Rationalistiska anarkister

Behöver vi staten? Är staten berättigad? Vad, om något, är statens uppgift? Objektivismen säger att statens enda legitima uppgift är att skydda individens rättigheter. En sådan nattväktarstat behövs för att skapa och behålla ett fritt samhälle. En nattväktarstat är således, enligt objektivismen, inte ett nödvändigt ont, utan ett nödvändigt gott. (För ytterligare detaljer om objektivismens syn på staten hänvisar jag er till Ayn Rands essä ”The Nature of Government”.)

Nu finns det så kallade anarko”kapitalister” som inte delar denna uppfattning. De ser inte staten som ett ”nödvändigt ont” utan som en rakt igenom ond och oberättigad institution. Staten betraktar de uteslutande som ett hot mot vår frihet. Det finns inget sätt att tämja staten. Ska vi uppnå ett fritt samhälle måste därför staten bort. Frihet kräver anarkism. Eftersom objektivisterna inte inser detta, måste objektivisterna vara inkonsekventa och motsägelsefulla, menar anarko”kapitalisterna”. Som en följd av detta har objektivister och anarkister debatterat med varandra i decennier.

Jag tänker inte upprepa argumenten från de båda sidorna. Istället skulle jag vilja börja med att göra mitt eget synsätt klart för de allra flesta, genom att betona en mycket enkel sak, nämligen betydelsen av filosofi.

Anarkism handlar, i princip, om inget annat än att man avskaffar staten, dvs våldsmonopolet, och ersätter det med vad anarko”kapitalisterna” kallar för en ”marknad för våld”. I praktiken handlar det om att man ”privatiserar” och ”avreglerar” bruket av fysiskt våld: vem som helst kan när och hur som helst utöva våld. I verkligheten kan detta bara sluta på ett av två sätt. Antingen får vi ett inbördeskrig utan något riktigt slut. Eller också förklarar sig segraren i ett sådant krig sig som härskare över oss alla. Inte av rätt, så klart, utan i kraft av sin militära styrka.

För att se detta behöver vi bara påminna oss om att grupper av människor har olika filosofier. Det är deras filosofiska premisser som talar om för dem vad som är rätt eller fel, sant eller falskt, gott eller ont, frihet eller förtryck, om frihet är något att ha till att börja med. Etc. Detta är inte spekulation från min sida. Vi kan alla bekräfta detta mycket enkelt. Allt vi behöver göra är att öppna ögonen och titta oss omkring. Se bara på alla tusenstals år av krig mellan olika religiösa grupper. Mellan protestanter och katoliker, eller mellan shia- och sunnimuslimer, eller mellan muslimer och kristna, eller mellan religiösa och icke-religiösa.

För att människor med olika filosofiska utgångspunkter ska kunna leva tillsammans på ett civiliserat sätt, måste åtminstone den överväldigande majoriteten acceptera, implicit, principen om individens rättigheter. De måste leva efter gemensamma objektiva lagar. Lagarna måste vara objektiva, dvs de måste vara klart och tydligt formulerade. Annars är det ingen som vet vad som gäller eller varför. Men detta räcker inte. De måste dessutom vara baserade på en rationell princip, dvs en princip som är baserad på fakta om människans överlevnadsvillkor i ett socialt sammanhang. Vilken är denna princip? Det är principen om individens rättigheter. (För en härledning av principen om individens rättigheter hänvisar jag er till Ayn Rands essä ”Man’s Rights”.) Så länge lagarna är baserade på principen om individens rättigheter, då utgör statens legaliserade våld inget annat än fullt legitimt försvarsvåld.

Dessa objektiva lagar måste dessutom, om de ska skydda oss, vara uppbackade av en yttersta skiljedomare med auktoriteten att upprätthålla lagarna och domarna med våld. Med andra ord ett våldsmonopol. Med andra ord en stat. Om de inte är uppbackade av en yttersta skiljedomare, då är de inte uppbackade alls. Är de inte uppbackade alls, då måste var och en ta lagen i egna händer och då uppstår det mest grundläggande problemet med anarkism, nämligen att man låter våldet – även försvarsvåldet – bli en fråga för den enskildes godtycke. Om vem som helst, när som helst, utan hänvisning till gemensamma objektiva lagar, kan utöva våld mot andra, även om det bara är i självförsvar, då kommer vi alla att utgöra ett hot för varandra.

Det spelar ingen som helst roll om den överväldigande majoriteten av oss är oskyldiga, rationella, välvilliga och ärliga. Så länge vi inte kan läsa varandras tankar, kan vi inte veta vad som gäller. Föreställ er själva hur ni skulle reagera om ni såg någon plötsligt börja skjuta omkring sig. Ni vet inte vem han är eller vad han försöker åstadkomma, så i rädsla för ert liv väljer ni att skjuta honom. Men så visade det sig att han var en civilkläddpolis som sköt mot en skurk på flykt.

Föreställ er nu att ni inte lever i dagens samhälle där det bara finns ett fåtal civilklädda poliser reglerade av en gemensam objektiv lag, utan istället ett samhälle där det finns miljontals av dem och att de dessutom har tagit på sig rollen som åklagare och domare. Även om de, liksom vår civilklädde polis, bara är välvilliga och rationella, så är de inte allvetande eller ofelbara. De lär dessutom knappast vara helt eniga om vad som utgör ett hot, eller ett bevis för skuld, eller vad som är nödvändigt våld, eller vad som är ett rättvist straff.

Ponera själv vad som skulle hända om det visade sig att en pedofil härjar fritt i där du bor. Han har redan förgripit sig på flera barn. En välvillig medborgare blir av naturliga skäl förbannad och bestämmer sig för att göra samhället en tjänst. Han har bara goda intentioner. Allt han vill är att skipa lite rättvisa. Så han söker upp lekplatser och sandlådor. Så småningom får han syn på en farbror som håller till vid en lekplats. Han tycker att farbrorn ser misstänksam ut och det räcker för honom. Så han slår till.

Nu är detta ett påhittat exempel. Men det har funnits och finns många lynchmobbar såväl som enskilda medborgare som tar lagen i egna händer och som ”bara” försöker skipa vad de, med större eller mindre legitimitet, ser som rättvisa. Ta pappan i Rödeby som ett aktuellt exempel.

När våldet privatiseras och avregleras, så att vem som helst, när som helst, kan, så att säga, ta rättvisan i egna händer, då lär lynchmobbar och allehanda ”hämnare” höra till vardagen. Detta kommer att göra oss alla tvungna att beväpna oss till tänderna och ständigt behöva vara på vår vakt. Eller också kommer vi att känna oss tvungna att sluta oss till större beväpnade gäng som lovar att skydda oss mot andra liknande gäng. Vill ni ha en slags konkretisering av vad detta kommer att innebära i verkligheten, erbjuder jag er tillvaron i Irak, Afghanistan, ”Palestina”, Tjetjenien, Somalia, Rwanda och Balkan. Där krigar och härskar krigsherrar, miliser, terrororganisationer och maffiagäng. Vad det än är som kännetecknar dessa platser på jorden, så är det inte frihet.

Det är fakta som dessa som är orsaken till att vi behöver en uppsättning av gemensamma, objektiva lagar som är uppbackade av en stat, en stat vars enda uppgift är att skydda individens rättigheter. Vi behöver detta för att uppnå inte bara ett tryggt och säkert samhälle, utan även ett fritt samhälle. Frihet är inte bara frånvaron av reglerat angreppsvåld. Frihet är också frånvaron av oreglerat försvarsvåld.

Nu kan man fråga sig: Varför förstår inte anarkister detta? Därför att fakta inte biter på somliga anarkister. Bortom en viss gräns finns det därför ingen vits med att redogöra för fakta med dessa anarkister. Anledningen är inte att anarkisterna är oförmögna att erkänna dessa fakta. Anledningen är inte att anarkisterna skulle lida av bristande intelligens. (Även om detta säkert inte kan uteslutas i en del fall.) Nej, anledningen är att anarkisterna i fråga lider av dåliga tankevanor. Deras anarkism är inte en övertygelse baserad på fakta. Det är en övertygelse baserad på ”logik” – en ”logik” som är helt skild från verklighetens fakta.

Låt mig illustrera detta med ett par exempel.

Anarkister förnekar, så klart, att anarkismen kommer att sluta med ett allas krig mot alla. Hur kommer de fram till det? De har många olika argument. Men ett argument som jag ständigt stöter på bygger på insikten att krig inte lönar sig ekonomiskt. (Se t ex Henry Hazlitt.) Därför skulle det inte finnas någon efterfråga för krig på den ”marknad för våld” som anarkisterna fantiserar om. Och därför skulle anarkismen inte sluta upp i ett allas krig mot alla. Samtidigt krävs det verkligen inte mycket för att inse att något uppenbarligen måste vara helt fel med denna slutsats. Är det ändå inte som så att mänskligheten fört krig mot varandra i tusentals år? Är det ändå inte så att många idag för krig mot varandra? Detta trots att det aldrig har lönat sig ekonomiskt? Om anarkisterna började med att studera tämligen uppenbara och grundläggande fakta som dessa, skulle de nog inse att krigens olönsamhet sällan eller aldrig har haft någon betydelse för människors benägenhet att föra krig.

Den yttersta orsaken till att människor startar krig, är för att de inte har avfärdat fysiskt våld som ett legitimt medel för att handskas med andra människor. De ser fysiskt våld som ett legitimt medel därför att det följer av deras mer grundläggande filosofiska idéer. Anarkism kommer, så klart, inte att förändra dessa idéer det allra minsta. Snarare kommer det ”samhälle” som anarko”kapitalisterna” förespråkar, att ge ett ökat utrymme för dessa farliga idéer. Abortmotståndare kommer troligen att anlita ett gäng som arresterar, dömer och straffar abortläkare med döden för deras brott mot Guds vilja. För att skydda sig mot dessa ”moralpoliser” kommer abortförespråkarna troligen att anlita ett annat gäng so ska försvara abortläkarna. Vad blir resultatet? Ett gängkrig.

Anarkister förbluffas ibland över att objektivister är skeptiska till anarkismen. ”Objektivismen”, säger de, ”säger ju att människan är ‘det rationella djuret’. Om människor nu är så rationella som de säger, varför är de då så rädda för att lämna dem fria från staten? De där objektivisterna reagerar ju som om de trodde att människor i allmänhet är irrationella monster som skulle få för sig att göra slut på varandra, så fort de bara fick chansen. Det vill säga, så fort det inte fanns en stat som kunde hålla folkets mordiska lustar i schack”. Så hur svara man på detta? Det är ju tveklöst som så att enligt en objektiv definition är människan ”det rationella djuret”. Vi objektivister måste ha fel antingen om vår definition eller också om vår tro på människan. I vilket fall som helst framstår vi, enligt anarkisterna, som inkonsekventa.

Om våra förbluffade anarkister började med att bara öppna ögonen och titta sig omkring, skulle de nog inte förbli lika förbluffade längre. Det är trots allt helt uppenbart att det finns massor med irrationella och illvilliga människor där ute. Det är ju trots allt därför som vi har tusentals år av alla möjliga sorters grymheter och orättvisor som ni kan föreställa er.

Samtidigt utgör inget av detta en invalidering av den objektiva definitionen av begreppet människa. En definition pekar till att börja med inte ut alla egenskaper hos de entiteter, där ute, som begreppen refererar till. De pekar bara ut de, givet vår kunskapskontext, mest essentiella. Och givet vår kunskapskontext är det sant att människan är det rationella djuret. Att människan har ett förnuft betyder dock inte att hon alltid kommer att använda det. Förnuftet är en viljestyrd själsförmögenhet och vi föds inte med någon kunskap om vad som är rationellt eller irrationellt. Detta är, förresten, ett av alla faktum som ger upphov till vårt behov av moralfilosofi till att börja med. Vi behöver moralfilosofi, dvs en uppsättning av värden och principer som ska vägleda oss i livet, och vi behöver det eftersom vi inte har några medfödda idéer eller instinkter att förlita oss på. Det är den fria viljans existens som för övrigt gör det möjligt för oss att hålla individer moraliskt ansvariga för deras handlingar. Och just eftersom en del väljer att vara irrationella och onda har vi också ett behov av att döma människor rättvist och att ibland använda oss av dödligt våld i självförsvar.

Som ni ser här har jag gett er en massa fakta som de förbluffade anarkisterna helt glömde eller kanske aldrig var bekanta med. Vad gjorde de istället för att nå sin slutsats? De började inte med fakta. Istället började de med en definition av människan. De tog detta begrepp om människan som ”det rationella djuret” och försökte sedan deducera fram den oundvikliga slutsatsen att anarkismen, per definition, måste mynna ut i ett slags paradis. Om du sedan viftar med dagens tidning framför ögonen på dem, med rapporter från det ytterst verkliga anarkistiska helvetet i Irak eller Afghanistan, då bara avfärdar de det. Fakta biter inte på dem. I valet mellan verklighetens fakta och deras deduktioner, väljer de sina deduktioner.

Jag har hört anarko”kapitalister” förespråka rätten att skjuta ihjäl folk, bland annat med argumentet att vi har rätt att göra vad vi vill med vår privata egendom, varför vi har rätt att göra vad vi vill med våra skjutvapen. En del anarkister menar att de med hänvisning till yttrandefriheten, har rätt att skrika ”Det brinner!” i fullsatta biosalonger. Om du köper upp all mark runt min tomt, har jag hört anarko”kapitalister” resonera, då har du rätt att förbjuda mig från att lämna min tomt. En del anarko”kapitalister” anser att föräldrar har rätt att göra precis vad de vill med sina barn, eftersom de trots allt har skapat dem och därför äger dem. Det finns många fler exempel. Men de har alla en och samma sak gemensam: de tar ett begrepp eller en princip, som ibland är giltig och ibland inte, sedan försöker de, utan hänsyn till uppenbara fakta, deducera fram implikationerna. När resultaten sedan blir absurda, vilket de blir eftersom de har ingenting med verkligheten att göra, då väljer de inte att ifrågasätta sitt resonemang eller åtminstone börja granska sina premisser. Istället väljer de att ignorera fakta.

