”Anti-Obamanomics”

George Reisman analyserar Barack Obamas ekonomiska politik:

Are the American people being primed to elect as President of the United States a home-grown version of Hugo Chavez, in the person of Barack Obama? This is a question one can come away with after reading “Obamanomics,” the featured article in this last Sunday’s (August 24, 2008) New York Times Magazine. Written by Times’ columnist David Leonhardt, the article provides insight into Obama’s thinking on economics and the economic policies he would be likely to pursue if he were elected President.

Läs hela!

Annonser

Dagens last

Nya artiklar vid The Ayn Rand Center of Individual Rights. Leonard Peikoffs artikel ”Why Businessmen Need Philosophy”, ”An Answer for Businessmen” av Ayn Rand och ”The Dollar and the Gun” av Harry Binswanger. Rekommenderas!

Nattvakt.com. Per-Olof Samuelsson har återigen uppdaterat sin retrospektiva avdelning. Jag vill framför allt rekommendera ”Ett allvarsord om människans rättigheter”, som är en uppgörelse med filosofen Ronald Dworkin; ”Försvar för egoismen”, vars titel talar för sig själv; ”Om viljans frihet”, vars titel också talar för sig själv.

George Bushs etatistiska arv. Gus Van Horn sammanfattar innehållet av en artikel som går igenom hur otroligt etatistisk Bush har varit. Som exempel har den federala statens utgifter vuxit med 68%, vilket är mer än dubbelt så mycket som under Bill Clinton.

Anti-vetenskap. Peter Wood har skrivit en bra artikel i The Chronicle of Higher Education om hur kulturen och skolan gör de unga i USA mindre intresserade av vetenskap. Man propagerar bland annat för idéer som antyder att vetenskapen är överskattad eller rentav värdelös. Ett citat:

[W]e … have immersed a generation in wall-to-wall promotion of diversity and multiculturalism as being the worthiest form of educational endeavor; we have foregrounded the redistributional dreams of ”social justice” over heroic aspirations to discover, invent, and thereby create new wealth; and we have endlessly extolled the virtue of ”sustainability” against the ravages of ”progress.” Do all that, and you create an educational system that is essentially hostile to advanced achievement in the sciences and technology.

Läs hela!

Analys av The Dark Knight.Jag gick och såg den nya batmanfilmen The Dark Knight och jag måste säga att jag tyckte den var väldigt bra. Jokern är en av de ondaste skurkarna jag någonsin har sett på film. Han är en ren och skär nihilist och jag tycker att Heath Ledger gjorde ett jättebra jobb i rollen som Jokern. Därmed inte sagt att det inte fanns en hel del problem med den, filosofiskt sett. Över vid Diana Hsiehs blogg för man just en intressant diskussion om filmen. De som inte har sett och som tänker se den, bör nog avstå från att läsa diskussionen, då det förekommer en hel del så kallade ”spoilers”. Men för alla andra rekommenderar jag er att läsa denna diskussion. Jag instämmer rätt mycket med Brian S:s kommentarer.

Brooks kollektivistiska dagdrömmar

Inför OS 2008 i Peking var många oroliga för att Kina skulle utnyttja evenemanget för att göra propagandapoänger. Under de senaste 30 åren har Kina gjort enorma ekonomiska framsteg. Hundratals miljoner har lyfts ur fattigdom och misär. Det är omöjligt för mig att avgöra i vilken utsträckning människor tog intryck av Kina, men att folk tog intryck råder det nog ingen tvekan om. En som definitivt tog ett intryck var David Brooks, kolumnist för New York Times.

I sin artikel, ”Harmony and the Dream”, skriver Brooks:

”[I]ndividualistic societies have tended to do better economically. We in the West have a narrative that involves the development of individual reason and conscience during the Renaissance and the Enlightenment, and then the subsequent flourishing of capitalism. According to this narrative, societies get more individualistic as they develop.

”But what happens if collectivist societies snap out of their economic stagnation? What happens if collectivist societies, especially those in Asia, rise economically and come to rival the West? A new sort of global conversation develops.

”The opening ceremony in Beijing was a statement in that conversation. It was part of China’s assertion that development doesn’t come only through Western, liberal means, but also through Eastern and collective ones”.

Det tycks inte ha slagit Brooks att orsaken till att Kina har haft en så god ekonomisk utveckling de senaste 30 åren, är tack vare alla ökade inslag av kapitalism. Men efter denna enorma evasion fortsätter Brooks: ”If Asia’s success reopens the debate between individualism and collectivism (which seemed closed after the cold war), then it’s unlikely that the forces of individualism will sweep the field or even gain an edge”. Varför? ”[T]he essence of a lot of the latest scientific research is that the Western idea of individual choice is an illusion and the Chinese are right to put first emphasis on social contexts”.

