En epistemologisk skandal

På sjuårsdagen av terrorattackerna i USA, torsdagen den 11 september 2008, sände TV4 Fakta flera dokumentärfilmer på temat. Provocerande nog sände de också en film som heter Loose Change. Med tanke på att TV4 Fakta utger sig för att vara ”Sveriges främsta dokumentärkanal” är detta ganska sensationellt. Eftersom jag har sett Loose Change vet jag att den under inga som helst omständigheter kan betraktas som en seriös dokumentärfilm.

Varför valde TV4 Fakta att sända Loose Change? För att få ett svar på frågan skickade jag ett brev till dem. Så här löd deras ”förklaring”:

”Vi väljer att sända ett antal filmer om elfte september, och det här är en i raden. Vi sänder alltså flera filmer med olika teorier och av olika slag. Den här filmen bygger som du sökert [sic] vet helt på konspirationsteorier( därav den svenska titeln) , många av osannolik art, men är en intressant inlaga. Den har laddats ner av miljoner, har skapat en folkrörelse och går som teaterpjäs världen över. Samtidigt har den förkastats av etablissemanget, senast en BBCdok. igår i SVT. Jag anser att någon kanal i Sverige måste ha modet att visa den i sin helhet. Inte bara plocka ut delar ur den, som igår…. Vår kanal har ju förmånen att visa en rad motbilder till Loose change, och därför tycker jag att den är viktig att visa.”

TV4 Fakta säger att filmen presenterar en konspirationsteori ”av osannolik art” (vilket är en eufemism för godtyckligt nonsens). De säger inte desto mindre att filmen är ”intressant”. De säger att ”etablissemanget” har förkastat filmen (vilket de gjorde rätt i), men TV4 Fakta har ”modet” att visa denna film (mod?). Detta är ”viktigt” (varför?). Hur som helst, säger TV4 Fakta, kan ingen anklaga dem för att ta ställning för eller emot denna film, eftersom de dessutom visar ”motbilder” (kräver grundlöst nonsens att man kommer med en ”alternativ” förklaring?). Vad är det som ligger bakom TV4 Faktas rationaliseringar här? Det är agnosticism.

Vad är agnosticism? Agnosticism är idén att kunskap är, i princip, omöjligt och att det enda ”rimliga” därför är att avstå från att ta ställning. I teologiska sammanhang innebär agnosticism att man säger följande: ”Kanske, kanske inte, finns det en Gud. Jag vet inte, ingen vet, ingen kan veta”. Agnosticism är inte detsamma som att bara säga att man inte vet när man faktiskt inte vet. Om du studerar två teorier och upptäcker att det finns lika mycket som talar för dem, då är det helt i sin ordning att du säger: ”Jag vet inte”. Det är också helt i sin ordning att du inte tar ställning. Om du däremot upptäcker att överväldigande bevis talar för den ena teorin och ingenting talar för den andra, och ändå säger du: ”Jag vet inte” – då är det ett utslag för agnosticism.

Agnostiker vill gärna framställa sig själva som ”rättvisa, ”ärliga”, opartiska”, etc. I själva verket är deras hållning fullständigt irrationell. Det finns inte någon anledning att säga ”Jag vet inte” om du står inför två teorier, där den ena kan backas upp med fakta och logik, och den andra inte backas upp med någonting alls. Vad är det man inte vet för att kunna dra en slutsats? (Man är inget annat än en patetisk fegis om man inte kan ta ställning i en sådan här situation.)

Agnostiker ställer ofta upp allvetande som en implicit standard för att ursäkta sin agnosticism, men detta är en irrationell standard. Människor är inte allvetande, men vi behöver inte vara allvetande för att kunna veta någonting med säkerhet. Allt som krävs för att vi ska ha rätt att vara säkra på vår sak är att vår kunskapskontext ger oss rätt till det. Om allt vi vet talar för en slutsats och inget talar för motsatsen, då har vi rätt att – inom denna kontext – dra slutsatsen med säkerhet.

