En fri arbetsmarknad

Det finns idag över en miljon arbetslösa i Sverige. Detta är en katastrof.

Det finns många sammanlänkande förklaringar till hur det kommer sig att vårt land är plågat av massarbetslöshet, i synnerhet bland ungdomar. Det handlar om allt ifrån bidragssystemen till skatterna, marginaleffekterna och konjunkturen. Men om man ska formulera om problemet till filosofiska termer så handlar det om att vi inte längre erkänner eller respekterar de principer som ett fritt samhälle vilar på.

Ett fritt samhälle vilar på principen om individens rättigheter. Den moraliska principen bakom denna princip är att varje människa är ett självändamål. Det är idén att varje människa har rätt att leva för sin egen skull och inte blott som ett medel för andras ändamål. Om varje människa är ett självändamål då har varje människa en rätt att få handla utifrån sitt rationella egenintresse. De problem vi ser på arbetsmarknaden är i grunden ett resultat av att man inte respekterar denna princip. Det vi ser på arbetsmarknaden är hur fackföreningar med hjälp av statens tvång, detta i form av lagar såsom medbestämmandelagen, ser till att göra det omöjligt för alla människor, i synnerhet arbetsgivarna och de arbetslösa, att handla i enlighet med deras rationella egenintresse.

Fackföreningar är i grunden inget annat än lönekarteller. Deras enda uppgift är att antingen försöka begränsa utbudet av arbetare och på den vägen få igenom krav på högre löner, eller också helt enkelt begränsa antalet arbetande genom att slå undan benen för all form av lönekonkurrens från de arbetslösa, och på den vägen hålla uppe och/eller höja lönerna. Om det inte vore för statens våld hade de inte haft en chans att komma undan med detta. I Sverige har vi ingen lagstiftad minimumlön, men med hjälp av sådana lagar som medbestämmandelagen ser fackföreningarna till att etablera vad som i praktiken blir en lagstiftad minimumlön på arbetsmarknaden. I praktiken innebär detta att det blir omöjligt för alla de som idag inte är tillräckligt produktiva för att arbeta ihop till en lön som motsvarar eller överstiger minimumlönen, att konkurrera om jobben genom att kompensera för sina sämre förutsättningar med lägre löner. Det är därför logiskt att det först och främst är de unga som drabbas på arbetsmarknaden. Och detta är också meningen enligt den ”solidariska lönepolitikens” företrädare. Det heter ju att Sverige inte ska konkurrera med låga löner.

Jag tänker visa att den enda moraliska och därför praktiska lösningen på massarbetslösheten är att etablera en fri arbetsmarknad. För att göra det krävs det bland annat att man reformerar medbestämmandelagen. Det handlar inte om att förbjuda fackföreningarna, det handlar om att inte ge dem några lagliga förmåner att med tvång slå undan konkurrensen på arbetsmarknaden. Jag tänker visa att en fri arbetsmarknad ligger i allas rationella egenintresse. Jag tänker även råda bot på några myter och missförstånd som präglar tanken om en fri arbetsmarknad. Men jag tänker börja med att visa vad det är som händer om man lyckas etablera en fri arbetsmarknad.

Det första som kommer att hända om man befriar arbetsmarknaden och låter alla aktörer få agera i enlighet med deras rationella egenintresse är att vi kommer få se en marknadsanpassning av lönerna, vilket är en förutsättning för att vi ska få en full sysselsättning. I praktiken kommer en marknadsanpassning av lönerna att resultera i att lönenivåerna går ned på många håll. Detta är som sagt ett resultat av att alla tillåts agera i enlighet med deras egenintresse. Eftersom det enda sätt många arbetslösa kan (åter) få ett arbete är genom att erbjuda sig att arbeta för en lägre lön. Detta kommer de arbetslösa också att föredra dels av ekonomiska skäl, dels av psykologiska skäl. Människor mår inte bra av att vara arbetslösa en längre tid. Så det ligger i deras intresse att göra detta. Samtidigt kommer arbetsgivarna att bidra till att sänka lönenivåerna, dvs marknadsanpassa lönerna, eftersom om deras anställda inte går med på att få sina löner sänkta kan han alltid ersätta dem med arbetslösa som är villiga att ta deras plats. Och det ligger förstås även i de anställdas intresse att fortsätta arbeta, om än med en lägre lön, än att bli arbetslösa. (George Reisman (1996), Capitalism: A Treatise on Economics, Ottawa, Jameson Books, Inc, 1046 s.)

