God egoistisk jul!

Idag fick jag en ny fin morgonrock, ett presentkort på 4Sound och lite pengar. Mycket angenämt! :-D

Annonser

Lite perspektiv

Vem har kunnat missa Bernard Madoff gigantiska bedrägeri? Sådana som Madoff hör inte hemma på en fri, oreglerad marknad, de hör hemma i fängelset och förhoppningsvis är det där han kommer att hamna.

Usla människor som Madoff har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Den enda lösningen är rättvisa: gör ditt bästa för att rationellt döma andra människor och behandla dem därefter. Ibland betyder det att vi måste ringa polisen.

Lösningen är emellertid inte att, som många vill göra just nu, moraliskt fördöma ”den fria marknaden” och kräva mer regleringar. Det vore höjden av orättvisa. Varför ska alla andra oskyldiga affärsmän straffas för vad en bedragare gjorde sig skyldig till? Den nuvarande krisen lär oss att orättvisa av detta slag inte lönar sig: det var ju regleringarna som ledde oss till den ekonomiska krisen.

För att få perspektiv på saker och ting vill jag citera en artikel av Charles Murray. Murray redogör för ett bedrägeri som får Madoffs att framstå som en droppe i havet. Detta bedrägeri involverar över 150 miljoner amerikaner. Bedrägeriet han talar om är Social Security:

Most Americans believe that Social Security’s annual surpluses accumulate in a trust fund that will be used to meet future costs. Although the Board of Trustees reported that these assets reached $2.2 trillion in 2008, the trust fund does not represent forward funding.

Any surplus from Social Security flows into the Treasury, which uses the money to finance other spending or reduce borrowing. In exchange, Social Security receives special issue government securities that are nonmarketable promissory notes backed by nothing of tangible value—i.e., “IOU nothings.”

When it comes time to use the trust fund to pay benefits starting in 2016, Social Security will present its “IOU nothings” for payment, and the Treasury will have to raise the money through higher taxes or borrowing.

Jag citerar också ekonomen Thomas Sowell som för några år sedan skrev:

Social Security has been a pyramid scheme from the beginning. Those who paid in first received money from those who paid in second — and so on, generation after generation. This was great so long as the small generation when Social Security began was being supported by larger generations resulting from the baby boom.

But, like all pyramid schemes, the whole thing is in big trouble once the pyramid stops growing. When the baby boomers retire, that will be the moment of truth — or of more artful lies. Just like Enron.

Det finns en väsentlig skillnad på detta bedrägeri och det som Madoff gjorde sig skyldig till: Madoff hade ingen möjlighet att tvinga in så här många i detta statliga pyramidspel. Den makten har däremot staten. Staten tvingar ju miljontals amerikaner att betala skatt för att finansiera detta program. Det är ju därför detta bedrägeri är så mycket större och skadligare än Madoffs.

Staten borde endast ägna sig åt att skydda våra fri- och rättigheter, genom att koncentrera sig på att gå efter sådana som Madoff – inte försöka konkurrera med honom. I en sådan konkurrens har privatpersoner ingen chans. Madoff är inget jämfört med Social Security och Ted Bundy är inget jämfört med Josef Stalin. Potentiellt sett är alltså staten ett betydligt större hot mot individens liv och frihet än enskilda skurkar som Madoff.

Så medan sådana bedragare som Madoff inte utgör ett argument för att reglera marknaden eller inskränka individens frihet, utgör däremot statliga bedrägerier som Social Security, i allra högsta grad ett argument för att verka för regleringar som kraftigt tyglar statens befogenheter. Det handlar om att begränsa staten till den enda moraliska uppgiften: att skydda individens rättigheter; rätten till liv, frihet och egendom.

”The Menace of Pragmatism: How Aversion to Principle Is Destroying America”

Tara Smiths föreläsning ”The Menace of Pragmatism: How Aversion to Principle Is Destroying America” finns nu tillgänglig på Ayn Rand-institutets hemsida. Jag rekommenderar alla att lyssna på denna föreläsning. Den förklarar vad pragmatism är, varför det är irrationellt och opraktiskt, varför det är farligt och vad man kan göra för att bekämpa den.

Tusentals nya regleringar

Competitive Enterprise Institute skriver i sin årliga rapport Ten Thousand Commandments:

• An extrapolation from an estimate of the federal regulatory enterprise by economist Mark Crain shows that regulatory compliance costs hit an estimated $1.157 trillion in 2007.

• Given that 2007 government spending stood at $2.73 trillion, the hidden tax of regulation now approaches half the level of federal spending itself.

• Regulation costs more than seven times the $163 billion budget deficit.

• Regulatory costs nearly match 2005 corporate pretax profits of $1.3 trillion.

• Regulatory costs also rival estimated 2007 individual income taxes of $1.17 trillion.

• Regulatory costs dwarf corporate income taxes of $342 billion.

