Filosofins primat

Hur ser egentligen förhållandet mellan filosofi och vetenskap ut? Den dominerande uppfattningen idag är att filosofin ska rätta sig efter vetenskapen och inte att vetenskapen ska rätta sig efter filosofin. Därför söker somliga på vetenskapliga grunder acceptera eller avfärda filosofiska axiomer och principer. Därmed antyder de att filosofi är i bästa fall förenligt med vetenskap, men för det mesta en helt ovetenskaplig företeelse. Om detta är sant, då är det inte heller konstigt att många med rätta håller sig på ett visst avstånd till filosofin. Men gör de rätt i detta?

Alla människor behöver en filosofi och alla människor har en filosofi, vetenskapsmän inkluderade. Den är inte alltid explicit, men den är där inte desto mindre. Alla människor har en filosofi eftersom de inte kan låta bli att försöka besvara de grundläggande frågor som alla människor behöver ett svar på för att kunna leva. Var är vi? (Metafysik.) Hur vet vi det? (Epistemologi.) Vad bör vi göra? (Etik.) Detta är filosofiska frågor som alla människor behöver svar på för att kunna fungera, inte minst vetenskapsmännen.

Vetenskapsmännens uppgift är ju att fatta världen. Men är detta möjligt? Är kunskap möjligt? Vad är kunskap? Vad är sant eller falskt? Hur vet vi det? Ska vi gå efter förnuftet eller efter våra känslor? Kan vi lita på våra sinnen? Kan vi se världen som den egentligen är eller bara som den framstår för oss? Finns det överhuvudtaget någonting att veta? Finns det någon verklighet eller är allting bara en illusion? Lever vi i en obegriplig värld av ”kontingenta” fakta eller i en kausalt ordnad värld av entiteter som handlar i enlighet med deras bestämda identitet? Är induktion möjligt? Hur ser relationen mellan våra begrepp och verkligheten ut? Detta är alla avgörande filosofiska frågor som inga vetenskapsmän kan låta bli att ta ställning till. För vad vore vitsen med observationer, om vi ändå inte kan lita på våra sinnen? Vad vore vitsen med induktion, om induktion är omöjligt? Vad vore vitsen med logiskt tänkande, om logik inte har något att göra med verkligheten?

Filosofin formulerar via metafysiken – den gren av filosofin som behandlar de grundläggande frågorna om verklighetens natur – och epistemologin – den gren av filosofin som behandlar de grundläggande frågorna om kunskapens natur – svaren på dessa frågor. Beroende på hur man väljer att svara på dessa frågor lägger man antingen grunden för vetenskapen eller också omöjliggör man vetenskapen. Det är utifrån sina filosofiska premisser som vetenskapsmännen agerar. (Därmed inte sagt att vetenskapsmän inte kan verka som filosofer, om och när de väljer att försöka svara på dessa frågor på egen hand. Men detta bara understryker filosofins företräde.) Vetenskapsmännen har inget alternativ här: vetenskapen måste rätta sig efter filosofin. Vetenskapen står och faller på de filosofiska premisserna som människor accepterar. Detta är innebörden av filosofins primat.

Filosofin är den mest grundläggande av vetenskaper. Inte i den meningen att människor är totalt okunniga innan de börjar studera filosofi, utan i den meningen att all kunskap börjar med och förutsätter ett (implicit) svar på de filosofiska frågorna som ju är oundvikliga och som ligger till grund för all senare kunskap.

Filosofi behandlar de mest grundläggande frågorna och dessa frågor är till sin natur sådana som alla människor, i alla tider, kan svara på utan att behöva hänvisa sig till mer specialiserad eller fördjupad vetenskap. All kunskap har en början och denna början består av de filosofiska axiomerna. Filosofiska axiomer identifierar inte bara början för ett filosofiskt system, på samma sätt som till exempel matematiska axiomer inom matematiken utgör början för matematiken som vetenskap, utan identifierar faktiskt början för all mänsklig kunskap. Därför är det en ohållbar attack mot grunden för all kunskap, inklusive all specialiserad kunskap, när man på vetenskapliga grunder vänder sig mot filosofin.

Filosofin har rätt att lägga in veto mot vetenskapen, men vetenskapen har ingen rätt att lägga in veto mot filosofin. Filosofin kan och bör inte kommentera det specifika innehållet hos de specialiserade vetenskaperna. Filosofin kan till exempel inte ha en åsikt om gravitationens natur. Den kan till exempel inte ha en åsikt om hur gravitationen fungerar på månen jämfört med på jorden. Och så vidare. Men filosofin kan och bör granska och döma grundläggande metafysiska och epistemologiska premisser hos vissa vetenskapliga teorier. På sådana grunder kan också filosofin avfärda vissa teorier. Ett exempel här är Intelligent Design. Den vilar på falska metafysiska och epistemologiska grunder, och kan utan vidare avfärdas på sådana grunder. Men det finns många fler exempel.