Fördelarna med en fri arbetsmarknad är uppenbara. Den långsiktiga konsekvensen av att lönerna marknadsanpassas är att vi kommer att få en full sysselsättning. Och jag behöver nog inte förklara varför ett sådant tillstånd är önskvärt. Men detta är förstås inte den enda fördelen som finns med en fri arbetsmarknad. Mera generellt kommer det överhuvudtaget bli lättare för alla att finna ett arbete. Och eftersom det kommer bli lättare för alla att få ett arbete kommer inte längre förlusten av ett arbete att vara lika förödande för människor som det är idag. Detta betyder till skillnad från vad man ofta får höra i debatten, att vi kommer att få en större ekonomisk trygghet, inte mindre. En fri arbetsmarknad är alltså också en trygg arbetsmarknad. Som om allt detta inte vore bra nog kommer alla även att vinna rent ekonomiskt på detta, så det ligger ingen som helst intressekonflikt mellan arbetsgivarna, de som arbetar och de som idag tvingas stå utanför arbetsmarknaden. Arbetsgivarna vinner förstås på det eftersom de kan anställa fler till en lägre kostnad. De som arbetar vinner på det eftersom de slipper försörja en armé av arbetslösa. Och de som är arbetslösa vinner förstås på det eftersom de nu får en chans att försörja sig själva.

Det hjälper dock inte bara att påpeka de uppenbara fördelarna utan att samtidigt reda ut de eventuella missförstånd och myter som präglar föreställningen om en fri arbetsmarknad. Tyvärr är det sådana här missförstånd och myter som utgör ett stort hinder för etablerandet av en fri arbetsmarknad så därför det viktigt att försöka göra slut på dem.

Den första tanken som kanske får många att bli skeptiska till tanken om en fri arbetsmarknad är det faktum att en marknadsanpassning av lönerna i många fall kommer resultera i att lönerna måste sänkas. Detta förknippar många naturligt med att deras levnadsstandard kommer att bli sämre. Så är det emellertid inte. Det är sedan en längre tid vanligt för många att förknippa en hög levnadsstandard med en hög (nominell) lön. Men sanningen är förstås den att en hög levnadsstandard utgörs bokstavligt talat av de saker som vi kan köpa för våra pengar. Vår levnadsstandard tar alltså inte sitt uttryck i hur hög vår lön är, utan i hur många tv-apparater, datorer, mobiltelefoner, tv-spel, cd-skivor, dvd-filmer, biobesök, restaurangbesök, semesterresor, vi kan köpa för våra pengar. Hur mycket vi kan köpa för våra pengar avgörs inte av hur mycket pengar vi har. Om man höjer de (nominella) lönerna utan att produktiviteten har ökat kommer man bara att få högre priser. Nej, hur mycket vi kan köpa för våra pengar avgörs istället av produktiviteten. Det är bara genom högre produktivitet som våra reala löner dvs vår faktiska köpkraft stiger. Ju högre produktiviteten blir desto mer produceras, och ju mer som produceras, desto större utbud finns det av allting, vilket resulterar i lägre priser. Det är detta förhållande som ligger bakom vår höga levnadsstandard, inte fackföreningarnas ständiga kamp för högre (nominella) löner. Så det gäller att man inser att vår levnadsstandard inte avgörs av hur hög vår (nominella) lön är utan av vad vi faktiskt kan köpa för våra pengar. Låt mig med denna insikt i bakhuvudet försöka illustrera varför levnadsstandarden inte står på spel om vi marknadsanpassar lönerna.

