Ett av de ”främsta argumenteten”

Via Henrik Sundholm blev jag uppmärksammad på Anders Ekman artikel ”Egoismen – en dålig etisk idé”. Eftersom Ekman har studerat en hel del filosofi vid universitetet är jag inte särskilt förvånad över vad det är jag ser. Jag drog mig länge för att kommentera detta, men eftersom jag ändå inte kunde låta bli, tänker jag bara dyka rakt in i Ekmans resonemang.

Ekman skriver: ”Först och främst skall skiljas mellan psykologisk egoism, dvs. _det faktum_ att vi människor ofta handlar i vårt egenintresse. Vi skyddar någon för att skydda oss själva, vi äter mat för att vi vill ha det, vi ger presenter för att bli omtyckta av andra m.m. Detta är ren psykologi, och har egentligen inga etiska implikationer överhuvudtaget (eller med andra ord; av satsen ‘vi är egoister’ följer inte ‘vi bör moraliskt sett vara egoister’) . Om vi skulle göra detta till en etisk lära, skulle det däremot röra sig om etisk egoism: Den rätta handlingen är då den där du gynnar ditt egenintresse.” (Min betoning.)

För det första: Psykologisk egoism är falsk. Det finns inga sådana här faktum om människans psykologi som garanterar att vi är egoister. Vi kan observera att väldigt många människor beter sig inte egoistiskt. Kanske majoriteten beter sig inte egoistiskt. Eller i varje fall inte någonstans i närheten av så egoistiska som de borde – om de verkligen satte värde på sitt liv och sin lycka. Ta alla som alla som väljer att leva som brottslingar, alla som väljer att supa och knarka bort sina liv, alla som väljer att späka sig själva av religiösa skäl, alla som väljer att göra som alla andra vill att de ska göra, alla de som inte ens vet hur man bör äta rätt och som därför blir sjukligt feta och oattraktiva, alla de som röstar för etatism. Etc. Historien är fylld av självdestruktiva människor för att inte tala om självdestruktiva nationer. Ta Stalin och Hitler. Ta Sovjetunionen och Nazityskland. Eller för att ta ett mer aktuellt exempel, Robert Mugabe och Zimbabwe.

Den primära orsaken till att många tror på psykologisk egoism är för att de förväxlar egoistiskt handlande med motiverat handlande. Därför säger ibland fördomsfulla anti-egoister att mördare är egoister. Varför? De var motiverade att begå mord. Eller också säger de att människor som offrar sig själva för andra var egoister. Varför? För de var motiverade att offra sig för andra. Men detta är som Ayn Rand identifierade en primitiv ekvivokation. Att man vill göra någonting betyder inte nödvändigtvis att det är egoistiskt. Det är verklighetens fakta satt i relation till en rationellt validerad standard – människans liv qua människa – som etablerar vad som rent faktiskt tjänar ditt liv och främjar din lycka; vad som objektivt sett är egoistiskt. Inte dina känslor eller begär.

En ytterligare faktor man bör tänka på här är att känslor är inte orsakslösa. Känslor är ett uttryck för _värderingar_, inte tvärtom. Alla kan verifiera detta faktum genom att utöva lite introspektion eller genom att observera sådana saker som att dina och andras känslomässiga reaktioner på saker och ting ändrar sig när vår kunskap och våra värderingar ändras.

Ett exempel (som jag lånar från Craig Biddle): Tre kvinnor vaknar, mår illa och kräks. En kvinna blir glad eftersom hon lyssnade noga under sexualundervisningen och vet att detta är ett tecken på att hon kan vara gravid. Hon längtar så efter att få barn och har försökt så länge med att bli gravid. En kvinna blir bara irriterad eftersom hon lyssnade inte särskilt noga under sexualundervisningen. Hon tror därför att bara hon har blivit sjuk. En kvinna blir skräckslagen och ledsen eftersom hon var uppmärksam under sexualundervisningen och vet att detta kan vara ett tecken på en graviditet. Men hon vill inte ha barn och på av hennes djupa religiösa övertygelser vill hon inte heller begå abort. Det som orsakade deras vitt skilda känslomässiga reaktioner var deras kunskaper och deras värderingar.