Observera att anarkisternas resonemang, när allt kommer omkring, bara är en massa teoretiska luftslott. Det är premisser utan någon validering. Det är syllogismer utan någon hänsyn till kontexten. Deras resonemang genomsyras ofta av flytande abstraktioner, omfattande begreppsstölder och context-dropping. Det är knappast en överdrift att säga att anarkisternas resonemang inte har ett jota med verkligheten att göra.

Mycket anarkism är, med andra ord, inget annat än ett utslag av rationalism. Vad är rationalism? Rationalism är synsättet att den yttersta källan till vår kunskap kommer inte från vår erfarenhet, utan från det medfödda eller uppenbarade innehållet i vårt förnuft. För rationalister utgörs kunskap, i sin essens, av inget annat än deduktioner från dessa medfödda eller uppenbarade idéer. De varken kan eller behöver valideras av vår varseblivning.

Mitt absoluta favoritexempel på en rationalist är Parmenides. Parmenides kom, genom deduktion, fram till att det finns ingen rörelse eller mångfald i världen. Givet hans premisser kan hans deduktioner vid en första anblick förefalla oklanderliga. Parmenides sade, i korthet, att rörelse och mångfald måste vara omöjligt eftersom det förutsätter existensen av det som ”inte är”, nämligen ”tomrum”. Men det som inte är, är inte och därför finns inget tomrum och därför finns det inget utrymme för rörelser. (Och i valet mellan sina deduktioner och all varseblivbar rörelse och mångfald, valde Parmenides att avfärda det senare som en illusion.) Inte desto mindre är det helt uppenbart att slutsatsen måste vara felaktig. Allt vi behöver göra för att veta det är att öppna ögonen och se oss omkring. Gör vi det ser vi att det finns både rörelse och mångfald. Ja, vi kan rentav observera en mångfald av rörelser.

Parmenides tjänar här som ett bra exempel, eftersom hans rationalistiska attityd illustrerar på ett klart och tydligt sätt varför de rationalistiska anarkisterna hamnar där de hamnar. Felet de gör är att de börjar i helt fel ände. De börjar med några definitioner och premisser, som de av någon anledning väljer som sin utgångspunkt, inte med fakta. Sedan börjar de bara deducera sig fram. Precis som Parmenides kunde få för sig att rörelse och mångfald var omöjligt, får anarkister för sig att anarkism är ett möjligt paradis.

I den mån anarkism är ett utslag för rationalism, är anarkisternas problem bra mycket större än alla de omfattande logiska och praktiska problem som följer med deras anarkism som sådan. (För detaljer rekommenderar er att läsa ”Har en nattväktarstat rätt till sitt våldsmonopol?”, ”Inlägg om ‘anarkokapitalismen'”, ”Är ‘Frihets’fronten anarkistisk?”, ”Några kommentarer om anarkokapitalismen” av Per-Olof Samuelsson. Jag vill även rekommendera er att läsa ”Anarchism Vs. Objectivism” av Harry Binswanger, ”The Contradiction in Anarchism” av Robert J Bidinotto och ”Epistemological Anarchy” av Don Watkins.) Det vill säga, deras problem härstammar i hur de handskas med idéer. Det vill säga, deras problem härstammar i deras rationalistiska tankevanor. Anarkisternas problem är, med andra ord, deras psyko-epistemologi. Och så länge de dras med dessa rationalistiska tankevanor, är det tyvärr tämligen lönlöst att försöka diskutera med dessa anarkister.

Jag måste här poängtera att detta är på inget sätt avsett som en förolämpning. Rationalism har inget med intelligens att göra. Tvärtom finns det många väldigt intelligenta människor som lider av rationalistiska tankevanor. Det har inte nödvändigtvis något med ärlighet att göra. Därför är det, taget för sig själv, inget tecken på att man skulle vara omoralisk. Vad jag vill säga är att om du känner igen dig själv i det jag har sagt, då kanske du lider av rationalistiska tendenser. I så fall är det hög tid för dig att börja se över dina premisser i allmänhet och dina tankevanor i synnerhet. Det kommer kanske inte att bli lätt, men det går att göra.

58 reaktioner på ”Rationalistiska anarkister

  1. Det här var synnerligen klarsynt och pedagogiskt skrivet! Mycket bra!

    Dock hittade jag två stycken felskrivningar:

    ”Lagarna måste vara objektiva, dvs de måste vara klart och tydligt formulerade. De måste vara klara och tydliga i sina formuleringar.” – Det skulle stå något annat här i första meningen?

    ”Anarkister förnekar, så klart, att anarkismen inte kommer att sluta med ett allas krig mot alla. ” – Här har det nog smygit sig in ett ”inte”

  2. Varje gång jag läser min text hittar jag nya saker som måste ändras. Irriterande. Jag tror alltid att jag har hittat allt efter de första fem-sex gångerna. Men icke!

  3. Det är ju för att man undermedvetet läser det man tänkte när man skrev texten, tror jag. Därför är det bra med extern korrekturläsning :-)

  4. Din post innehåller en hel del felaktigheter om oss anarkokapitalister, om våran världsbild. Jag kan inte tala för alla ak:are, men jag tror att de flesta skulle hålla med mig i dessa frågor.

    ”[Ak:are hävdar:] Det finns inget sätt att tämja staten.”

    Klart att det finns! Argumentet för anarkokapitalism vilar inte på att staten inte går att kontrollera (men man kan ju försöka göra det).

    ”I praktiken handlar det om att man “privatiserar” och “avreglerar” bruket av fysiskt våld: vem som helst kan när och hur som helst utöva våld. I verkligheten kan detta bara sluta på ett av två sätt. Antingen får vi ett inbördeskrig utan något riktigt slut. Eller också förklarar sig segraren i ett sådant krig sig som härskare över oss alla. Inte av rätt, så klart, utan i kraft av sin militära styrka.”

    Det har funnits några primitiva samhällen som saknat såväl ett våldsmonopol som ett rövarband som stjäl från folk, och det var inte heller någon krigzon. Därmed inte sagt att detta är ett bevis för att ak är bättre än nvs, men det torde innebära att argumentet ”det går inte”, som du lade fram just nu, inte går att använda.

    ”Men de [anarkokapitalisterna] har alla en och samma sak gemensam: de tar ett begrepp eller en princip, som ibland är giltig och ibland inte, sedan försöker de, utan hänsyn till uppenbara fakta, deducera fram implikationerna. ”

    Hur ska jag övertyga dig om att du har fel här? Räcker det med att säga att jag, en anarkokapitalist, _inte_ utgår från enbart icke-aggressions-principen för att komma fram till min moral?

    ”Vill ni ha en slags konkretisering av vad detta kommer att innebära i verkligheten, erbjuder jag er tillvaron i Irak, Afghanistan, “Palestina”, Tjetjenien, Somalia, Rwanda och Balkan. Där krigar och härskar krigsherrar, miliser, terrororganisationer och maffiagäng. Vad det än är som kännetecknar dessa platser på jorden, så är det inte frihet.”

    Med undantag för Somalia, är inte dessa situationer exempel på hur just stater är dåliga? Det är ju, uppenbarligen, inte en anarkistisk organisation som bombade och förstörde Irak och det är inte en sådan organisation som gerillan där strider mot, och det är inte en PDA som styr över Palestina (eller en som bombar Palestina heller). I dessa samhällen har det funnits eller finns en stat som till viss del har orsakat den nuvarande situationen, så jag kan inte se hur dessa skulle vara exempel på hur anarki är dåligt – förutom, såklart, Somalia. Om det vore så att Rwanda, exempelvis, hade varit ett statslöst samhälle som det sedan utbryter oroligheter i så hade jag erkänt att det vore ett fall som visar bristerna med anarki. Men då det är en stat som har verkat i det området fram till att oroligheterna började (och fortsatte att finnas där) så bör ju det visa att det är stater som är dåliga. Jag har ett längre resonemang om detta på LD:

    http://forum.liberaldebatt.com/showthread.php?t=15538

    Anarki, iaf den sort vi förespråkar, är inte en situation av kaos eller att det enbart inte finns en stat med tillräckligt mycket makt att bekämpa varenda en av dess fiender, utan det är ett samhälle där upprätthållande av lag och rättvisa produceras av firmor för en marknad – det är ett knippe organisationer inom ett samhälle som tillsammans upprätthåller det regelverk som håller samman samhället. Dock har inte en enda av dessa organisationer den makt som krävs för att den ska kunna diktera vad de andra skall göra (ingen har ett våldsmonopol). Även detta skrev jag om för några dagar sedan på LD:

    http://forum.liberaldebatt.com/showthread.php?t=15537

  5. CarlJ: ”Med undantag för Somalia, är inte dessa situationer exempel på hur just stater är dåliga? Det är ju, uppenbarligen, inte en anarkistisk organisation som bombade och förstörde Irak och det är inte en sådan organisation som gerillan där strider mot, och det är inte en PDA som styr över Palestina (eller en som bombar Palestina heller).”

    Ja och nej. Har det funnits dåliga stater? Ja. Så vadå? Existensen av dåliga stater är inget argument mot staten som institution. Det är _bara_ ett argument för att skaffa oss en bättre stat; en nattväktarstat.

    Nej, dessa länder och platser jag nämner är visst exempel på anarkism i praktiken; det enda som anarkism i praktiken _kan_ resultera i. Gäng och gängkrig. Ibland dominerar ett av dessa gäng, ibland inte.

    Studera de länder och platser jag räknar upp. Studera Afghanistan där talibaner och Al-Qaidakrigare slåss mot regeringen och en massa andra grupper i landet. Det råder inget våldsmonopol där. Studera de ständiga krigen mellan terrororganisationerna i ”Palestina”. När de inte gör allt vad de kan för att mörda och terrorisera israeler, tycks de alltid drabbas samman med varandra. Återigen inget våldsmonopol. Irak har förvisso formellt en stat, men informellt styr den inte över landet. Det gör olika etniska- och religiösa gäng som till och från slåss mot varandra, mot USA, mot ”regeringen” och, i den mån de representeras i Iraks parlament också inom den formella staten. Nej, man kan inte säga att ett äkta våldsmonopol råder eller har etablerats i Irak.

    Förresten noterar jag hur du försöker avfärda det jag säger med hänvisning till begreppet ”PDA” (”Private Defense Agency”). Men det fungerar inte. En massa deduktioner från ett begrepp håller inte. Det är just det som är min poäng med min essä.

    ”Anarki, iaf den sort vi förespråkar, är inte en situation av kaos eller att det enbart inte finns en stat med tillräckligt mycket makt att bekämpa varenda en av dess fiender, utan det är ett samhälle där upprätthållande av lag och rättvisa produceras av firmor för en marknad – det är ett knippe organisationer inom ett samhälle som tillsammans upprätthåller det regelverk som håller samman samhället. Dock har inte en enda av dessa organisationer den makt som krävs för att den ska kunna diktera vad de andra skall göra (ingen har ett våldsmonopol).”

    Jag vet allt det där. Jag vet att detta är vad ni förespråkar. Jag försöker bara få dig, m fl, till att förstå att det där är faktiskt inget annat än rena (rationalistiska) fantasier. Och, som jag också skriver, säger jag inte detta för att göra folk irriterade, utan för att det faktiskt råkar vara sant. Jag säger att om man försöker ta denna förening av ord på allvar, då kommer det att sluta precis som jag m fl säger. (Läs gärna de artiklar som jag länkar till innan du fortsätter diskutera med mig.)

    Bara försök att konkretisera det. Du och jag gör affärer. Jag skiter i att följa upp min del av uppgörelsen. Du vill ta upp det till domstol. Jag bryr mig inte. Vad gör du nu? Ringer din polis? Jag ringer min polis. Vad händer nu? Istället för att slåss om saken, väljer vi att göra upp om det. Igen. Och jag bara struntar i att följa upp min del av uppgörelsen. Igen. Vi är tillbaka i ruta ett. Och så kan vi hålla på i all evighet. I vilket fall som helst kommer jag hela tiden undan med mina brott.

    Men visst. Låt oss anta att jag _helt utan anledning_ får för mig att följa med dig till domstolen. Jag låter dig till och med få anlita domstolen själv. Jag har inga problem med det. De håller mig ansvarig. Men det bryr inte jag mig om. Jag struntar i att lyssna till domstolens dom precis som jag tidigare struntade i att leva upp till min del av den ursprungliga uppgörelsen.

    Så vad händer nu? Absolut ingenting, förutom att jag kommer undan helt utan påföljder. (Och det är naturligtvis inte bara enkla bedragare som mig som kommer undan, utan även mördare, våldtäktsmän, misshandlare, mordbrännare, etc.) Domstolen i fråga kan ju inte backa upp sina domar mer än någon annan domstol. De har, liksom ingen annan, något våldsmonopol. De kan försöka, men då ringer jag, som sagt, bara mina vänner inom Hells Angels. Sedan är mina bekymmer över. Tills du ringer din ”PDA”. Och vad får vi då…?

    Det finns många, många fler problem med ditt resonemang. En del av dem ska jag faktiskt behandla i en kommande essä.

  6. Du kunde lika väl vara en kommunist som säger: ”Nej då, den kommunism som vi förespråkar resulterar inte alls i förtryck, slaveri och massmord. Vi menar istället detta … [lång rationalistisk härledning senare] … Därför har du fel.” Sedan undrar man hur de förklarar bort de mycket verkliga konsekvenserna av deras kommunism i historien. Jag har hört många ”förklaringar”, men en ganska vanlig ”förklaring” är just denna: ”Det där är ju inte riktig kommunism! Den riktiga definitionen av kommunism är…” Sedan fortsätter de deducera fram en annan verklighet förutom den som har kostat livet på miljoner människor.