Låt mig för enkelhetens skull anta att produktiviteten är konstant, vilket betyder att produktionen ökar i takt med att sysselsättningen ökar samtidigt som priserna sjunker i samma omfattning. Ponera nu att det finns en arbetsmarknad med en arbetslöshet på 10%. Ponera också att vi tjänar $400 i veckan. Ponera slutligen att det kostar var och en $20 i veckan för att försörja de arbetslösa. Så den disponibla inkomsten är bara $380 i veckan. Så för att uppnå full sysselsättning måste man öka utbudet av arbeten med 10%, vilket kräver att man sänker lönerna med 10%. Vad händer? Jo eftersom produktiviteten är konstant går både priserna och lönerna ned med 10%. Så lönen går ned från $400 till $360 i veckan. Sett till köpkraften verkar det som att ingenting förändrats. Du kan handla lika mycket för dina $360 som du kunde för dina $400. Men då glömmer ni bort två saker. Den faktiska köpkraften var inte $400, utan $380. Så medan den faktiska köpkraften går ned från $380 till $360 dvs en minskning på ca 5%, faller priserna med 10%. Så i själva verket är köpkraften starkare än tidigare. Detta visar på ett mycket enkelt sett hur levnadsstandarden stiger för alla och att det därför inte föreligger någon intressekonflikt mellan de som arbetar och de som är arbetslösa. (Exemplet och siffrorna är hämtade ur Reisman 1996, s. 580-585)

En annan myt är att om vi får en fri arbetsmarknad kommer vi i enlighet med ”den järnhårda lönelagen” att sluta upp med ”slavlöner”. Denna myt bygger på två antaganden som vid en första anblick kan verka mycket rimliga. Det första antagande säger att arbetarna måste arbeta för att överleva. Vilket ju stämmer. Det andra antagandet säger att arbetsgivarna kommer alltid att vilja betala så låg lön som möjligt för arbetarna. Vilket ju också verkar stämma. Så när många lägger ihop dessa fullt rimliga antaganden drar de också slutsatsen att arbetsgivarna bara kommer att betala ut ”slavlöner” som bara precis räcker för att räcka för att arbetarna ska kunna täcka sina mest grundläggande behov. Problemet med detta resonemang är att i verkligheten är arbetarens behov och arbetsgivarens girighet helt irrelevant när det kommer till lönebildningen. Det som bestämmer hur höga eller låga lönerna blir, är utbud och efterfråga, dvs tillgången och nyttan av arbetare, och detta i kombination med konkurrensen mellan arbetsgivarna. Utbudet av arbetare är extremt begränsat så arbetsgivarna kommer att bli så illa tvungna att konkurrera om arbetarna genom att bjuda över varandra. Detta är något som ligger i deras egenintresse på samma sätt och av samma anledning som det ligger i människors egenintresse att bjuda över varandra för att t ex få köpa sitt drömhus eller för att komma över ett konstföremål vid en auktion. Om de inte gör det går de miste om den nytta som arbetarna kan göra för deras företag. Och faktum är att om lönerna av någon anledning skulle falla så skulle det ge de mindre köpstarka arbetsgivarna en chans att anställa fler än vad de annars skulle ha, vilket gör det svårare för alla andra mer köpstarka arbetsgivare att få tag på arbetare. Så det enda sättet en köpstark arbetsgivare kan locka till sig personal från sina mindre köpstarka konkurrenter är ju genom att erbjuda höger löner och/eller andra förmåner. (Ibid., s. 613-617)

En tredje myt som tyvärr också präglar debatten säger att om vi får en fri arbetsmarknad så kommer det innebära slutet för allt vad ekonomisk trygghet heter. Vi kommer att få en otrygg arbetsmarknad. Sanningen är när allt kommer omkring den rakt motsatta. För att förstå detta måste vi börja med vad ekonomisk trygghet i grunden handlar om: Det handlar om att kunna försörja sig. Om att kunna köpa det man behöver och vill ha. Om man blir arbetslös blir det för många genast mycket svårare att försörja sig. Och eftersom det är så svårt att finna ett nytt arbete så är tanken på att förlora sitt arbete en mardröm för många. Men vad är det som gör att det är så svårt idag att finna ett nytt arbete? Dvs vad är det som gör det till en mardröm för många att förlora sitt arbete? Det är det faktum att vi idag har en ofri arbetsmarkand. Det är detta som har gjort det oerhört svårt eller rentav omöjligt för många att finna ett nytt arbete. Så den ”trygga” arbetsmarknaden är i själva verket inte trygg alls. Så går det när man offrar friheten för tryggheten – man slutar upp med ingetdera. Så vad som krävs för att få en trygg arbetsmarknad och en äkta ekonomisk trygghet är etablerandet av en fri arbetsmarknad. Ty när man vet att man har den ekonomiska frihet som krävs för att man ska kunna konkurrera på arbetsmarknaden vet man också med sig att det inte längre är hela världen om man skulle bli av med sitt arbete. Det är äkta trygghet. (Ibid., s. 348-349)

