunget vill kan ni försöka er på båda.

Objektivitet och integritet

Principerna som skulle integreras var objektivitet och integritet. Jag har fått in följande bidrag.

Tomas:

Om ens tänkande ska ha integritet dvs man ska kunna vara stolt över sitt tänkande så måste det överensstämma med verkligheten, dvs vara objektivt.

FH:

Objektivitet är primärt ett epistemologiskt begrepp och att vara objektiv är att rätta sig efter verkligheten. Alltså att man inser att existensen har primat och att medvetandets innehåll måste rätta sig efter vad man varseblir och inte tvärt om.

Integritet är att _handla_ på basis av fakta, dvs med människans liv som standard.

Integritet är således för ens handlande vad objektivitet är för tänkande.

McVicar:

Integritet förknippar jag med dels självrespekt och dels att vara konsekvent. För att upprätthålla sin självrespekt och vara konsekvent, förutsätts att man inte ljuger för sig själv. Alltså uppriktighet; sanning; (strävan efter, och finnandet av) objektivitet.

hajjen:

Saxat från svenska wikipedia om (intellektuell) integritet: “när tankar och slutledningar hos en enskild person eller grupp är så logiskt sammanhängande och motsägelsefria att individen eller gruppen ifråga känner mod att stå för dem och följa dessa oavsett vilka logiska konsekvenser inom tankesystemet de än leder till”.

Om objektivitet handlar om att uppfatta världen som den är, som en helhet utan motsägelser, så kan man inte ha integritet utan att samtidigt vara objektiv. För tankar och slutledningar handlar ju alltid om något konkret, verklighetsbundet. Och om ens tankar/slutledningar inte är logisk sammanhängande så kommer man förmodligen att känna en osäkerhet var gång man ställs inför en situation där man ges möjlighet att försvara dessa/agera i enlighet med dessa, och därför inte våga stå för dem/agera i enlighet med dem. Och väljer man att göra det trots brist på logik så kommer man snart stöta på problem, i form av att verkligheten skriver en på näsan. Kände man sig inte osäker innan så kommer man definitivt att göra det då. Så objektivitet är en förutsättning för att kunna våga ha integritet.

Och en person som medvetet inte förhåller sig objektivt till verkligheten har ju svårt att stå för något konkret, för vad ska han stå för om världen enligt honom är obegriplig och osammanhängande?

Per-Olof Samuelsson:

Integritet betyder att följa sina egna övertygelser. Men förutsättningen för att göra det är att man har fasta och välgrundade övertygelser (övertygelser som inte är fasta och välgrundade är svåra, eller rentav omöjliga, att följa).

Men hur skaffar man sig välgrundade övertygelser? Genom att iaktta verkligheten. Att rätta sig efter verkligheten är objektivitetens essens.

Och mitt eget:

Integritet handlar, enligt objektivismen, om att vara lojal mot rationella principer. Objektivitet handlar, i korthet, om att knyta dina principer till verkligheten; det är vad som gör dina principer rationella. Du kan bara lojal mot objektiva, rationella principer. Du kan inte vara lojal mot irrationella, icke-objektiva principer. Objektivitet är alltså en förutsättning för (rationell) integritet. (Men man kan också se det som att objektivitet handlar om att vara lojal mot verklighetens fakta. Objektivitet kräver således integritet; att vi är lojala mot principen om objektivitet. Vi kan inte vara objektiva om vi kompromissar och är icke-objektiva i tid och otid.)

Jag vill först tacka alla som deltog. Det är roligt att fler än jag tyckte detta kunde vara en kul idé och jag hoppas att ni vill göra detta igen, för jag tänker i slutet av denna post föreslå nästa veckas integration. Jag vill dock börja med att kort kommentera förslagen som har kommit in.

Jag anser att längden på alla bidrag är lagom. Man måste inte skriva en lång uppsats för att redogöra förhållandet mellan två principer. Så till nästa gång hoppas jag att de som avstod från att kommentera eftersom de kanske fick för sig att en lång uppsats var nödvändig, inte ska behöva känna någon sådan press.