    Alltså bara för att man kan sätta ihop en massa ord i en massa meningar, betyder det inte att det är vad som följer i praktiken. Inte för att teorier som sådana är omöjliga att praktisera. Utan för att en del teorier är inget annat än det jag säger i min essä, nämligen bara en massa deduktiva härledningar som inte börjar med fakta eller observationer och som inte slutar med någon validering med hjälp av fakta och observationer.

  7. Det är två saker jag tänker på här.

    Det första är att det faktiskt bara kan finnas en sorts anarki, nämligen anarki. Det kan inte finnas några variationer på statsskicket anarki, för det finns bara ett sätt en stat inte kan existera på.

    Det andra är att anarkister menar att den fria marknaden (via konkurrens, etc) ska göra att de privata domstolarna etc blir mer effektiva. Problemet är bara detta med en fri marknad. Vad är en fri marknad? Jo, det som uppstår när våld och tvång är förbjudet, dvs staten är en garant för den fria marknaden. Har vi ingen stat kan vi heller inte ha någon fri marknad, och dess fördelar kan heller inte komma i fråga. Man kan inte använda fördelarna med en fri marknad för att skapa fördelarna med en fri marknad.

    Utöver det så har vi också problemen som Svanberg tar upp.

  8. Svanberg, märkte du min kommentar om att det finns exempel på fungerande anarkier, eller menar du att dessa exempel (finns länkar i den debattartikel jag länkade till på LD), inte är riktiga exempel på anarki? Det verkar som om du utgår från en falskhet – att ett fredligt anarkistiskt samhälle är omöjligt – och, ja, om du har fel här så faller några av dina påståenden ovan.

    ”Studera de länder och platser jag räknar upp. Studera Afghanistan där talibaner och Al-Qaidakrigare slåss mot regeringen och en massa andra grupper i landet. Det råder inget våldsmonopol där. Studera de ständiga krigen mellan terrororganisationerna i “Palestina”. När de inte gör allt vad de kan för att mörda och terrorisera israeler, tycks de alltid drabbas samman med varandra. Återigen inget våldsmonopol.”

    Mot ”regeringar”;)? Uppenbarligen är det inte anarkistiska organisationer som de krigar mot utan just stater, så varför är det inte ett exempel på hur stater kan vara dåliga, eller hur stater kan skapa dåliga situationer? Alla de situationer du tar upp är ju faktiskt skapad av stater, eller hävdar du motsatsen?

    Som jag tar upp i min artikel så definierar jag inte anarki som enbart ”inget våldsmonopol”. Du förlöjligar idén genom att kalla det för en deduktion av ett begrepp och försöker likna det med kommunism. Men det finns en fundamental skillnad mellan kommunisternas anspråk och det jag gör: vi räknar båda upp vilka institutioner vi önskar ha i samhället och har en teori om hur dessa samverkande individer skall kunna producera saker och skapa ett bra samhälle. Problemet med kommunisterna är såklart att när man implementerar deras ”samhällsplan” så faller allt samman. Men de anarkokapitalistiska institutionerna har inte visat sig falla sönder när de implementerats – just för att de hittills inte har implementerats i ett modernt samhälle. Eller kan du verkligen hävda att dessa system du tar upp någon gång i början var ett sådant system? Du verkar istället vila dig på, den obevisade tesen, att ett sådant system är omöjligt.

    Och vad gäller ditt exempel om handelsproblemen, så har man löst det förr och löser det internationellt idag, genom att jag helt enkelt slutar handla med dig när du vägrar följa reglerna. Alla andra i handelscommunityt väljer också att göra det vilket innebär att du inte kan handla med någon längre och går därefter i konkurs. Detta verkar fungera bra.

    Även om jag skulle använda våld mot dig så visar det inte på något sätt att ak skulle vara ett ”allas krig mot alla” eller dylikt, bara för att du väljer att slå tillbaka. För om förekomsten av våld mot de som bryter mot lagen innebär att man är i ett allas krig mot alla, så är även dagens stater i ett sådant krig. Även en nattväktarstat skulle vara i ett sådant krig, närhelst en brottsling vägrar följa ett domslut frivilligt, så det verkar inte säga så mycket.

  9. Hej Tomas! Jag gissar att det är Tomas från Göteborg som var med på Liberöl för ett tag sedan?

    ”Det första är att det faktiskt bara kan finnas en sorts anarki, nämligen anarki. Det kan inte finnas några variationer på statsskicket anarki, för det finns bara ett sätt en stat inte kan existera på.”

    Tja, jag vet inte riktigt vad du är ute efter här. I min artikel så tog jag upp hur man kunde definiera ”anarki” olika och gjorde den, för den här diskussionen, viktiga skillnaden mellan anarki-som-tillstånd och anarki-som-system/samhälle. Det har funnits olika anarkistiska samhällen som har haft olika lagar, men visst, de har alla haft det gemensamt att det inte fanns en våldsmonopolist som bestämde vad folk skulle göra.

    ”Det andra är att anarkister menar att den fria marknaden (via konkurrens, etc) ska göra att de privata domstolarna etc blir mer effektiva. Problemet är bara detta med en fri marknad. Vad är en fri marknad? Jo, det som uppstår när våld och tvång är förbjudet, dvs staten är en garant för den fria marknaden. Har vi ingen stat kan vi heller inte ha någon fri marknad, och dess fördelar kan heller inte komma i fråga. Man kan inte använda fördelarna med en fri marknad för att skapa fördelarna med en fri marknad.”

    Detta utgår från att det endast är stater som kan skapa lagar, eller att det endast är stater som kan skapa liberala lagar. Det första påståendet är uppenbarligen falskt (läs exempelvis Law and Revolution eller Hayeks Law, Legislation and Liberty), och det finns inga logiska problem med att en anarki upprätthåller liberala lagar. Det kan ju argumenteras för att en anarki har svårare att få fram liberala lagar än en stat, men att det inte skulle vara möjligt över huvud taget ser jag inte hur du kommer fram till.

  10. Carl J: ”Svanberg, märkte du min kommentar om att det finns exempel på fungerande anarkier, eller menar du att dessa exempel (finns länkar i den debattartikel jag länkade till på LD), inte är riktiga exempel på anarki? Det verkar som om du utgår från en falskhet – att ett fredligt anarkistiskt samhälle är omöjligt – och, ja, om du har fel här så faller några av dina påståenden ovan.”

    Jag skulle inte räkna det där som exempel på anarkism. Om det där är anarkism, då råder det anarki varje gång en större grupp av människor utan hänvisning till en stat bestämmer sig för att lösa ett problem. Och det vore att göra ordet meningslöst. Om man vill kan man dessutom vända på det och säga att vad exemplet visar på är snarare en mycket primitiv form av en stat.

    ”Mot ‘regeringar’;)? Uppenbarligen är det inte anarkistiska organisationer som de krigar mot utan just stater, så varför är det inte ett exempel på hur stater kan vara dåliga, eller hur stater kan skapa dåliga situationer? Alla de situationer du tar upp är ju faktiskt skapad av stater, eller hävdar du motsatsen?”

    Ja. Och jag hävdar att du inte förstår min poäng. För nu gör du samma sak igen. Att det finns en ”regering” som man kan slåss mot är inte detsamma som att det finns ett etablerat våldsmonopol, dvs en stat. Regeringen är bara ett av alla gäng iblandade här. Det är ju uppenbart från dessa exempel. Problem med dessa platser är just att det råder anarki. Gäng som slåss och bråkar med varandra. Ingen lag och ordning. Ingen rättvisa, ingen trygghet, ingen frihet. Jag tänker inte upprepa mig.

    ”Eller kan du verkligen hävda att dessa system du tar upp någon gång i början var ett sådant system? Du verkar istället vila dig på, den obevisade tesen, att ett sådant system är omöjligt.”

    Jag anser att jag faktiskt redan har bevisat min tes, så mycket man nu kan bevisa denna tes utan att behöva skriva långa böcker om saken. Jag anser att ditt påstående om att min tes var obevisad, efter alla fakta och argument jag lade fram, är helt godtycklig. Och att du i var och varannan mening upprepar samma grundläggande fel som jag beklagar mig över i min artikel, bekräftar bara min tes.

    ”Och vad gäller ditt exempel om handelsproblemen, så har man löst det förr och löser det internationellt idag, genom att jag helt enkelt slutar handla med dig när du vägrar följa reglerna. Alla andra i handelscommunityt väljer också att göra det vilket innebär att du inte kan handla med någon längre och går därefter i konkurs. Detta verkar fungera bra.”

    Det ena utesluter inte det andra. Det är sant, men nu antog vi att du ville göra något annat än att bara bojkotta mig.

    ”Även om jag skulle använda våld mot dig så visar det inte på något sätt att ak skulle vara ett “allas krig mot alla” eller dylikt, bara för att du väljer att slå tillbaka. För om förekomsten av våld mot de som bryter mot lagen innebär att man är i ett allas krig mot alla, så är även dagens stater i ett sådant krig. Även en nattväktarstat skulle vara i ett sådant krig, närhelst en brottsling vägrar följa ett domslut frivilligt, så det verkar inte säga så mycket.”

    Jag vet inte vad denna kommentar är en kommentar till, men det är inte till något som jag har skrivit eller antytt. Jag förklarade klart och tydligt vad jag menar med ett allas krig mot alla och varför det i princip måste sluta så. Sedan hänvisade jag till riktiga exempel direkt ur verkligheten, för att konkretisera vad det är jag menar och att det faktiskt, i praktiken, slutar på precis det sätt jag säger. Nej, _ditt_ senaste resonemang om att det råder ett ”allas krig mot alla” varje gång en skurk inte lyder lagen, säger verkligen inte mycket.

    Carl J, jag tänker inte upprepa mig. Vill du att jag upprepar mig, rekommenderar jag att du helt enkelt läser igenom det jag skrev från början en gång till. Fast denna gång kanske lite långsammare.

    Detta är inget debattforum. Om jag eventuellt _vägrar_ svara på dig (för jag anser att det är slöseri med min tid av de skäl som jag uppgav i min artikel), vill jag bara förvarna dig. Och jag vill betona att min (eventuella och temporära) tystnad här, ska _aldrig_ tas som ett tecken på att jag håller med.

    Diana Hsieh skrev förresten ganska nyligen: ”To agree to answer any and all questions would make me the unpaid servant of anyone armed with a question mark. That’s not particularly appealing to me, as one might imagine”. Detta är också min generella hållning.

  11. ”Jag skulle inte räkna det där som exempel på anarkism. Om det där är anarkism, då råder det anarki varje gång en större grupp av människor utan hänvisning till en stat bestämmer sig för att lösa ett problem. Och det vore att göra ordet meningslöst.”

    Fast nu råkar problemet vara hur man skall hantera brottslingar. Och lösningen dessa samhällen använde var ett system som inte förlitade sig på att det fanns en ”härskare” som löste problemet. Det var alltså anarkistiska lagsystem. Det är det här systemet, eller en variant eller utveckling av det, som lyser med sin frånvaro i ovan nämnda länder.

    ”Om man vill kan man dessutom vända på det och säga att vad exemplet visar på är snarare en mycket primitiv form av en stat.”

    Men det fanns ju inte någon ”final arbiter” eller ett rövarband som beskattade folk. Däremot hade de ett lagsystem, om än ett primitivt sådant, för att lösa konflikter.

    Den kommentar jag gjorde, som du säger dig inte veta vad den syftade till, var ett svar på den antydan du gjorde i slutet av ditt förrförra inlägg där du verkade antyda att ”krig” var den enda lösningen på konflikter i en anarki.

    Nåja, jag är nöjd med mina argument (kanske lika nöjd som du är med dina?) och ser ingen anledning till att läsa om din text eller de texter du länkar till. Om du inte vill diskutera så är det okej, vi verkar inte komma längre i debatten.

    Annars önskar jag dig en fortsatt trevlig dag!

    Mvh
    Carl Jakobsson

  12. Jag kan ju flika in både att jag är Tomas från Göteborg (den ende?) och att jag inte har läst några artiklar som det länkats till.

    Och att ingen vad jag kan förstå har hävdat att människor inte kan leva i fred under anarki. Det enda som krävs är att alla är rationella och vet att alla andra är rationella. Och att de kommer överens.

    Nåväl. Jag är inte den som är den som inte kan ta och läsa lite texter för att bättra min uppfattning. Så det ska jag göra när tillfälle ges.

    Mitt andra förvirrande iakttaggande i den förra kommentaren var alltså att de privata vad-det-nu-är inte agerar på en fri marknad.

  13. Tack för en intressant blogg Carl Svanberg. Jag har några frågor om exemplet om att en person som äger mark runt en annans hus kan förbjuda denne från att lämna sitt hem. Hur skulle du lösa detta problem utifrån ett objektivistiskt perspektiv? Är inte äganderätten ganska okränkbar innom objektivismen? Här skapar väl ägande av just mark ett speciellt problem, behandlas ägande av mark annorlunda? Om jag lyckades köpa en remsa mark som delade ett helt privatiserat Sverige, kan jag ändå bli tvingad att tillåta biltrafik och vägar för denna remsa? Hur högt upp i luften äger man? Får man flyga lågt över någons mark? Hur ställer sig en objektivist till expropriation av markegendom för t.ex. gruvdrift? Nu tvingas människor lämna sin egendom i Kiruna, vad gäller här? Har en person som äger en liten markbit rätt att hindra ett stort damm- eller vägbygge som skulle gagna ett helt land även om denne får ersättning enligt lag? Jag är liberal och tycker objetivismen är intressent så jag vore väldigt glad om man fick ett klargörande, kanske vet du också någon bra artikel som du kan länka till?

  14. ”Och att ingen vad jag kan förstå har hävdat att människor inte kan leva i fred under anarki. Det enda som krävs är att alla är rationella och vet att alla andra är rationella. Och att de kommer överens.”