I samband med föregående myt brukar man ofta får höra att vi måste ha en ofri arbetsmarkand för de ”svagas” skull. De säger att på en fri arbetsmarknad kommer ”djungelns lag” att råda, och alla vet vi ju vad som händer med de svaga i djungeln. För att förstå varför dels en fri arbetsmarknad inte utgör något som helst hot för de ”svaga”, och dels varför det i själva verket är företrädarna för en ofri arbetsmarknad som vill att djungelns lag ska råda, måste vi börja med att förstå den radikala skillnaden som råder mellan konkurrensen i naturen och den ekonomiska konkurrensen som råder på en fri marknad. I naturen råder det en konkurrens mellan djur om begränsade resurser. Det handlar om att djur slåss om betesmarker, om djur som äter upp andra djur, om asätare som slåss om resterna, osv. De som blir ”utslagna” av konkurrensen får i regel inte en chans att söka lyckan någon annanstans. De dör. Den ekonomiska konkurrensen på en fri marknad handlar om att människor producerar varor och tjänster som de byter med varandra för ömsesidig vinning. Konkurrensen tar sin form av att man producerar bättre varor och tjänster till samma eller lägre pris. Det handlar om att man producerar mer så att fler kan ha råd, eller att man producerar något helt nytt och bättre. Det finns inga riktiga förlorare. Om någon person förlorar sitt jobb pga konkurrens finns det alltid en möjlighet för honom att söka jobb på andra håll. Relativ fattigdom under en kortare period är i regel det värsta som väntar den som blir av med sitt jobb till följd av konkurrensen på den fria marknaden.

En annan viktig insikt här är att på en fri arbetsmarknad finns det plats för alla. Det som kanske underlättar denna insikt är det faktum att lagen om komparativa fördelar inte bara gäller på det internationella planet utan även på individnivå. Så även de ”svaga” dvs de som kanske inte har så bra utbildning eller så mycket arbetserfarenhet jämfört med andra, har alltid en chans att konkurrera med det de har en relativ fördel gentemot andra. De kan alltid kompensera för deras lägre produktivitet genom att erbjuda sig att arbeta för en lägre lön, precis på samma sätt som hela nationer idag kompenserar för deras lägre produktivitet genom att arbeta för lägre löner. Det är på detta sätt som de mindre produktiva kan konkurrera ut de mer produktiva och därmed ha en chans på arbetsmarknaden. Så om man förstår vad som skiljer ekonomisk konkurrens ifrån den som råder i naturen, och man förstår att alla, även de ”svaga” har en chans att konkurrera om jobben på en fri arbetsmarknad, bara man ger dem friheten att få göra det, då förstår man även att det är företrädarna för en ofri arbetsmarknad som utgör de sanna förespråkarna av ”djungelns lag”. Ty det är dem som förbjuder de ”svaga” att konkurrera på arbetsmarknaden med låga löner, och när de gör det så förbjuder man dem även möjligheten att försörja sig. Så det är företrädarna för en ofri arbetsmarknad som slår ut de svaga från arbetsmarknaden och dömer dem till fattigdom eller i värsta fall döden. (Ibid., s. 343-348, 355-356)

Det finns ingen anledning till varför massarbetslösheten ska få fortsätta att plåga vårt land. Det finns en lösning, en praktisk och moralisk sådan. Om vi vill ha jobb för alla, då finns det inget argument för att förbjuda människor från att få agera i enlighet med deras rationella egenintresse. Om vi vill ha en rättvis arbetsmarknad, då finns det inget som kan försvara att man gör det omöjligt för de ”svaga” att få konkurrera. Om man vill ha en trygg arbetsmarknad, då finns det inget som kan rättfärdiga frånvaron av konkurrensfrihet. En fri arbetsmarknad är inte bara den enda praktiska lösningen. Det är också den moraliska lösningen eftersom det är den enda lösningen som är förenlig med principerna för ett fritt samhälle.