Agnostiker brukar vända på bevisbördan. Om du till exempel säger att Gud inte existerar, då är agnostikern den som säger: ”Gud är ovetbar. Så hur kan du bevisa att Gud inte existerar?” Men bevisbördan ligger alltid på den som säger att något är fallet, inte på den som inte säger att något är fallet. Vidare är okunskap som sådant inget argument för eller emot någonting. (Att hänvisa till okunskap som ett argument är ett logiskt felslut.)

Agnostikerna använder ofta sin okunskap som ett argument för att göra prognoser om att saker, som de inte känner till, kanske kan bli bevisade i framtiden. ”Kanske det inte finns några bevis för Gud idag. Men vem vet? Imorgon kanske det gör det. Hur som helst kan jag inte ta ställning”. Men hur kan man göra prognoser om det principiellt ovetbara? På vilka grunder gör man sådana här prognoser? Varför tror de att det kanske dyker upp bevis för Guds existens imorgon?

Agnosticism är naturligtvis ingen olyckshändelse. Begreppet myntades av Thomas Henry Huxley. Huxley tog naturligtvis intryck av den modern filosofi. I synnerhet tog han intryck av David Hume och Immanuel Kant.

Humes ”empiriska” meningsteori satte stopp för alla möjligheter att besvara grundläggande metafysiska frågor. Enligt Hume var allt som vi inte kunde verifiera genom direkt erfarenhet rent nonsens. Så eftersom vi inte kan ”se” kausalitet (allt vi ser är ”händelser i följd”), är det ”nonsens”. Eftersom vi inte kan ”se” ett ”jag” när vi ägnar oss åt introspektion (allt vi ser är ”förnimmelseknippor”), så det är ”nonsens”. Vi kan inte se en ”yttervärld” (allt vi ser är vår ”erfarenhet”), om vi med det menar en värld bortom vår erfarenhet, så även detta är ”nonsens”. Etc. Vi kan och behöver visserligen inte utesluta att dessa saker finns, säger Hume. I synnerhet inte när det kommer till våra vardagliga liv, då vi måste förlita oss på dessa saker. Men vi kan, enligt Hume, inte säga att vi har några rationella skäl att tro på dessa saker heller. (Att vi ändå envisas med att gå runt och tror på dem beror står endast att finna i inbillningen och vanans makt.)

Då som nu insåg många att Humes filosofi utgjorde en attack mot förnuftet. Och i den mån man tog den på allvar, skulle den göra naturvetenskapen omöjlig. Kant sade att han ville rädda naturvetenskapen från Hume. Olyckligtvis bestod Kants ”svar” till Hume att göra världen, som vi erfar, kausalt ordnad genom att förklara kausaliteten som en subjektiv skapelse hos det mänskliga medvetandet. Men, betonade Kant om och om igen, vi erfar bara världen som den ”framträder” för oss (”fenomenvärlden”), inte världen som den ”egentligen” är (”noumenalvärlden”). Världen som den ”egentligen” är, är något för oss helt ovetbart. Ser vi till världen som den ”framträder” för oss, har vi inga skäl att tro på Gud, men vem kan utesluta att Gud existerar i världen så som den ”egentligen” är? Denna värld är ju trots allt principiellt ovetbar.

Resultatet av Hume och Kants filosofi är människor som säger: ”Hur vet du att solen går upp imorgon? Bevisa det!”, eller: ”Hur vet du att det inte finns en Gud? Vi kan ju trots allt bara veta världen så som den framträder för oss”. Eller, i en mer ”modern” kontext: ”Hur vet du att attacken mot World Trade Center inte utfördes av George Bush? Bevisa det om du kan!”, eller: ”Hur vet du att de påstådda ‘offren’ för terrorattackerna den 11 september 2001, inte var inblandade i konspirationen? Kan du bevisa det?”

Humes filosofi rationaliserar grundlöst tvivel som, enligt agnostiker, måste ska tas på allvar. Kants filosofi rationaliserar grundlösa spekulationer som, enligt agnostiker, måste tas på allvar. Tillsammans ger Hume och Kants filosofi agnostiker en rationalisering för att jämställa det bevisade med det grundlösa.