    Ja, det är ”det enda” som krävs. Att det aldrig någonsin förekommer brottslighet, eller större tvister som inte kan lösas på frivillig basis. Det ”enda” ;-)

  15. Carl J: ”Fast nu råkar problemet vara hur man skall hantera brottslingar. Och lösningen dessa samhällen använde var ett system som inte förlitade sig på att det fanns en ‘härskare’ som löste problemet. Det var alltså anarkistiska _lagsystem_. Det är det här systemet, eller en variant eller utveckling av det, som lyser med sin frånvaro i ovan nämnda länder … det fanns ju inte någon ‘final arbiter’ eller ett rövarband som beskattade folk. Däremot hade de ett _lagsystem_, om än ett primitivt sådant, för att lösa konflikter”.

    Så de hade ett lagsystem och en domare som fick avgöra om någon var skyldig, eller hur? Då var det med andra ord inte som så att var och en tog ”lagen” i egna händer, eller hur? Detta var alltså ett försök att reglera försvarsvåldet i samhället. Då var det med andra ord, ett försök till en primitiv _stat_. Och om folk inte följde domstolens beslut, då påstår du, att medborgarna _efter_ man hade tagit ett beslut från domstol straffade skurkarna genom utfrysning, handelsbojkotter och social stigmatisering. Så ja, jag vidhåller att det som beskrivs liknar mer ett försök till en primitiv stat, snarare än anarki.

    Är det helt otroligt att om människorna i dessa (påstådda) samhällen valde att förhålla sig till dessa _lokala domare_, med ett slags _lagsystem_, för att lösa konflikter, att det inte slutade i _anarki_ med allt vad det innebär? Nej, inte nödvändigtvis.

  16. Olof: Tack själv. Och ja jag känner faktiskt till en artikel som kanske kan klargöra det hela åt dig. Det är en artikel av Per-Olof Samuelsson och den heter ”Om äganderätt”. Om inte den artikeln klargör ämnet för dig får du gärna återkomma med följdfrågor, så kanske jag kan klargöra det ytterligare.

  17. Olof: Jag ber om ursäkt. Jag ser att du hade en del frågor som kanske inte behandlas explicit utan bara implicit av artikeln jag länkar till. Så jag tar och behandlar dem snabbt här.

    Du frågade: ”Hur ställer sig en objektivist till expropriation av markegendom för t.ex. gruvdrift? Nu tvingas människor lämna sin egendom i Kiruna, vad gäller här? Har en person som äger en liten markbit rätt att hindra ett stort damm- eller vägbygge som skulle gagna ett helt land även om denne får ersättning enligt lag?”

    Objektivismen är _helt_ emot sådan exproriation. Varför? Därför att de utgör en definitiv kränkning av individens rättigheter, av rätten till egendom i synnerhet.

    Så en enskild individ har definitivt rätt att säga nej tack till sådana projekt. Kan inte de som vill driva igenom projektet övertyga alla inblandade till att sälja sin mark, måste de acceptera det. Så länge systemet finns det är det i och för sig bra att staten ersätter människor för exproprieringen. Men man bör verka för att ta bort systemet helt och hållet.

    Vad gäller POS:s artikel vill jag bara be dig att vara uppmärksam på ett par saker. Det är dels det att exemplen som tas upp är absurda eftersom de är verket av rationalism. Var vänlig och notera vidare att POS sedan validerar principen om egendomsrätten med hänvisning till _fakta_ om människans överlevnadsvillkor (i ett socialt sammanhang). POS etablerar alltså kontexten av fakta för att validera principen. Han börjar i rätt ända. Han tar inte principen om ägande från ett vakuum och börjar sedan, utan hänsyn till denna vidare kontext, att tillämpa den till höger och vänster. _Alla rationella principer är absolut – givet en viss kontext_.

  18. Tackar för svaren, mycket intressant och bildande och jag sympatiserar med resonemanget. Har några funderingar ändå:
    ”Vad som i modern tid ger en skogsägare en faktisk äganderätt till en skog är det faktum att han inte bara tar virke ur skogen; han sörjer också för skogens återväxt (genom förnuftig gallring, nyplantering av träd, o.dyl.) Av det skälet vill jag hävda att han har all rätt i världen till skogens träd”
    Kan något som blivit ägt någonsin bli oägt igen? När denna skog någon en gång brukade ärvs i generationer som inte bearbetar eller sörjer för dess återväxt, har de ändå full ägaderätt?

    Inser nu att en markägare inte kan förbjuda någon att passera någons skog för att lämna sitt hem men en väg kan han väl knappast begära att få bygga på dennes mark. Borde inte detta betyda att en enda person skulle kunna skära av all trafik om denne lyckades komma över en remsa mark som delade Sverige?

    Sen finns ju vissa effektivitetsproblem också även om de kanske är värda att leva med som att en person som ärvt 10×10 meter någonstans han aldrig varit bara för att bråka kan hindra en damm där alla andra vill sälja och stort tillskott av el förhindras. Är från Dalarna och här har ju skifterna styckats upp under generationer till obrukbara lappar. Min morfar ägde säkert 100 små remsor som var svåra att identifiera och gick knappt att bruka (t.ex. bara några meter breda men kilometer långa). Omaronderingen känns ju lite moraliskt fel då vissa skogsägare motsatte sig den men å andra sidan har effektiviteten ökat betydligt efter omaronderingen (har jag fått uppfattningen om).

  19. Olof: ”Kan något som blivit ägt någonsin bli oägt igen?”

    Ja, man kan ju överge det man äger. (Och om det man äger blir värdelöst eftersom man inte underhåller det, lär man också överge det.) Man kan ge bort det till någon annan som i sin tur överger den. Man kan förstöra det man äger. Etc.

    ”När denna skog någon en gång brukade ärvs i generationer som inte bearbetar eller sörjer för dess återväxt, har de ändå full ägaderätt?”

    Ja. Det är som en bil som går i arv eller ett hus som går i arv. Om du inte underhåller huset eller bor i det, är det fortfarande ditt hus. Det spelar inte ens någon roll om du låter det förfalla. Det är fortfarande ditt hus.

    ”Inser nu att en markägare inte kan förbjuda någon att passera någons skog för att lämna sitt hem men en väg kan han väl knappast begära att få bygga på dennes mark. Borde inte detta betyda att en enda person skulle kunna skära av all trafik om denne lyckades komma över en remsa mark som delade Sverige?”

    Jo, i teorin kan detta ske. Det finns onekligen irrationella människor där ute som alldeles säkert vill genomföra sådana vansinniga projekt. Exempelvis kan jag tänka mig att aktivister inom miljörörelsen kan få för sig att gå samman och köpa upp mark för att stoppa vägbyggen och etablerandet av industriområden och andra framsteg.

    (Men om vi någonsin lyckas etablera en så pass rationell och frihetsälskande kultur som krävs för att skapa ett fritt samhälle, där egendsomrätten erkänns och respekteras fullt ut, då lär inte heller miljörörelsen finnas kvar i samma destruktiva storlek som den har idag. Eftersom försvaret av kapitalismen kräver ett intellektuellt försvar av de värden som kapitalismen bringar oss: teknologi, industri, välstånd, kräver det också ett försvar mot det som miljörörelsen vill tillintetgöra. Därför tror jag att ett försvar av kapitalismen, filosofiskt sett, kräver och leder till att vi slår två flugor i en smäll. Underminerar vi det intellektuella försvaret av socialismen, underminerar vi också det intellektuella försvaret av miljörörelsen.)

    ”Sen finns ju vissa effektivitetsproblem också även om de kanske är värda att leva med som att en person som ärvt 10×10 meter någonstans han aldrig varit bara för att bråka kan hindra en damm där alla andra vill sälja och stort tillskott av el förhindras. Är från Dalarna och här har ju skifterna styckats upp under generationer till obrukbara lappar. Min morfar ägde säkert 100 små remsor som var svåra att identifiera och gick knappt att bruka (t.ex. bara några meter breda men kilometer långa). Omaronderingen känns ju lite moraliskt fel då vissa skogsägare motsatte sig den men å andra sidan har effektiviteten ökat betydligt efter omaronderingen (har jag fått uppfattningen om).”

    Du har helt rätt i detta. Det vore mycket effektivare om alla som äger dessa mindre remsor sålde dem frivilligt till ett fåtal bönder. Men om vissa vill envisas med att vara ineffektiva, är det i första hand deras problem. Det är inget som staten eller någon annan ska motarbeta genom att tvinga dem att ge bort eller sälja deras landremsa.

    Jag är inte bekant med alla historiska fakta men jag skulle inte bli överraskad om det visar sig att många av dessa landremsor ändå såldes, helt frivilligt, här och där. Just eftersom det fanns ekonomiska incitament till det. De som ägde dem kunde tjäna pengar på det och de som köpte dem kunde tjäna pengar på det genom att expandera sitt jordbruk.

    Men oavsett vilket kan man inte tvinga bort folk från deras mark, eftersom de envisas med att använda den ineffektivt. Inte så länge de inte kränker andras rättigheter. Det vore inte rättvist. Och det är inte praktiskt heller. Om det i princip blir accepterat att staten kan, med våld, föra bort dig från din mark, bara för att de ser mer ”effektiva” sätt att använda din mark, då finns det nästan inga gränser alls för vad staten kan göra mot dig och dina rättigheter, så fort de ser en påstådd ”effektivitetsvinst” i det hela.

  20. Det kan ju faktiskt vara så att man vill ha sin mark för rent estetiska nöjen, vilket kanske inte alltid anses särskilt ”effektivt”.

    Men de ekonomiska incitamenten för att sälja en bit av snutten land som går genom mitten av sverige kommer att vara gigantiska. Och framförallt så kommer buden på den sista biten land att bli helt enormt höga. Det är ju i någon mån samma skyddsmekanism som ser till att ingen lyckas monopolisera all världens järn, eller någon annan råvara som folk tycker om. Det blir helt enkelt väldigt dyrt.

    Men det vore onekligen en kul situation, en remsa genom Sverige :-)

  21. När jag blir miljardär, tänker jag köpa upp all mark runt Carl Svanbergs hem i Ramlösa. Eftersom alla mina miljarder förmodligen kommer att vara slut efter dessa markköp, får jag försöka överleva genom att kräva Carl på en ordentlig tullvagift varje gång han behöver åka till stan för att handla eller ta sig till föreläsningar och seminarier i Lund, och hem igen.

    För Carl finns det emellertid en väg ut ur detta dilemma. Min äganderätt till marken kan ju knappast sträcka sig ända ner till jordens medelpunkt. Carl kan därför gräva en tunnel för att ta sig ut ur och in i sitt hem.

    Emellertid har det ju aldrig fastslagits i lagen exakt hur långt ner i marken en markägares äganderätt sträcker sig (problemet har liksom aldrig varit aktuellt förr). Det kommer därför med all sannolikhet att bli en lång domstolsförhandling för att avgöra hur djupt Carl blir tvungen att gräva. Eftersom den kommer att dra ut på tiden, kommer jag nog att få tillbaka rätt mycket av mina nedlagda miljarder innan saken är slutgiltigt avgjord.

    En annan affärsidé är att köpa upp en mängd kobbar och skär i farvatten där det finns gott om hajar. Sedan tar man ut avgifter av alla skeppsbrutna i dessa farvatten som jagas av hajar och försöker rädda sig i land på dessa kobbar och skär.

  22. ”Så de hade ett lagsystem och en domare som fick avgöra om någon var skyldig, eller hur? Då var det med andra ord inte som så att var och en tog “lagen” i egna händer, eller hur? Detta var alltså ett försök att reglera försvarsvåldet i samhället. Då var det med andra ord, ett försök till en primitiv _stat_. Och om folk inte följde domstolens beslut, då påstår du, att medborgarna _efter_ man hade tagit ett beslut från domstol straffade skurkarna genom utfrysning, handelsbojkotter och social stigmatisering. Så ja, jag vidhåller att det som beskrivs liknar mer ett försök till en primitiv stat, snarare än anarki.”

    Vad menar du med att ta lagen i egna händer? I dessa samhällen fanns det ingen annan organisation som upprätthöll lagen än just privata individer eller grupper, så i en viss mening så tog varje individ lagen i egna händer där.

    Du missar fortfarande att domaren inte var en våldsmonopolist, att dennes beslut endast var giltiga så länge som folk frivilligt accepterade dem, och att de kan vända sig till andra för att döma i ett fall. Att de skulle valt att försöka ”reglera” våldet genom att följa vissa regler är inte ett tecken på att det finns en stat. Att kalla det för en ”primitiv stat” är helt felaktigt eftersom ingen av delarna som kännetecknar en vanlig stat fanns i dessa samhällen. Detta syns tydligast genom att undersöka andra primitiva samhällen där det fanns en ledare som kunde styra över de andra, som hade politiskt makt över dem. Här kommer två citat som visar på skillnaden med anarkistiska primitiva samhällen och de med en hövding – som verkligen förtjänar namnet ”primitiv stat”. Först om ett anarkistiskt samhälle (från Benson, som jag länkar till nedan):

    ”The Kapauku had no formal governmental authority with coercive power. Most observers concluded that there was a lack of leadership among those people, but one Dutch administrator noted that ”there is a man who seems to have some influence upon the others. He is referred to by the name tonowi which means ‘the rich one.’ Nevertheless, I would hesitate to call him a chief or a leader at all; primus inter pares [the first among equals] would be a more proper designation for him.”[39] Popisil suggested that to understand the role and prestige of the tonowi one must recognize two ”basic values” of the Kapauku: individualism and physical freedom. For instance, a detailed system of private property rights was evident, and there was no common ownership. …
    Each individual in the society could choose to contract with any available tonowi (availability generally involved kinship). Typically, followers became debtors to a tonowi in exchange for agreeing to perform certain duties in support of the tonowi. The followers got much more than a loan, however: ”The expectation of future favors and advantages is probably the most potent motivation for most of the headman’s followers…. Even individuals from neighboring confederations may yield to the wishes of a tonowi in case his help may be needed in the future.”[44] Thus, tonowi leadership was given, not taken, and reflected to a great extent an ability to ”persuade the unit to support a man in a dispute or to fight for his cause.”[45] Thus, this position of leadership was achieved through reciprocal exchange of support between a tonowi and his followers, support that could be freely withdrawn by either party (e.g., upon payment of debt or demand for repayment).[46] ”

    Kontrastera det med ett primitivt samhälle med en ledare med politisk makt, från Martin van Creveld The Rise and Decline of the State sid. 12:

    ”Chiefdoms were what their name implies: they had chiefs, i.e., individuals who were elevated over other people and possessed the right to command them. …
    Next to the chief, society was generally divided in two different layers or classes. First came a privileged group, small in relation to the total population and consisting of the members of the chief’s extended family, lineage or clan. They enjoyed special rights such as access to the chief, much higher compensation to be paid in case of injury or death, and immunity from certain kinds of punishments which were considered degrading. …
    Below the royal lineage, clan, or tribe was a much more numerous class of commoners… They were subject to various kinds of discrimination, such as not being allowed to own cattle (the Hutu in Burundi and Rwanda), ride stallions (the bonders in pre-Christian Scandinavia), wear feather headgear (the Americas), or bear arms (many places around the world). If they were injured or killed by a member of the upper class, they or their families were likely to obtain little compensation or none at all; in the opposite case, their punishment would be particularly severe.”