Ett annat exempel: Många som inte vet någonting om Ayn Rand är ofta mycket fientliga mot henne. Men när de väl börjar studera henne seriöst och med respekt, tenderar många att omvärdera henne och deras känslomässiga rekationer följer därefter. Istället för hat och förakt, får många respekt för henne. De delar kanske inte hennes slutsatser, men de känner inte någon generell illvilja gentemot henne längre. Och de som ser henne som det stora filosofiska geni hon var, de gick från likgiltighet inför hennes existens om vilket de visste inget, till en mycket genuin beundran. Det som orsakar de känslomässiga reaktionerna här är vår kunskap och våra värderingar.

Poängen är att de allra flesta av oss mer eller mindre indoktrineras i altruism från barnsben. Jesus sade det. Hume sade det. Kant sade det. Hegel sade det. Marx sade det. Praktiskt taget alla inflytelserika filosofer och tänkare säger och har sagt det. Det framhävs praktiskt taget över allt: böcker, filmer, musik, serietidningar. Är det då konstigt att många också får ett känslomässigt som svarar på altruismen? Naturligtvis inte. Men så länge folk inte ifrågasätter sina värderingar, eller sin kultur som spyr ut denna altruism, och omvärderar det hela, med vägledning från Ayn Rand, kommer inte heller deras känslor att följa efter.

Eftersom de allra flesta dessutom är ganska dåliga på att ägna sig åt introspektion (vilket inte är ett metafysiskt eller moraliskt omdöme här, utan bara en journalistisk beskrivning av läget), är det inte konstigt att många inte identifierar sina implicta eller explicita värderingar som uttryck för sin kunskap eller sina värderingar. Känslor kommer snabbt och automatiskt. Det är därför lätt hänt att många inte ser vad som är orsak och vad som är verkan här och att de därför drar helt fel slutsats, nämligen samma slutsats som David Hume drog, att känslorna är orsaken till moralen.

För det andra: Om psykologisk egoism vore sann, då skulle det förstås meningslöst att rekommendera någon moral överhuvudtaget, inklusive en egoistisk moral. Ändå vill Ekman rekommendera oss att avstå från egoismen. (Det är sant att många psykologiska hedonister och egoister historiskt sett har gått just från slutsatsen att vi är egoister till att vi därför bör vi vara egoister. Vad de menade med detta var ju förstås att det är meningslöst att rekommendera någonting annat om vi ändå bara kommer agera egoistiskt.)

Saken är den att vi behöver moral eftersom vi _inte_ vet vad det är vi _bör_ göra för att överleva. Men om moralen var medfödd, vore det meningslöst att rekommendera vad det är vi bör göra. Om egoismen, dvs ”omoralen” var medfödd, då vore det precis lika meningslöst att rekommendera någon ”moral”. Likaså hade det varit meningslöst att rekommendera människor att avstå från ”omoralen” om altruismen var medfödd. Detta för oss till nästa punkt i Anders Ekmans analys: psykologisk altruism.

Psykologisk altruism är precis lika mycket nonsens som psykologisk egoism. Ekman hänvisar här till en massa förmodad ”vetenskap” som bevisar absolut ingenting. Varför? Förutom att ekvivokationen är i princip densamma här, så kan och bör vi notera två saker till, nämligen a) altruism är _inte_ detsamma som välvilja och b) om vi gör lite enkla observationer av oss själva, andra och mänsklighetens historia, kan vi se att det finns ingen medfödd moral eller medfödd kunskap.

Vi föds tabula rasa. När vi är barn vet vi så gott som ingenting om någonting. Vi vet detta om oss själva genom att tänka tillbaka på vår barndom och påminna oss om allt vi har lärt fram tills nu. Vi kan också observera detta hos andra barn. I synnerhet inte en sådan abstrakt sak som moralfilosofi. Men med tiden lär vi oss. Vi har fri vilja – ett annat faktum vi kan verifiera hos oss själva genom att observera hur vi själva gör val – vilket förklarar varför jag, liksom alla andra, kan från början till slut välja alla mina värderingar.

Jag saknade inte bara medfödda värderingar eller normer, jag valde alla mina värderingar och normer och jag gjorde det genom ett aktivt val. Under min uppväxt snappade jag upp saker från min omgivning, precis som alla andra. Men under min tonår började jag läsa Ayn Rand och i samband med detta började jag explicit omvärdera allt jag hade snappat upp fram tills dess. Jag har gjort mitt yttersta för att radera alla altruistiska premisser hos mig. Jag vill nog påstå att det finns inte en uns av altruism kvar hos mig. En bedrift som jag är mycket stolt över.