Eftersom agnosticism, i sin essens, går ut på att man jämställer det bevisade med det grundlösa, är det egentligen inget annat än epistemologisk egalitarianism. Precis som etisk egalitarianism syftar till att utradera skillnaderna mellan de moraliskt sett bästa och sämsta, genom att förstöra de bästa, syftar epistemologisk egalitarianism till att utradera skillnaden mellan det bevisade och det obevisade, genom att behandla det obevisade som om det var bevisat. Men precis som etisk egalitarianism endast resulterar i förstörelse av rättvisan, resulterar epistemologisk egalitarianism i förstörelse av kunskap.

Försök bara föreställa er vad som skulle hända om våra vetenskapsmän blev agnostiker som vägrar ta ställning mellan det bevisade och det grundlösa. Då skulle vetenskapen inte bara börja stagnera, den skulle förstöras. På samma sätt bidrar TV4 Faktas agnosticism till att kraftigt devalvera innebörden av fakta genom att sända ”dokumentärfilmer” som Loose Change.

Det är här viktigt att betona att det grundlösa eller godtyckliga saknar helt ett epistemologiskt värde. Leonard Peikoff förklarar:

”An arbitrary claim has no cognitive status whatever. According to Objectivism, such a claim is not to be regarded as true or as false … The truth is established by reference to a body of evidence and within a context; the false is pronounced false because it contradicts the evidence. The arbitrary, however, has no relation to evidence, facts, or context. It is the human equivalent of [noises produced by] a parrot … sounds without any tie to reality, without content or significance.

In a sense, therefore, the arbitrary is even worse than the false. The false at least has a relation (albeit a negative one) to reality; it has reached the field of human cognition, although it represents an error—but in that sense it is closer to reality than the brazenly arbitrary”. (Ur The Philosophy of Objectivism, föreläsning 6, via The Ayn Rand Lexicon.)

Hur bör man då förhålla sig till det godtyckliga? Peikoff: ”If it is arbitrary, it is entitled to no epistemological assessment at all; it is simply to be dismissed as though it hadn’t come up…” Detta är vad TV4 Fakta borde ha gjort med Loose Change. Detta är också normalt sett vad vi gör när vi hör godtyckligt nonsens. Agnostikerna vid TV4 Fakta valde istället att ta det på allvar.

Därför måste man fråga sig: Om man kan sända Loose Change, som om det var en film värd att ta på allvar, vad kan man då inte sända? Kommer de att sända ”dokumentärfilmer” som säger att Förintelsen aldrig ägde rum? Kommer de att sända ”dokumentärfilmer” som säger att det finns en världsomfattande judisk konspiration? Eller kommer de att sända ”dokumentärfilmen” Expelled som säger att en konspiration bland biologer utestänger anhängare av Intelligent Design?

Att TV4 Fakta sänder smaklöst, godtyckligt nonsens som Loose Change är inget mindre än en skandal – en epistemologisk skandal.

Annonser

Dagens last

Ny bok av Andrew Bernstein. Bernstein, författaren till den underbara The Capitalist Manifesto, kommer den 16 september ut med en ny bok som heter Objectivism in One Lesson. Bernstein beskriver boken så här:

Ayn Rand wrote many non-fiction books and essays, as well, but no comprehensive theoretical presentation of her philosophy. The definitive treatment of her thought is Leonard Peikoff’s Objectivism: the Philosophy of Ayn Rand (OPAR). Dr. Peikoff, Ayn Rand’s leading student and long-time associate, wrote an in-depth work in philosophy that is ideal for advanced students; but it was never intended as an introduction to Objectivism. Consequently, a bridge is needed, an introductory text for the millions of readers who love Ayn Rand’s novels and who want to take the next step in understanding her philosophy that will culminate with their study of OPAR.

Objectivism in One Lesson is that text.

Ju mer jag vet, desto mer inser jag behovet av en bok som denna. Jag har med tiden fått uppfattningen att OPAR kanske inte är någon lämplig läsning för totala nybörjare till objektivism eller filosofi i största allmänhet. Därför ser jag verkligen fram emot denna bok och jag hoppas att den är så bra att jag kan rekommendera den.

Nytt nummer av The Objective Standard. Som vanligt bjuder tidningen på två gratisartiklar för att locka läsare och jag vill varmt rekommendera Alan Germanis artikel ”The Mystical Ethics of the New Atheists”. Det är en mycket bra analys av de nya ateisternas oförmåga att leverera en rationell moralfilosofi. Det är en brist som, tyvärr, kraftigt underminerar deras kamp mot religionen.

