Ett av de ”främsta argumenteten”

Via Henrik Sundholm blev jag uppmärksammad på Anders Ekman artikel ”Egoismen – en dålig etisk idé”. Eftersom Ekman har studerat en hel del filosofi vid universitetet är jag inte särskilt förvånad över vad det är jag ser. Jag drog mig länge för att kommentera detta, men eftersom jag ändå inte kunde låta bli, tänker jag bara dyka rakt in i Ekmans resonemang.

Ekman skriver: ”Först och främst skall skiljas mellan psykologisk egoism, dvs. _det faktum_ att vi människor ofta handlar i vårt egenintresse. Vi skyddar någon för att skydda oss själva, vi äter mat för att vi vill ha det, vi ger presenter för att bli omtyckta av andra m.m. Detta är ren psykologi, och har egentligen inga etiska implikationer överhuvudtaget (eller med andra ord; av satsen ‘vi är egoister’ följer inte ‘vi bör moraliskt sett vara egoister’) . Om vi skulle göra detta till en etisk lära, skulle det däremot röra sig om etisk egoism: Den rätta handlingen är då den där du gynnar ditt egenintresse.” (Min betoning.)

För det första: Psykologisk egoism är falsk. Det finns inga sådana här faktum om människans psykologi som garanterar att vi är egoister. Vi kan observera att väldigt många människor beter sig inte egoistiskt. Kanske majoriteten beter sig inte egoistiskt. Eller i varje fall inte någonstans i närheten av så egoistiska som de borde – om de verkligen satte värde på sitt liv och sin lycka. Ta alla som alla som väljer att leva som brottslingar, alla som väljer att supa och knarka bort sina liv, alla som väljer att späka sig själva av religiösa skäl, alla som väljer att göra som alla andra vill att de ska göra, alla de som inte ens vet hur man bör äta rätt och som därför blir sjukligt feta och oattraktiva, alla de som röstar för etatism. Etc. Historien är fylld av självdestruktiva människor för att inte tala om självdestruktiva nationer. Ta Stalin och Hitler. Ta Sovjetunionen och Nazityskland. Eller för att ta ett mer aktuellt exempel, Robert Mugabe och Zimbabwe.

Den primära orsaken till att många tror på psykologisk egoism är för att de förväxlar egoistiskt handlande med motiverat handlande. Därför säger ibland fördomsfulla anti-egoister att mördare är egoister. Varför? De var motiverade att begå mord. Eller också säger de att människor som offrar sig själva för andra var egoister. Varför? För de var motiverade att offra sig för andra. Men detta är som Ayn Rand identifierade en primitiv ekvivokation. Att man vill göra någonting betyder inte nödvändigtvis att det är egoistiskt. Det är verklighetens fakta satt i relation till en rationellt validerad standard – människans liv qua människa – som etablerar vad som rent faktiskt tjänar ditt liv och främjar din lycka; vad som objektivt sett är egoistiskt. Inte dina känslor eller begär.

En ytterligare faktor man bör tänka på här är att känslor är inte orsakslösa. Känslor är ett uttryck för _värderingar_, inte tvärtom. Alla kan verifiera detta faktum genom att utöva lite introspektion eller genom att observera sådana saker som att dina och andras känslomässiga reaktioner på saker och ting ändrar sig när vår kunskap och våra värderingar ändras.

Ett exempel (som jag lånar från Craig Biddle): Tre kvinnor vaknar, mår illa och kräks. En kvinna blir glad eftersom hon lyssnade noga under sexualundervisningen och vet att detta är ett tecken på att hon kan vara gravid. Hon längtar så efter att få barn och har försökt så länge med att bli gravid. En kvinna blir bara irriterad eftersom hon lyssnade inte särskilt noga under sexualundervisningen. Hon tror därför att bara hon har blivit sjuk. En kvinna blir skräckslagen och ledsen eftersom hon var uppmärksam under sexualundervisningen och vet att detta kan vara ett tecken på en graviditet. Men hon vill inte ha barn och på av hennes djupa religiösa övertygelser vill hon inte heller begå abort. Det som orsakade deras vitt skilda känslomässiga reaktioner var deras kunskaper och deras värderingar.