Vad är det för ”vetenskap” som Brooks hänvisar till? ”Scientists have delighted to show that so-called rational choice is shaped by a whole range of subconscious influences, like emotional contagions and priming effects (people who think of a professor before taking a test do better than people who think of a criminal)…” Det är med andra ord en illusion att det finns rationella individuella val. Om så, då är individualism ett ideal utan verklighet eller värde. Det är i alla fall den slutsats som Brooks vill att vi ska dra. Men vad bevisar egentligen den vetenskap som Brooks hänvisar till? Inte mycket.

Att känslor kan smitta av sig är sant. Ibland kan det ske okontrollerat. Men vi kan inte desto mindre kontrollera det, om vi bara tänker på vad vi gör. Det utesluter hur som helst inte förekomsten av rationella val.

Så kallad ”priming” bevisar absolut ingenting. ”Priming” handlar om hur vi associerar och minns saker och ting strax innan vi ska utföra en viss handling. Hur ”priming” skulle utesluta förekomsten av rationella individuella val förklarar inte Brooks.

Fakta är att vi ständigt gör rationella och individuella val. Vi vet detta av egen erfarenhet, precis som vi av erfarenhet vet att känslor kan smitta av sig eller att så kallad ”priming” förekommer. Om så, varför ska man helt godtyckligt välja att evadera en del av vår erfarenhet? Det finns inget rationellt svar här.

Faktum är att man måste förutsätta enorma evasioner för att försöka komma undan med detta resonemang. Har vetenskapsmännen ingen förmåga att välja att tänka rationellt? Eller är deras vetenskap verket av irrationella sociala impulser som de inte kan kontrollera? Om så, vad är då värdet av denna så kallade vetenskap? (Förresten vet vi också av erfarenhet att en del människor ständigt gör irrationella val, men det är inte desto mindre individuella val.)

Att människor som lever tillsammans med andra tenderar att blomstra och de som lever för sig själva tenderar att vara deprimerade och självmordsbenägna, är säkert sant. Men på vilket sätt utgör det ett argument mot individualism? Det gör det inte. Hela argumentet vilar på den falska premissen att individualism är oförenligt med mänskliga relationer eller samarbete. För en (rationell) individualist är andra människor av ett värde i den mån de är rationella och likaså finns det ett värde i att leva tillsammans med andra människor, så länge alla lämnas fria att sträva efter sin egen lycka, utan att offra sig själva eller andra på vägen.

I själva verket utgör individualism en nödvändig förutsättning för lycka. I psykologiska termer handlar individualism om att man möter världen på egen hand, genom att man tänker och handlar själv. Det leder detta till övertygelsen om att man är förmögen och värdig att leva av egen kraft. Det leder med andra ord till självaktning som ju är en nödvändig förutsättning för lycka. I etiska termer handlar individualism om att individen är ett moraliskt självändamål och att man håller sin egen lycka som sitt högsta moraliska mål. I politiska termer handlar det om att individen har en rätt att sträva efter sin egen lycka.

David Brooks kommentarer är långt ifrån oskyldiga. Vi vet detta eftersom en sådan här härva av mycket dålig logik och evasioner sällan kommer ensam. Efter mycket om och men finner vi till slut den rykande pistolen som sätter dit Brook: ”The rise of China isn’t only an economic event. It’s a cultural one. The ideal of a harmonious collective may turn out to be as attractive as the ideal of the American Dream. It’s certainly a useful ideology for aspiring autocrats”.

Brooks vet att om man ska förespråka diktatur, då måste man förespråka kollektivism. Ska man förespråka kollektivism, då måste man underminera värdet av individualism. Ska man underminera värdet av individualism, då måste man attackera individens jag: förnuftet. Det är därför han hävdar att vetenskapen har ”bevisat” att individuell rationell vilja är en illusion. Så när allt kommer omkring är Brooks artikel inget annat än en enda lång rationalisering för en kollektivistisk diktatur.

Rättvisa till salu 2

Jerusalem Post:

A 29-year-old man affiliated with Jerusalem’s haredi ”modesty squad” has been indicted in a Jerusalem court for allegedly assaulting a 31-year-old woman in her apartment, together with six other men, after they suspected she had carried out ”improper” relations with other men, court documents released Sunday show.