Presidentvalet. I samma nummer av The Objective Standard bjuder Craig Biddle på en analys av alternativen i det kommande presidentvalet. Titeln säger egentligen allt: ”McBama vs. America”.

Jag trodde att valet mellan Bush och Kerry 2004 skulle vara ett ”jobbigt val”. Snacka om jag blev tillrättavisad på den punkten. Idag skulle jag nästan drömma om att få stå inför ett sådant val igen. Det finns, som Ayn Rand en gång sade, en gräns för hur långt man kan gå i tillämpandet av principen om att rösta på det mindre onda. Frågan är om detta inte är ett sådant tillfälle.

När jag läser Biddles analys och tänker på all denna etatistiska retorik, all denna vädjan till självuppoffrandet för det större hela, all denna vädjan till religion, som har kommit från både republikaner och demokrater, då känns inte det inte längre som att prognoserna från Leonard Peikoffs bok The Ominous Parallels ligger långt borta i framtiden.

Jag kan inte låta bli. I våras läste jag statistik, som en del av min större examen, och jag måste faktiskt säga att jag känner mig stolt över vad jag har åstadkommit. Jag har nämligen aldrig varit särskilt bra på matematik och även om matematiken på denna kurs inte var särskilt svår till att börja med, var jag ändå lite orolig. Detta har gagnat mitt matematiska självförtroende enormt. På första tentan fick jag 62 av 80. På andra tentan fick jag 68 av 80. Och på den sista tentan fick jag 73 av 80. Så det blir VG på hela kursen. Mycket angenämt!

Studieteknik. I förbigående sagt vill jag faktiskt rekommendera en bok som heter Study Method and Motivation av Edwin A Locke. Jag köpte den våren 2006 och har sedan dess haft en enorm nytta av den. Jag trodde att min studieteknik var ganska ”OK” tills jag läste denna. Efteråt har min studieteknik blivit mycket bättre. Jag tror faktiskt att de tips och tekniker jag fick från boken är en del av förklaringen att de senaste fyra kurserna jag har tagit har gått så bra för mig. Och de principer som Locke talar om i sin bok, är inte bara användbara under tiden man studerar vid universitetet. De är användbara för alla situationer som kräver tänkande överhuvudtaget.

Nästa artikel? Jag har nu börjat skriva på min D-uppsats i praktisk filosofi. Därför kommer det kanske bli lite glesare bland inläggen här. I alla fall till en början. Men även när jag får tid över har jag nu bestämt mig för att inte publicera mer än ett inlägg i veckan. Såvida inget extraordinärt händer som motiverar en snabb kommentar. Jag har dock redan påbörjat förarbetet inför nästa artikel som, om vi har tur, kommer i slutet av denna vecka eller kanske någon gång i början av nästa.

Apropå mina filosofistudier. I början av oktober ska jag åka till Uppsala och ta del av föreläsningar om Aristoteles metafysik. Det ser jag verkligen fram emot. Så om någon har vägarna förbi, i Uppsala, och vill umgås lite kan vi kanske arrangera det. Jag återkommer med detaljer senare denna månad. Oanständiga förslag undanbedes! (Jag ska bo i en sovsal på ett vandrarhem.)

Och ja just det. Idag är det min födelsedag. Hurra för mig! ;-)

Filosofins primat

Hur ser egentligen förhållandet mellan filosofi och vetenskap ut? Den dominerande uppfattningen idag är att filosofin ska rätta sig efter vetenskapen och inte att vetenskapen ska rätta sig efter filosofin. Därför söker somliga på vetenskapliga grunder acceptera eller avfärda filosofiska axiomer och principer. Därmed antyder de att filosofi är i bästa fall förenligt med vetenskap, men för det mesta en helt ovetenskaplig företeelse. Om detta är sant, då är det inte heller konstigt att många med rätta håller sig på ett visst avstånd till filosofin. Men gör de rätt i detta?