Ett annat exempel: Många som inte vet någonting om Ayn Rand är ofta mycket fientliga mot henne. Men när de väl börjar studera henne seriöst och med respekt, tenderar många att omvärdera henne och deras känslomässiga rekationer följer därefter. Istället för hat och förakt, får många respekt för henne. De delar kanske inte hennes slutsatser, men de känner inte någon generell illvilja gentemot henne längre. Och de som ser henne som det stora filosofiska geni hon var, de gick från likgiltighet inför hennes existens om vilket de visste inget, till en mycket genuin beundran. Det som orsakar de känslomässiga reaktionerna här är vår kunskap och våra värderingar.

Poängen är att de allra flesta av oss mer eller mindre indoktrineras i altruism från barnsben. Jesus sade det. Hume sade det. Kant sade det. Hegel sade det. Marx sade det. Praktiskt taget alla inflytelserika filosofer och tänkare säger och har sagt det. Det framhävs praktiskt taget över allt: böcker, filmer, musik, serietidningar. Är det då konstigt att många också får ett känslomässigt som svarar på altruismen? Naturligtvis inte. Men så länge folk inte ifrågasätter sina värderingar, eller sin kultur som spyr ut denna altruism, och omvärderar det hela, med vägledning från Ayn Rand, kommer inte heller deras känslor att följa efter.

Eftersom de allra flesta dessutom är ganska dåliga på att ägna sig åt introspektion (vilket inte är ett metafysiskt eller moraliskt omdöme här, utan bara en journalistisk beskrivning av läget), är det inte konstigt att många inte identifierar sina implicta eller explicita värderingar som uttryck för sin kunskap eller sina värderingar. Känslor kommer snabbt och automatiskt. Det är därför lätt hänt att många inte ser vad som är orsak och vad som är verkan här och att de därför drar helt fel slutsats, nämligen samma slutsats som David Hume drog, att känslorna är orsaken till moralen.

För det andra: Om psykologisk egoism vore sann, då skulle det förstås meningslöst att rekommendera någon moral överhuvudtaget, inklusive en egoistisk moral. Ändå vill Ekman rekommendera oss att avstå från egoismen. (Det är sant att många psykologiska hedonister och egoister historiskt sett har gått just från slutsatsen att vi är egoister till att vi därför bör vi vara egoister. Vad de menade med detta var ju förstås att det är meningslöst att rekommendera någonting annat om vi ändå bara kommer agera egoistiskt.)

Saken är den att vi behöver moral eftersom vi _inte_ vet vad det är vi _bör_ göra för att överleva. Men om moralen var medfödd, vore det meningslöst att rekommendera vad det är vi bör göra. Om egoismen, dvs ”omoralen” var medfödd, då vore det precis lika meningslöst att rekommendera någon ”moral”. Likaså hade det varit meningslöst att rekommendera människor att avstå från ”omoralen” om altruismen var medfödd. Detta för oss till nästa punkt i Anders Ekmans analys: psykologisk altruism.

Psykologisk altruism är precis lika mycket nonsens som psykologisk egoism. Ekman hänvisar här till en massa förmodad ”vetenskap” som bevisar absolut ingenting. Varför? Förutom att ekvivokationen är i princip densamma här, så kan och bör vi notera två saker till, nämligen a) altruism är _inte_ detsamma som välvilja och b) om vi gör lite enkla observationer av oss själva, andra och mänsklighetens historia, kan vi se att det finns ingen medfödd moral eller medfödd kunskap.

Vi föds tabula rasa. När vi är barn vet vi så gott som ingenting om någonting. Vi vet detta om oss själva genom att tänka tillbaka på vår barndom och påminna oss om allt vi har lärt fram tills nu. Vi kan också observera detta hos andra barn. I synnerhet inte en sådan abstrakt sak som moralfilosofi. Men med tiden lär vi oss. Vi har fri vilja – ett annat faktum vi kan verifiera hos oss själva genom att observera hur vi själva gör val – vilket förklarar varför jag, liksom alla andra, kan från början till slut välja alla mina värderingar.

Jag saknade inte bara medfödda värderingar eller normer, jag valde alla mina värderingar och normer och jag gjorde det genom ett aktivt val. Under min uppväxt snappade jag upp saker från min omgivning, precis som alla andra. Men under min tonår började jag läsa Ayn Rand och i samband med detta började jag explicit omvärdera allt jag hade snappat upp fram tills dess. Jag har gjort mitt yttersta för att radera alla altruistiska premisser hos mig. Jag vill nog påstå att det finns inte en uns av altruism kvar hos mig. En bedrift som jag är mycket stolt över.