Vad gäller sjävla innehållet är jag ganska nöjd med min egen formulering. Men om jag ska påpeka någonting som jag tycker är lite dåligt i min egen formulering, så är det att jag kanske inte är tillräckligt klar på att integritet faktiskt handlar om att handla i enlighet med sina övertygelser. Vem som helst kan dogmatiskt tro på vad som helst, men det är faktiskt först när man försöker handla i enlighet med sina övertygelser som man försöker uppvisa någon form av integritet.

Jag tycker nog att Per-Olofs formulering är åtminstone i två avseenden bättre än min egen, eftersom han lyckades integrera med ännu färre ord. Att vara sparsam med orden ser jag generellt som en bra sak. Men sedan säger han också, explicit, att det handlar om att följa sina övertygelser. Därmed antyder han att integritet handlar om mer än att bara benhårt vara lojal mot sina övertygelser.

I ett annat avseende kan det vara en brist med att formulera sig sparsamt och det har att göra med vem det är du talar med. Jag och Per-Olof förstår varandra alldeles utmärkt, men därmed inte sagt att det är helt klart hur allt detta hänger ihop med varandra för alla andra. Hur klart och tydligt något är beror också på vem man pratar med. Därför måste jag säga att ”hajjen”, som orkade skriva en lite längre och lite mer detaljerad utläggning, gjorde ett, i detta avseende, väldigt bra jobb!

Det enda som var lite olämpligt var hans definition av integritet, som han hämtade från Wikipedia. Framför allt var det denna mening som var lite irriterande: ”och följa dessa [principer] oavsett vilka logiska konsekvenser inom tankesystemet de än leder till”. Denna formulering antyder att integritet ibland kan ha orimliga konsekvenser. Nu håller jag inte detta emot ”hajjen”. Faktum är att genom att förklara relationen mellan objektivitet och integration visade han faktiskt, via implikation, att dessa eventuellt orimliga konsekvenser bara följer om man söker vara lojal mot en irrationell princip eller övertygelse. ”Hajjen” förklarade till och med, via implikation, att om man försöker vara ”modig” och följa sina irrationella principer och övertygelser, då kommer det inte att fungera och man kommer inte längre våga stå för sina principer. Man kommer att känna sig tvungen att kompromissa bort dem.

Med anledning av detta vill jag säga att det är OK att ni använder er av Ayn Rands definitioner. Och ni kan hitta en hel del av dem via www.AynRandLexicon.com. Det räknas inte som ”fusk”.

Nu vill jag kommentera Tomas som skrev: ”Om ens tänkande ska ha integritet dvs man ska kunna vara stolt över sitt tänkande så måste det överensstämma med verkligheten, dvs vara objektivt”. När jag läste detta blev jag först ganska förvirrad. Varför? Därför att det verkar som att du definierar integritet som ”att vara stolt över sitt tänkande”. Är det meningen? Eller är det bara jag som blev förvirrad här? Eftersom jag inte skulle definiera integritet på detta vis, blev denna integration lite oklar för mig.

Men det finns inte desto mindre ett samband mellan stolthet, integritet och objektivitet. Men hur detta samband ser ut är inte riktigt klart för mig i det du skriver. Om jag skulle försöka klargöra det (för mig själv), skulle jag säga något i stil med följande: Om integritet handlar om att vara lojal mot rationella principer, dvs principer som är baserade på verklighetens fakta, då kommer du att handla i enlighet med dina rationella övertygelser och principer, och det kommer, allt annat lika, att ge dig långsiktig framgång. Detta kan och kommer, allt annat lika, också att göra dig stolt över dig själv och stolt över din förmåga att tänka. (Och vice versa: Om du försöker vara lojal mot irrationella principer, då kommer du på lång sikt att sluta upp i en ganska hopplös situation, och då kommer du varken att vara stolt över dig själv eller ditt tänkande som ju förde dig dit du är.) Om detta var vad du försökte säga, då har du faktiskt lyckats förenat integritet med stolthet och du har också indikerat att detta är bara möjligt om du är objektiv. Men om detta var vad du försökte säga, då var det alldeles för kondenserat för min del.