• Regulatory costs of $1.16 trillion absorb 8.5 percent of U.S. gross domestic product (GDP), which was $13.67 trillion in 2006.

Detta är ju illa nog. Men hur många kände till följande fakta? ”Thee annual outflow of nearly 4,000 final rules has meant well over 51,000 final rules since 1995—that is, since the Republican takeover and the recent Democratic recapture of Congress.”

Tänk på detta nästa gång du hör folk börjar pratar om ”avregleringar” eller den ”fria marknaden” i USA.

Förödande formuleringar

Jag såg alldeles nyss på SVT Agenda. De lät Göran Rosenberg, Katrine Kielos och Johan Norberg kommentera finanskrisen. Att Rosenberg och Kielos kom med bisarra kommentarer kom inte som en chock direkt. Den som istället fick mig att reagera var Johan Norbergs insats. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Kanske borde jag veta bättre, men jag blev faktiskt besviken.

Norbergs ”svar” började med att påpeka att finansmarknaden alltid drabbas av kriser. Varför? Därför att finns en irrationell flockmentalitet. Det finns, beroende på den exakta kontexten, ett litet korn av sanning i detta. Men det är en i sammanhanget mycket trivial poäng och om man inte har tid att förklara exakt vad man menar med detta, då borde man inte säga detta alls. Så istället för att ge allmänheten ett argument för den fria marknaden, gav Norberg intrycket av att marknaden faktiskt är irrationell. Hur ska detta göra någon det allra minsta övertygad om att en fri marknad är en bra idé?

Att marknaden beter sig ”irrationellt” beror ju framför allt på att staten tvingar eller rentav uppmuntrar människor till att bete sig irrationellt: låna ut pengar som de inte har, låna ut till människor som inte kan betala tillbaka lånen, köpa upp dåliga lån, subventionera allt detta med en lågräntepolitik och statliga garantier, etc. Det finns oärliga, irrationella affärsmän som mer än gärna försöker utnyttja dessa statliga program till sin egen kortsiktiga fördel. Men det säger sig själv att om det inte vore för dessa statliga program, skulle dessa affärsmän aldrig haft en chans att vara så här irrationella och kortsiktiga på skattebetalarnas bekostnad.

Under resten av programmet blev det, tyvärr, bara värre. När Kielos sade att finansmarknaden har misslyckats med att allokera risker rätt, då nickade Norberg instämmande. Varför? Jag vet inte. Norberg påpekade visserligen statens roll, men antydde genom sina formuleringar att statens roll inte var helt avgörande, utan endast bidragande. Norberg sade: ”De [politikerna, riksbankschefer och myndigheter] hjälpte till att blåsa upp bubblan lika mycket [som marknaden], ja ännu mer [än marknaden] genom att pressa ned räntor, genom att pumpa ut subventioner, till folk som inte var kreditvärdiga i bostadssektorn, och liknande”.

Vad Norberg borde ha sagt är att den grundläggande orsaken till finanskrisen är den omfattande statliga inblandningen i ekonomin. Han borde och kunde ha gjort det alldeles glasklart att vi inte har någon fri marknad, att vi har en reglerad marknad, och att krisen är orsakad av regleringarna. Detta är den absolut viktigaste poängen som man bör göra idag, vid varje tillfälle man får. Men på grund av hur han valde att formulera sig blev svaret, för att parafrasera Ronald Reagan, något i stil med: ”The government is not the solution to our problem … Period”. Istället för ett passionerat och kompromisslöst försvar för kapitalismen fick vi en pragmatisk, ”middle of the road”-utläggning som knappast lär övertyga någon.

Vilka slutsatser kommer folk att dra av detta? I den mån folk uppfattar Norberg som representativ för kapitalismens vänner, kommer folk att tro att de har blivit ödmjuka pragmatiker som har inga riktiga svar krisen annat än att beklaga att statens byråkrater trots allt bara är människor som kan fela lika mycket som marknadens aktörer, varför de inte borde tillåtas ta över ekonomin helt och hållet. Med andra ord kommer man att ge folk rätt att tro att lösningen inte är en fri marknad, utan endast en modifiering av dagens blandekonomi.

Varför sade Norberg vad han sade? Jag vet inte. Menade han det? Jag vet inte. Kanske, kanske inte. Under premissen att det ”bara” var fråga om mycket olyckliga formuleringar, var det ändå förödande formuleringar. Detta var inget annat än ett rent retoriskt självmål – och det var mycket smärtsamt att se.

Skaffa er ett liv

Nyligen läste jag detta:

Government-guaranteed home mortgages, especially when a negligible down payment or no down payment whatever is required, inevitably mean more bad loans than otherwise. They force the general taxpayer to subsidize the bad risks and to defray the losses. They encourage people to “buy” houses that they cannot really afford. They tend eventually to bring about an oversupply of houses as compared with other things. They temporarily overstimulate building, raise the cost of building for everybody (including the buyers of the homes with the guaranteed mortgages), and may mislead the building industry into an eventually costly overexpansion. In brief in the long run they do not increase overall national production but encourage malinvestment.