Alla människor föds utan moral, precis som alla människor föds utan kunskap. Visserligen väljer de allra flesta bara sina värderingar genom att passivt snappa upp de idéer som florerar i kulturen. Men det gör det inte deras val overkliga, endast sämre motiverade. Så jag totalt avfärdar de påstådda ”vetenskapliga” bevisen för någon form av medfödd moral, vare sig den är altruistisk eller egoistisk. Jag är ett av hur många levande motbevis som helst för att någon medfödd moral inte existerar. (Till de som har lust att säga att min approach här är ”ovetenskaplig”, svarar jag med att säga att filosofins primat råder.)

Detta för oss till Ekmans kritik mot ”den renodlade egoismen”. Han skriver: ”Så _ett av de främsta argumenten mot den renodlade egoismen_ (i t.ex. Ayn Rands tappning) är att människan inte en antingen-eller-varelse. Människan är inte enbart en egoist, och inte heller enbart en altruist. Hon är en komplex varelse med en blandning av lite av varje, mer eller mindre.” (Min betoning.) Om vi nu emellertid kan avfärda premissen att det finns en liten dos av psykologisk egoism och psykologisk altruism hos människan, och det kan vi definitivt, då faller förstås också ett av Ekmans ”främsta argument” mot Ayn Rand, utan att vi behöver göra mer. Detta är ett mycket bra exempel på hur en falsk metafysik leder till en falsk etik. (Detta är också ett bra exempel på att filosofier har en struktur och därför kan du göra mycket stor skada genom att göra slut på filosofins rötter: dess metafysik och epistemologi.)

Resten av Ekmands artikel är bara uttryck för mycket dålig epistemologi. Det är inte värt ett svar. (Om någon undrar varför det Ekman säger är uttryck för mycket dålig epistemologi, och ni själva inte kan lista ut det, då är ni mer än välkomna att fråga, så ska jag förklara när jag har tid och lust.) Så gott som alla invändningar Ekman kommer med har Ayn Rand och andra objektivistiska filosofer svarat på om och om igen, på ett mycket grundligt sätt. Om Ekman var en seriös och ärlig filosof, skulle han bemöda sig med att studera Ayn Rands verkliga argument. Hade han gjort det, då skulle han insett hur fullkomligt grundlösa hans spekulationer är.

Om Ekman, eller någon annan filosofistudent, läser detta då rekommenderar jag honom eller henne att börja med att läsa Ayn Rands romaner The Fountainhead och Atlas Shrugged. Sedan bör hon läsa dels introduktionen och dels essän ”The Objectivist Ethics” publicerad i The Virtue of Selfishness. Det finns fler essäer i den boken av värde, men dessa saker bör man läsa som ett absolut minimum. Om ni inte har tid eller lust att läsa Ayn Rands romaner, då rekommenderar jag er att som ett absolut minimum komplettera er läsning av Rand med Tara Smiths böcker Viable Values och Ayn Rand’s Normative Ethics.

Förändring?

Klara besked från Obama”administrationen” (via Little Green Footballs):

The Obama Administration will call on Americans to serve in order to meet the nation’s challenges. President-Elect Obama will expand national service programs like AmeriCorps and Peace Corps and will create a new Classroom Corps to help teachers in underserved schools, as well as a new Health Corps, Clean Energy Corps, and Veterans Corps. Obama will call on citizens of all ages to serve America, by developing a plan to require 50 hours of community service in middle school and high school and 100 hours of community service in college every year.

Hur lyder rationaliseringen för detta perversa förslag? Obama förklarar:

When you choose to serve — whether it’s your nation, your community or simply your neighborhood — you are connected to that fundamental American ideal that we want life, liberty and the pursuit of happiness not just for ourselves, but for all Americans. That’s why it’s called the American dream.

Obama vänder här helt upp och ned på de principer som USA grundades på. USA grundades på principen om individens rättigheter: rätten till liv, frihet, egendom och att sträva efter lycka. Men USA:s grundare talade om rätten till handling, inte om rätten till föremål.

”Rätten” till ett föremål kan endast sluta i slaveri: rätten till sjukvård innebär ju ”rätten” att förslava läkare eller också ”rätten” att deltidsförslava alla andra som ska tvingas betala dina sjukvårdskostnader. Obama menade tydligen allvar när han om och om igen talade om vikten och värdet av att amerikanerna ska offra sig för samhället.