Alla människor behöver en filosofi och alla människor har en filosofi, vetenskapsmän inkluderade. Den är inte alltid explicit, men den är där inte desto mindre. Alla människor har en filosofi eftersom de inte kan låta bli att försöka besvara de grundläggande frågor som alla människor behöver ett svar på för att kunna leva. Var är vi? (Metafysik.) Hur vet vi det? (Epistemologi.) Vad bör vi göra? (Etik.) Detta är filosofiska frågor som alla människor behöver svar på för att kunna fungera, inte minst vetenskapsmännen.

Vetenskapsmännens uppgift är ju att fatta världen. Men är detta möjligt? Är kunskap möjligt? Vad är kunskap? Vad är sant eller falskt? Hur vet vi det? Ska vi gå efter förnuftet eller efter våra känslor? Kan vi lita på våra sinnen? Kan vi se världen som den egentligen är eller bara som den framstår för oss? Finns det överhuvudtaget någonting att veta? Finns det någon verklighet eller är allting bara en illusion? Lever vi i en obegriplig värld av ”kontingenta” fakta eller i en kausalt ordnad värld av entiteter som handlar i enlighet med deras bestämda identitet? Är induktion möjligt? Hur ser relationen mellan våra begrepp och verkligheten ut? Detta är alla avgörande filosofiska frågor som inga vetenskapsmän kan låta bli att ta ställning till. För vad vore vitsen med observationer, om vi ändå inte kan lita på våra sinnen? Vad vore vitsen med induktion, om induktion är omöjligt? Vad vore vitsen med logiskt tänkande, om logik inte har något att göra med verkligheten?

Filosofin formulerar via metafysiken – den gren av filosofin som behandlar de grundläggande frågorna om verklighetens natur – och epistemologin – den gren av filosofin som behandlar de grundläggande frågorna om kunskapens natur – svaren på dessa frågor. Beroende på hur man väljer att svara på dessa frågor lägger man antingen grunden för vetenskapen eller också omöjliggör man vetenskapen. Det är utifrån sina filosofiska premisser som vetenskapsmännen agerar. (Därmed inte sagt att vetenskapsmän inte kan verka som filosofer, om och när de väljer att försöka svara på dessa frågor på egen hand. Men detta bara understryker filosofins företräde.) Vetenskapsmännen har inget alternativ här: vetenskapen måste rätta sig efter filosofin. Vetenskapen står och faller på de filosofiska premisserna som människor accepterar. Detta är innebörden av filosofins primat.

Filosofin är den mest grundläggande av vetenskaper. Inte i den meningen att människor är totalt okunniga innan de börjar studera filosofi, utan i den meningen att all kunskap börjar med och förutsätter ett (implicit) svar på de filosofiska frågorna som ju är oundvikliga och som ligger till grund för all senare kunskap.

Filosofi behandlar de mest grundläggande frågorna och dessa frågor är till sin natur sådana som alla människor, i alla tider, kan svara på utan att behöva hänvisa sig till mer specialiserad eller fördjupad vetenskap. All kunskap har en början och denna början består av de filosofiska axiomerna. Filosofiska axiomer identifierar inte bara början för ett filosofiskt system, på samma sätt som till exempel matematiska axiomer inom matematiken utgör början för matematiken som vetenskap, utan identifierar faktiskt början för all mänsklig kunskap. Därför är det en ohållbar attack mot grunden för all kunskap, inklusive all specialiserad kunskap, när man på vetenskapliga grunder vänder sig mot filosofin.

Filosofin har rätt att lägga in veto mot vetenskapen, men vetenskapen har ingen rätt att lägga in veto mot filosofin. Filosofin kan och bör inte kommentera det specifika innehållet hos de specialiserade vetenskaperna. Filosofin kan till exempel inte ha en åsikt om gravitationens natur. Den kan till exempel inte ha en åsikt om hur gravitationen fungerar på månen jämfört med på jorden. Och så vidare. Men filosofin kan och bör granska och döma grundläggande metafysiska och epistemologiska premisser hos vissa vetenskapliga teorier. På sådana grunder kan också filosofin avfärda vissa teorier. Ett exempel här är Intelligent Design. Den vilar på falska metafysiska och epistemologiska grunder, och kan utan vidare avfärdas på sådana grunder. Men det finns många fler exempel.