*

En del filosofi gör vetenskap möjlig och en del filosofi gör vetenskap omöjlig. Låt mig illustrera detta genom att peka på den enskilda filosof som ensam lade grunden för all (västerländsk) vetenskap: Aristoteles. Ayn Rand skrev: ”If we consider the fact that to this day everything that makes us civilized beings, every rational value that we possess—including the birth of science, the industrial revolution, the creation of the United States, even the structure of our language—is the result of Aristotle’s influence, of the degree to which, explicitly or implicitly, men accepted his epistemological principles, we would have to say: never have so many owed so much to one man”. (For the New Intellectual.)

Aristoteles sade att det finns en värld, nämligen denna, och att den är objektiv och kausalt ordnad. Världen utgörs av entiteter med en bestämd natur. De handlar av nödvändighet i enlighet med sin natur. Detta gör det möjligt för oss att formulera naturlagar. Aristoteles sade att vi uppfattar världen med hjälp av våra sinnen. Utifrån vår erfarenhet kan vi inducera fram generella sanningar. Aristoteles är också logikens fader. Logik är vägen till objektivitet och kunskap, eftersom motsägelser inte existerar i verkligheten, varför de inte heller kan existera i våra tankar om de ska vara förenliga med verkligheten. Och detta är, så klart, viktigt eftersom sanning, förklarade Aristoteles, kräver att våra tankar överensstämmer med verkligheten där ute. Aristoteles formulerade därmed också den sanna teorin om sanning, nämligen korrespondensteorin om sanning.

Nu är det inte särskilt svårt att se hur Aristoteles filosofi lade grunden för vetenskapen. Det är inte heller särskilt svårt att se vilken vetenskap som följer om man, som en jämförelse, skulle ta David Humes filosofi på allvar.

David Hume var en total skeptiker. Enligt Hume kunde vi inte rationellt motivera föreställningen om entiteter med bestämda identiteter där ute, om det fanns en yttervärld, lagen om orsak och verkan eller ens existensen av ett jag. På sin höjd kommer man att sluta upp med synsättet att vetenskap bara handlar om att beskriva verkligheten, men aldrig att förklara eller att förstå någonting – och aldrig får man göra anspråk på att veta någonting med någon säkerhet. (Detta var förresten precis vad David Humes arvtagare, de logiska positivisterna, kom fram till.) Vi måste hela tiden vara beredda på att vad som helst är möjligt. Solen går kanske inte upp imorgon och när som helst kan din dator förvandlas till ett monster som äter upp dig. Mycket riktigt rekommenderade inte heller David Hume någon att ta hans filosofi på allvar.

Olyckligtvis tog Immanuel Kant honom på allvar och formulerade sin egen mycket falska och mycket korrupta filosofi. Är filosofin korrupt, då blir också vetenskapen korrupt. Mycket modern fysik är exempel på det och mycket modern fysik är tyvärr ett uttryck för Kants destruktiva inflytande. (För detaljer om den moderna fysikens tragiska tillstånd, hänvisar jag till fysikern David Harrimans föreläsning ”The Crisis in Physics — and Its Cause”. Den är tillgänglig på www.AynRand.org, om ni registrerar er som besökare. Det är gratis och tar bara ett par minuter.)

*

Varför är det viktigt att identifiera det rätta förhållandet mellan filosofi och vetenskap? Därför att oförmågan och oviljan att inse och erkänna filosofins primat, leder många till att begå logiska felslut. Låt oss ta debatten om den fria viljan som ett exempel.

Objektivismen säger att den fria viljan är ett filosofiskt axiom. Det är alltså en självklar oreducerbar sanning. Det är en sanning som varken kan eller behöver bevisas med hänvisning till något mer grundläggande.

Hur etablerar vi att den fria viljan är ett filosofiskt axiom? På samma sätt som vi etablerar alla andra filosofiska axiom: genom direkt varseblivning. Från det att vi vaknar, till det att vi går och lägger oss, kan du och alla andra som läser detta direkt observera hur vi står inför val och att vi hela tiden faktiskt gör val. Just nu konfronterar ni en hel uppsjö av val. Ni kan välja mellan att fortsätta läsa eller inte. Om ni väljer att fortsätta läsa, då kan ni välja att läsa koncentrerat eller inte. Ni kan välja mellan att läsa om vissa delar eller att hoppa över detta och en del kommande stycken. Hela tiden kan ni om ni, så att säga, ”blickar inåt”, se hur ni står inför dessa och oräkneliga andra valmöjligheter och hur ni hela gör ett val framför ett annat.

Detta är precis lika självklart som allt annat vi vet genom direkt varseblivning. Fri vilja är lika självklart som att gräset är grönt eller att datorn ni sitter framför just nu är verklig. Fri vilja är således en självklar, oreducerbar sanning. Det är således ett genuint filosofiskt axiom med allt vad det innebär.

Hur kan vi bekräfta detta? På samma sätt som vi kan bekräfta alla andra filosofiska axiom; genom att se vad som händer när vi explicit förnekar dem. Alla genuina filosofiska axiomer är qua axiomer, omöjliga att förneka eller ens försöka motbevisa, utan att man åtminstone implicit anta dem medan man söker förneka eller motbevisa dem. Detta är i allra högsta grad sant om den fria viljan. Försök bara förneka den fria viljan till förmån för determinismen och se vad som händer.