Detta förslag visar på Obama”administrationens” sanna essens. När han offentligt nominerades vid demokraternas konvent sade Obama: ”That’s the promise of America – the idea that we are responsible for ourselves, but that we also rise or fall as one nation; the fundamental belief that I am my brother’s keeper; I am my sister’s keeper”. Tidigare i somras sade Obama: ”Now understand this – believing that change is possible is not the same as being naïve. Go into service with your eyes wide open, for change will not come easily. On the big issues that our nation faces, difficult choices await. We’ll have to face some hard truths, and some sacrifice will be required – not only from you individually, but from the nation as a whole”. Och: ”We may disagree on certain issues and positions, but I believe we can be unified in service to a greater good. I intend to make it a cause of my presidency, and I believe with all my heart that this generation is ready, and eager, and up to the challenge”.

Fel sorts etik leder till fel sorts politik. Behövs det ett tydligare exempel på att altruismen är den moralfilosofiska förklaringen till att statens makt ständigt ökar på bekostnad av individens frihet?

Det är dock svårt att säga om Obama verkligen menar allvar. Det finns nämligen redan tecken på att Obama”administrationen” har börjat få kalla fötter. Kanske var det tillräckligt många som reagerade över Obamas närmast totalitära anspråk på människors liv och frihet? Bloggen Little Green Footballs har i alla fall lagt märke till att Obama”administrationen” nu har ändrat sina formuleringar:

The Obama Administration will call on Americans to serve in order to meet the nation’s challenges. President-Elect Obama will expand national service programs like AmeriCorps and Peace Corps and will create a new Classroom Corps to help teachers in underserved schools, as well as a new Health Corps, Clean Energy Corps, and Veterans Corps. Obama will call on citizens of all ages to serve America, by setting a goal that all middle school and high school students do 50 hours of community service a year and by developing a plan so that all college students who conduct 100 hours of community service receive a universal and fully refundable tax credit ensuring that the first $4,000 of their college education is completely free.

Denna förändring är till det bättre, men inte mycket bättre. Förslaget bygger fortfarande på premissen att staten har rätt att först ta medborgarnas pengar genom skatt och sedan får du bara tillbaka dem om du tjänar samhället. Implikationen är att staten äger dina pengar och ditt liv; du har nämligen ingen rätt att använda dina pengar som du själv vill, för dina egna personliga syften och mål, utan endast om du gör som staten vill kan du få använda dem som staten vill. Sålunda ingen större förändring.

Finanskrisen – en guide

På sistone har jag fått frågor om var jag får min information om finanskrisen ifrån. Jag säger att jag får den lite här och var ifrån, men det är inte särskilt uttömmande, så låt mig nu fylla ut det svaret lite mer.

Man behöver inte begränsa sig till tidningar och sidor som uteslutande propagerar för kapitalismens sak. Man hittar även en hel del intressant information i vanliga mainstream tidningar som New York Times. De har en artikelserie, ”The Reckoning”, om finanskrisen som är långt ifrån felfri, men ändå förvånansvärt bra och informativ för att vara ur en del av den amerikanska vänsterpressen. Mycket skrivs förstås utifrån den vanliga anti-kapitalistiska kontexten. Man svamlar om ”avregleringar” eller ”otillräcklig reglering”, men de ger aldrig några exempel. (Det är som om de amerikanska affärsmännen har ”för mycket” frihet, så länge de kan göra någonting alls utan att behöva be om ett statligt tillstånd.) Det är faktiskt bara när staten är inblandad som journalisterna lyckas hitta några konkreta exempel.

Trots eller kanske just på grund av denna kontext blir tidningens intervjuer med de verkligt ansvariga, nämligen olika politiker och byråkrater, inklusive den största skurken av dem alla, Alan Greenspan, en patetisk uppvisning av människor som försöker göra allt vad de kan för att slingra sig. För det som kommer ut ur deras mun är bara så bisarrt och motsägelsefullt att det är svårt att tro att någon kan ta dem på allvar.

Vad sägs om detta? ”Almost no one expected what was coming. It’s not fair to blame us for not predicting the unthinkable.”, Daniel H. Mudd, fd vd för Fannie Mae, citerad i New York Times. Låter det bekant? (Ur Atlas Shrugged: ”I couldn’t help it!”)

I samma artikel kan man läsa: ”When the mortgage giant Fannie Mae recruited Daniel H. Mudd, he told a friend he wanted to work for an altruistic business”. Han fick som han ville; det var en statlig bostadspolitk driven av altruistiska motiv som låg bakom en stor del av krisen. New York Times:

Fannie, a government-sponsored company, had long helped Americans get cheaper home loans by serving as a powerful middleman, buying mortgages from lenders and banks and then holding or reselling them to Wall Street investors. This allowed banks to make even more loans — expanding the pool of homeowners and permitting Fannie to ring up handsome profits along the way.

