Förödande formuleringar

Jag såg alldeles nyss på SVT Agenda. De lät Göran Rosenberg, Katrine Kielos och Johan Norberg kommentera finanskrisen. Att Rosenberg och Kielos kom med bisarra kommentarer kom inte som en chock direkt. Den som istället fick mig att reagera var Johan Norbergs insats. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Kanske borde jag veta bättre, men jag blev faktiskt besviken.

Norbergs ”svar” började med att påpeka att finansmarknaden alltid drabbas av kriser. Varför? Därför att finns en irrationell flockmentalitet. Det finns, beroende på den exakta kontexten, ett litet korn av sanning i detta. Men det är en i sammanhanget mycket trivial poäng och om man inte har tid att förklara exakt vad man menar med detta, då borde man inte säga detta alls. Så istället för att ge allmänheten ett argument för den fria marknaden, gav Norberg intrycket av att marknaden faktiskt är irrationell. Hur ska detta göra någon det allra minsta övertygad om att en fri marknad är en bra idé?

Att marknaden beter sig ”irrationellt” beror ju framför allt på att staten tvingar eller rentav uppmuntrar människor till att bete sig irrationellt: låna ut pengar som de inte har, låna ut till människor som inte kan betala tillbaka lånen, köpa upp dåliga lån, subventionera allt detta med en lågräntepolitik och statliga garantier, etc. Det finns oärliga, irrationella affärsmän som mer än gärna försöker utnyttja dessa statliga program till sin egen kortsiktiga fördel. Men det säger sig själv att om det inte vore för dessa statliga program, skulle dessa affärsmän aldrig haft en chans att vara så här irrationella och kortsiktiga på skattebetalarnas bekostnad.

Under resten av programmet blev det, tyvärr, bara värre. När Kielos sade att finansmarknaden har misslyckats med att allokera risker rätt, då nickade Norberg instämmande. Varför? Jag vet inte. Norberg påpekade visserligen statens roll, men antydde genom sina formuleringar att statens roll inte var helt avgörande, utan endast bidragande. Norberg sade: ”De [politikerna, riksbankschefer och myndigheter] hjälpte till att blåsa upp bubblan lika mycket [som marknaden], ja ännu mer [än marknaden] genom att pressa ned räntor, genom att pumpa ut subventioner, till folk som inte var kreditvärdiga i bostadssektorn, och liknande”.

Vad Norberg borde ha sagt är att den grundläggande orsaken till finanskrisen är den omfattande statliga inblandningen i ekonomin. Han borde och kunde ha gjort det alldeles glasklart att vi inte har någon fri marknad, att vi har en reglerad marknad, och att krisen är orsakad av regleringarna. Detta är den absolut viktigaste poängen som man bör göra idag, vid varje tillfälle man får. Men på grund av hur han valde att formulera sig blev svaret, för att parafrasera Ronald Reagan, något i stil med: ”The government is not the solution to our problem … Period”. Istället för ett passionerat och kompromisslöst försvar för kapitalismen fick vi en pragmatisk, ”middle of the road”-utläggning som knappast lär övertyga någon.

Vilka slutsatser kommer folk att dra av detta? I den mån folk uppfattar Norberg som representativ för kapitalismens vänner, kommer folk att tro att de har blivit ödmjuka pragmatiker som har inga riktiga svar krisen annat än att beklaga att statens byråkrater trots allt bara är människor som kan fela lika mycket som marknadens aktörer, varför de inte borde tillåtas ta över ekonomin helt och hållet. Med andra ord kommer man att ge folk rätt att tro att lösningen inte är en fri marknad, utan endast en modifiering av dagens blandekonomi.

Varför sade Norberg vad han sade? Jag vet inte. Menade han det? Jag vet inte. Kanske, kanske inte. Under premissen att det ”bara” var fråga om mycket olyckliga formuleringar, var det ändå förödande formuleringar. Detta var inget annat än ett rent retoriskt självmål – och det var mycket smärtsamt att se.

3 reaktioner på ”Förödande formuleringar

  1. Jag såg bara en snutt av det här programmet (eftersom jag bara satt och zappade efter att ha sett dagens verkliga begivenhet, nämligen att Barçelona lyckades spöa Villareal på bortaplan och därmed drygade ut ledningen i La Liga ;-)), och jag hann bara bli arg över att Rosenberg och Kielos stod och hasplade ur sig de sedvanliga lögnerna. Jag tyckte nog Johan Norberg gjorde vad han kunde, givet den begränsade programtiden.

    Men OK: Vi vet att Johan Norberg inte är helt perfekt.

    Stefan Karlsson kanske skulle ha gjort bättre ifrån sig…

  2. Jag tyckte inte att Norberg gjorde så dåligt ifrån sig på det stora hela i och med att han trots allt nämnde lågräntepolitikens skuld och senare också fick fram den effektiva retoriska frågan om varför man ska ge mer makt till de reglerare som hittills gjort så dåligt ifrån sig. Och trots allt var han i ”numerärt underläge” då han ensam debatterade mot socialisterna Rosenberg och Kielos och en programledare som sympatiserade med de senare.

    Men helt klart så kunde han ha gjort mycket bättre ifrån sig. Ett G, men inte ett VG, skulle jag ge hans insats.

    Helt klart så borde han i samband med diskussionen om irrationalitet ha nämnt hur även om det skulle kunna uppstå på en helt fri marknad så är det statliga interventioner som gör att det skapar riktigt farliga resultat då dessa subventionerar och skyddar de irrationella aktörerna. Och på motsvarande sätt missade han ett tillfälle när Rosenberg sa att eftersom vi har en kris måste det vara något fel på systemet. Då borde han ha sagt något i stil med ”visst, men systemfelet ligger i att det finns centralbanker som manipulerar räntor och gynnar de finansinstitutioner som gör dåligt ifrån sig”. Och på motsvarande sätt så borde han ha konfronterat Rosenberg när denne hävdade att krisen visade behovet av statliga regleringar med frågan ”varför skulle det visa det med tanke på att vi hade betydande statliga regleringar när krisen uppstod”.

    Och han gjorde helt fel när han höll med Katrine Kielos när hon försökte skylla krisen på Bushs skattesänkningar. De hade verkligen ingen roll i fastighetsbubblan, utan bidrog tvärtom till att stimulera annan form av ekonomisk verksamhet, vilket minskade felalokeringen av resurser till fastighetssektorn.

  3. ”Ett G, men inte ett VG.”

    Håller med om den betygssättningen. Och så ska man ju ha klart för sig att det är väldigt lite man hinner med att säga i ett sådant här debattprogram.

    Själv skulle jag ha drabbats av tunghäfta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s