Om determinismen vore sann, då vore somliga determinerade till att tro på determinismen medan somliga andra vore determinerade att tro på viljefrihet. Om så, hur vet vi då vem som har rätt? Det vore löjligt att säga att vi är alla determinerade att alltid ha rätt. Inte bara för att det är omöjligt här (då två rakt motsatta positioner inte kan vara sanna samtidigt), utan också för att vi vet att folk inte är felfria. Det vore precis lika löjligt att säga att vi är alla determinerade att alltid ha fel. Inte bara för att vi vet en del saker och vi vet skillnaden mellan sant och falskt – en skillnad som vi ju aldrig skulle känna till om vi inte hade fått en del saker fel och en del saker rätt. Och vore vi determinerade att alltid ha fel, då skulle i vilket fall som helst determinismen vara falsk.

Vad innebär egentligen determinismen? Enligt den mest populära versionen av determinism, nämligen materialistisk determinism, är allt som sker verket av de naturlagar som styr över materian. Medvetandet är atomer i rörelse eller också produkten av dessa atomer i rörelse. Atomerna saknar fri vilja; de rör sig i enlighet med naturlagarna. Medvetandet, som utgörs av dessa atomer, agerar således i enlighet med naturlagarna och därför kan det inte finnas någon fri vilja. (Notera, i förbigående sagt, att hela detta argument är ingenting annat än ett kompositionsfelslut. Det finns ingen större anledning att anta att fri vilja är omöjligt bara för att medvetandet utgörs av atomer som saknar fri vilja, än vad det finns skäl att anta att atomerna som utgör ögat måste själva ha förmågan att se bara för att vi ser med hjälp av ögonen.)

Om så, vad är det då som händer när en vetenskapsman ”bevisar” någonting? Om du tror att vad som händer är att vetenskapsmannen gör observationer, utför experiment, skriver noggrant ned resultaten och sedan kommer fram till en slutsats, dvs vad som är sant, dvs vad som överensstämmer med verklighetens fakta, då tror du fel. Det är, enligt determinismen, bara en ”illusion” att det var en varsam process av att studera fakta och tänka logiskt, som låg till grund för slutsatsen.

Vad som ”egentligen” hände var att atomerna rörde sig på ett visst sätt och detta resulterade i ”slutsatsen”. En ”slutsats” är, enligt materialistisk determinism, ett resultat av en mekanisk process – inte en logisk tankeprocess. Det som händer, i vetenskapsmännens medvetande, är ekvivalent med att vi spelar Keno om vilka slutsatser vi ska komma fram till. Vi låter bollarna studsa runt i en liten behållare, allt i enlighet med naturlagarna. Sedan dyker en boll upp som säger: ”Determinismen är sann”.

Det var alltså inte för att de förmådde att etablera att deras idé överensstämde med verkligheten, som de kom fram till sin ”slutsats”. Det var inte fakta och logik som övertygade dem, utan atomernas rörelse som – oberoende av fakta och logik – gav upphov denna slutsats på samma sätt som peppar kan orsaka en nysning eller en lök kan orsaka tårar eller vatten kan göra dig kissnödig.

Strikt talat är dessa ”slutsatser” inte fråga om någon sanning eller kunskap och inte heller är sanning eller kunskap möjligt – qua en korrekt identifikation av verklighetens fakta – om determinismen vore riktig. Ändå talar deterministerna om både sanning och kunskap. De säger ju sig ”veta” att determinismen är sann. De säger sig ha ”bevis” för det. De säger sig till och med ha vetenskapen på sin sida. Men att tala om sådant som ”sanning”, ”kunskap” och ”vetenskap”, utanför kontexten av viljefrihet, är egentligen inget annat än en begreppsstöld i en omfattande skala.

Det är fråga om en begreppsstöld eftersom så fort vi går bortom varseblivning – en kunskapsnivå som vi delar med djuren – till begreppsligt tänkande – den unikt mänskliga kunskapsnivån – då förutsätter all sanning, kunskap och vetenskap, fri vilja.

En begreppsstöld kommer av att man tar ett begrepp från det sammanhang som gav upphov till det. Ett vanligt exempel på detta är de som frågar sig hur vi kan veta att allt inte bara är en enda stor illusion, utan att tänka på att om det inte vore för att vi känner till skillnaden på illusion och verklighet, hade begreppet ”illusion” inte haft någon mening. Det är ett mycket allvarligt och, tyvärr, mycket vanligt logiskt felslut.

Att bilda begrepp, tänka begreppsligt och att göra det på ett korrekt sätt är uppenbarligen inget som sker automatiskt. Vi måste välja att fokusera, vi måste välja att titta runt omkring oss, vi måste välja att integrera likheter och skillnader, vi måste välja att integrera motsägelsefritt (dvs logiskt). Hela processen är en viljestyrd process. För att välja rätt, måste vi välja i enlighet med en korrekt metod för hur vi ska bilda våra begrepp och validera våra idéer.

