Hur hamnade vi här?

Kriget mellan Ryssland och Georgien ger upphov till många frågor. En sådan fråga är: Hur ska vi förstå Ryssland? Genom att studera Rysslands filosofi. Vad är Rysslands filosofi? Svaret är att Ryssland har ingen riktig, sammanhängande filosofi. Rysslands politiska ledarskap är inget annat än rena pragmatiska, ”realpolitiska” maktspelare. De är så kallade ”realister”.

Vill man veta var Ryssland är på väg? Då är mitt råd: läs Machiavellis bok Fursten. Det är självfallet omöjligt att förutse detaljerna, men vi kan se de stora dragen och de långsiktiga tendenserna. De som redan har läst Fursten vet att detta inte är några goda nyheter.

Ryssland strävar efter nationell ”prestige”. Vilket de tror att de endast kan få genom att vara en hänsynslös mobbare. Ryssland motsätter sig inte USA och väst för att de har några speciella idéer, utan endast för att de vill ha makt och ”respekt”. Det är samma sak som styr över deras inrikespolitik: makt för maktens skull. Det är detta som ligger bakom rörelsen mot fascism i Ryssland. Det är inte ideologi som ligger bakom fascismen utan strävan efter att kontrollera ekonomin, för maktens skull.

Vad betyder allt detta? Att Ryssland är ett genuint hot. Det är inte för att vi vet var de är på väg som de utgör ett hot, utan just precis för att ingen vet vad de kommer att göra härnäst som gör dem extra farliga.

Den senaste tiden har Bush blivit ännu mer mesig och feg än vad han var i sin första mandatperiod. Men om Bush tidigare lät det amerikanska försvarsdepartementet få dominera, har han på senare tid låtit det amerikanska utrikesdepartementet få dominera. Detta har spelat Ryssland i händerna.

Notera hur USA har gett efter för Iran och Nordkorea de senaste åren, trots all ”tuff” och tom retorik. Notera hur USA har belönat Nordkorea och hållit samtal med Iran – i utbyte mot absolut ingenting. Detta kallas för en ”realistisk” pragmatisk utrikespolitik. Med en sådan utrikespolitik ger man världens skurkar ett fritt spelrum. Så när Ryssland ser detta vet de vad de kan räkna med.

Resultatet? Det västvänliga Georgien offras till förmån för kompromisser. Ryssarna kommer undan med det och vet att de kan komma undan med det.

Om ni fortfarande tror att pragmatism och ”realism” är praktiskt och ”realistiskt”, se er då omkring. Se var vi har hamnat: där vi alltid hamnar när pragmatiska ”realister” får fria händer.

Ingen vill slåss för principer längre. Inte efter de neokonservativa idealisternas vansinniga experiment i Irak och Afghanistan. Men om man verkligen ska få Ryssland att tänka om, måste man vara villig att slåss – på principiella grunder. Att, som det amerikanska utrikesdepartementet, utifrån inga principer, tro att man kan förhandla om vad som helst, med vem som helst, för vilket syfte som helst och sedan tro att detta ska tjäna friheten och säkerheten i väst, är värre än naivt. Historien talar för sig själv på denna punkt.

Problemet med de neokonservativa var inte att de hade principer, utan att deras principer var irrationella och att deras politik därför var dömd att misslyckas. Det rationella alternativet till ”realistisk” pragmatism och ”idealistisk” neokonservatism, är en rationell utrikespolitik, baserad på rationella principer.

Principen jag tänker på är principen om individens rättigheter. Det ligger i alla rationella individers egenintresse att leva i frihet och om det finns en sådan sak som ett rationellt nationellt intresse, då är det intresset av att vara fri. Utrikespolitiskt speglas detta i att man försvarar sig med våld mot alla de som hotar vår frihet.

Om USA:s och de västerländska regeringarnas utrikespolitik var baserad på denna princip, då skulle vi inte se några altruistiska självmordsaktioner som Irak eller Afghanistan. Vi skulle inte se förhandlingar med Iran eller Nordkorea. Alla skulle veta varför USA agerar som de gör och vad de kan räkna med om de väljer att utgöra ett hot mot USA. Alla skulle också veta att USA och de västerländska regeringarna har moralen på sin sida.

En sådan utrikespolitik skulle sätta stopp för Ryssland, och alla de övriga mobbarna, en gång för alla. Ryssland skulle inte våga röra USA eller deras allierade, om USA bara förde fram ett klart och tydligt budskap.