*

En del filosofi gör vetenskap möjlig och en del filosofi gör vetenskap omöjlig. Låt mig illustrera detta genom att peka på den enskilda filosof som ensam lade grunden för all (västerländsk) vetenskap: Aristoteles. Ayn Rand skrev: ”If we consider the fact that to this day everything that makes us civilized beings, every rational value that we possess—including the birth of science, the industrial revolution, the creation of the United States, even the structure of our language—is the result of Aristotle’s influence, of the degree to which, explicitly or implicitly, men accepted his epistemological principles, we would have to say: never have so many owed so much to one man”. (For the New Intellectual.)

Aristoteles sade att det finns en värld, nämligen denna, och att den är objektiv och kausalt ordnad. Världen utgörs av entiteter med en bestämd natur. De handlar av nödvändighet i enlighet med sin natur. Detta gör det möjligt för oss att formulera naturlagar. Aristoteles sade att vi uppfattar världen med hjälp av våra sinnen. Utifrån vår erfarenhet kan vi inducera fram generella sanningar. Aristoteles är också logikens fader. Logik är vägen till objektivitet och kunskap, eftersom motsägelser inte existerar i verkligheten, varför de inte heller kan existera i våra tankar om de ska vara förenliga med verkligheten. Och detta är, så klart, viktigt eftersom sanning, förklarade Aristoteles, kräver att våra tankar överensstämmer med verkligheten där ute. Aristoteles formulerade därmed också den sanna teorin om sanning, nämligen korrespondensteorin om sanning.

Nu är det inte särskilt svårt att se hur Aristoteles filosofi lade grunden för vetenskapen. Det är inte heller särskilt svårt att se vilken vetenskap som följer om man, som en jämförelse, skulle ta David Humes filosofi på allvar.

David Hume var en total skeptiker. Enligt Hume kunde vi inte rationellt motivera föreställningen om entiteter med bestämda identiteter där ute, om det fanns en yttervärld, lagen om orsak och verkan eller ens existensen av ett jag. På sin höjd kommer man att sluta upp med synsättet att vetenskap bara handlar om att beskriva verkligheten, men aldrig att förklara eller att förstå någonting – och aldrig får man göra anspråk på att veta någonting med någon säkerhet. (Detta var förresten precis vad David Humes arvtagare, de logiska positivisterna, kom fram till.) Vi måste hela tiden vara beredda på att vad som helst är möjligt. Solen går kanske inte upp imorgon och när som helst kan din dator förvandlas till ett monster som äter upp dig. Mycket riktigt rekommenderade inte heller David Hume någon att ta hans filosofi på allvar.

Olyckligtvis tog Immanuel Kant honom på allvar och formulerade sin egen mycket falska och mycket korrupta filosofi. Är filosofin korrupt, då blir också vetenskapen korrupt. Mycket modern fysik är exempel på det och mycket modern fysik är tyvärr ett uttryck för Kants destruktiva inflytande. (För detaljer om den moderna fysikens tragiska tillstånd, hänvisar jag till fysikern David Harrimans föreläsning ”The Crisis in Physics — and Its Cause”. Den är tillgänglig på www.AynRand.org, om ni registrerar er som besökare. Det är gratis och tar bara ett par minuter.)

*

Varför är det viktigt att identifiera det rätta förhållandet mellan filosofi och vetenskap? Därför att oförmågan och oviljan att inse och erkänna filosofins primat, leder många till att begå logiska felslut. Låt oss ta debatten om den fria viljan som ett exempel.

Objektivismen säger att den fria viljan är ett filosofiskt axiom. Det är alltså en självklar oreducerbar sanning. Det är en sanning som varken kan eller behöver bevisas med hänvisning till något mer grundläggande.

Hur etablerar vi att den fria viljan är ett filosofiskt axiom? På samma sätt som vi etablerar alla andra filosofiska axiom: genom direkt varseblivning. Från det att vi vaknar, till det att vi går och lägger oss, kan du och alla andra som läser detta direkt observera hur vi står inför val och att vi hela tiden faktiskt gör val. Just nu konfronterar ni en hel uppsjö av val. Ni kan välja mellan att fortsätta läsa eller inte. Om ni väljer att fortsätta läsa, då kan ni välja att läsa koncentrerat eller inte. Ni kan välja mellan att läsa om vissa delar eller att hoppa över detta och en del kommande stycken. Hela tiden kan ni om ni, så att säga, ”blickar inåt”, se hur ni står inför dessa och oräkneliga andra valmöjligheter och hur ni hela gör ett val framför ett annat.