But by the time Mr. Mudd became Fannie’s chief executive in 2004, his company was under siege. Competitors were snatching lucrative parts of its business. Congress was demanding that Mr. Mudd help steer more loans to low-income borrowers. Lenders were threatening to sell directly to Wall Street unless Fannie bought a bigger chunk of their riskiest loans.

So Mr. Mudd made a fateful choice. Disregarding warnings from his managers that lenders were making too many loans that would never be repaid, he steered Fannie into more treacherous corners of the mortgage market, according to executives.

Nu betalar Amerika dyrt för denna altruism. Samtidigt skriker de ansvariga: ”I couldn’t help it!” Låt mig citera mer ordagrant: ”‘Fannie Mae faced the danger that the market would pass us by,’ he [Mr. Mudd] said. ‘We were afraid that lenders would be selling products we weren’t buying and Congress would feel like we weren’t fulfilling our mission. The market was changing, and it’s our job to buy loans, so we had to change as well.'”

Så när man läser tidningar som New York Times gäller det bara att vara uppmärksam, för när man läser vänstermainstrempressen dyker det ständigt upp freudianska felsägningar. Men ibland behöver man inte läsa särskilt noga. Ibland gör nämligen New York Times sitt jobb och skriver precis som det är, som i en ovanligt informativ artikel om den förstatligandet av de största bankerna i USA och vad detta kan innebära för Amerika. Artikeln är från den 18 oktober 2008 och har den passande rubriken ”Government’s Leap Into Banking Has Its Perils”:

The federal government’s initiatives are all carefully cast as emergency measures that will be phased out in months or years. “It’s explicitly temporary, but we don’t really know where this crisis ends yet,” said Robert E. Litan, an economist at the Brookings Institution. “The logic of intervention is that the more ownership the government has, the greater the regulation and management control.”

There is a cautionary example, economists say, in today’s troubles. The nation’s two largest mortgage finance companies, Fannie Mae and Freddie Mac, are quasi-governmental institutions. Fannie was created during the depths of the Great Depression, and Freddie in 1970, to help make mortgages more affordable for homeowners.

But as the housing bubble grew, the companies came under political pressure to buy riskier loans and loosen their standards, according to former executives and analysts. Last month, the federal government was forced to bail out Fannie and Freddie and pledged up to $200 billion for the rescue.

Detta är en orsak till varför jag anser att det är bortom allt rimligt tvivel att socialisterna, och de intellektuella, som nu gapar om kapitalismens kris och misslyckande, är totalt oärliga. För om de verkligen brydde sig om sanningen, hade det inte varit ett dugg svårt att ta reda på den. Med tanke på att många av dessa människor faktiskt jobbar som journalister och får betalt för att ta reda på sanningen har de ännu färre ursäkter än den vanlige mannen på gatan som litar på att journalisterna verkligen gör sitt bästa. Men det gör de bevisligen inte och det finns inga ursäkter.

En annan bra källa är Investor’s Business Daily. Capitalism Magazine är ytterligare en bra källa. Nu senast såg jag en mycket bra artikel av ekonomen Brian Simpson ”Gold and a Free Market: The Solutions to Our Financial Crisis”:

Many blame capitalism for the current financial crisis. Even Alan Greenspan, who at one time was an advocate of the free market, blames capitalism. He recently testified in front of a congressional committee that ”A critical pillar to . . . free markets did break down. I still do not fully understand why it happened.” The first thing that Greenspan and most other commentators on the crisis must do to understand why the crisis occurred is to learn that the free market did not cause the crisis because the U.S. is not even close to being a free-market economy. Massive government interventions in the market in the form of myriad regulations and financial irresponsibility on the part of the government are really to blame. This makes the ”solution” being imposed doubly absurd: more government controls, borrowing, and spending to solve the problems created by government controls, borrowing, and spending.

Johnny Munkhammar har tillsammans med Nima Sanandaji släppt en rapport, ”Finanskrisen – ett gigantiskt politikmisslyckande”, som också är ganska bra. Det finns en del detaljer, om jag inte missminner mig, som jag inte håller med om, men på det stora hela har de fått allting rätt. Och de ska ha en eloge för att de korrekt identifierar staten och inte marknaden, som orsaken till finanskrisen.