Finns det några sådana klara och tydliga politiker i USA idag? Nej. Barack Obama är uppenbarligen ingen sådan kandidat. John McCain är av allt att döma inget annat än ”Bush III”, vilket är en beskrivning som säger allt vi behöver veta om honom.

17 reaktioner på ”Hur hamnade vi här?

  1. Man skulle också kunna hävda att Irak och Afghanistan var ett led i ett nationellt intresse av att behålla sin frihet. Irak behövs för att bryta diktaturstaternas dominans i Mellanöstern, utgöra en språngbräda för en framtida konfrontation med Iran samt försvara Israel i regionen. Afghanistan var ett försvarskrig där man tog hand om talibanerna och jagade usama.

    Naturligtvis håller jag dock med dig om att detta till trots är det bristande, men det är åtminstone på rätt väg. Men intentionen om individuell frihet bör vara tydligare, för att uttrycka det milt. USA borde aldrig bluddrat nått om WMD:s. DOm skulle sagt som det var; det ligger i vårt intresse som är frihet att anfalla Irak. Och vi kommer att upprätthålla detta intresse med alla medel som krävs, inklusive de hänsynslösa, för att försvara friheten i världen, var så säkra på det.

  2. USA måste också vara en skurkstat, med ditt sätt att tänka. De har visserligen en konstitution, men den amerikanska staten bryr sig i praktiken inte mycket om den. Politikerna i USA kränker många rättigheter och har gjort det länge. Förbud av droger, prostitution, skatter (IRS hävdar att skatter är helt OK enligt konstitutionen – trots rätten till egendom), diverse regleringar, etc. En stor del av befolkningen sitter i fängelse där för att ha begått brott utan offer. Att deras politiker har en filosofi som de struntat i länge gör dem inte till mindre skurkar. Detta skulle göra det rättfärdigat att angripa USA om man drar det till sin spets. Sedan kan man ju mena att USA är det mindre onda av två alternativ. Men sådana resonemang verkar du inte gilla, vilket förstås är helt rätt.

  3. Principen är rätt men jag hävdar att den inte är tillämplig i fallet.

    Man ska inte glömma att Saakashvili i det närmaste _också_ är en skurk. Dessutom tyder det mesta på att hans inledande attack mot Sydossetien skedde med amerikanernas goda minne.

    Kortfattat är det är en stor härva av etatism på alla håll och kanter. Saakashvili är lika lite som Musharaf en trevlig, västvänlig demokrat bara för att han säger det. Det gäller att välja sina vänner på större grunder än enbart på vad de säger.

    Saakashvili har själv länge spelat efter noterna i Machiavellis bok och nu verkar det nästan, trots hans tafflighet, gå vägen. Väst, om vi vill ha kvar det, bör noga granska fakta och inte huvudlöst låta sig luras in i något.

  4. Hur skall man hantera en stat som Ryssland med fler än 10 000 kärnstridspetsar? Pragmatismen får ju ta en del stryk på objektivistiska sidor som denna men finns det alltid en bra ideologisk lösning på ett problem? Hur exakt skall man hantera Ryssland på ett icke-pragmatiskt sätt?

  5. Joachim: Nej, USA är ingen skurkstat enligt mitt sätt att tänka. USA är en blandekonomi: en blandning av lite etatism och lite frihet. Det råder därför inget snack om saken att USA inte är perfekt. Mellan en blandekonomi och en annan råder det gradskillnader. Det är vad som skiljer t ex Sverige från USA. (Och USA står trots allt bättre till här.)

    Sedan finns det principskillnader. Skillnaden mellan USA och Ryssland eller USA och Kina är att USA bygger på vissa sunda principer, principer som de tyvärr inte tillämpar konsekvent. Ryssland och Kina bygger inte alls på dessa principer utan snarare på deras raka motsats.

    USA är som en kock som försöker laga mat enligt receptet, men som ibland avsiktligen (och ibland av misstag) struntar i att följa recepten. Som kontrast är Ryssland som en ”kock” som aldrig hade något recept, aldrig hade någon intention att följa några recept och som började med att med flit hälla ned en massa arsenik i soppan. Det är en enorm skillnad.