    Det borde vara uppenbart att i det senare fallet finns det en grupp människor som har makt att tvinga andra följa deras lagar, medan i det tidigare fallet inte finns en sådan speciell grupp utan lag bildas i det samhället genom varje individs agerande.

    ”Är det helt otroligt att om människorna i dessa (påstådda) samhällen valde att förhålla sig till dessa _lokala domare_, med ett slags _lagsystem_, för att lösa konflikter, att det inte slutade i _anarki_ med allt vad det innebär? Nej, inte nödvändigtvis.”

    För att du ska veta att samhällena faktiskt har funnits:

    http://mises.org/story/2542

  23. ”Och att ingen vad jag kan förstå har hävdat att människor inte kan leva i fred under anarki. Det enda som krävs är att alla är rationella och vet att alla andra är rationella. Och att de kommer överens.”

    Svanberg hävdade ovan att anarki bara kan sluta på två sätt: ”I verkligheten kan detta bara sluta på ett av två sätt. Antingen får vi ett inbördeskrig utan något riktigt slut. Eller också förklarar sig segraren i ett sådant krig sig som härskare över oss alla.”

    Och uppenbarligen kräver inte ett anarkistiskt lagsystem att varje individ är rationell, utan bara att de flesta följer vissa regler, och vissa regler när folk bryter mot de första reglerna.

    ”Nåväl. Jag är inte den som är den som inte kan ta och läsa lite texter för att bättra min uppfattning. Så det ska jag göra när tillfälle ges.”

    Hayeks ”Law, Legislation and Liberty” vol. 1 torde vara tillräckligt för att visa att lag kan uppstå spontant utan någon stat – han skriver något i stil med att ”En av de största myter som finns är att lag endast kommer genom staten”. Så där är en författare som inte kan anklagas för att ha några ideologiska skygglappar. Om du inte orkar läsa boken kommer här en intervju av en ekonom om den:

    http://www.econtalk.org/archives/2006/12/boudreaux_on_la.html

    En bättre bok är Bruce L. Bensons ”The Enterprise of Law”, vars första kapitel jag länkade till ovan.

  24. Jag har nu mer noggrant läst igenom den artikel av Bruce L Benson som Carl J hänvisar till. Nedan följer mina kommentarer:

    En lag är en social regel uppbackad av våld. Lagar är, i kombination med en skiljedomare, ett försök att _reglera_ (försvars)våldet i ett samhälle. Detta är en förutsättning för att uppnå ett någorlunda civiliserat samhälle.

    En annan förutsättning är att alla eller åtminstone de allra flesta delar, implicit, samma principer för hur samhället ska se ut. Och den enda princip som kan generera ett helt fritt och civiliserat samhälle är principen om individens rättigheter. Detta illustreras i synnerhet i de samhällen som anarkisterna lyfter fram som exempel på ”anarkistiska” samhällen måste beskrivas som ytterst _barbariska_; mord kommer man mycket lindrigt undan med genom böter samtidigt som det var _lagligt att mörda sina fruar på grund av otrohet_.

    Lagarna måste vara gemensamma så att alla vet i stora drag, inom ett samhälle, vad som gäller. (Och de måste helst också vara objektiva både vad gäller formuleringar och premisser för att vara helt begripliga för alla inblandade.) I de samhällen som beskrivs ser man försök att reglera våldet, genom att man överhuvudtaget har lagar och att man har en skiljedomare. Man kräver bevis för skuld. Etc. Alla dessa lagar är lagar eftersom de är uppbackade, till slut, av våld; _dödligt_ våld.

    Att man kan välja bort vem man vill ha som skiljedomare eller att man kan välja att leva i en annan stam under lite andra förutsättningar, förändrar ingenting. Detta är inte desto mindre primitiva försök till att reglera våldet under ett våldsmonopol. Dvs under en stat. (Notera att om man ska avfärda detta som exempel till primitiva stater, då måste vi även avfärda alla stater idag som våldsmonopol eftersom vi ju kan flytta. Det är ibland svårt och omständigt, men det går för det mesta, om man bara vill.) Att skiljedomaren inte backade upp sina domar med våld, är inte helt sant. Han var vald att bestämma vad som skulle hända och folket, som ibland men inte alltid hade uppgiften att verkställa domarna, gjorde det för att han hade tagit det beslut han tog. (Att de kunde välja bort honom på sikt är därför irrelevant i sammanhanget.)

    Det är värt att notera att när de inte lät skiljedomaren komma in och reglera det hela, enligt lagarna, då slutade det mycket riktigt i våldsamma uppgörelser och i värsta fall krig. Precis som jag och vem som helst kunde förutse. Det som skedde eller höll på att ske var precis det jag varnade för skulle ske, om man lät vem som helst, när som helst, ta ”lagen i egna händer”, dvs utöva (försvars)våld efter eget godtycke.

    Det är också värt att notera att i en del av dessa påstådda ”anarkistiska idyller” ledde systemet med böter på mord, till just massor med mord. Familjefejder, vendettor, blodshämnd, dueller, etc var vardag. Det var ju ofta möjligt att mörda någon som svar på deras mord och sedan bara betala böter, än att låta dem komma undan med bara böter. Island utgör ett exempel här. Men det fanns säkert fler. Detta är inte utmärkande för ett fritt, eller fredligt, eller civiliserat samhälle. Ändå är det detta som anarkisterna hänvisar till som inspirerande förebilder.

    Behövs det en stat för att skapa sociala regler? Nej. Men det behövs en stat, om än bara en ytterst primitiv sådan, för att etablera _lagar_, dvs regler som till slut är uppbackade av våld. Annars är de faktiskt verkningslösa. Och i alla dessa samhällen, som anarkisterna prisar, hotade man till slut med just misshandel, tvångsdeportering, slaveri och dödsstraff.

    Så mycket för denna diskussion.

  25. ”Att man kan välja bort vem man vill ha som skiljedomare eller att man kan välja att leva i en annan stam under lite andra förutsättningar, förändrar ingenting. Detta är inte desto mindre primitiva försök till att reglera våldet under ett våldsmonopol. Dvs under en stat. (…) Att skiljedomaren inte backade upp sina domar med våld, är inte helt sant. Han var vald att bestämma vad som skulle hända och folket, som ibland men inte alltid hade uppgiften att verkställa domarna, gjorde det för att han hade tagit det beslut han tog. (Att de kunde välja bort honom på sikt är därför irrelevant i sammanhanget.)”

    Du missar att de inte var tvungna att bry sig om vad domaren gav för domslut. Saken är den att de valde att följa hans råd frivilligt. Att de ibland använde våld för att tvinga en mördare eller skurk att ta sitt straff – alltså legal utfrysning – visar inte på att det fanns en stat. Det som gör det till ett anarkistiskt lagsystem är att det inte är någon enda individ som upprätthåller något våldsmonopol – tonowin kan inte tvinga folk att följa hans domar, men hans dom är tillräcklig för att folk inte skall ställa sig i vägen för någon som vill straffa en brottsling. Och det fanns inte bara en tonowi på varje plats – det fanns flera stycken som man kunde kontraktera med. Hur du än vrider och vänder på det så återstår fakta: det fanns inte en enskild individ eller en organisation som hade ett våldsmonopol i det här samhället!

    ”Det är också värt att notera att i en del av dessa påstådda “anarkistiska idyller” ledde systemet med böter på mord, till just massor med mord. Familjefejder, vendettor, blodshämnd, dueller, etc var vardag. Det var ju ofta möjligt att mörda någon som svar på deras mord och sedan bara betala böter, än att låta dem komma undan med bara böter. Island utgör ett exempel här. Men det fanns säkert fler. Detta är inte utmärkande för ett fritt, eller fredligt, eller civiliserat samhälle. Ändå är det detta som anarkisterna hänvisar till som inspirerande förebilder.”

    Det här verkar vara ett ännu ett försök att (medvetet?) missförstå min position. Inte på något ställe har jag sagt att samhället var en idyll – jag tror jag använde ordet primitivt för det – och det enda skälet jag tog upp det var för att visa för dig att ett anarkistiskt samhälle och en icke-statlig lag är möjliga.

    ”Behövs det en stat för att skapa sociala regler? Nej. Men det behövs en stat, om än bara en ytterst primitiv sådan, för att etablera _lagar_, dvs regler som till slut är uppbackade av våld. Annars är de faktiskt verkningslösa. Och i alla dessa samhällen, som anarkisterna prisar, hotade man till slut med just misshandel, tvångsdeportering, slaveri och dödsstraff.”

    Det verkar som om många objektivister har den felaktiga synen att vi ak:are inte tillåter folk att använda våld för att upprätthålla bra lagar – det är helt fel. Det vi är emot är att en organisation/individ har monopol på detta och att endast denna bestämmer när folk får använda våld. Återigen, här är Benson:

    How would these people [criminals, who refuse to obey any laws] he treated under privatization? First, they would be left alone unless they violate someone else’s rights. Second, they would have to defend their person and property on their own, given their refusal to cooperate. But what would happen if they violated a law by infringing on someone else’s rights? No form of ostracism or boycon sanction would be effective in inducing them to submit to arbitration or to pay whatever fine is levied, should they be found guilty. Actually, the same question applies to anyone who refuses to submit to the pressures of ostracism and pay a fine (or perhaps, to go to arbitration).
    The ultimate threat that underlies any system of property rights is that of violence. If someone refuses to yield to arbitration andlor accept the judgment of the courts, the system (any system, including government) moves to violence.[fotnot 47] An individual who commits a major offense against someone else and then further refuses to yield to the legal justice system would be an outlaw. In primitive legal systems (as well as others that have not drawn their authority from a central state government), anyone was free to take an outlaw’s life and property.48 Such a cont igency would probably arise in a modern system of privatized law and order as well.

    sid. 11

    http://mises.org/journals/jls/9_2/9_2_2.pdf

  26. Jag har absolut inte _medvetet_ missförstått någonting. Därmed inte sagt att jag utesluter att jag oavsiktligt kan ha missförstått någonting. Tyvärr ser jag ingenting som tyder på att jag skulle ha gjort det. Ändå verkar det som att vi pratar förbi varandra. Och eftersom jag dessutom finner dina inlägg bara mer och mer förbryllande, för att inte säga mer och mer obegripliga, för varje gång du skriver något, har jag inte några större förhoppningar om att det hela ska bli klarare allteftersom.

    Jag anser, kort sagt, att dina resonemang kryllar av motsägelser. Och när de inte kryllar av motsägelser, då kryllar de av frågetecken och oklarheter. Låt mig ge lite exempel.

    Du säger att vi ska få utöva våld efter eget privat och oreglerat godtycke (”Det vi är emot är att en organisation/individ har monopol på detta och att endast denna bestämmer när folk får använda våld”), ändå tror du inte att det kommer att få förödande konsekvenser av den natur som jag har beskrivit. Ändå finns det hur många exempel som helst från våra löpsedlar såväl som från historieböckerna som verifierar min tes i detta avseende. Det är sålunda inte en fråga om spekulation här. Studera fenomenet ”lynchmobb” om du tvivlar på detta. Evasionerna och motsägelserna är här minst sagt omfattande.

    Vad är då ditt ”bevis” för att detta historiskt sett inte har slutat som jag säger (trots alla fakta som talar för raka motsatsen)? Jo, otroligt nog består ditt så kallade ”bevis” av att folk historiskt sett valde att INTE utöva sitt våld godtyckligt. De valde att vända sig mot en domare som dömde efter lagar. Dvs de valde att REGLERA våldet.

    Så ditt ”bevis” för att vi får en fredlig tillvaro under ”anarkism”, dvs när folk får använda våld efter eget privat och oreglerat godtycke, består i att folk avstod från att utöva våld efter eget privat och oreglerat godtycke. Ditt ”bevis” är mao att de försökte emulera villkoren under en stat: gemensamma lagar reglerar våldet och rättvisan. Inte den enskildes godtycke eller behag. Detta är, minst sagt, besynnerligt. För det är helt obegripligt hur detta ska utgöra ett argument för anarkism eller ens något som liknar det, när det bara tycks förstärka argumentet för behovet av att reglera (försvars)våldet.

    Jag menar nu att givet denna DENNA kontext är IRRELEVANT huruvida man passivt eller AKTIVT väljer sin domare. Poängen var att man gjorde det. Motsatsen hade varit just att strunta i att försöka reglera våldet och att istället låta var och en få agera polis, åklagare och domare. Glöm inte kontexten. (Notera förresten att en legitim nattväktarstat får sin auktoritet ifrån medborgarna som med deras implicita och explicita samtycke DELEGERAR rätten till självförsvar till staten. Men detta inslag av frivillighet implicerar inte på något sätt anarkism mer än något annat.)