Om vi saknade fri vilja – om tänkandet på den begreppsliga nivån var automatiskt – då vore det meningslöst att fråga sig vad som är sant eller falskt, vad som är metoden för korrekt tänkande, och hur vi i sin tur vet detta. (Notera här att vi behöver ingen vägledning när det kommer till vår varsebilvning; vår hjärna integrerar nämligen automatiskt våra förnimmelser till varseblivningar.)

Varför ska vi rekommendera människor att tänka logiskt, eller att gå efter sinnesinformation, eller att använda sig av den vetenskapliga metoden, om de ändå inte är fria att välja i dessa frågor? Det är alltså just precis för att vi är felbara, viljestyrda varelser som vi behöver ett svar på dessa frågor. Det är alltså på grund av det självklara, oreducerbara faktum att medvetandet är viljestyrt som vi är i behov av ämnet epistemologi till att börja med.

*

Vi har sett vad som händer när man försöker förneka den fria viljan qua filosofiskt axiom. Vi har sett att detta – liksom alla andra försök att motbevisa filosofiska axiomer – oundvikligen resulterar i logiska motsägelser. Nu är förvisso detta bara ett exempel. Faktum är att varje gång någon söker, med hänvisning till vetenskapen, ogiltigförklara en filosofisk princip, är det fråga om ett logiskt felslut. Det är fråga om en omfattande begreppsstöld.

Vad man försöker göra, i alla sådana fall, är att ogiltigförklara de metafysiska och epistemologiska principerna som ju etablerar förutsättningarna för all vetenskap. Det som sker är direkt jämförbart med en vetenskapsman som säger: ”Jag har med hjälp av mina fem sinnen, gjort många noggranna observationer. På basis av sådana observationer är det min bestämda slutsats att vi nu kan bevisa att våra sinnen är bedrägliga”. Och det är precis lika hopplöst.

Filosofin är vetenskapernas vetenskap: det är vetenskapen som handskas med de mest fundamentala frågorna – frågor som alla andra specialiserade vetenskaper måste utgå ifrån för att existera eller fungera. När man inser det riktiga förhållandet mellan filosofi och vetenskap, då förstår man också varför det är hopplöst att försöka vederlägga grundläggande filosofiska frågor med hänvisning till vetenskapen. Det är filosofins primat som råder.

28 reaktioner på ”Filosofins primat

  1. Intressanta tankar som alla är relevanta, problemet är att allt egentligen bygger på att fri vilja är ett axiom, varför ska man acceptera det? Man kan så klart använda sig av tveksamma axiom men då bygger man en teori, som måste kunna ifrågasättas.

    Vi kan ju rätt vad det är vakna upp ur någon slags Matrix och genast inse att axiomet fri vilja accepterades på osanna grunder.

    Nu håller jag visserligen med om att fri vilja inom vissa teorier kan vara ett praktiskt och nyttigt axiom, men att acceptera det som en doktrin kan jag inte acceptera.

  2. Man kan ju alltid välja mellan att läsa en text med full fokusering – eller att låta blicken glida över orden utan att ta in budskapet. (Nämndes det förresten inte i Carls text?)

    Om man läser texten med full fokusering, ser man nog att invändningarna redan är besvarade.

    Carls standardsvar på sådana här invändningar brukar vara: ”Läs om! Läs rätt!” Nu säger jag det i stället.

  3. ”Det är en sanning som varken eller behöver bevisas med hänvisning till något mer grundläggande.”

    Borde det inte vara ett ‘kan’ efter ‘varken’?

  4. Ok, det här är min tolkning; Axiomet fri vilja är den vilja vi vet att vi har, fri vilja handlar inte om hur viljan funkar utan om hur den upplevs med introspektion.

    I så fall är jag med på att vetenskapen kan utreda hur den fria viljan funkar, men den kan inte ändra på hur vi själva upplever den fria viljan och axiomet fri vilja är därför detsamma.

    Om jag har förstått detta rätt så tycker jag att det är en rimlig hållning även om det är problematiskt att det inte råder någon konsensus om vad begreppet fri vilja egentligen innebär.

  5. ”… Hela processen är en viljestyrd process.”
    Varför är det omöjligt att tänkandet och användandet av förnuftet är en mekanisk process? Att det då vore meningslöst att tänka – om det är sant – betyder ju inte att det för det måste vara en viljestyrd process.

  6. Men själva idén att tänkandet skulle vara en mekanisk process är ju en godtycklig idé som det inte finns minsta belägg för.

    Och det godtyckliga ska avfärdas ”som om ingenting sagts”.

    Om nu inte det sistnämnda bara är ett uttryck för någon sorts objektivistiskt godtycke. ;-)

  7. Logiskt tänkande måste vara en viljestyrd process. Det är endast individen som kan tänka logiskt eftersom kollektiva enheter inte är några levande varelser. Logiskt tänkande kräver träning från barn-åren och förutsättningen för tänkandet är människans utvecklade hjärna. Människan har tvingats använda hjärnan för att kunna överleva och hjärnans förmåga att tänka har gått i arv från tidigare generationer.