  6. Jonas: Jag håller inte med dig om att det ligger i vårt (västvärldens/USA:s) intresse att försöka sprida frihet i Irak och Afghanistan. Vore det bra om Irak och Afghanistan blev fria länder? Absolut. Men frågan är snarare: Kan USA göra Irak och Afghanistan till fria länder till ett rimligt pris? Som jag ser det är svaret uppenbart nej. Anledningen är att de inte värderar frihet. För att friheten ska ha en chans i dessa länder måste det finnas ett kulturellt stöd för den. Men vad värre är att USA har inte ens försökt sprida frihet i dessa länder. Man har bara etablerat och verkat för demokrati, vilket inte är samma sak. Demokrati är majoritetens diktatur och vad vill majoriteten i dessa länder ha? Inte är det frihet, vilket så tydligt syns i hur de röstar. De röstar i enlighet med deras kollektivistiska-religiösa övertygelser och värderingar. USA ger helt enkelt rösträtten till människorna som hatar dem. Det ligger inte i USA:s intresse och inte i någon annan rationell människas heller. Om du vill veta mer om varför jag inte tycker att USA:s krig mot Irak och Afghanistan ligger i vårt intresse, rekommenderar jag dig att läsa några artiklar i ämnet som jag har i min bloggroll. Du kan t ex börja med denna: http://www.theobjectivestandard.com/issues/2007-spring/forward-strategy-for-failure.asp

  7. Olof: Om situationen är sådan att man inte kan handskas med Ryssland på ett ”bra sätt”, då är det bara ett bevis för att pragmatismen inte fungerar. För det är pragmatismen som har fört oss dit vi är idag. Hur tar vi oss ur denna härva? En del härvor är så snåriga att de kan vara så gott som omöjliga att ta sig ur. Är dagens situation med Ryssland en sådan snårig härva? Jag tror inte det.

    Om dagens Ryssland är som det forna Sovjetunionen, då har vi inte mycket att vara rädda för. Sovjetunionen var (precis som dagens Rysslands) en internationell mobbare. Och så fort man står upp mot en mobbare, blir de livrädda. Detta såg vi flera gånger under Kalla kriget. Vid minsta lilla motstånd – nästan hur patetiskt det än var – från USA, sprang de iväg med svansen mellan benen. Se vad som hände under Kubakrisen. De vände om. Se vad som hände när Reaganadministrationen i början av 1980-talet fördömde Sovjetunionen som ett ”ondskefullt imperium”. De gick mer eller mindre ned på sina bara knän och bad om förhandlingar.

    Detta betyder att om man bara skickar tillräckligt klara signaler till Ryssland kommer de att lägga ned. Men sedan flera år tillbaka har Ryssland fått fel signaler. Därför är Ryssland mycket mer fräcka idag än vad de var för kanske tio år sedan. Tyvärr finns det ingen västerländsk ledare som är villig att sända ut rätt signaler.

    Jag tror inte att Rysslands kärnstridsspetsar utgör ett större problem idag än för 20 år sedan. Kom ihåg att ingen idag vill föra krig mot Ryssland. Så om det är någon som kommer att göra ett krig med Ryssland nödvändigt, då är det Ryssland själv. Och om Ryssland väljer att göra sitt kärnvapeninnehav till ett problem, då har vi absolut inte råd med mer pragmatism. Då – om någon gång – bör vi göra det alldeles klart för ryssarna att det enda stället som ska bombas med kärnvapen är Moskva.

    Vad tror du skulle hända om de västerländska ledarna istället för att sända ut den mycket klara, kompromisslösa signalen – inför ett kärnvapenhot från Ryssland – istället började tala om en ny FN-resolution i sann pragmatisk och diplomatisk anda? Jo, Ryssland skulle ta det som det yttersta beviset för att västvärlden sedan länge har förlorat allt förnuft och all ryggrad och att de kan invadera resten av Europa utan att förvänta sig några som helst konveksenser.

  8. Svanberg,

    Jag har lite ont om tid och slänger tyvärr bara in några länkar.

    Vad man skulle kunna sluta sig till är att en skurk är att någon som utan förvarning beskjuter civila mål mitt i natten och ljuger för att främja sin en egen personliga agenda är någon som man kan kalla skurk. Det finns fler saker om den mannen som jag kan ta upp senare. Jag är mycket tveksam till om väst bör befatta sig med honom på det sett som tidigare gjorts.