4 reaktioner på ”En fri arbetsmarknad

  1. Det är intressant att du i din text inte tar någon som helst hänsyn till konjunkturer och strukturomvandlingar som har en väldigt stark inverkan på ekonomin. Detta märks inte minst på din syn på full sysselsättning. Om man lyckas uppnå full sysselsättning kommer produktiviteten öka en tid, men det finns ett tak; efter en tid kommer taket vara nått. Detta leder i sin tur till prishöjningar, vilket leder till inflation, vilket leder till fallande produktivitet. Detta leder i sin tur till en snabbt ökande arbetslöshet. Nu är min fråga: Hur ska människor som blir arbetslösa i ett sådant läge försörja sig och sina familjer? Finns staten som den ser ut idag kvar i någon mån?
    Jag gissar att ditt svar kommer bli något i stil med att om de blir arbetslösa kan de börja konkurrera för lägre löner igen. Men det är inte helt sant. Varför? Jo, därför att det under en period, när lågkonjunkturen är som värst, inte kommer att finnas tillräckligt med jobb. Det är så en lågkonjunktur fungerar. I takt med att jobben blir fler igen kommer de som står utanför arbetsmarknaden kunna leta sig in igen. Men då måste de konkurrera med de som redan har jobb. Så vad gör de? Jo, de erbjuder sig att jobba för lägre lön. Och då är vi tillbaka på samma ruta igen; lönerna faller. Och eftersom lönerna kommer skilja sig åt, kommer en del ha mer i plånboken, andra mindre. Detta är ingenting som prisnivån anpassa sig efter så lätt som du försöker hävda, inte minst eftersom folk kommer tjäna olika mycket till större del än vad de gör nu.

    Det andra då: Vad händer i en strukturkris? Om du har studerat ekonomi ur ett historiskt perspektiv vet du som jag att ekonomin förr eller senare måste omstruktureras så att den centreras kring nya basinnovationer. Under en sådan innovationsfas kommer gamla industrier att uppleva en kris och slås ut. På sikt kommer ekonomin återhämta sig och människor kommer att få jobb på de nya industrierna. Men det dröjer ett par år innan ekonomin på allvar har stakat ut den nya riktningen (ta 70-talets som exempel. Nyckelord: Varvs- och stålindustrin). Återigen: Vad händer med denna stora arbetslösa grupp i en tid då det är ont om jobb? A-kassan finns ju exempelvis inte längre.

    Och så en sista kluring: Hur ser det ut i andra länder som ligger närmare ditt idealsystem än Sverige? I till exempel USA är marknaden friare än här. De har förvisso en lagstadgad minimumlön, men den är relativt låg och borde därför inte vara ett lika stort problem som de relativt höga kollektivavtalslönerna vi har här. Sist jag kollade var lönerna i många branscher direkt usla.

  2. Klas: ”Det är intressant att du i din text inte tar någon som helst hänsyn till konjunkturer och strukturomvandlingar som har en väldigt stark inverkan på ekonomin. Detta märks inte minst på din syn på full sysselsättning.

    Jag utelämnade med flit en diskussion om konjunkturer eftersom jag ville begränsa mig till en aspekt i sammanhanget, nämligen betydelsen av att ha en fri arbetsmarknad. Konjunkturcykler är i vilket fall som helst orsakade av statens inblandning i ekonomin, i synnerhet i bank- och penningväsendet. I den mån massarbetslöshet är ett resultat av konjunkturcyckler är den enda långsiktiga lösningen att ta bort statens inflytande över bank- och penningväsendet. För detaljer hänvisar jag dig till två böcker. Dels Murray Rothbards America’s Great Depression och dels kapitel 13, del c i George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics. Det bör dock betonas att en stor anledning till att lågkonjunkturer leder till massarbetslöshet är beror just att de statligt uppbackade fackföreningarna gör att lönerna inte marknadsanpassas.