The suspect, Elhanan Buzaglo, who worked for the haredi modesty squad – a vigilante group active in the Mea Shearim and Geula neighborhoods that sees to it that the city’s haredi residents conduct themselves in accordance with the conventions of their ultra-observant lifestyle – was allegedly paid $2,000 for his services, the charge sheet states.

Denna nyhetsartikel är inte bara en påminnelse om att alla religioner (i den mån man tar den på allvar), leder till våld och tvång. Det är i förbigående sagt också en påminnelse om vad anarko”kapitalism” innebär i praktiken.

Här har vi en religiös polis anlitad av privatpersoner, för att förverkliga religiös rättvisa. Är det verkligen svårt att se var detta slutar om en annan grupp anltar ett annat ”medborgargard” som svar på detta? Visst inte. Det blir som det brukar bli. I verkligheten: gängkrig.

(Det faktum att många anarko”kapitalister” som läser detta bara kommer att ignorera det, precis som de brukar ignorera alla fakta som talar emot deras rationalistiska fantasier, bekräftar bara min uppfattning att väldigt många anarko”kapitalister” har en mycket dålig psyko-epistemologi.)

Osjälviska mördare

Man trodde att man hade hört allt. Men idag fick jag faktiskt höra någon seriöst argumentera för att det är ”själviskt” och därför ”omoraliskt”, att avstå från att döda folk som förtjänar döden. Man skulle dock kunna tro att detta vore något av det mest själviska (något man inte behöver vara objektivist för att komma fram till) och därför mest moraliska man kan tänka sig (något man emellertid måste vara objektivist för att förstå fullt ut). Men icke.

Hur fick man till detta märkliga resonemang? Det är hur lätt som helst.

1. Normala människor har svårt för att döda andra människor – även när de förtjänar att dö. Man vill, av någon outgrundlig anledning, inte ha det på sitt samvete att man dödade någon – hur mycket de än förtjänade det. (Och jag måste betona att vi verkligen pratar om folk som förtjänar det. T ex mördare. Inte bara ”mycket otrevliga typer” i största allmänhet.)

2. Att dra sig för att döda människor som förtjänar det och som bevisligen utgör ett dödligt hot mot allmänheten, innebär att man sätter andra människor i fara. För vad? För ditt lilla samvetes skull. Detta gör det hela ”själviskt” och fel.

Tänk på detta resonemang en stund och se hur många bisarra implikationer det har.

En implikation är att det är moraliskt rätt att döda människor om det är för andras skull. Då är det ju inte själviskt längre, utan osjälviskt och altruistiskt.

Om andras välfärd, eller lycka, eller njutning, eller prefenser eller behov, är det viktiga, varför inte låta dem få avgöra vem som ska dödas och varför? Om så, var ska man då dra gränsen? Blir det legitimt dödande så länge det är altruistiskt motiverat, men mord så fort man dödar någon av själviska skäl?

Och om man har tveksamheter över att döda och mörda andra, för att man inte vill ha det på sitt samvete, då ska man bara påminna sig själv om att sådana bekymmer är snäva och egensinniga och därför av en moraliskt tvivelaktig natur.

Det finns många fler bisarra och hemska implikationer. Tänk på dem och låt er förundras.

Oavsett vilket är detta resonemang inget annat än fantastiskt. När man kan beskylla folk för egoism och ”omoral”, när de avstår från att döda andra människor, då finns det verkligen ingen gräns för vad man kan klandra egoismen för. Likaså finns det verkligen ingen gräns för hur mycket man kan rättfärdiga med hjälp av altruismen.

Varför moralprinciper?

Ibland får man höra invändningar gentemot objektivismen av typen: ”Varför ska jag inte stjäla eller ljuga eller mörda, om jag kan komma undan med det?” Jag menar att det är fel att ställa den här sortens frågor. För att förstå varför måste vi förstå varför vi behöver moralprinciper. Det fundamentala alternativet till att leva efter moralprinciper är att inte leva efter några principer alls. Dvs det är att försöka leva utan att använda sig av begrepp. I praktiken är det som att försöka överleva som ett djur, dvs på en perceptuell nivå. Men detta vore inte bara väldigt ”svårt”, det vore faktiskt omöjligt. Ayn Rand observerar:

Man cannot survive, like an animal, by acting on the range of the moment. An animal’s life consists of a series of separate cycles, repeated over and over again, such as the cycle of breeding its young, or of storing food for the winter; an animal’s consciousness cannot integrate its entire lifespan; it can carry just so far, then the animal has to begin the cycle all over again, with no connection to the past. Man’s life is a continuous whole: for good or evil, every day, year and decade of his life holds the sum of all the days behind him. He can alter his choices, he is free to change the direction of his course, he is even free, in many cases, to atone for the consequences of his past – but he is not free to escape them, nor to live his life with impunity on the range of the moment, like an animal, or a playboy or a thug. If he is to succeed at the task of survival, if his actions are not to be aimed at his own destruction, man has to choose his course, his actions, his goals, his values in the context and terms of a lifetime (The Virtue of Selfishness, s 26).