    http://www.stratfor.com/weekly/russo_georgian_war_and_balance_power

    http://www.reliefweb.int/rw/rwb.nsf/db900SID/EVOD-7HEJC8?OpenDocument

    http://www.latimes.com/news/opinion/sunday/la-oe-brooks14-2008aug14,0,4988958.column

    http://www.news24.com/News24/World/News/0,,2-10-1462_2373754,00.html

    http://story.theusnews.com/index.php/ct/9/cid/187cf2a69985adcf/id/394412/cs/1/

    http://www.russiatoday.com/news/news/29237

  9. Olof: Var så god.

    Det finns dock en sak till om Ryssland som jag vill nämna. Hur kommer det sig att Ryssland har råd att rusta upp sin militär? Det beror på att staten har nationaliserat oljan i Ryssland och att oljepriserna har stigit de senaste åren. Vad beror de stigande oljepriserna på? Många saker. En stor faktor är statliga interventioner, inte minst i USA. Staten har satt restriktioner som stoppar oljeutvinningen i t ex Alaska. De har satt många andra restriktioner också. Statliga interventioner i ekonomin gör oss således inte bara fattigare, de gör oss också osäkrare genom att stärka våra fiender ekonomiskt. Ett sätt att göra våra fiender fattigare och därmed svagare är genom att befria vår egen ekonomi mer. Det moraliska _är_ det praktiska.

  10. Jag anser inte att de senaste texterna tillför något. På platser där det råder krig råder alltid lidande och agg mellan parternas civilbefolkning.

    Fakta är att Saakashvili anföll Ossetien. Ossetien hade varit utanför Georgiens kontroll sedan 1992 men han ville ha området oavsett vad ossetierna tyckte om det. Ryssarna har givetvis överreagerat och utnyttjat situationen som startades av honom. Han bär dock den största skulden för det inträffade, det är hans avsaknad av filosofi som bör granskas först. Vad jag först och främst menar är att ingen av dessa parter är värda att stödja.

    USA:s utrikespolitik tycker jag inte är särskilt föredömlig. USA:s utrikespolitik (generellt sett, det finns också flera bra undantag) har varit och är extremt pragmatisk, liksom många, för att inte säga de flesta, andra länders utrikespolitik. Det som skiljer är endast USA:s särskilda möjlighet att utöva sin pragmatism.

    Som exempel på USA:s pragmatism kan man observera var deras ”allierade” Musharaf är nu eller fråga sig varifrån de stingerrobotar som skjuter ner amerikanska helikoptrar i Afghanistan kommer ifrån. Om USA skulle bestämma sig för att gå in i Iran så skulle de behöva skjuta ner USA-producerade plan som de tidigare försett landet med. Vilka stödde Pinochet?

    Listan kan göras mycket lång och bottnar i en pragmatism som säger att man kan göra deals med djävulen om det gagnar ens intressen medan man bortser ifrån att en deal med djävulen är en deal med djävulen som man förr eller senare får äta upp. Oftast kommer det inga lärdomar från fadäserna, man kliar sig istället i huvudet och undrar hur det kunde gå så fel för att i nästa stund rusa huvudstupa in i nästa problem och skaffa sig nya falska vänner – utan att reflektera över att det var principerna som saknades.

  11. Christian S: Jag måste dock bara säga ett par saker, så att det blir klarare var jag kommer ifrån. För det första har du 100% rätt i det du säger. USA:s utrikespolitik har präglats av pragmatism i decennier och det är, för att uttrycka det milt, väldigt dåligt. Men som en regelbunden läsare kommer detta inte som någon nyhet, hoppas jag.

    För det andra är jag inte ute efter att försvara Georgien. Den främsta anledningen till att jag reagerade var för att jag fick för mig att Georgien var ett, trots alla sina brister, relativt västvänligt land som höll på att bli NATO-medlem och att om Ryssland – som är ett genomruttet land, inte minst politiskt – till synes gör allt detta för att underminera västvänliga regimer i deras närhet, då ser jag det som mycket oroväckande. Jag ser det som oroväckande för det är bara ännu ett exempel på hur Ryssland försöker köra med utpressning mot sin omvärld och agera som mobbare mot västvärlden. Detta är inte första gången de beter sig som rena svin.

    Min poäng i artikeln var alltså inte huruvida Georgien var värda att stöda till varje pris. Min primära poäng var att Rysslands beteende är ett resultat av västvärldens egen irrationella, pragmatiska utrikespolitik.

    Slutligen måste jag säga att det är inte alltid exempel på pragmatism att tillfälligt samarbeta med mindre onda människor för att slå ihjäl några som är ännu värre. Peter Schwartz gav jämförelsen att man tar fast en massmördare med hjälp av en ficktjuv. Men generellt sett bara under två villkor: den man samarbetar med får inte vara allierad med fienden och man får inte låtsas som att de är sanna vänner eller allierade eller helgon. Så när samarbetet är över, då ska den man samarbetar med inte inbilla sig något överseende. Men detta gör ju tyvärr inte USA när de samarbetar med människor. Se som exempel deras relation till Pakistan eller Saudiarabien eller Irak under 1980-talet eller Afghanistan under 1980-talet…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s