En annan som har gjort en insats är Per Nilsson. Först trodde jag att det var min gamle gode vän med exakt samma namn, men det var det inte. ”SBAB, ett svenskt Freddie Mac?” heter Nilssons rapport och den handlar om hur otroligt oansvarigt det statliga svenska bolåneinstitutet har agerat de senaste åren. Ändå menar socialisterna och socialdemokraterna i Sverige, och annorstädes, att statens ”ansvar” och ”inflytande” över bankväsendet borde öka, istället för att minska.

Sedan har vi förstås Ayn Rand-centrumets artiklar i ämnet. Amit Ghates nya artikel ”Let Them Fail” är mycket bra:

Overlooked here is that in a free market business failures are not just normal, they’re crucial for the best products and ideas to emerge. Most restaurants fail in their first three years because customers have other preferences. Many mom-and-pop grocers go out of business because Walmart offers better selection and lower prices. Even whole industries–think typewriters, 8-tracks and horses and buggies–vanish because new inventions and competitors arise.

None of these failures are a problem, nor do they threaten the system. On the contrary, they are an inherent part of the progress which only capitalism makes possible.

So why would failures in the financial industry be any different?

Yaron Brook levererade också nyligen ännu en föreläsning om varför kapitalismen ständigt klandras detta trots att all tillgänglig fakta gör det klart att det är staten som borde klandras. Den heter Capitalism Without Guilt: The Moral Case for Freedom och finns tillgängligt på Ayn Rand-centrumets hemsida om finanskrisen. (På samma sida hittar man också en intervju med Yaron Brook och Alex Epstein på ett program som heter ”Real Orange” och en intervju med Yaron Brook på Fox Business News.)

Att kapitalismen ständigt klandras beror, som regelbundna läsare av denna blogg redan vet, på mycket dålig filosofi. Så länge folk tror att kapitalismen är ett själviskt system, och därför omoraliska, kommer kapitalismen att sakna moralisk legitimitet i allmänhetens ögon. Eftersom Ayn Rand-institutet och Ayn Rand-centrumet för individens rättigheter är de enda som aktivt och i stor skala propagerar för Ayn Rands filosofi objektivismen, är de också de enda som ger kapitalismen det absolut nödvändiga filosofiska och moraliska försvaret. Därför anser jag att de gör allra mest nytta i sammanhanget.

Så nu har ni lite tips och förslag på var man kan upplysa sig själv i ämnet. Så om ni nu vill hjälpa till att försvara kapitalismen i insändare eller i diskussioner med andra människor, har ni nu gott om referenser som jag hoppas är av värde. Om ni inte alltid har lust eller tid att föra debatten på egen hand, då är ju en bra idé att ni helt enkelt hänvisar människor till dessa hemsidor och artiklar eller min blogg.

”McBama vs. America”

Över på AynRand.org kan man nu se Craig Biddles analys av det mardrömsval som Amerika står inför den fjärde november; valet mellan John McCain och Barack Obama:

While John McCain and Barack Obama struggle to distinguish themselves in terms of particular promises, it is crucial for Americans to recognize that these candidates are indistinguishable in terms of fundamentals.

In this talk, Craig Biddle, editor of The Objective Standard, examines the candidates’ platforms, identifies essential similarities among their proposals, and shows their aims to be manifestly at odds with the American ideal of individual rights. Mr. Biddle then zeros in on the purpose of government presumed by the candidates’ goals, shows this purpose to be an expression of a particular moral philosophy shared by these men and by most Americans, and demonstrates that this morality is the root cause of the abysmal alternative we now face. Finally, Mr. Biddle specifies the moral principles that Americans must grasp if we want to generate future candidates who will return government to its proper purpose of protecting our rights to life, liberty, property, and the pursuit of happiness.

Jag vill poängtera att även om detta tal har samma titel som Craig Biddles artikel i det senaste numret av The Objective Standard, har det inte samma innehåll. Detta tal är som Biddle själv säger en uppföljare där han går in mer på djupet.

Jag tycker att detta är en briljant analys som jag skriver under på fullständigt. Det är också ett alldeles utmärkt exempel på filosofiskt detektivarbete. Vilket bara gör analysen ännu mer hårresande, om man har läst Leonard Peikoffs bok The Ominous Parallels. Rekommenderas varmt!

(Man behöver inte registrera sig som besökare för att kunna lyssna på det. Talet finns tillgängligt för alla på AynRand.org. Fast om man väljer att registrera sig som besökare, då tar det bara ett par minuter och det kostar ingenting. Sedan får ni tillgång till en massa andra anföranden av andra intellektuella vid Ayn Rand-institutet, inklusive en massa tal och anföranden av Ayn Rand själv.)