För att överleva måste vi alltså tänka och handla långsiktigt. Detta är praktiskt taget omöjligt utan principer. Utan principer måste vi ta med i vårt beaktande massvis med faktorer som alla spelar roll. Vi måste först ta med i vårt beaktande det faktum att varje handling onekligen har konsekvenser och varje konsekvens har i sin tur sina konsekvenser. Konsekvenser har alltså inte bara direkta konsekvenser utan även indirekta konsekvenser. Det är ofta svårt att avgöra vad de indirekta och långsiktiga konsekvenserna blir. Samtidigt är världen onekligen komplicerad. Skulle vi givet allt detta ändå försöka avgöra huruvida varje handling har bra eller dåliga konsekvenser då skulle de hundratals eller tusentals val vi gör varje dag bli en outhärdlig börda. Vi skulle varken ha tid eller energi nog, för att kunna räkna ut om våra handlingars konsekvenser är bra eller dåliga. Vi får inte heller glömma bort att så länge vi vägrar tänka principiellt, måste vi hantera varje enskild situation eller val eller handling, som om den vore helt ny och unik och som därför måste prövas på sina ”egna meriter”. (Och bara för att det fungerade förr betyder ingenting för ett konkretbundet medvetande; ”det som var sant igår är inte nödvändigtvis sant idag”.) Utan vetskap om vad som är bra eller dåligt för oss, kan vi ju inte veta hur vi ska handla för att överleva.

Pragmatikerna har naturligtvis helt rätt i att världen är komplicerad, varför det inte är lätt att avgöra vad som är bra eller dåligt. Men det är bara ”komplicerat” eftersom de envisas med att inte använda sig av principer. Ändå är pragmatism det enda alternativet till att förlita sig på principer. Och pragmatism betyder i praktiken att man går på känslor, eller godtycke, eller stundens ingivelse eftersom det sägs ”fungera”. Men vad som ”fungerar” enligt pragmatismen betyder inte det som verkligen fungerar; att ”fungera” kan betyda alltifrån ”det känns bra” eller ”folket gillar det”. Men att gå på känslor för att avgöra vad som är bra eller dåligt är en väldigt dålig idé. Bara för att man känner något betyder för det första inte att det är rätt eller fel. Vidare är det ju så att känslorna inte kan säga vad ens handlande får för konsekvenser, varken på kort eller lång sikt. Så följaktligen rekommenderar pragmatikerna att man ska välja det som ”fungerar” för ögonblicket, bara för att det ”känns bra”, även om det på lång sikt inte fungerar alls. Pragmatism är i själva verket allt annat än praktiskt.

Samma problem lider i princip alla så kallade konsekvensialistiska moralfilosofier av. Låt oss ta utilitaralismen som ett exempel. Enligt utilitarismen bör man sitta och kalkylera fram konsekvenserna av varje handling var för sig. Men det är just detta man inte kan göra. Dels för att det ofta kan vara omöjligt att förutse alla konsekvenser, dels för att även om man kanske lyckas förutse och räkna ut konsekvenserna av en handling på kort sikt är det omöjligt att veta vad alla ens handlingar över en hel livslängd har för konsekvenser, och då inte bara de direkta utan även de indirekta konsekvenserna. Det går helt enkelt inte. Detta är också någonting som kritiker har noterat. Många utilitarister har själva medgett att just eftersom det sätter en sådan orimlig börda på individen bör vi inte ägna sig åt att försöka luska ut den fullständiga innebörden av alla handlingar och val.

Så hur ska vi då gå till väga för att överleva? Vad vi måste göra är att begreppsliga villkoren för vår överlevnad. Vi måste med andra ord upptäcka de riktiga moralprinciperna för mänsklig överlevnad. Leonard Peikoff förklarar:

An adult determines whether a previously unperceived object is a man, an animal, or an automobile by applying to the new experience his earlier formed concepts. The man who has conceptualized the requirements of survival decides by a similar epistemological method whether or not in any particular case to tell a lie – or to work for his keep – or to compromise his convictions – or to give to charity – or to fight an advancing dictatorship. He decides not by feeling or by polls and not by trying to assess each new situation without context, as though he were an infant, but by the application of his earlier formed moral concepts.