    Nu menar jag att det mest troliga är förstås att folk under anarki, dvs under ett tillstånd där var och en agerar som polis, åklagare och domare, söker skydd genom att sluta sig till ett gäng. Inom varje gäng, som man frivilligt har slutit sig till, finns det dock lagar och bestämmelser. (Detta är i princip vad Benson beskriver.) Och inom varje gäng döms människor enligt domare, som de frivilligt har valt. Och om ett stort gäng bildas inom ett stort geografiskt område, råder det inom detta område ett våldsmonopol, dvs en stat. Att alla valde att leva under den frivilligt förändrar därför ingenting i detta avseende.

    Om och när många sådana här gäng inom ett och samma område, börjar ”konkurrera” med varandra, då betyder det bara gängkrig. Och huruvida de väljer att göra detta eller inte hänger de filosofiska skillnaderna är. Detta är en av alla faktorer som anarkister tenderar att evadera.

    En fredlig samvaro kräver även att man implicit delar mer eller mindre samma grundläggande principer och värderingar. Det är framför allt därför som det råder fred mellan staterna i USA och EU. Men så fort det råder stora filosofiska skillnader (om vad som t ex är rättvisa eller frihet eller ett gott samhälle) mellan stora (beväpnade) grupper inom en stat eller också mellan två stater, då uppstår till slut ett krig. Och om det ”bara” rör sig om mindre grupper inom en stat, då är det fråga om lynchmobbar, maffiafamiljer, MC-gäng, familjer som utför ”hedersmord”, etc. Det vill säga grupper och individer som tar lagen i egna händer, som agerar polis, åklagare och domare och som i samma veva börjar ”konkurrera” med staten.

    Ett exempel ur högen:

    Kvällen den 2 juni 1892 samlades ett tusental människor vid polisstationen i den lilla staden Port Jarvis utanför New York. Stämningen var uppjagad. En svart man, Robert Lewis, påstods tidigare under dagen ha antastat en ung vit kvinna nere vid floden Neversink River. Ryktet gjorde gällande att Lewis nu hade gripits och var på väg till arresten. När han och polisen anlände i en vagn övermannade mobben polisen och grep Lewis, och några män trädde en snara runt hans hals medan resten skrek på lynchning. Mobben släpade honom upp och ner för gatorna, under det att stadens borgmästare, en domare och några andra medborgare försökte lugna dem. En polis, Simon Yaples, och en annan person försökte handgripligen stoppa lynchningen genom att befria Lewis från snaran, men då försökte folkmassan binda även dem och snara deras halsar.

    Så ser den faktiska ”konkurrensen”, mellan olika stater eller gäng och deras olika uppfattningar om rättvisa, ut. Så ser privat, oreglerat och godtyckligt våld ut i praktiken.

    Om du, i kontexten av de filosofiska skillnader som ger upphov till alla dessa ytterst verkliga fenomen, vill (fortsätta) evadera den faktiska konsekvensen av att låta var och en av dessa få utöva eget privat, oreglerat och godtyckligt våld, då verifierar det bara min ursprungliga tes, nämligen att anarkister är verklighetsfrånvända. Ändå är detta – krig om ”rättvisan” – den enda, faktiska och exakta innebörden av ”konkurrens” mellan stater, stammar, gäng eller så kallade ”PDA:s”: krig, blodbad och terror. Anarkism – men inte frihet. Ändå är det detta, ”konkurrerande” stater och gäng, som anarkister envisas med att förespråka.

    Vill du och andra anarkister vara verklighetsfrånvända, då får ni i framtiden vara det för er själva. Men inte på denna blogg.

  27. ”Jag har absolut inte _medvetet_ missförstått någonting. Därmed inte sagt att jag utesluter att jag oavsiktligt kan ha missförstått någonting. Tyvärr ser jag ingenting som tyder på att jag skulle ha gjort det.”

    Du antydde att jag skulle ha kallat det kapuanska lagsystemet för idylliskt, något som inte stämmer.

    ”Du säger att vi ska få utöva våld efter eget privat och oreglerat godtycke (”Det vi är emot är att en organisation/individ har monopol på detta och att endast denna bestämmer när folk får använda våld”), ändå tror du inte att det kommer att få förödande konsekvenser av den natur som jag har beskrivit. Ändå finns det hur många exempel som helst från våra löpsedlar såväl som från historieböckerna som verifierar min tes i detta avseende. Det är sålunda inte en fråga om spekulation här. Studera fenomenet “lynchmobb” om du tvivlar på detta. Evasionerna och motsägelserna är här minst sagt omfattande.”

    Det vi har exempel på är hur folk hur folk inom ett område där det finns stater har vänt sig mot den statliga rättvisan och skapat en egen. Det är alltså inte ett där den stora massan har möjlighet att skapa privat rättvisa – eftersom staten till stor del har kontroll över folk – utan ett där endast några få grupper då och då kan skapa egen rättvisa. Detta är inte ett anarkistiskt lagsystem, då det finns en stor stat som trycker de flesta nere. Ditt argument påminner om de som vill förbjuda vapen genom att påpeka att vapen används av skurkar ibland för att begå brott och då hävdar att man behöver mer vapenlagar. Vad det, och ditt resonemang, missar är att staten redan förhindrar vanligt folk från att äga vapen (skipa privat rättvisa), så det är faktiskt själva regleringen som skapar problemet, inte att det finns vapen (eller privat rättvisa).

    Notera att jag inte använder ”rättvisa” i en moralisk mening, utan bara efter den mening som folk vill ha rättigheter i samhället. Så jag säger inte att den rättvisa de vill ha är bra utan bara att det är en yttring av vad de vill ha.

    ”Vad är då ditt “bevis” för att detta historiskt sett inte har slutat som jag säger (trots alla fakta som talar för raka motsatsen)? Jo, otroligt nog består ditt så kallade “bevis” av att folk historiskt sett valde att INTE utöva sitt våld godtyckligt. De valde att vända sig mot en domare som dömde efter lagar. Dvs de valde att REGLERA våldet.

    Så ditt “bevis” för att vi får en fredlig tillvaro under “anarkism”, dvs när folk får använda våld efter eget privat och oreglerat godtycke, består i att folk avstod från att utöva våld efter eget privat och oreglerat godtycke. Ditt “bevis” är mao att de försökte emulera villkoren under en stat: gemensamma lagar reglerar våldet och rättvisan. Inte den enskildes godtycke eller behag. Detta är, minst sagt, besynnerligt. För det är helt obegripligt hur detta ska utgöra ett argument för anarkism eller ens något som liknar det, när det bara tycks förstärka argumentet för behovet av att reglera (försvars)våldet.”

    Att reglera våld är inte att skapa en stat, i meningen av våldsmonopolist. Jag är fortfarande reglerad av ett antal individer och föreningar (som inte har ett våldsmonopol) som kan använda våld mot mig i ett anarkistiskt samhälle. Jag är ”reglerad”, inte av en stat, men av andra individers agerande och potentiella agerande. Därav kan folk välja att följa lagar i en anarki. Inte heller är det en stat när det finns lagar och regler som folk väljer (frivilligt) att följa de flesta gånger. Inte heller finns det nödvändigtvis en stat om folk blir nedslagna av andra om de begår vissa brott. Du ser bara reglerna och det som vanligtvis (men inte alltid) finns i en stat och därigenom kommer fram till att det fanns en stat där, men det är helt felaktigt. Jag har skrivit det för många gånger nu för att jag ska upprepa det en gång till: det fanns ingen person med våldsmonopol i det kapuanska samhället; folk kontrakterade med en, av många tonowis, som var på samma område, och det var ingen högre makt som bestämde vem som kunde vara en tonowi. Detta borde vara tillräckligt för att visa att det inte fanns en stat där, men du går bara på och tar förekomsten av lag som ett bevis på att det fanns en stat. Att man valde på förhand att följa en viss tonowis beslut – samtidigt som man alltid har möjligheten att byta tonowi – innebär inte heller att det finns en stat.

    Här är ett tydligt exempel på hur du har missförstått anarkokapitalismen: anarkokapitalismen är inte ett system där våld är oreglerat – det är oreglerat av en stat, men det innebär inte att det är oreglerat. Och att folks beteende kan vara reglerat av andra individer som inte har skapat en stat, visar just det kapuanska samhället.

  28. Carl J: ”Du antydde att jag skulle ha kallat det kapuanska lagsystemet för idylliskt, något som inte stämmer.”

    Nej, det antydde jag inte. Jag refererade faktiskt till _anarkister i största allmänhet_. Du är inte den första eller enda som har hänvisat till samhällen som dessa. Du är inte heller den enda som tar del av denna ”diskussion”. Och kanske du inte förstod det, men jag antydde faktiskt att du inte är välkommen på min blogg om du bara tänker fortsätta häva ur dig verklighetsfrånvända anarko”kapitalist” dumheter.

    ”Det vi har exempel på är hur folk hur folk inom ett område där det finns stater har vänt sig mot den statliga rättvisan och skapat en egen.”

    Ja, precis. Så vadå?

    ”Det är alltså inte ett där den stora massan har möjlighet att skapa privat rättvisa – eftersom staten till stor del har kontroll över folk – utan ett där endast några få grupper då och då kan skapa egen rättvisa.”

    Så du tycker att det är dåligt att våldet är reglerat av GEMENSAMMA lagar? Att vem som helst inte när som helst kan utöva (försvars)våld efter eget godtycke? Eller vad exakt är din ”poäng”? Eller du vill bara upprepa allt jag säger?

    ”Detta är inte ett anarkistiskt lagsystem, då det finns en stor stat som trycker de flesta nere.”

    Ja, det verkligen ett ”förtryck” att vem som helst inte får utöva våld efter eget godtycke mot andra. Man undrar vad det är jag ska ha ”missförstått” med anarko”kapitalismen”.

    Det är ju självklart att det i mitt exempel fanns en stat. Så vadå? Det var inte poängen. Poängen är att lynchmobbar och hämnare hör till vardagen när vem som helst, hur och när som helst, får utöva våld efter eget godtycke. Dvs när man privatiserar och avreglerar våldet. Dvs när vem som helst får agera polis, åklagare och domare. Dvs i ett anarkistiskt ”samhälle”. Det var en av poängerna jag gjorde redan från början. Och här kommer du och börjar prata om staten, som om det var staten som var problemet och inte lynchmobbarna!

    ”Ditt argument påminner om de som vill förbjuda vapen genom att påpeka att vapen används av skurkar ibland för att begå brott och då hävdar att man behöver mer vapenlagar. Vad det, och ditt resonemang, missar är att staten redan förhindrar vanligt folk från att äga vapen (skipa privat rättvisa), så det är faktiskt själva regleringen som skapar problemet, inte att det finns vapen (eller privat rättvisa).” Och: ”Notera att jag inte använder ‘rättvisa’ i en moralisk mening, utan bara efter den mening som folk vill ha rättigheter i samhället”.

    Detta betyder följande: 1. Rättvisa är ett amoraliskt begrepp som refererar till vad helst folket önskar. Men det är struntprat, så det kan vi avfärda direkt. 2. ”Rättvisan” folk kräver, dvs ”rättigheterna” folk kräver, är i själva verket irrationella, orimliga och allt annat än orättvis, och att det är i denna mening som rättvisan inte diskuteras i en ”moralisk mening”. Och staten är ond eftersom den inte erkänner folkets ”rätt” att skapa lite ”privat rättvisa” (dvs lyncha folk, dvs våldföra sig på andra efter eget godtycke). Och detta är, säger du, ett ”problem”. Nej, detta är inte ett problem. Detta är endast _bisarrt_.

    ”Att reglera våld är inte att skapa en stat, i meningen av våldsmonopolist.”

    Nej, det räcker inte för att skapa en riktig stat, men det är en början. Det är därför jag beskriver det jag ser som försök till att emulera livet under en stat eller också försöket att upprätta primitiva stater.

    ”Jag är fortfarande reglerad av ett antal individer och föreningar (som inte har ett våldsmonopol) som kan använda våld mot mig i ett anarkistiskt samhälle.”

    Om man menar att andra ”reglerar” en genom att hota våldföra sig på en, då undrar jag vad som hände med den där ”friheten” under ”anarkism”.

    Det absolut snällaste man kan säga om detta, dvs den mest generösa och välvilliga tolkning, är att man lever i ett konstant ”kallt krig”, där dina grannar avstår från att lyncha dig, i utbyte mot att du avstår från att lyncha dem, och detta är det attraktiva ”frihetliga” alternativet till en (nattväktar)stat.

    Men om man istället menar att andra reglerar en genom att bestämma när FÖRSVARSvåld ska utövas, mot vem och för vad – och dessa lagar i sin tur ytterst är uppbackade av våld – då är det de facto ett försök att etablera samma tillstånd som råder under ett våldsmonopol. Dvs under en stat. (Att man tillsammans med många andra väljer dessa andra är i praktiken irrelevant.)

    Om alla, vare sig de väljer olika domar eller inte, inte desto mindre följer mer eller mindre samma sorts lagar och bestämmelser, baserade på mer eller mindre samma premisser, då skulle jag inte bli alltför förvånad om man lyckades upprätthålla ett någorlunda civiliserat samhälle.

    Vad man har är ju ett de facto våldsmonopol: en massa olika domare, anlitade av olika grupper, inom ett och samma område, står för i stort sett samma lagar baserade på i stort sett samma principer. Situationen är ekvivalent med att så gott som hela ”marknaden” efterfrågar i stort sett samma sorts lagar, rättvisa och domare – även om de vänder sig till lite olika ”leverantörer”.

    Men vad händer om ”konsumenternas” preferenser är extremt varierande? Vad händer om de inte har några gemensamma premisser? Vad händer om de ”efterfrågar” helt olika sorters lagar baserade på helt olika sorters principer? Jo, då får du en situation som den jag beskrev med abortmotståndare och abortförespråkare.

    Detta senare scenariot kan, i teorin, inte sluta bra. Och i verkligheten har sådana situationer aldrig slutat bra. Återigen, studera de exempel jag gav på olika platser på jorden där folk, på grund av deras olika principer och värderingar, anlitade olika ”konkurrerande” stater och se vad det ledde dem hän: blodbad, terror, krig. Men inte frihet eller rättvisa eller säkerhet.