    Klas: ”Om man lyckas uppnå full sysselsättning kommer produktiviteten öka en tid, men det finns ett tak; efter en tid kommer taket vara nått. Detta leder i sin tur till prishöjningar, vilket leder till inflation, vilket leder till fallande produktivitet. Detta leder i sin tur till en snabbt ökande arbetslöshet.”

    Detta är inte sant. Det finns ingen som helst begränsning för människors produktivitet. För det andra kommer sådana begränsningar, även om de fanns, inte att leda till inflation. Det finns inget som säger att produktiviteten faller med tiden. Allt som krävs för att produktiviteten hos arbetarna ständigt ska öka är att kapitalisterna investerar i bättre maskiner och fabriker. Detta ökar arbetarnas produktivitet och det finns ingen principiell gräns för hur mycket man kan öka produktiviteten hos arbetarna förutom mängden kapital och den teknologiska nivån i samhället. Och sådana här investeringar bidrar endast till att minska kostnaderna, öka utbudet av välstånd, och därmed, på sikt, även priserna. Och som historien visar är detta också fallet. De faktiska och/eller reala priserna på så gott som allt har gått ned de senaste 150 åren. Sett till vad vi får har de mer än gått ned, eftersom en bil från 1920-talet är ju naturligtvis mycket sämre än de bilar vi har idag, även om priserna i reala termer skulle vara densamma.

    Inflation, här definierat som en höjning av prisnivån, kommer av att den totala efterfrågan i ekonomin ökar och det enda som kan få den att öka är en ökad penningmängd. (Visst, priserna kan också stiga om utbudet minskar år efter år, men det har uppenbarligen inte skett de senaste 100 åren, så den enda förklaringen till de stigande priserna är att den totala efterfrågan har stigit år efter år.) Det är ytterst staten som är orsaken till denna ökade penningmängd. Staten ökar penningmängden genom att låta centralbanken trycka mer pengar eller också uppmuntra de privata bankerna att trycka mer och mer pengar. (För en detaljerad redogörelse här hänvisar jag dig till Reismans Capitalism, kapitel 12.)

    Hur ser den faktiska relationen ut mellan inflation och arbetslöshet? Om fackföreningarna tidigare har lyckats tvinga fram orimligt höga löner, dvs löner som inte bärs upp av marknaden, då kan hög inflation sänka de reala lönerna, varför massarbetslösheten inte uppstår. Naturligtvis brukar dock fackföreningarna försöka skydda sina medlemmar genom att kräva inte bara att lönerna höjs i takt med priserna, utan även att de höjs snabbare. Tills de inser att just den policyn skapar arbetslöshet och då börjar fackföreningarna anpassa sina lönekrav. Då kan inte inflation hålla nere arbetslösheten längre.

    Eftersom jag nu har totalt utraderat premissen för resten av ditt besynnerliga resonemang, faller även resten.

    Klas: ”Vad händer i en strukturkris? Om du har studerat ekonomi ur ett historiskt perspektiv vet du som jag att ekonomin förr eller senare måste omstruktureras så att den centreras kring nya basinnovationer. Under en sådan innovationsfas kommer gamla industrier att uppleva en kris och slås ut. På sikt kommer ekonomin återhämta sig och människor kommer att få jobb på de nya industrierna. Men det dröjer ett par år innan ekonomin på allvar har stakat ut den nya riktningen (ta 70-talets som exempel. Nyckelord: Varvs- och stålindustrin). Återigen: Vad händer med denna stora arbetslösa grupp i en tid då det är ont om jobb? A-kassan finns ju exempelvis inte längre.”

    Jag är bekant med så kallade ”strukturkriser”. Men jag köper inte premisserna här heller. För det första sker inte sådana här omvandlingar i ekonomin över ett par år. De tar ofta flera år om inte decennier. Det är nästan bara när staten på ett eller annat sätt förstör en hel industri (se hur de statligt uppbackade fackföreningarna mer eller mindre har förstört USA:s bilindustri) eller tar bort alla incitament för att anpassa sig under en längre period som dessa kriser blir allvarliga (att t ex skydda en industri från utländsk konkurrens genom tullar och devalveringar gör att många jobb snabbt hotas när man beslutar sig för att sluta skydda industrierna i fråga). För det andra köper jag inte premissen att det ”finns ont om jobb”. Detta är inte sant. Det finns faktiskt ingen väsentlig ”brist” på jobb. Efterfrågan på välstånd och därmed, i förlängningen, jobb är nämligen _oändlig_. Detta är ett kontroversiellt påstående, det är jag medveten om.