The common name of this latter form of cognition (which extends far beyond moral issues), is ”principle.” A ”principle” is a general truth on which other truths depend. Every science and every field of thought involves the discovery and application of principles. Leaving aside certain special cases, a principle may be described as a fundamental reached by induction. Such knowledge is necessary to a conceptual consciousness for the same reason that induction and the grasp of fundamentals are necessary (Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, sidorna 217-218).

Objektivismens utmärkande sätt att se på det här med moralprinciper löser en massa problem. Inte bara bygger hela objektivismens moralfilosofi på insikten om att vi behöver principer för att veta vad som är bra eller dåligt på lång sikt. Hur objektivismen ser till att identifiera och bilda dessa principer gör också att vi slipper en massa andra problem. Vi upptäcker inte principer genom att göra en massa observationer av t ex vilka dåliga konsekvenser som följer av att ljuga. Vad gör vi istället? Leonard Peikoff förklarar Ayn Rands metod:

[Y]ou first abstract the essence of a series of concretes. Then you identify, by an appropriate use of logic, the necessary implications or result of this essence. You thereby reach a fundamental generalization, a principle, which subsumes and enables you to deal with an unlimited number of instances – past, present and future. The consequence, in this example, is an absolute prohibition against the con-man mentality – a prohibition based not on God, but on perception and thought (The Voice of Reason, s 341)

Man kan och bör alltså inte försöka bilda moralprinciper genom att göra alla dessa observationer och sedan försöka klura ut de exakta konsekvenserna, för att slutligen se om det lönar sig eller inte. Det är ju detta som pragmatikerna och konsekvensetikerna försöker göra. Men det går som sagt inte. Detta visar att alternativet till principer är inga principer. Det är att försöka leva utan principer, utan att begreppsliga villkoren för vår överlevnad. Det är detsamma som att försöka överleva som ett djur, dvs hålla sitt medvetande på den perceptuella nivån och inte se bortom stunden, ögonblicket, nycken eller förnimmelsen. Att bara stirra sig blind på man ser rakt framför sig. Så kan vi inte överleva. Inte på lång sikt.

Inser man detta då inser man också att när man väl har etablerat en princip, i enlighet med denna metod, då behöver man inte vara orolig för att ens principer inte ska vara ”heltäckande”. Man kan säkert veta att det aldrig finns några fördelar med t ex oärlighet, varken förr, nu eller i framtiden. Detaljerna kan variera från lögn till lögn men alldeles oavsett vilken form oärligheten tar, så är det alltid lika olämpligt.* Det beror på att det väsentliga, essensen, med alla former av oärlighet är densamma och måste därför, i slutändan, leda till samma dåliga följder. Det är därför olämpligt att vara oärlig – av princip. Detsamma gäller naturligtvis för alla andra rationellt validerade moralprinciper såsom produktivitet, självständighet, rättvisa, integritet och stolthet. Moralprinciper är alltså inte några ”tumregler” som tycks fungerar ”för det allra mesta”. Moralprinciper förklarar varför det aldrig finns några fördelar med att t ex vara oärlig, som måste vägas mot några nackdelar.

Det är därför sådana frågor som ”Bör man inte stjäla om man kan komma undan med det?” är fel. Premissen är ju att man kan vinna någonting på att stjäla: men det är en premiss som faktiskt förutsätter vad som ska bevisas, nämligen att det ligger i ens egenintresse att stjäla från andra människor. Men vi kan som sagt inte veta om det ligger i en människas rationella och långsiktiga egenintresse utan att först sätta en handling i relation till en rationellt validerad moralprincip. Det är med hjälp av rationella moralprinciper som vi faktiskt avgör vad som ligger i vårt egenintresse.

Vad är essensen av att vara oärlig? Det är att försöka fejka verkligheten. I slutändan betyder detta att man förklarar krig mot verkligheten. Hur kan vi vara framgångsrika i livet om vi gör verkligheten och sanningen till vår fiende? Hur kan vi vara framgångsrika i livet om vi gör ärlighet och rationalitet till en last hos andra människor? Det finns i princip inga fördelar, bara nackdelar.

Vad är essensen av att vara orättvis? Det är att straffa de goda och belöna de onda. Med andra ord handlar det om att man straffar de rationella, ärliga och produktiva till förmån för de irrationella, oärliga och icke-produktiva. Det handlar alltså om att straffa de som främjar livet, och belöna de som förstör livet. Det finns i princip inga fördelar, bara nackdelar.