    Logiskt tänkande kräver träning för att utvecklas. Detta måste vara en viljestyrd process eftersom ingen kan tvinga oss att börja träna hjärnan. Om skolundervisningen är riktigt upplagd kan vi dock påverkas att använda vår hjärna. Skolbarn kan dock påverkas av andra individer att tänka ologiskt. Vi måste således först ta reda på hur logiskt tänkande fungerar eftersom detta inte är nedärvd kunskap.

    Om det påstås att vi får vårt tänkande från Gud eller att verkligheten är en illusion, måste den som formulerar en sådan hypotes vara ansvarig för att kunna bevisa att hypotesen är sann. De abstrakta begreppen ”Gud” och ”att verkligheten är en illusion”, är endast sanna om begreppen kan reduceras tillbaka till en erfarenhetsmässig sanning (någon har sett Gud och har tagit ett foto på Gud) eller kan reduceras tillbaka till sanna premisser och genom härledning fått fram att Gud existerar (vi har exempelvis inte sett atomer men vi kan ändå veta att de existerar).

  8. @POP
    ”Människan har tvingats använda hjärnan för att kunna överleva och hjärnans förmåga att tänka har gått i arv från tidigare generationer.”

    Vad är mest korrekt att använda; tvingats, nödgas, nödvändigas eller nödsakas, i detta sammanhang?

  9. Joachim: Jag säger inte att tänkandet ”måste” vara viljestyrt, bara för att det annars vore meningslöst att tänka eller att rekommendera människor att tänka på ett visst sätt framför ett annat. Jag säger att det är en självklarhet att tänkandet är – åtminstone för oss människor qua begreppsligt tänkande varelser – en viljestyrd process och det är _därför_ vi har ett behov av epistemologiska rekommendationer.

    Det finns _inga_ som helst indikationer på att tänkandet är något annat än viljestyrt. Samtliga observationer talar för att det är viljestyrt.

    Faktum är att om du studerar hur ditt eget medvetande fungerar, genom att ägna dig åt introspektion, kommer du att se att ditt tänkande inte sker ”mekaniskt”. Du kommer att se att du är fri att fokusera ditt medvetande eller inte – att tänka eller inte – att tänka på en sak framför en annan eller inte – att identifiera fakta – att försöka identifiera implikationerna av dessa fakta – att dra slutsatser – att integrera dessa slutsatser med tidigare kunskap – att föra ned alla dina begrepp och satser ned till den varseblivningsmässiga verkligheten medelst en process av reduktion. Etc. Allt detta och mycket mer kan du direkt observera hos dig själv.

    Vad du inte kommer att se är en process av tänkande som du inte kan styra av egen fri vilja. Vad du inte kommer att se är en massa fakta som identifierar sig själva, som automatiskt låter sina implikationer avslöjas, och som automatiskt integreras med resten av din kunskap. Etc. Nej, vad du kan och kommer att observera är vad du själv gör, av egen fri vilja, i ditt eget medvetande. Precis som du kan, genom att ägna dig åt extrospektion, observera att din arm lyfts när du väljer att lyfta den.

  10. Offoff (Daniel): Daniel: Om jag förstår dig korrekt, då skulle jag säga att du har förstått mig korrekt. Fri vilja är ett filosofiskt axiom med allt vad det innebär. Vad är det som gör att vi har en fri vilja? Det vet vi däremot inte. (Eller jag vet det i alla fall inte.) Detta är dock inte en filosofisk fråga, utan en fråga för specialiserad vetenskap att ta reda på. Det är precis som med färger. Vi vet att gräset _är_ grönt. Men vad är det som gör att vi upplever gräset som grönt när vi tittar på det? Det är en fråga för vetenskapsmännen att reda ut.

    Vet vi vad den fria viljan innebär? Ja. Det innebär förmågan att välja: förmågan att fokusera, att tänka, att tänka på en sak framför någonting annat, att handla på ett visst framför ett anant, etc. Jag tror inte innebörden av fri vilja är så svår för att förstå. Jag tror att så gott som alla människor vet vad fri vilja betyder. Inte i detalj, men i sin essens. Till och med de som förnekar den fria viljan, vet vad det innebär.

  11. Swingpirate: ”Är det hypotetiska (om man vill kan man göra x) eller faktiska val (man kan göra x oberoende av vad man vill) vi pratar om här?”

    Både och. Vi är fria att göra det vi vill och att, något motvilligt, göra det som vi inte riktigt vill. Men i vilket fall som helst väljer vi av egen fri vilja att göra det vi gör. (Även när vi står under ett pistolhot gör vi ett fritt val; inte fritt från tvång och våld, men fritt i den meningen att vi själva bestämmer över vårt tänkande och våra handlingar. Vi kan välja att ignorerar pistolen eller så kan vi välja att ta hänsyn till den.)