Alla människor föds utan moral, precis som alla människor föds utan kunskap. Visserligen väljer de allra flesta bara sina värderingar genom att passivt snappa upp de idéer som florerar i kulturen. Men det gör det inte deras val overkliga, endast sämre motiverade. Så jag totalt avfärdar de påstådda ”vetenskapliga” bevisen för någon form av medfödd moral, vare sig den är altruistisk eller egoistisk. Jag är ett av hur många levande motbevis som helst för att någon medfödd moral inte existerar. (Till de som har lust att säga att min approach här är ”ovetenskaplig”, svarar jag med att säga att filosofins primat råder.)

Detta för oss till Ekmans kritik mot ”den renodlade egoismen”. Han skriver: ”Så _ett av de främsta argumenten mot den renodlade egoismen_ (i t.ex. Ayn Rands tappning) är att människan inte en antingen-eller-varelse. Människan är inte enbart en egoist, och inte heller enbart en altruist. Hon är en komplex varelse med en blandning av lite av varje, mer eller mindre.” (Min betoning.) Om vi nu emellertid kan avfärda premissen att det finns en liten dos av psykologisk egoism och psykologisk altruism hos människan, och det kan vi definitivt, då faller förstås också ett av Ekmans ”främsta argument” mot Ayn Rand, utan att vi behöver göra mer. Detta är ett mycket bra exempel på hur en falsk metafysik leder till en falsk etik. (Detta är också ett bra exempel på att filosofier har en struktur och därför kan du göra mycket stor skada genom att göra slut på filosofins rötter: dess metafysik och epistemologi.)

Resten av Ekmands artikel är bara uttryck för mycket dålig epistemologi. Det är inte värt ett svar. (Om någon undrar varför det Ekman säger är uttryck för mycket dålig epistemologi, och ni själva inte kan lista ut det, då är ni mer än välkomna att fråga, så ska jag förklara när jag har tid och lust.) Så gott som alla invändningar Ekman kommer med har Ayn Rand och andra objektivistiska filosofer svarat på om och om igen, på ett mycket grundligt sätt. Om Ekman var en seriös och ärlig filosof, skulle han bemöda sig med att studera Ayn Rands verkliga argument. Hade han gjort det, då skulle han insett hur fullkomligt grundlösa hans spekulationer är.

Om Ekman, eller någon annan filosofistudent, läser detta då rekommenderar jag honom eller henne att börja med att läsa Ayn Rands romaner The Fountainhead och Atlas Shrugged. Sedan bör hon läsa dels introduktionen och dels essän ”The Objectivist Ethics” publicerad i The Virtue of Selfishness. Det finns fler essäer i den boken av värde, men dessa saker bör man läsa som ett absolut minimum. Om ni inte har tid eller lust att läsa Ayn Rands romaner, då rekommenderar jag er att som ett absolut minimum komplettera er läsning av Rand med Tara Smiths böcker Viable Values och Ayn Rand’s Normative Ethics.

5 reaktioner på ”Ett av de ”främsta argumenteten”

  1. Johan: Nej, hela boken The Virtue of Selfishness är inte med i Timbros essäsamling, men ett par essäer är med, nämligen The Objectivist Ethics, The Ethics of Emergencies, Collectivized ”Rights” och The ”Conflicts” of Men’s Interests. Essäsamlingen av Timbro är på sätt och vis trevlig, men ibland är översättningen konstig. Så om du kan handskas med engelskan, rekommenderar jag dig att köpa The Virtue of Selfishness istället. Det bästa med Timbros essäsamling är dock att den ger ett ganska bra smakprov på vad som finns i Rands essäsamlingar. Vet man redan varför man bör läsa Ayn Rand, tycker jag att man ska gå direkt till de engelska originalen, men som en julklapp för människor som har visat någon form av nyfikenhet till Ayn Rand, passar den alldeles utmärkt. Inte minst till människor som kanske inte är jättebra på engelska.

  2. John: Jag får denna typ av frågor om och om igen, så du har tur. För nu när jag har tid och lust att besvara dig, tänker jag göra detta för sista gången. Om folk vill ha ett klargörande, är folk välkomna att be om det, men annars är detta, tills jag ändrar min uppfattning, mitt definitiva svar på denna och många liknande frågor.