    ”Jag har skrivit det för många gånger nu för att jag ska upprepa det en gång till: det fanns ingen person med våldsmonopol i det kapuanska samhället; folk kontrakterade med en, av många tonowis, som var på samma område, och det var ingen högre makt som bestämde vem som kunde vara en tonowi. Detta borde vara tillräckligt för att visa att det inte fanns en stat där, men du går bara på och tar förekomsten av lag som ett bevis på att det fanns en stat.”

    Och jag har vid upprepade tillfällen förklarat för dig varför jag inte anser att detta är särskilt relevant (om det nu ens vore helt sant), eftersom det väsentliga var att man inte lät våldet utövas av individernas godtycke, utan att man lät våldet regleras av lagar. Dvs man försöker emulera tillståndet under en stat eller också upprätta en liten, men primitiv stat. (Att det fanns flera sådana primitiva stater är också irrelevant.)

  29. ”Det är ju självklart att det i mitt exempel fanns en stat. Så vadå? Det var inte poängen. Poängen är att lynchmobbar och hämnare hör till vardagen när vem som helst, hur och när som helst, får utöva våld efter eget godtycke. Dvs när man privatiserar och avreglerar våldet. Dvs när vem som helst får agera polis, åklagare och domare. Dvs i ett anarkistiskt “samhälle”. Det var en av poängerna jag gjorde redan från början. Och här kommer du och börjar prata om staten, som om det var staten som var problemet och inte lynchmobbarna!”

    Poängen var att du tar ett statligt lagsystem och visar hur folk i det systemet skapar problem, och sedan så kallar du det för ett exempel där våldet är privatiserat och okontrollerat av en stat! Det är ju uppenbart att det inte är ett system där vem som helst får vara domare eller polis som detta uppstådde i, men du tar det ändå ett exempel på hur dåligt ett anarkistiskt lagsystem är.

    ”Detta betyder följande: 1. Rättvisa är ett amoraliskt begrepp som refererar till vad helst folket önskar. Men det är struntprat, så det kan vi avfärda direkt. ”

    Jag definierade rättvisa på ett visst sätt, och du försöker säga att definitionen är strunt, men det säger bara att du inte håller med om definitionen. Byt ut ”rättvisa” mot ”mujhsdg” då; vad resonemanget anbelagar så förändras inte det.

    ”Nej, det räcker inte för att skapa en riktig stat, men det är en början. Det är därför jag beskriver det jag ser som försök till att emulera livet under en stat eller också försöket att upprätta primitiva stater.”

    Det är inte ens en början till en stat, eftersom ingen stat behöver uppstå – det finns inga mekaniska regler som människan måste följa i sina val av politiska arrangemang.

    ”Men om man istället menar att andra reglerar en genom att bestämma när FÖRSVARSvåld ska utövas, mot vem och för vad – och dessa lagar i sin tur ytterst är uppbackade av våld – då är det de facto ett försök att etablera samma tillstånd som råder under ett våldsmonopol. Dvs under en stat. (Att man tillsammans med många andra väljer dessa andra är i praktiken irrelevant.)

    Om alla, vare sig de väljer olika domar eller inte, inte desto mindre följer mer eller mindre samma sorts lagar och bestämmelser, baserade på mer eller mindre samma premisser, då skulle jag inte bli alltför förvånad om man lyckades upprätthålla ett någorlunda civiliserat samhälle.

    Vad man har är ju ett de facto våldsmonopol: en massa olika domare, anlitade av olika grupper, inom ett och samma område, står för i stort sett samma lagar baserade på i stort sett samma principer. Situationen är ekvivalent med att så gott som hela “marknaden” efterfrågar i stort sett samma sorts lagar, rättvisa och domare – även om de vänder sig till lite olika “leverantörer”.”

    Grattis, du har lyckats formulera hur anarkokapitalism med liberala lagar skulle fungera. Men du gör fortfarande felet att säga:

    1. Det liknar tillståndet som man skulle ha med ett våldsmonopol.
    2. Därför är det ett våldsmonopol.

    Det är dock en felaktig slutledning.

    ”Detta senare scenariot kan, i teorin, inte sluta bra. Och i verkligheten har sådana situationer aldrig slutat bra. Återigen, studera de exempel jag gav på olika platser på jorden där folk, på grund av deras olika principer och värderingar, anlitade olika “konkurrerande” stater och se vad det ledde dem hän: blodbad, terror, krig. Men inte frihet eller rättvisa eller säkerhet.”

    Återigen, de exemplena du tar upp är samhällen där det finns statliga lagsystem – eller bara rester av gamla stater – men det är inte ett anarkokapitalistiskt system. Att du själv inte kan föreställa dig människor leva sida vid sida, innebär inte att det i teorin är omöjligt för att det ska ske.

    ”Och jag har vid upprepade tillfällen förklarat för dig varför jag inte anser att detta är särskilt relevant (om det nu ens vore helt sant), eftersom det väsentliga var att man inte lät våldet utövas av individernas godtycke, utan att man lät våldet regleras av lagar. Dvs man försöker emulera tillståndet under en stat eller också upprätta en liten, men primitiv stat. (Att det fanns flera sådana primitiva stater är också irrelevant.)”

    Uppenbarligen är det så för att vi inte använder samma definition av en stat. Jag har använt det som en våldsmonopolist – något som det per definition, inte kan vara fler än en av på samma yta – så jag är nyfiken på hur du definierar ordet ”stat”? För när du inte definierar stat som en våldsmonopolist, eller en stationär bandit (se min diskussion på LD om de olika begreppen), och på något sätt tar in ”staten” som begrepp i diskussionen om anarkokapitalism, då är frågan vad det begreppet skall tjäna för syfte.

  30. Carl J: ”Poängen var att du tar ett statligt lagsystem och visar hur folk i det systemet skapar problem, och sedan så kallar du det för ett exempel där våldet är privatiserat och okontrollerat av en stat! _Det är ju uppenbart att det inte är ett system där vem som helst får vara domare eller polis som detta uppstådde i, men du tar det ändå ett exempel på hur dåligt ett anarkistiskt lagsystem är_.” (Min kursivering.)

    Återigen, problemet är inte att det finns en stat. Problemet är att somliga tar lagen i egna händer, att somliga utövar _våld helt efter eget godtycke_. Att man har en stat gör sådant beteende kriminellt; under anarkism är det däremot _inte_ kriminellt eftersom anarkism trots allt går ut på att man ska ”privatisera” och ”avreglera” våldet. Dvs att göra lynchmobbar och scener ur ”Death wish”-filmerna till en del av vardagen. Ändå fortsätter du med att beklaga dig över staten, som om det var staten som var problemet och inte lynchmobbarna! Hör du inte själv hur totalt vansinnigt och absurt detta är?!

    ”Jag definierade rättvisa på ett visst sätt, och du försöker säga att definitionen är strunt, men det säger bara att du inte håller med om definitionen. Byt ut “rättvisa” mot “mujhsdg” då; vad resonemanget anbelagar så förändras inte det.”

    Jag gav i och för sig skäl för det jag sade. Men ignorera det…

    ”…du gör fortfarande felet att säga: 1. Det liknar tillståndet som man skulle ha med ett våldsmonopol. 2. Därför är det ett våldsmonopol. Det är dock en felaktig slutledning.”

    Varför är det en felaktig slutledning? Notera att jag sade inte att det var ett våldsmonopol de jure, utan de facto. Men om det är det de facto, och jag säger att vi behöver ett våldsmonopol av _detta_ slag, för att uppnå ett någorlunda civiliserat och fritt samhälle, hur i hela fridens namn utgör då detta ett argument för anarkism (dvs privatiserat och oreglerat godtyckligt våld, dvs Death Wish och lynchmobbar) och mot nattväktarstaten (dvs ett våldsmonopol både de jure och de facto, dvs reglerat och monopliserat försvarsvåld, dvs frihet, trygghet, civilisation, kapitalism)? Vidare: om du håller med mig om att detta i alla relevanta avseenden _liknar_ ett våldsmonopol, hur kan det då det som har beskrivits i dessa primitiva samhällen inte ens beskrivas som _början_ av en stat, om än en mycket _primitiv_ sådan?

    ”Återigen, de exemplena du tar upp är samhällen där det finns statliga lagsystem – eller bara rester av gamla stater – men det är inte ett anarkokapitalistiskt system. Att du själv inte kan föreställa dig människor leva sida vid sida, innebär inte att det i teorin är omöjligt för att det ska ske.”

    Men detta är ju bara för dumt. Det är klart jag tror att människor kan leva sida vid sida. Men det ger varken mig, dig eller någon annan den moraliska rätten att evadera de fakta som jag uppmärksammade i min essä. Fakta som att även rationella, välvilliga, goda, ärliga, rättvisa människor, som bara vill väl, kan förvandlas till ett hot för andra likasinnade människor, under anarkism. De är inte allvetande eller ofelbara. Jag förklarade klart och tydligt varför det i teorin och i praktiken kommer resultera i problem, om man privatiserade och avreglerade våldet. Dvs överlät våldsbruket till den enskildes godtycke – även när vi utgår ifrån att personen är god och välvillig.

    Vad är det för stater du svamlar om? Det är inte stater jag pratar om, utan miliser, stammar, gäng, krigsherrar och terroristorganisationer och maffiafamiljer som härskar och slåss. Dvs en massa så kallade privata ”PDA:s” som ”konkurrerar” med varandra på en ”fri marknad för våld”. Mao anarkism i praktiken. Om du vill evadera fakta, var så god. Men du får inte göra det här längre. Att evadera är, vad du än inbillar dig, inget argument. Och att upprepa dina egna evasioner är inte heller ett argument.

    Nej, detta är faktiskt alldeles för _efterblivet_ för att fortsätta ödsla min tid på. Du har överutnyttjat min gästfrihet. Carl J, du är därför inte längre välkommen på min blogg längre. Var därför vänlig och lämna mig och min blogg i fred. Om du inte respekterar min vilja kommer jag att radera alla dina framtida kommentarer, _helt och hållet oberoende av innehållet_ i dessa kommentarer.

  31. Nu är väl ändå katten ute ur den anarkokapitalistiska säcken?

    Om någon i familjen eller vänkretsen skulle bli mördad, får man söka upp och bestraffa brottslingen helt på egen hand.

    Någon hjälp från anarkokapitalisternas eget rättssystem ska man inte räkna med, eftersom det tydligen är helt frivilligt ifall mördaren ska underkasta sig ett eventuellt straff eller ej.

    Det värsta som kan hända en sådan mördare är tydligen att folk undviker att ha med honom att göra. Men de flesta av oss undviker väl redan nu att ha med mördare att göra?

  32. POS: Tänk om det vore så lätt, att man bara undvek att ha med mördarna att göra. Men problemet är ju alltsomoftast att mördare inte undviker att ha med sina offer att göra. Det har ju lite med hela grejen att göra.

    Att döma av vad jag läser här och hört tidigare så hoppas anarkisterna (om vi får anta att Carl J har representativa åsikter) att när väl staten är borta så kommer det att på ett magiskt sätt infalla ett ”anarkokapitalistiskt lagsystem”, där alla privata instanser har samma lagar som är stiftade i enlighet med principen om individuella rättigheter. Utöver det så kommer alla förbrytare gå med på att dras inför en av dessa domstolar, eftersom det är det rationella alternativet, då man blir utfryst annars. Detta trots att en person som är så rationell att den förstår detta, borde inse att han/hon kommer dömas av domstolen och straffas. Vidare borde personen i fråga kunnat inse att dennes handling redan innan han/hon utförde den skulle betraktas som ett brott, men ändå utförde han den!

    Dvs: brottslingar vet (gissningsvis) att deras handlingar utgör ett brott. De kommer ändå gå med på att gå till domstol. Ändå utför det brottet.

    Hur sannolikt är det, dels att detta lagsystem kommer att infinna sig, och dels att brottslingar beter sig på detta vis?

  33. Tomas: Jovisst. Det var en underförstådd poäng i min förra kommentar att mördarna inte undviker att ha med sina offer att göra. Men det är ju så lätt att missa underföstådda poänger, så tack för att du gjorde den explicit! :-)

    Sedan är det förstås väldigt svårt att avskaffa staten, men om den skulle avskaffas (eller vittra sönder), så kommer behovet av en stat genast att göra sig gällande. Det kan ju tänkas att flera stater dyker upp och försöker fylla tomrummet (det var väl t.ex. just det som hände när forna Jugoslavien föll samman för ett antal år sedan). Om det skulle hända, är det väl inte omöjligt att vi får ett tillstånd av ”anarkokapitalism” med konkurrerande stater under en övergångsperiod. Det är lite svårt att spekulera om exakt hur händelseförloppet sedan kommer att gestalta sig. Men det finns väl tre möjligheter:

    1. Någon av de konkurrerande staterna konkurerar ut de andra, så att vi är tillbaka vid en monopolistisk stat.

    2. ”Jugoslavienscenariot”: Landet splittras upp i en antal mindre stater, och efter en del skärmytslingar fastställs ny gränser mellan staterna.

    3. De konkurrerande staterna fortsätter att ”konkurrera” (kriga) mot varandra i all oändlighet.

  34. POS: Ja, jag tror t.o.m. att det var underförstått i min kommentar att det var underförstått i din kommentar att det där du skrev ;)

    Det finns väl några exempel på krig som pågått i ”all oändlighet”, känns det som.

  35. Per: Stater kan samexistera under fredliga former. Det behöver inte kriga med varandra. Vilket torde vara ganska uppenbart; staten Sverige kritgar inte mot någon av de andra fler än 200 staterna i världen.

  36. Per: Vad man inte får evadera eller ”glömma bort” är något som anarkister nästan alltid evaderar eller ”glömmer bort”: betydelsen av filosofi. (Jag tar upp det ganska tydligt i artikeln ovan.) Anledningen till att många västerländska stater kan leva tillsammans under fredliga förhållanden är för att vi, trots många oenigheter, delar rätt i stort samma värderingar och grundläggande övertygelser. Men när oenigheterna om värderingarna och övertygelserna blir för stora och för fundamentala, det är då vi ser konflikter. Det är då vi ser krig _inom_ och mellan stater. Studera mänsklighetens historia. Studera dagens värld. Studera t ex Mellanöstern, Balkan och Afrika.