  12. Hur kan det vara möjligt att handla ”som vi inte riktigt vill”? Ett val handlar om förmågan att ta in sinnesdata, simulera ALTERNATIVEN i hjärnan, för att sedan VÄLJA det bästa alternativet (det man vill). Svårt att se hur vi kan ha frihet utan förutsägbarhet.

    Det förefaller inkonsistent med objektivistisk metafysik att en individ kan sätta sig över sin egen natur (”jag handlade som jag gjorde för att jag inte ville”). Kan du specificera?

  13. Swinpirate: Det finns mycket man kan säga om allt detta och mitt svar är på inget sätt uttömmande.

    Man kan eventuellt tala om någon form av viljesvaghet (”Jag vill men kan inte sluta röka”). Man kan om man vill vända samma fenomen till ett utslag för viljestyrka (”Jag kan sluta röka men jag vill fortsätta röka trots alla nackdelar!”).

    Man kan tala om skillnaden mellan att göra det man bör göra och att göra det man har lust att göra (”Jag bör borsta tänderna men jag är så trött att jag har ingen lust att resa mig ur sängen”). Man kan tala om att man faktiskt inte riktigt vet vad det är man vill – av en massa olika skäl – och därför upplevs det som att vad man än gör, görs det med en viss tvekan och ånger (”Ska jag ta det där jobbet eller det där andra jobbet? Jag vet inte… *gny*”). Vad du än gör i dessa situationer kan det verka som att du gör det med en viss tvekan eller motvilja. Men du kan göra det och du gör det. Och du väljer hela tiden.

    Sedan finns det ju saker som man väljer under rent tvång och då vill man ju inte göra det. Men man väljer det ändå. Man gör det ändå. Motvilligt _väljer_ du att lyda han med pistolen.

    Att göra saker som man inte vill står alltså inte i strid med vår natur, det är snarare en aspekt av vår natur.

    Det blir kanske lättare att tänka på viljan i olika grader: vilja och metavilja. Vad du vill och vad du egentligen vill.

    Om du, för att återknyta till det sista exemplet, lyder han med pistolen verkar det kanske som att du _vill_ ge bort dina pengar i utbyte mot inget. Etc. Men det är inte vad du _egentligen_ vill. Men du gör det ändå, som om du ville. Och du valde ju det, eftersom du istället kunde välja att ignorera pistolen – med de följder det kunde få; följder som du trodde att du kunde undgå genom att _motvilligt välja_ att lyda han med pistolen.

    Nu är detta ett extremt exempel så låt oss kanske ta ett lite mer vardagligt. Ta det där med att borsta tänderna när man ligger i sängen och är trött. Jag borde göra det. Men jag vill inte, för jag är ju trött. Fast _egentligen_ vill jag borsta tänderna eftersom jag vill vårda mina tänder.

    Man skulle här kanske kunna säga att den riktiga orsaken till min tvekan är att jag inte väljer att fokusera mitt medvetande tillräckligt mycket. För om jag hade fokuserat och gjort mig fullt medveten om min metavilja, då skulle det jag _egentligen_ vill blivit mer närvarande för mig och all min tvekan hade försvunnit: Jag har plötsligt en stor _lust_ att borsta tänderna.

    Men om jag väljer att inte bli så här fullt medveten, att göra mig själv lite mindre fokuserad, då blir det lättare för mig att ignorera min metavilja. Och då väljer jag på basis av något annat som istället är mer närvarande i mitt medvetande, nämligen min trötthet och den stora lust att sova som den ger upphov till.

    Vet inte om dessa saker gör sakerna lite mer klarare för dig. Jag hoppas det. Men om det bara gör dig mer förvirrad, då säger jag tills vidare så här: Glöm allt jag har sagt.

    Avslutningsvis vill jag säga att det _verkar_ som att du koncentrerar dig på definitioner mer än på verklighetens fakta.

    Definitioner är otroligt viktiga för att ge våra begrepp och därmed våra tankar en precision och klarhet och för att hjälpa oss organisera vår kunskap. Men de ersätter inte verkligheten. Och definitioner anger ju i vilket fall som helst bara de utmärkande, essentiella, karaktärsegenskaperna hos det som definieras. Det är inte en uttömmande lista på egenskaper.

    Alla de fenomen som jag har beskrivit ovan är verkliga fenomen som vi alla kan bevittna, även om en del detaljer i min redogörelse kanske måste modifieras. Men om man bara gick efter begreppen då skulle det vid en första anblick verka svårt eller omöjligt att se hur människor kan välja sådant som de inte vill. Men som exemplen ovan illustrerar, är det visst möjligt.

    Om du har fler frågor får du gärna återkomma, så ska jag göra mitt bästa med att svara.

  14. Carl: jag vill börja med att tacka dig, för trevlig läsning, för öppenhet och god vilja att fördjupa och gräva ytterligare i resonemanget. Det är ett skickligt och välformulerat svar du ger… men ickedestomindre så kvarstår de svårigheter som jag tror mig kunna förnimma i den underliggande metafysiken, varför jag nu kommer utveckla lite kritik.