Man skulle kunna tro att detta skrevs av en pro-kapitalistisk debattör, i det senaste numret av Forbes eller Wall Street Journal. Men det skrevs faktiskt redan 1946 av en mycket prominent förespråkare av den fria marknaden: Henry Hazlitt! Så mycket för att kapitalismens vänner inte varnade för den statligt arrangerade finanskrisen. Så mycket för att kapitalismens vänner inte kunde förutse sviterna av den statligt arrangerade fastighetsbubblan. Så mycket för att kapitalismens vänner skulle vara det minsta överraskade av det vi ser idag.

Ingen förutom de mest verklighetsfrånvända mytomanerna (t ex Göran Rosenberg och Göran Greider), har väl missat hur ekonomen Peter Schiff varnade för finanskrisen? Idag varnar han också för den keynesianska ”stimulans”politik som Obama och världens regeringar föreslår i syfte att möta den ekonomiska krisen som de själva orsakade genom att ”stimulera” fram omfattande lån av det slag som Hazlitt beskriver i citatet ovan.

Vad kommer att hända, om några år, när det visar sig att dessa ”stimulans”paket inte fungerade? Om historien säger oss någonting, då säger den oss att de anti-kapitalistiska mytomanerna kommer att påstå att de pro-kapitalistiska ekonomerna inte ”varnade” oss och att fiaskot av den nya statligt arrangerade krisen, är ett ”bevis” för att den ”fria marknaden” har misslyckats ”ännu en gång”. Precis som de en gång i tiden ignorerade sådana som Peter Schiff, ignorerar de idag sådana som Stefan Karlsson.

Varför lyssnar inte folk på varningarna? Därför att de som borde lyssna vet inte vad de håller på med. Det slutgiltiga beviset för att ingen vet vad de håller på med är den amerikanska centralbankens beslut att sänka sin ränta till 0%. Om orsaken till krisen var att den amerikanska centralbanken ”stimulerade” fram för mycket ohållbara lån, hur ska då detta vara en ”lösning”? Vad man försöker göra är att man försöker släcka en eld med bensin. Och vem som helst förstår att det inte fungerar.

Vad man gör är att man försöker rädda och underhålla en sjuk del av ekonomin, som aldrig hade haft en chans att expandera på detta ohållbara vis på en fri marknad, genom att tvinga den friska delen av ekonomin att offra sig för ”räddnings”- och ”stimulans”paket. Hur finansieras de? Genom skatter eller också genom den omfattande inflation, som den amerikanska centralbanken just nu gör sitt allra yttersta för att producera.

Det finns naturligtvis inget sunt förnuft i detta. Ingen moral heller. Med vilken rätt tvingar man ansvarsfulla att offra sig för de oansvariga? Med samma ”rätt” som alltid tvingar de oskyldiga att lida för de skyldigas skull: ingen alls. Hur kommer de undan med detta? Därför att politiker och tyckare levererar samma ursäkter som de alltid levererar: ”det allmännas bästa”, ”landets bästa”, ”nationens välfärd”, ”du ska älska din nästa”, etc.

Med anledning av alla tillgängliga fakta, börjar jag snart tro att keynesianismen numera måste betraktas som en av nödvändighet oärlig idé. Jag kan inte alls förstå hur någon seriös ekonom, eller tänkande människa överhuvudtaget, kan tro på detta keynesianska vansinne, utan att medvetet blunda för fakta och medvetet överge förnuftet. Bevisen är och har länge varit överväldigande för alla som gjorde ansträngningen att studera dem. Se på Den stora depressionen. Se på 1970-talets stagflation. Se på de senaste 20 åren i Japan. Att obildade, lättimponerade människor gick på Keynes retorik och logiska felslut, för nästan hundra år sedan, är en sak. Men vilken ursäkt har dagens keynesianer som utger sig för att vara ”ekonomer”? Vilken ursäkt har sådana som Paul Krugman?

Det sista världens ekonomier behöver just nu är mer statlig ”stimulans”. Vad världens behöver är frihet från statlig ”stimulans”. Om våra politiker verkligen vill ”göra” någonting för ekonomin, och om det verkligen finns några politiker som har kvar sitt sunda förnuft, då har jag ett råd: lämna ekonomin i fred. ”Stimulera” inget. ”Uppmuntra” inget. ”Rädda” inget. Sluta vara i vägen. Sluta gynna en del grupper på bekostnad av andra. Sluta ”omfördela” pengar. Sluta underbalansera budgeten. Sluta reglera. Sluta kontrollera. Sluta tvinga. Eller uttryckt mer positivt: gör inget. Gå hem. Spela tvspel. Läs en bok. Lyssna på musik. Skaffa er ett liv. Då gör ni mycket mer för ekonomin, än ni kan föreställa er.