Detta är precis lika självklart som allt annat vi vet genom direkt varseblivning. Fri vilja är lika självklart som att gräset är grönt eller att datorn ni sitter framför just nu är verklig. Fri vilja är således en självklar, oreducerbar sanning. Det är således ett genuint filosofiskt axiom med allt vad det innebär.

Hur kan vi bekräfta detta? På samma sätt som vi kan bekräfta alla andra filosofiska axiom; genom att se vad som händer när vi explicit förnekar dem. Alla genuina filosofiska axiomer är qua axiomer, omöjliga att förneka eller ens försöka motbevisa, utan att man åtminstone implicit anta dem medan man söker förneka eller motbevisa dem. Detta är i allra högsta grad sant om den fria viljan. Försök bara förneka den fria viljan till förmån för determinismen och se vad som händer.

Om determinismen vore sann, då vore somliga determinerade till att tro på determinismen medan somliga andra vore determinerade att tro på viljefrihet. Om så, hur vet vi då vem som har rätt? Det vore löjligt att säga att vi är alla determinerade att alltid ha rätt. Inte bara för att det är omöjligt här (då två rakt motsatta positioner inte kan vara sanna samtidigt), utan också för att vi vet att folk inte är felfria. Det vore precis lika löjligt att säga att vi är alla determinerade att alltid ha fel. Inte bara för att vi vet en del saker och vi vet skillnaden mellan sant och falskt – en skillnad som vi ju aldrig skulle känna till om vi inte hade fått en del saker fel och en del saker rätt. Och vore vi determinerade att alltid ha fel, då skulle i vilket fall som helst determinismen vara falsk.

Vad innebär egentligen determinismen? Enligt den mest populära versionen av determinism, nämligen materialistisk determinism, är allt som sker verket av de naturlagar som styr över materian. Medvetandet är atomer i rörelse eller också produkten av dessa atomer i rörelse. Atomerna saknar fri vilja; de rör sig i enlighet med naturlagarna. Medvetandet, som utgörs av dessa atomer, agerar således i enlighet med naturlagarna och därför kan det inte finnas någon fri vilja. (Notera, i förbigående sagt, att hela detta argument är ingenting annat än ett kompositionsfelslut. Det finns ingen större anledning att anta att fri vilja är omöjligt bara för att medvetandet utgörs av atomer som saknar fri vilja, än vad det finns skäl att anta att atomerna som utgör ögat måste själva ha förmågan att se bara för att vi ser med hjälp av ögonen.)

Om så, vad är det då som händer när en vetenskapsman ”bevisar” någonting? Om du tror att vad som händer är att vetenskapsmannen gör observationer, utför experiment, skriver noggrant ned resultaten och sedan kommer fram till en slutsats, dvs vad som är sant, dvs vad som överensstämmer med verklighetens fakta, då tror du fel. Det är, enligt determinismen, bara en ”illusion” att det var en varsam process av att studera fakta och tänka logiskt, som låg till grund för slutsatsen.

Vad som ”egentligen” hände var att atomerna rörde sig på ett visst sätt och detta resulterade i ”slutsatsen”. En ”slutsats” är, enligt materialistisk determinism, ett resultat av en mekanisk process – inte en logisk tankeprocess. Det som händer, i vetenskapsmännens medvetande, är ekvivalent med att vi spelar Keno om vilka slutsatser vi ska komma fram till. Vi låter bollarna studsa runt i en liten behållare, allt i enlighet med naturlagarna. Sedan dyker en boll upp som säger: ”Determinismen är sann”.

Det var alltså inte för att de förmådde att etablera att deras idé överensstämde med verkligheten, som de kom fram till sin ”slutsats”. Det var inte fakta och logik som övertygade dem, utan atomernas rörelse som – oberoende av fakta och logik – gav upphov denna slutsats på samma sätt som peppar kan orsaka en nysning eller en lök kan orsaka tårar eller vatten kan göra dig kissnödig.