    Jag ska, för diskussionens skull, tillåta mig själv att betona den viktiga och alltför ofta förbisedda distinktion som jag vet att POS också brukar ställa upp:

    Determinism(1)- Uppfattningen att alla skeenden är underkastade orsakssamband
    Determinism(2)- Negationen till frihet

    Det förefaller som att vi har mycket gemensamma uppfattningar och intuitioner i frågan. Vi håller båda determinism(1) som kompatibelt med möjligheten att vara fria. Vi tror inte som Kirkegaard på ”det existentiella språnget”, dvs att val inte är rationella utan enbart grundar sig på någon slags mystisk, omedveten intuition. Ett val är mao, inte slumpmässigt, för om det inte fanns en orsak eller ett rationellt skäl till valet, i vilken mening vore det då ett fritt val?

    Det är detta som är problemet med libertariansk fri vilja, uppfattningen att våra val måste implicera ett undantag från orsaker och verkan: frihet implicerar förmågan till rationellt övervägande och detta är bara möjligt när vi talar i termer av kausalitet. Om kvantmekaniska, slumpmässiga fluktuationer styrde våra handlingar så skulle vi de facto hamna i determinism(2).

    Nu till det jag har svårt att förstå och inte förmår att acceptera: det är inga problem att förena determinism(1) och fri vilja (kompatibilism), så långt är allt på sin plats, men hur kan du förena determinism(1) med principiell oförutsägbarhet (”faktiska val”)? Betydelsen av determinism(1) är, åtminstone indirekt, principiell förutsägbarhet. Antingen är ett val förutsägbart (orsaksbundet) eller så är det det inte. Därför menar jag att det enda man rimligen kan konstatera är att en entitet med fri vilja kunde ha handlat annorlunda om han ville det, men knappast om han inte ville det (”hypotetiska val”).

    Detta menar jag också rimmar med vår common sense-uppfattning om frihetsbegreppet. När vi säger att något hände eller att någon handlade ”mot vår vilja” så talar vi om tvång, vilket är negationen till frihet och alltså determinism(2). Med någon som kan handla mot sin egen vilja förstår jag någon som kan höja sig över alla orsaksagenter och som i någon mening gör våld på sitt eget väsen.

    Jag tycker om dina intentioner vad gäller stipulerandet av dikotomin vilja /metavilja, men ser dock att att definitionerna verkar förhålla sig underligt till varandra. Jag se inte hur man skulle kunna vilja en sak, men ”egentligen vilja” något annat. Det låter som en motsägelse i mina öron. I sammanhanget skulle mitt förslag istället vara:

    Vilja- det man tycker sig vilja
    Metavilja- det man egentligen vill

    Jag flyttar alltså över den ena termen (vilja) till kunskapsteorin. Detta gör definitionerna också lättare att harmonisera med vad du de facto skrev i exemplet med pistolen: det VERKAR som att du vill ge bort dina pengar mot inget, men det vill du inte egentligen.

    Även detta skulle jag iofs vända på. I kontexten så kommer man att vilja ge bort sina pengar, av det enkla skälet att det är det bästa alternativet: annars dör man. Så när vi pratar om att ”ge bort pengarna motvilligt” i detta fall, så menar vi – om jag har rätt – att beslutet står i strid med vår vilja, dvs det vi TROR att vi vill. Därmed står det inte i konflikt med vår metavilja, det vi egentligen vill.

    Det jag menar är att så fort man öppnar upp för det man kallar för ”faktiska val” (termen är med min syn vilseledande, eftersom det har en positiv underklang men samtidigt eliminerar alla möjligheter till ansvarstagande) så strider det mot (1) det vi vet om verkligheten och (2) också mot våra intuitioner om oss själva och vår frihet.

    Med detta sagt så sätter jag punkt för detta inlägg. Jag hoppas på ett fortsatt givande meningsutbyte och ser fram emot ditt svar.

  15. Swingpirate: ”Jag ska, för diskussionens skull, tillåta mig själv att betona den viktiga och alltför ofta förbisedda distinktion som jag vet att POS också brukar ställa upp:

    Determinism(1)- Uppfattningen att alla skeenden är underkastade orsakssamband
    Determinism(2)- Negationen till frihet

    Det förefaller som att vi har mycket gemensamma uppfattningar och intuitioner i frågan.”

    Jag har inga ”intuitioner”. Jag går inte efter känslor eller instinkter eller uppenbarelser eller något liknande. Jag har endast rationella övertygelser etablerade med hjälp av fakta och logik.

    ”Vi håller båda determinism(1) som kompatibelt med möjligheten att vara fria. Vi tror inte som Kirkegaard på “det existentiella språnget”, dvs att val inte är rationella utan enbart grundar sig på någon slags mystisk, omedveten intuition. Ett val är mao, inte slumpmässigt, för om det inte fanns en orsak eller ett rationellt skäl till valet, i vilken mening vore det då ett fritt val?”