Vad är essensen av att stjäla? Det är att ta en annan människas egendom. Människor måste skapa för att överleva. Men om hon inte har rätt till det hon själv skapar, då har hon inte någon möjlighet att överleva. Så när man förnekar en människas rätt till egendom, då förnekar man även dennes rätt till liv. I praktiken är stöld mycket riktigt någonting som skadar och i värsta fall dödar de som faller offer för det. Inser man detta, då inser man att essensen av att stjäla från andra människor, är att skada eller döda de som skapar alla de värden som våra liv hänger på. Att stjäla är därför, i principiella termer, självmord. Sedan spelar det ingen roll vem man stjäl ifrån, vad man stjäl, hur mycket eller lite man stjäl. Det finns i princip inga fördelar, bara nackdelar.

Känner vi till essensen, då behöver vi inte sitta och kalkylera eller dividera fram och tillbaka, om huruvida det är rätt eller fel att stjäla. Peikoff förklarar:

Conventional moralists regard honesty as a trade-off. An object attained by fraud, they say, may be a real value to the defrauder, but he should weigh this value (e.g., a million-dollar payoff) against the disvalues attendant on fraud (retaliation by others, loss of reputation, etc.), and then decide which action in a particular case will probably yield the greater balance of good over evil. This kind of calculus rests on a nonobjective approach to evaluation; it assumes that the million dollars is a value either in itself (intrinsically) or because the con man wants it (subjectively). Such an approach ignores the role in evaluation of the facts of reality; it ignores man’s life and the rules it requires.

These moralists advise the impossible. They want one to weigh the long-range consequences of competing actions without reference to any objective ethical standard or principle. In practice, this theory amounts to pragmatism, i.e., emotionalism. Whatever one chooses by such means is wrong – and harmful.

Objectivism rejects the ”trade-off” viewpoint. Just as no statement can be declared a truth out of context, so no object – neither an A at school, a lover’s caress, a piece of cake, nor a million dollars – can be declared a value out of context. In evaluating an object or course of action, one must first define its relationship to the moral principles required by man’s life. If, holding the full context, one sees that it conforms to these principles, one may then proceed as necessary to weigh pros and cons. But if it violates rational principle – if, in any form, it involves a denial of reason and reality – that ends the matter. There is then no trade-off to consider, no calculus to perform, no value to gain; there is only destruction. Would anyone debate cutting off his head in order to acquire a million dollars? Would he weight the ”gain” against the loss? Or would he say: ”Nothing can be a ‘gain’ to me if its condition is that kind of ‘loss'”? The same applies to subverting one’s mind (Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, sidorna 273-274).

Så varför behöver människan moralprinciper? Svaret på den frågan bör nu vara ganska uppenbar: för att veta vad som faktiskt ligger i vårt långsiktiga, rationella egenintresse. Det vill säga: för att vi ska kunna leva och bli lyckliga.

* = Det bör, för den som inte har läst min behandling av dygden ärlighet, poängteras att vad som är avgörande här är förstås kontexten. Det är inte fel att ljuga i självförsvar.

Libertarianerna och bin Laden

Libertarianer säger att den islamiska terrorismen mot väst är ett uttryck för att USA i åratal har fört en ”orättvis” politik i Mellanöstern. USA har, påstår de, bombat ihjäl hundratusentals oskyldiga araber. Det är därför bara naturligt att en del som Usama bin Laden reagerar genom att kräva hämnd. Detta, och det faktum att Usama bin Laden själv nämner det första Gulfkriget som en ”orättvisa” skäl nog för att förklara krig mot USA, tas som ”bevis” för att USA:s ”interventionistiska” utrikespolitik i Mellanöstern har varit kontraproduktiv och är omoralisk. Så att då bekämpa terrorismen genom att bomba ihjäl ännu fler oskyldiga araber, lär enligt socialister och libertarianer bara resultera i mer terrorism.

Det finns förstås ett par mer eller mindre uppenbara problem med detta resonemang. För det första finns det många fall där exempelvis USA har bombat ihjäl inte flera hundratusen utan förmodligen flera miljoner, utan att det resulterade i ”hämnd” och internationell terrorism. Ett exempel på det är Vietnamkriget. Ett annat exempel på det är andra världskriget. För det andra är att det helt enkelt inte är sant att USA ska ha ägnat sig åt en massa omoraliska angreppskrig som ska ha resulterat i slaktandet av hundratusentals oskyldiga araber. Men låt oss trots detta begrunda vad som skulle följa om vi gick med på den bisarra verklighetsbeskrivning som libertarianer och islamiska fundamentalister som Usama bin Laden delar. Vad skulle följa av detta?