    Allt du säger gör att jag drar slutsatsen att du troligen är präglad av väsentligen keynesianska premisser. Det spelar ingen roll var du plockade upp dessa premisser, men dessa premisser är vad som gör dig oförmögen att förstå ämnet nationalekonomi korrekt. Därför rekommenderar jag dig att granska dina keynesianska premisser. För att göra detta effektivt rekommenderar jag dig att läsa dels kapitel 13, del a och b, dels kapitel 18 i Reismans Capitalism och sedan komplettera detta med hela Economics in One Lesson av Henry Hazlitt. Jag vill också rekommendera dig att läsa min egen essä i ämnet Keyens är ond.

    Klas: ”Och så en sista kluring: Hur ser det ut i andra länder som ligger närmare ditt idealsystem än Sverige? I till exempel USA är marknaden friare än här. De har förvisso en lagstadgad minimumlön, men den är relativt låg och borde därför inte vara ett lika stort problem som de relativt höga kollektivavtalslönerna vi har här. Sist jag kollade var lönerna i många branscher direkt usla.”

    Jag vet inte vad det är som är ”klurigt” här. Levnadsstandarden är generellt sett mycket högre i USA än i Sverige, och Europa, men det beror inte på fackföreningarna, utan på att amerikanerna är produktivare än svenskare. (Se t ex rapporten EU versus USA som bland annat rapporterar att den vanlige amerikanen, i genomsnitt har en nästan dubbelt så hög privat konsumtion som den vanlige europén, till följd av att de har lägre skatter och högre inkomster.) Det beror framför allt på att kapital investerat per arbetare är högre i USA än i Sverige. Till och med USA:s fattiga är rikare än de fattiga någon annanstans på jorden: ”Overall, the typical American defined as poor by the government has a car, air conditioning, a refrig­erator, a stove, a clothes washer and dryer, and a microwave. He has two color televisions, cable or satellite TV reception, a VCR or DVD player, and a stereo. He is able to obtain medical care. His home is in good repair and is not overcrowded. By his own report, his family is not hungry and he had suf­ficient funds in the past year to meet his family’s essential needs. While this individual’s life is not opulent, it is equally far from the popular images of dire poverty conveyed by the press, liberal activists, and politicians.”

    Arbetslösheten är och har länge varit mycket lägre än i Sverige, vilket också beror på att de statliga regleringar som skapar arbetslöshet inte är lika omfattande. Det skapas många fler jobb i USA än i Europa och Sverige. Sedan 1970 har det skapats nästan 57 miljoner nya jobb i USA, medan det i Europa bara har skapats 4 miljoner nya jobb. Johnny Munkhammar: ”Consider that between 1970 and 2003, employment in the U.S. increased by 75 percent. In France, Germany, and Italy, it increased by 26 percent. In 2004, only 13 percent of unemployed workers in the U.S. were unable to find a new job within 12 months; in the EU, the figure was 44 percent. In the EU, average youth unemployment is 17 percent. In the U.S., it is 10 percent.” Mer frihet, ger fler jobb och mer välstånd. Det moraliska är, som vi kan se, också det praktiska.

    De har som bekant en minimumlön och den skapar visst arbetslöshet, men hur mycket arbetslöshet den skapar varierar med tiden. I takt med att priserna stiger i ekonomin, tenderar minimumlönlagstiftningens effekt att minska, just eftersom vi får en real lönesänkning. Det värsta är dock inte minimumlönelagstiftningen i USA, utan alla de lagar och regleringar, inte minst alla olika sorters statliga licenslagar som i kombination med fackföreningarna, driver bort många medel- och högproduktiva från marknaden för medel- högproduktiva. Detta tvingar dem att konkurrera med lågproduktiva om låglönejobben. Detta driver förstås ned de redan låga lönerna ytterligare och slår samtidigt ut de lågproduktiva som inte kan få något annat jobb. Vill man göra det möjligt för fler att jobba och samtidigt driva upp lönerna för de minst produktiva, då ska man verka för laissez-faire kapitalism.