    Fria val är orsakade av oss, ja. Att ha _skäl_ för ett val gör det inte mindre fritt, ja. Men jag skulle aldrig betrakta detta som _determinism_. Determinism är, i dessa sammanhang, förnekan av fri vilja. Punkt slut.

    ”Det är detta som är problemet med libertariansk fri vilja, uppfattningen att våra val måste implicera ett undantag från orsaker och verkan: frihet implicerar förmågan till rationellt övervägande och detta är bara möjligt när vi talar i termer av kausalitet. Om kvantmekaniska, slumpmässiga fluktuationer styrde våra handlingar så skulle vi de facto hamna i determinism(2).”

    Nej, vi skulle hamna i _in_determinism. Inte någon form av _determinism_.

    ”Nu till det jag har svårt att förstå och inte förmår att acceptera: det är inga problem att förena determinism(1) och fri vilja (kompatibilism), så långt är allt på sin plats, men hur kan du förena determinism(1) med principiell oförutsägbarhet (”faktiska val”)? Betydelsen av determinism(1) är, åtminstone indirekt, principiell förutsägbarhet. Antingen är ett val förutsägbart (orsaksbundet) eller så är det det inte. Därför menar jag att det enda man rimligen kan konstatera är att en entitet med fri vilja kunde ha handlat annorlunda om han ville det, men knappast om han inte ville det (”hypotetiska val”).”

    Förutom att jag inte godkänner din terminologi (som är förvirrande och inte grundar sig på verkligheten), så har du helt rätt i att fri vilja inte är förenligt med ”oförutsägbarhet”. Men ”faktiska val” är inte detsamma som ”oförutsägbarhet”. Vad är det som är ”oförutsägbart” med faktiska val? Ingenting. Folk gör vad de gör, för att de väljer att göra det, och de väljer i enlighet med sina värderingar och sin kunskap. Deras värderingar och kunskap tjänar som skäl eller orsak till deras handlingar. De väljer hela vägen. De väljer sina premisser och de väljer att handla på basis av sina premisser. Hela tiden är de fria att välja annorlunda, om de vill. De kan välja bort sina premisser till förmån för andra. De kan välja att blunda inför sina premisser och ta ett beslut på andra premisser eller på grundval av sina känslor. Etc.

    ”Jag tycker om dina intentioner vad gäller stipulerandet av dikotomin vilja /metavilja, men ser dock att att definitionerna verkar förhålla sig underligt till varandra. Jag se inte hur man skulle kunna vilja en sak, men “egentligen vilja” något annat. Det låter som en motsägelse i mina öron. I sammanhanget skulle mitt förslag istället vara:

    Vilja- det man tycker sig vilja

    Metavilja- det man egentligen vill

    Jag flyttar alltså över den ena termen (vilja) till kunskapsteorin. Detta gör definitionerna också lättare att harmonisera med vad du de facto skrev i exemplet med pistolen: det VERKAR som att du vill ge bort dina pengar mot inget, men det vill du inte egentligen.

    Även detta skulle jag iofs vända på. I kontexten så kommer man att vilja ge bort sina pengar, av det enkla skälet att det är det bästa alternativet: annars dör man. Så när vi pratar om att “ge bort pengarna motvilligt” i detta fall, så menar vi – om jag har rätt – att beslutet står i strid med vår vilja, dvs det vi TROR att vi vill. Därmed står det inte i konflikt med vår metavilja, det vi egentligen vill.”

    Men det står ju i konflikt med vad vi egentligen vill. Egentligen vill vi inte ge bort våra pengar. Då hade vi ju gjort det frivilligt och han hade inte behövt hota oss med någon pistol. Så vi gör det motvilligt, för att vi tror och hoppas på att han ska låta oss leva om vi gör det.

    Jag tror att ditt problem är att du lägger för stor vikt på orden, istället för på verkligheten.

    Jag tror inte att jag vill behålla mina pengar. Jag vet det. Men samtidigt vet jag att jag vill inte dö. Så om valet är att dö eller att motvilligt ge bort mina pengar under pistolhot, då väljer jag att ge bort mina pengar under pistolhot. Men om det gör dig mindre förvirrad antar jag att man kan säga att min metavilja här är att leva, medan min vilja är att behålla mina pengar.

    Det råder naturligtvis _ingen_ konflikt här, egentligen, men om och när man låter våldet styra över oss och vårt omdöme, tvingar det oss att handla i strid med vad verkligheten och vårt rationella omdöme kräver av oss. För i verkligheten hänger naturligtvis min metavilja (att leva) ihop med min vilja att behålla pengarna (det främjar ju _egentligen_ livet).

    Principer för vad vi bör göra och bör vilja göra, och vad vi vill och egentligen vill, bör inte baseras på situationer som gör det omöjligt för oss att handla i enlighet med vår identifikation av verklighetens fakta, dvs i enlighet med vårt rationella, omdöme. Dvs situationer där vi tvingas handla under tvång och våld. Nej, dessa principer bör istället baseras på normala fredliga villkor, där vi är fria att tänka rationellt och handla därefter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s