Det enda detta skulle bevisa är att Usama bin Laden har en extremt förvrängd bild av verkligheten. Men mera generellt skulle det bevisa på hur extremt pervers Usama bin Ladens uppfattning om rättvisa är. Gulfkriget startades trots allt inte av USA, det startades av Irak. USA hade dessutom all rätt i världen att försvara sina intressen i Mellanöstern. Om Usama bin Laden och hans likar brydde sig om rättvisan skulle han klandra Saddam Hussen för samtliga offer i det kriget, inte USA. USA betecknas av såna som Usama bin Laden, som en ”terrorist”stat eftersom USA står bakom den enda någorlunda liberala demokratin i hela Mellanöstern, dvs Israel. USA sägs ”förnedra” och ”förtrycka” muslimerna genom att stöda Israel, detta trots att araberna i Israel åtnjuter mer frihet än någon annanstans i Mellanöstern. USA sägs ”förolämpa” islam genom sin blotta närvaro i Saudiarabien, en närvaro som kallas för ”ockupation” (detta trots att de var där först och främst på saudiernas begäran). Usama bin Laden har bland annat sagt att det enda han vill är att de ”otrogna” amerikanarna ska lämna den arabiska halvön. Då kommer han att sluta terrorisera USA. Men vad fick USA som ”belöning” för att de lämnade Saudiarabien? Jo Al-Qaida såg naturligtvis till att bomba civila bostäder (där många västerlänningar lever) i Saudiarabien.

Usama bin Laden och hans likar hatar förstås också Israel. Israel beskylls för att föra ett angreppskrig mot araber. Men sanningen är att Israel hela tiden har varit offret för arabstaternas angreppskrig. Israel har sedan landet grundades 1948 vid flera tillfällen blivit utsatta för flera angreppskrig. Israel har i decennier dessutom varit offer för islamisk terrorism som har sponsrats av Iran, Irak, Saudiarabien, Syrien, etc. Israel har givetvis försvarat sig och aldrig dragit sig från att försvara sig på ett sätt som innebär att många ”oskyldiga” dör. Men om islamiska fundamentalister som bin Laden hade brytt sig om rättvisan och verkligheten, då hade han insett att Israel är offret för en enorm orättvisa och att Israel bara använder sig av våld i självförsvar, och att Israel hela tiden har haft rätten på sin sida.

Hatet mot Israel bygger inte på någon påstådd ”orättvisa” Israel ska ha gjort sig skyldig till. Nej, hatet kommer främst av att Israel representerar väst: Frihet, kapitalism, individualism, sekularism, strävan efter lycka, etc. Israel står alltså enligt de islamiska fundamentalisterna för ”synden” och ”omoralens” näste. Det är därför som Israel betraktas som den ”lille Satan” medan USA betraktas som den ”store Satan”. (Sekundärt kommer det av muslimernas rasistiska och religiöst betingade hat mot judar som sådana.)

Libertarianer inte bryr sig det allra minsta om vad som rättvist. De bryr sig framför allt inte om att hålla på rationella principer. Det bevisas av att de tror att det är ”kontraproduktivt” och ”omoraliskt” av USA och Israel att ägna sig åt försvarskrig. De inbillar sig istället att ”icke-interventionism” och pacifism är lösningen. Vad de då blundar inför är inte bara det faktum att det är USA och Israel som är offret för ett krig som arabstaterna och islamisterna startade. De blundar även inför det faktum att USA och Israel har ägnat sig åt ”icke-interventionism” utan några önskvärda resultat.

USA lät under 1940- och 1950-talet arabstaterna först komma undan med att stjäla de amerikanska oljebolagens olja. USA lät dem sedan komma undan med deras ambition att avskaffa friheten i USA (vilket bland annat illustrerades av att Iran satte ett pris på Salman Rushdies huvud och alla involverade i publiceringen av hans bok, och allt detta pga Rushdies åsikter).

Under hela 1980- och 1990-talet lät USA dem komma undan med den ena efter den andra terroristattacken. Man gick till och med så långt att man lade ned utredningar som implicerade att stater som Irak och Iran var ansvariga för attackerna. USA:s vägran att svara på terrorismen och staterna som sponsrade den fick inte terroristerna att sluta upp, tvärtom. De omfattande terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 var som dr Leonard Peikoff påpekade inget annat än kulmen av 50 år av eftergifter och passivitet inför arabstaternas ständiga övergrepp mot USA.