Nu över till FH:”[A]tt vara objektiv är att rätta sig efter verkligheten … Integritet är att _handla_ på basis av fakta, dvs med människans liv som standard. Integritet är således för ens handlande vad objektivitet är för tänkande”. Jag anser att detta är för en objektivistisk publik ett alldeles utmärkt svar. Kort och koncist. Om jag skulle vara petig och ändra någonting, då skulle jag bara lägga till att integritet handlar om att följa principer och övertygelser, som är baserad på fakta. Det är sant att integritet i praktiken betyder att man handlar i enlighet med fakta, eftersom sanna, rationella principer identifierar mycket riktigt fakta. Men det är inte detsamma som definitionen av integritet och kan därför missförstås i onödan. Trots denna detalj, gillar jag hur du knöt ihop allt i slutet: ”Integritet är således för ens handlande vad objektivitet är för tänkande”. Bra!

Och sist, men inte minst, McVicars trubbiga men uppriktiga bidrag: ”Integritet förknippar jag med dels självrespekt och dels att vara konsekvent. För att upprätthålla sin självrespekt och vara konsekvent, förutsätts att man inte ljuger för sig själv. Alltså uppriktighet; sanning; (strävan efter, och finnandet av) objektivitet”. (Här vill jag nämna att McVicar ville att jag skulle redigera hans svar, men jag blev faktiskt inte helt klok på hans instruktioner. Tyvärr.) Det är sant att det finns ett samband mellan allt du nämner: integritet, självrespekt, konsekvens och objektivitet. Du säger att man kan inte ha någon självrespekt om man ljuger för sig själv. Det är sant. Och det är också sant att alternativet till att ljuga för sig själv, och alla andra, är att hålla sig till sanningen. Dvs att se verkligheten för vad den är. Dvs att vara objektiv.

Det är bra att du, vare sig du tänkte på det eller inte, precis som Tomas lyckades se att självrespekt också hänger på objektivitet. Du lyckades alltså integrera en ytterligare faktor, även om det inte var en del av uppgiften. Så här långt förenar du allting och så här långt är din integration också riktig. Men det finns ett problem med din formulering.

Det är oklart vad du menar med ”konsekvent”. Konsekvent på vilket sätt? Om du bara hade klargjort detta, då hade ditt svar blivit betydligt mindre ”trubbigt”. Du begick alltså samma misstag som jag. Du förklarar inte att integritet handlar om att handla konsekvent i enlighet med sina principer. Dvs att vara konsekvent i ord och handling. Dvs att leva som man lär. Om man lever som man lär och det man lär är rationella idéer, dvs idéer baserade på verkligheten, då kan man faktiskt leva som man lär. Om man gör detta, då slipper man ljuga för sig själv, man slipper hyckla, och man kommer att vara framgångsrik i livet. Allt detta leder till självrespekt. Så jag tycker att även om ditt svar var trubbigt, var du ändå ganska nära. ”Pretty good!”

Jag hoppas ni får ut någonting av dessa kommentarer. Om någon tycker att de har blivit orättvist behandlade, får ni säga ifrån och förklara varför. Om ni har några kommentarer i största allmänhet, är det också fritt fram.

Jag vill avslutningsvis ge ett generellt tips till nästa gång. I den mån ett svar brister så kan det vara tecken på att det hela inte är helt klart för en själv. Men det kan också bara vara ett tecken på att man inte tänker på läsaren. Detta är mycket lätt hänt. Och då slutar det med att andra inte förstår vad det är man ville säga, utan måste gissa. För att undvika detta bör medvetet fråga er själva innan ni postar era förslag: ”Om jag inte var i närheten och kunde förklara mig, skulle de ändå förstå vad jag försöker säga?” För att uppnå en högre grad av objektivitet i er kommunikation, gäller det att ni faktiskt skriver ned det ni har i ert huvud på pappret. Låt er text försöka tala för sig själv.

Nästa veckas integrationspar kommer jag att publicera i ett separat inlägg på måndag.