Strikt talat är dessa ”slutsatser” inte fråga om någon sanning eller kunskap och inte heller är sanning eller kunskap möjligt – qua en korrekt identifikation av verklighetens fakta – om determinismen vore riktig. Ändå talar deterministerna om både sanning och kunskap. De säger ju sig ”veta” att determinismen är sann. De säger sig ha ”bevis” för det. De säger sig till och med ha vetenskapen på sin sida. Men att tala om sådant som ”sanning”, ”kunskap” och ”vetenskap”, utanför kontexten av viljefrihet, är egentligen inget annat än en begreppsstöld i en omfattande skala.

Det är fråga om en begreppsstöld eftersom så fort vi går bortom varseblivning – en kunskapsnivå som vi delar med djuren – till begreppsligt tänkande – den unikt mänskliga kunskapsnivån – då förutsätter all sanning, kunskap och vetenskap, fri vilja.

En begreppsstöld kommer av att man tar ett begrepp från det sammanhang som gav upphov till det. Ett vanligt exempel på detta är de som frågar sig hur vi kan veta att allt inte bara är en enda stor illusion, utan att tänka på att om det inte vore för att vi känner till skillnaden på illusion och verklighet, hade begreppet ”illusion” inte haft någon mening. Det är ett mycket allvarligt och, tyvärr, mycket vanligt logiskt felslut.

Att bilda begrepp, tänka begreppsligt och att göra det på ett korrekt sätt är uppenbarligen inget som sker automatiskt. Vi måste välja att fokusera, vi måste välja att titta runt omkring oss, vi måste välja att integrera likheter och skillnader, vi måste välja att integrera motsägelsefritt (dvs logiskt). Hela processen är en viljestyrd process. För att välja rätt, måste vi välja i enlighet med en korrekt metod för hur vi ska bilda våra begrepp och validera våra idéer.

Om vi saknade fri vilja – om tänkandet på den begreppsliga nivån var automatiskt – då vore det meningslöst att fråga sig vad som är sant eller falskt, vad som är metoden för korrekt tänkande, och hur vi i sin tur vet detta. (Notera här att vi behöver ingen vägledning när det kommer till vår varsebilvning; vår hjärna integrerar nämligen automatiskt våra förnimmelser till varseblivningar.)

Varför ska vi rekommendera människor att tänka logiskt, eller att gå efter sinnesinformation, eller att använda sig av den vetenskapliga metoden, om de ändå inte är fria att välja i dessa frågor? Det är alltså just precis för att vi är felbara, viljestyrda varelser som vi behöver ett svar på dessa frågor. Det är alltså på grund av det självklara, oreducerbara faktum att medvetandet är viljestyrt som vi är i behov av ämnet epistemologi till att börja med.

*

Vi har sett vad som händer när man försöker förneka den fria viljan qua filosofiskt axiom. Vi har sett att detta – liksom alla andra försök att motbevisa filosofiska axiomer – oundvikligen resulterar i logiska motsägelser. Nu är förvisso detta bara ett exempel. Faktum är att varje gång någon söker, med hänvisning till vetenskapen, ogiltigförklara en filosofisk princip, är det fråga om ett logiskt felslut. Det är fråga om en omfattande begreppsstöld.

Vad man försöker göra, i alla sådana fall, är att ogiltigförklara de metafysiska och epistemologiska principerna som ju etablerar förutsättningarna för all vetenskap. Det som sker är direkt jämförbart med en vetenskapsman som säger: ”Jag har med hjälp av mina fem sinnen, gjort många noggranna observationer. På basis av sådana observationer är det min bestämda slutsats att vi nu kan bevisa att våra sinnen är bedrägliga”. Och det är precis lika hopplöst.

Filosofin är vetenskapernas vetenskap: det är vetenskapen som handskas med de mest fundamentala frågorna – frågor som alla andra specialiserade vetenskaper måste utgå ifrån för att existera eller fungera. När man inser det riktiga förhållandet mellan filosofi och vetenskap, då förstår man också varför det är hopplöst att försöka vederlägga grundläggande filosofiska frågor med hänvisning till vetenskapen. Det är filosofins primat som råder.