Under större delen av 1990-talet ägnade sig Israel åt förhandlingar och kompromisser med terroristen Yassir Arafat. Trots att Israel gav efter mer och mer, för att vid 2000 i praktiken lova Arafat en palestinsk stat (något varken Arafat eller ”palestinierna” förtjänade), så svarade Arafat med att starta en andra Intifada mot Israel. Vad som följde var en omfattande våg av terrorattacker mot Israel. Det var inte förrän Israel vid 2002 började slå tillbaka genom att jämna terroristläger med marken, systematiskt bomba ihjäl terroristledarna, straffa Arafat och den palestinska ”myndigheten” för dess aktiva sponsring av terrorism, började straffa civilbefolkningen för deras support för terroristerna, började bygga ett säkerhetsnät, etc som terroristattackerna mot Israel kraftigt började sjunka.

Det finns med andra ord absolut ingenting som visar på att libertarianernas ”icke-interventionalistiska” linje fungerar. Om något visar både USA och Israels erfarenheter att deras linje är extremt självmordsmässig. Om vi kan lära oss någonting av allt detta är det att det inte bara är moraliskt riktigt av USA och Israel att kriga i självförsvar, det är dessutom praktiskt.

Tyvärr har libertarianerna inte förändrats. Eftersom libertarianerna har fått för sig att krig i självförsvar av nödvändighet är ”kontraproduktivt” kommer Irakkriget endast att leda till mer terrorism. (Nu är det mycket möjligt att Irakkriget leder till mer terrorism, men absolut inte av de skäl som brukar nämnas. Om Irakkriget leder till mer terrorism beror det bara på att USA förde ett omoraliskt mesigt krig mot Irak. Men detta är en annan historia som bara bevisar att halvmesyrer inte fungerar.)

Libertarianerna fortsätter än idag att fördöma USA och Israel genom att klandra dem, inte de islamiska fundamentalisterna, för samtliga terrorattacker som har utförts sedan Irakkriget. Dessa terrorattacker försöker de dessutom rationalisera som inget annat än ”förståeliga” ”hämnd”aktioner. Praktiskt taget varje attack sedan Irakkriget inleddes har skyllts på detta, inte minst attackerna i London den 7 juli. Men om detta är ”förståeliga” hämndaktioner, då verifierar det bara att de militanta islamisterna inte alls bryr sig om rättvisan.

Den USA-ledda koalitionen gick bara in i Irak för att skydda sig själva från det hot som Saddam Hussein utgjorde. Trots det anser tydligen de extrema muslimerna att deras moral kräver av dem att de ska straffa de oskyldiga som endast försöker försvara sig själva genom att terrorbomba dem. Intressant nog säger också deras moral att de ska straffa kvinnor som har blivit utsatta för våldtäkt genom att stena dem till döds. I detta sammanhang ska man också komma ihåg att den USA-ledda koalitionen försöker demokratisera Irak. Så som ”tack” för att USA och Storbritannien befriar 25 miljoner irakier får de räkna med att några islamiska fundamentalister terroriserar dem.

Varför skulle islamisternas bisarra syn på världen och deras perversa ”rättevise”uppfattning komma som någon större överraskning? Vi talar ju faktiskt om religiösa fanatiker. Som sådana har de rent mentalt sedan länge lämnat jorden. Men inte bara det, detta är faktiskt en världsdel där antisemisim är en naturlig, praktiskt taget vardaglig företeelse.

Omfattande konspirationsteorier om hur judarna ligger bakom all ondska i hela världen, behandlas som vilken ”dagens sanning” som helst. Efter attackerna i New York var det många i Mellanöstern som på fullaste allvar hävdade att det hela var en judisk komplott från början till slut. (Sedan dess har jag fått reda på att det finns massor med libertarianer i USA som tror att Israel låg bakom attackerna mot New York och Pentagon den 11 september 2001. Varför kommer det inte som en överraskning för mig att libertarianer är så dumma att de kan tro på en sådan sak?) Och är det inte judarna så är det amerikanerna.

För ett tag sedan läste jag om hur kampen mot polio i Nigeria fick ett abrupt slut på grund av muslimernas sinne för konspirationsteorier. Muslimerna var nämligen rädda för att amerikanerna försökte förgifta dem genom ett poliovaccin och vägrade därför att ta det. Så nu dör många fler muslimer av polio än tidigare, bara på grund av deras gränslösa förmåga att fantisera ihop vansinniga konspirationsteorier om hur de ”onda” judarna och amerikanerna söker göra slut på dem. Eftersom detta är vad vi kan förvänta oss av djupt religiösa och fanatiska muslimer, varför kan vi då inte förvänta oss att deras världsbild och rättviseuppfattning mera generellt kommer att vara helt förvrängd och sakna täckning i verkligheten?