    1. Författaren är en mycket ytlig tänkare. Han ser inte bortom konkreterna. Han inser inte att bara för att de religiösa länge hade många motgångar (framför under den första halvan av 1900-talet), betyder det inte att de är maktlösa, eller att deras makt inte ökar över kulturen. Det finns överväldigande fakta som visar att de religiösa i antal och i kulturellt inflytande ökar starkt och har ökat starkt sedan slutet av 1960-talet. Bara för att de inte har haft enorma politiska framgångar än, ska inte tas som intäckt för att de på något sätt är ofarliga. Om du vill ha del av alla överväldigande belägg som talar för denna utveckling, då hänvisar jag dig till en föreläsning av dr Onkar Ghate vid Ayn Rand-institutet. Den finns tillgänglig på insitutets hemsida http://www.AynRand.org. Det är föreläsning 2 i serien som du ska lyssna på. Om jag inte missminner mig förklarar också dr Ghate varför religion har mycket större chans att få ett stort och farligt inflytande över den amerikanska kulturen, jämfört med alla andra filosofiska och ideologiska rörelser, och detta av religionens filosofiska natur.

    2. Det är möjligt för människor att ”kompartimentalisera”, dvs att skära av sina tankar från varandra. Har du aldrig funderat på hur det kan komma sig att en del vetenskapsmän som tar förnuftet och den vetenskapliga metoden på ett sådant allvar, ändå går till kyrkan och tror på Gud? Bevisar detta att vetenskap är förenligt med religion? Nej, inte alls. På samma sätt är det med många religiösa konservativa i USA. De inser helt enkelt inte hur motsägelsefulla de är. De inser inte att rent logiskt är kapitalism och frihet helt oförenligt med deras religiösa övertygelser eftersom de har aldrig försökt integrera dem med varandra. Det faktum att många av dessa religiösa är emot abort är dock ett mycket bra bevis på att denna motsägelse är närvarande i allra högsta grad. Kapitalism bygger på principen om individens rättigheter, men de religiösa _förnekar_ principen om individens rättigheter när de förnekar kvinnans rätt till sin egen kropp, vilket ju implicerar rätten att begå abort. Det spelar därför _ingen_ roll att många religiösa röstar på partier som _historiskt_ sett har stått för pro-kapitalism, om än bara inkonsekvent, dvs republikanerna. Men faktum är att en överväldigande majoritet av evangelikerna stöder republikanerna, men inte för att republikanerna är för frihet (det är dem inte), utan för att republikanerna mer än gärna verkar för evangelikernas religiösa agenda. En agenda som _bevisligen_ är helt oförenlig med principen om individens rättigheter, vilket abortfrågan så tydligt illustrerar. Det bevisar inte att deras idéer är förenliga med varandra, bara att de inte själva förstår motsägelserna i sitt tänkande. Logiskt sett är religion och kapitalism _oförenligt_ med varandra.

    3. Faktum är att de religiösa fundamentalisterna är emot kapitalism och frihet – av princip. De anser att människor är satta på jorden för att tjäna Guds vilja och om de trotsar Gud förtjänar de att hamna i helvetet. De anser inte att individens högsta moraliska mål i livet är att sträva efter lycka, utan att tjäna Guds vilja. De anser att människan i grunden är ond, låg, syndig, självisk och att hon därför inte lämpar sig för att vara fri. Faktum är att hon är så rutten att hon har ingen chans in i paradiset utan Guds nåd. Vi är skapade av Gud, Gud har en plan, och som Guds skapelser har vi en moralisk skyldighet att göra det som Gud vill av oss. De vill att samhället ska anpassas efter Guds vilja, inte efter principen om individens rättigheter. Detta är inte bara den _logiska_ slutsatsen av deras religiösa läror, det är också den historiska slutsatsen som människor – som tog religionen på allvar – drog i över 1000 år, under den period som av en anledning kallas för den mörka medeltiden. Om religion var förenligt med frihet, varför leder både logiskt och historiskt sett religionens dominans i kulturen inte till frihet, utan till dess raka motsats? Vi behöver begränsa oss till kristendomens historia, som mer än väl bevisar att religion inte leder till frihet. Vi kan även studera dagens Mellanöstern. Där dominerar religionen på ett sätt som den inte gör i västvärlden idag. Till detta bör det sägas att det finns i essentiella termer ingen större skillnad mellan kristendom och islam. Vad är resultaten? Är det frihet och kapitalism? Absolut inte. Resultatet är talibanernas Afghanistan, ett exempel som talar för sig själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s