  3. Nu i valtider och liknande så händer det att man går till olika valstugor för att prata, och angående detta ämne har jag stött på en del intressanta argument från diverse politiker från det rödrgröna blocket.

    Vi kan tex, ta en liknelse om sänkt kostnad för företag att anställa: om du har ett företag som producerar 50 chokladkakor, du har tre anställda alla har fullt upp och du behöver inte anställa någon till för att den då inte skulle få så mycket att göra, om det helt plötsligt skulle bli hälften så dyrt att anställa, skulle du då anställa en till?

    Svaret på fråga är ett nej. Bara för att det blev hälften så dyrt att anställa en så kommer du inte sälja mer chokladkakor, vilket då innebär att du inte är behov av att anställa en till person vilket då innebär att om du anställer en till person så minskar vinsten, detta gör ingen företagare.

    Någon tog upp ett exempel från ett seminarium han var på för något års sedan, där var även mcdonalds och mcdonalds chef, han sade till mig och många andra där att bara för att regeringen sänkte arbetsgivaravgiften för ungdomar säljer han inga fler hamburgare vilket betyder att han inte anställt någon ny person, han har bara fått ökad vinst för sina anställda.

    Jag förstod inte riktigt felet i detta resonemang i ärlighetens namn så jag gick bara därifrån lite konfunderad. Nu i efterhand kan jag se ett möjligt svar på det han berättade. Nämligen att finansiärerna av hamburgare-verksamheten har varit ganska så ”uppoffrande” av sig, alltså de betalade gärna ”för höga” produktionskostnader i förhållande till den vinst de fick ut.

    Eller vad tror du?

    1. Det är sant att bara för att man sänker skatten på arbete, så betyder det inte att det automatiskt finns mer att göra i varje företag. Men det förändrar ju inte att det säkert finns mer att göra i en del företag och att de först nu ser att det lönar sig att anställa fler. Men du kan även se samma sak i ditt eget liv. Bara för att priset på strumpor halveras betyder inte det att just du kommer att fördubbla din strumpkonsumtion. Det är ju knappast kontroversiellt att påstå att det finns reapriser eller att det påverkar försäljningen. Det kan vara en skillnad som får andra att köpa fler strumpor än vad de annars hade gjort. Det är också en skillnad som kommer att göra att även om din strumpkonsumtion är oförändrad, så har du numera mer pengar över till annat vilket ökar försäljningen av andra varor istället. Principen är densamma för företagarna. När vinsten ökar per anställd kanske det inte finns skäl för dem att anställa men det finns nu mer pengar över till att kanske investera i en ny fabrik eller i nya maskiner eller helt enkelt låna ut pengarna till banken som i sin tur kan låta andra låna pengarna och investera i sina företag, vilket skapar jobb i helt andra industrier.

      Allt beror på vem du frågar. Så hur ska detta vara ett argument för höga skatter på arbete begriper jag inte. Och hur det ska vara ett argument mot lägre skatter på arbete begriper jag ännu mindre. Det liksom följer inte logiskt.

      Jag tror inte att många företagare föredrar att betala höga skatter på sina anställda och att de därför resonerar så här för att försvara de höga skatterna. Jag tror de bara svarar för vad som gäller för deras verksamhet. (Om McDonalds chef verkligen tror att skatter inte påverkar hur många som kan få ett jobb i ekonomin i stort, eftersom det inte påverkar hur många som äter hos McDonalds, då tyder det på att han har begått ett allvarligt logiskt felslut: en förhastad generalisering; han gick från vad som är fallet för honom till vad som måste vara fallet för alla andra företag i hela ekonomin. Men jag tror inte att han är så ofattbart ointelligent att han verkligen skulle resonera så här. Felet är ju ändå ganska uppenbart.)

      Jag tror att det är fråga om socialdemokrater som bara vill göra billiga politiska poänger, och som är ganska okunniga om grundläggande nationalekonomi och förutsätter sedan att de som lyssnar på dem är precis lika okunniga, såväl som oförmögna att tänka logiskt, ska svälja argumentationen och dra den helt felaktiga slutsatsen att skatter gör varken till eller från när det kommer till hur många jobb som skapas i ekonomin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s