  37. (Jag skrev ihop ett kort svar igår, men förmodligen glömde jag trycka på skicka-knappen, så jag får ta det igen:)

    Det finns förstås inte den ringaste anledning för två nattväktarstater att gå i krig med varandra, ifall de finns *i olika geografiska områden*.

    Om vi t.ex. hade nattväktarstat både i Sverige och i Danmark skulle det inte innebära något annat än att den svenska nattväktarstaten garanterar individens rättigheter i Sverige, och den danska nattväktarstaten i Danmark. Det kan väl inte vara så svårt att fatta?

    Sign. Per har tydligen inte alls fattat vad kritiken mot ”anarkokapitalismen” (idén om ”konkurrerande stater” eller beskyddarorganisationer eller rövarband eller vad ni nu vill kalla det) går ut på: nämligen att två stater som ”konkurrerar” om överhögheten *inom samma geografiska område* innebär inbördeskrig.

    Om detta sedan är bristande innantilläsning eller medveten intellektuell ohederlighet lämnar jag osagt. I varje fall tills vidare.

  38. Jag har noterat det. Drabbar även mig. Jag tror det har något med hur WordPress ”tolkar” en del saker vi skriver. Märkligt är det för jag förstår ibland inte alls hur de kan göra sådana ”tolkningar”.

  39. Vad sägs om att ledarna för nv-stat A har kommit på att de kan slå ut nv-stat B och förslava medborgarna i B? Eller är det kanske evaderat?

    Det enkla svaret på det här är ju såklart att en s.k. nattväktarstat per definition är en stat som är begränsad till att upprätthålla individers rättigheter. Och i det ingår inte krig. Det är alltså inte evaderat, utan uteslutet.

    Men frågan kanske egentligen gäller vad som händer om en ”nattväktarstat” helt plötsligt förvandlas till en förtryckarstat och förslavar en massa människor genom ett krig. Men sånt sysslar ju inte ens dagens demokratier med.

  40. Om våldsmonopol (NVS) ratas till förmån för våldskonkurrens (AK) kan ju vem som helst börja utöva våld utefter egendefinierad rättvisa. Att gå via ett företag eller gäng är ju ingen nödvändighet, det går ju bra att vara egenföretagare utföra arbetet för egen del? Då är mord legitimerat.

    Att befrias från ”rätten” att utöva våld eller tvång mot andra är på intet sätt någon begränsning för individen eftersom det inte är någon rättighet att utöva tvång eller våld.

    Eller har jag missat något viktigt?

  41. Per: En del av dina invändningar har jag redan bemött (t ex betydelsen av lönsamhet) för att stoppa krig. Krigens orsak är filosofisk, inte ekonomisk. Krigens olönsamhet har praktiskt taget aldrig stoppat folk från att föra krig mot varandra. En del invändningar du kommer med är dock bara absurda och därför kan jag inte ta dem på allvar.

    Dina invändningar bygger på att man släpper kontexten: filosofins betydelse. Bara för att ta ett exempel på vad jag menar, så tror du uppenbarligen att man kan ha en nattväktarstat i ett samhälle där en överväldigande majoritet vill ha någonting annat. Det kan man inte, vilket historien också visar. Se t ex på USA:s utveckling de senaste 200 åren.

    Eller låt oss vända på det: Varför är Sverige inte en nattväktarstat? Varför är vi en välfärdstat? På grund av de filosofiska idéer som finns i kulturen och som ger upphov till en efterfråga på en välfärdsstat: kollektivism, altruism, subjektivism, etc.

    Alla dina frågor och invändningar förutsätter, vad jag kan se, att man ignorerar denna ytterst väsentliga kontext. Mitt tips är därför att du försöker sluta ignorera kontexten. Jag vet att det verkar otroligt svårt för somliga, men det går, bara man försöker. Jag lovar.

    Men att hålla sig till kontexten är inte det enda som rationalistiska anarkister har enorma problem med. Att hålla sig till verklighetens fakta överhuvudtaget är deras främsta problem.

    Men om man börjar med verklighetens fakta, istället för att ignorera den till förmån för verklighetsfrånskilda deduktioner och flytande abstraktioner, då blir det mesta mycket klarare. Tyvärr verkar detta vara en ganska hopplös rekommendation. _Alla_ anarkister jag har träffat är tyvärr helt verklighetsfrånvända rationalister.

  42. Per: Du tar upp en massa saker här. Olyckligtvis ägnar du dig åt att ignorera kontexten rätt mycket, att jag vet inte om det är meningsfullt att fortsätta diskutera. Jag funderade länge på om jag skulle bemöta alla dina punkter eller bara den mest väsentliga. Men låt mig först backa upp mitt påstående om att du ignorerar kontexten. Sedan kan du ju se varför jag finner detta besynnerligt.

    Det första du gör är att du ignorerar att jag redan har behandlat din ”poäng” i min essä ovan. Jag vet att anarkister tror att krigens dåliga lönsamhet skulle avråda folk från att starta krig. Det är ju dock detta som jag ifrågasätter. Att krig inte lönar sig för någon, i längden, har inte hindrat någon från att starta en massa krig.

    Men så säger du: ”Tror du att USA invaderat Irak om man varit tvungen att skrapa ihop ett antal hundra miljarder dollar på frivillig väg?” Och mitt svar är ”Kanske”. Men detta blir bara begripligt om man ser till kulturen. Det vill säga om man ser till kontexten. I en nattväktarstat, som jag förespråkar, kommer t ex staten finansieras frivilligt och om den skulle stå inför ett krig då skulle den ju få samla ihop sina inkomster frivilligt precis som under fredstid.

    Skulle det vara möjligt? Absolut. Men det förutsätter att allmänheten är rationell nog: de måste veta vad frihet är, se värdet av en nattväktarstat (i motsats till en välfärdsstat), inse att statens anställda inte ska jobba gratis, etc. Notera att allmänheten idag frivilligt betalar för tjänster hela tiden. De gör det inte för att det finns en polis som stoppar dem från att stjäla, utan för att de anser att det är rätt att betala för sig. (Ett bevis för detta är att om stora delar av allmänheten ville råna banker eller snatta, skulle det inte finnas polisiära resurser någonstans i närheten för att hejda det hela.)

    Är den amerikanska allmänheten idag rationell nog? Tveksamt. Men en stor majoritet var ändå för kriget och stödet för Bush var mycket stort. Så kanske skulle man även under rådande omständigheter kunna dra in dessa pengar. Många krig finansieras ju dessutom genom att staten lånar pengar av allmänheten.

    Låt mig nu ta ett annat exempel. Du säger att ”dom” (anarkisterna) inte ignorerar den filosofiska kontexten. Det är inte sant. Jag vet detta för alla anarkister som _jag_ pratar med, har alltid ignorerat den filosofiska kontexten. Om en del, ett litet fåtal anarkister, inte ignorerar kontexten, så är det kanske sant. Men jag har ännu inte mött någon. Men hur som helst, är detta ett sidospår. Du säger att du inte ignorerar betydelsen av kulturens status och undrar därför hur nattväktarstaten ska styras. Mitt svar är att nattväktarstaten ska styras ungefär som USA. Nattväktarstaten ska vara en konstitutionell republik: en folkvald regering, folkvalda representanter i ett parlament, domstolar, etc.

    Men sedan undrar du: Hur ska nattväktarstaten bevaras om stödet för den är beroende på kulturen? Svaret är: genom filosofiskt opinionsarbete. Det är därför man inte kan tro att när man väl har åstadkommit en nattväktarstat så är allt frid och fröjd. För att bevara den måste man politiskt sett rösta på de politiker som tror på den. Men kulturellt sett, vilket är mycket viktigare på lång sikt, måste man helt enkelt fortsätta att propagera för de idéer som krävs för att få folk att se värdet av frihet, rättvisa, rättigheter, nattväktarstaten, etc. Det är naturligtvis privatpersoner som måste göra detta jobb, inte staten.

    Kom ihåg kontexten: jag förespråkar inte diktatur, eller skattefinansierade studiecirklar, eller liknande. Jag förespråkar kapitalism, frihet och nattväktarstat. Jag förespråkar kulturell aktivism för att åstadkomma kapitalismen och kulturell aktivism för att bevara kapitalismen.

    Du säger att anarkister bryr sig visst om fakta. Värt att nämna här är att jag inte vet hur många gånger jag hör anarkister förklara staten _som sådan_ som ond, med hänvisning till alla brott som stater genom historien har begått. Men så råkar de bara bekvämt ignorera att det är en enorm och _fundamental_ skillnad på en nattväktarstat och en totalitär stat. Ja, det är till och med en enorm skillnad på en välfärdsstat och en totalitär stat.

    De ignorerar att orsaken till att USA gick från att nästan vara en nattväktarstat till dagens svällande välfärdsstat är filosofiska faktorn. Vi får de stater som vi, allmänheten, efterfrågar. Och vilken stat vi efterfrågar, beror på vilken filosofi vi har.

    Jag vet att de, anarkisterna, ignorerar detta eftersom de tenderar att förklara denna förvandling med hänvisning till staten som sådan. Staten ser de som en mystisk entitet som har en kraft att expandera nästan av sig själv. Men statens expansion är bara mystisk om man ignorerar kontexten: den filosofiska faktorn. Och vi vet att de ignorerar den, inte bara för att se ser på statens expansion som något oundvikligt, utan för att de föreslår att lösningen på problemet är att göra sig av med staten, inte att förändra kulturen som ju skapar den stora staten.

    Är förresten anarkisternas motstånd till staten ärligt? Det är ytterst tveksamt. Visst, många anarkister – de allra flesta – är ju rationalister av det slag som jag beskriver i min essä. Och i den utsträckning de inte är medvetna om deras bristfälliga psykoepistemologi, kommer de att dra alla möjliga bisarra slutsatser, utan att de inser varför deras slutsatser är bisarra. De tror verkligen, ärligt, att deras slutsatser är ”uppbackade”, eller ”sunda”, eller ”logiska”. När de i själva verket bara är en massa syllogismer, utan koppling till verkligheten.

    Men alldeles oavsett hur deras psykoepistemologi fungerar, är en bra indikator på deras ärlighet och intentioner, det faktum att anarkisterna motsätter sig även nattväktarstaten. Detta fast det inte finns ett enda rationellt argument för att opponera sig mot nattväktarstaten. Nattväktarstaten är ju den perfekta staten – moraliskt sett. Den gör bara en sak: skyddar individens rättigheter.

    Hur lyder då deras rationalisering för att motsätta sig en moraliskt sett perfekt stat? Jo, de säger att de minsann är ”förtryckta” om de inte får leka Judge Dredd eller förklara krig mot nattväktarstaten (vilket i princip är samma sak). Därför måste även nattväktarstaten vara ett ”monster” som måste bekämpas. Vad tyder detta på (förutom att de inte har någon vidare kontakt med verkligheten)? Jo, att vad de, anarkisterna, egentligen är ute efter är inte frihet. De vet inte ens vad frihet är eller vad det förutsätter. (Att de motsätter sig nattväktarstaten bekräftar detta.) Nej, vad de är ute efter är att hämningslöst kunna ägna sig åt sin irrationella, subjektivistiska, nyckdyrkan.

  43. Per: ”Nej, jag ignorerade inte att du behandlat “ekonomi”-argumentet. Eftersom du inte verkar ha förstått det så försökte jag förtydliga det, men det räckte tydligen inte. Så vi tar det en gång till, p.g.a staters möjlighet till beskattning är det enklare för stater att finansiera krig än vad det är för privatpersoner.”

    Jag förstod även det argumentet men jag vidhåller att det är en trivialitet. Bland annat för att det finns många mindre stater eller ”privata skyddsorganisationer” (som anarkisterna föredrar att kalla sina ”konkurrerande stater för) förr och nu, som i verkligheten inte lät lite ekonomiska bekymmer hindra dem.

    Faktum är att man kan ibland vända på det och säga att dessa små skurkstater (tänk al-Qaida, eller krigsherrarna i Afghanistan, eller terrorgrupperna som i styr i ”Palestina”, eller diverse maffiafamiljer), har lite eller ingenting att förlora själva. De tvingar bara alla andra att bära den ekonomiska bördan för deras krig och elände.

    Därför har de inga ekonomiska incitament alls för att sluta föra krig mot andra. Inte för att de någonsin hade några ekonomiska incitament, eftersom ekonomiska faktorer såsom dess obefintliga lönsamhet, var i deras värld redan från början helt irrelevant i sammanhanget. Precis som det är irrelevant mellan större stater.

    (Om något kan man eventuellt hävda att i den mån det finns ekonomiska incitament för somliga stater att föra krig, så är det för att plundra andra länder på deras välstånd. Detta är ett incitament som uppstår som en effekt av statens ohållbara plundring av landets egna välstånd. Och det som orsakade detta var förstås statens etatism. Makten att beskatta gjorde således inte krigen lättare att finansiera; de gjorde krigen däremot ”nödvändiga” för att finna nya offer att exploatera. I vilket fall som helst är det i slutändan den filosofiska faktorn som är avgörande.)

    Men jag vet att du och anarkisterna också menar att det blir lättare att finansiera krig under en stor stat med beskattningsmakt. Men det är ändå en trivial poäng som mest, eftersom stora stater med makten att beskatta inte uppstår av sig själva. Och alla stater med makten att beksatta blir inte benägna att kriga bara för det. Det är återigen den filosofiska faktorn som är helt avgörande i båda fallen: för statens storlek, dess ”uppgifter” och dess makt att beskatta.

    Det finns ju idag och genom historien många stater som inte har startat ett krig än stater som har startat ett krig. Frågan är inte om det blir lättare, det blir det förstås, utan varför denna stat sanktioneras och hålls upp som ett ideal hos massorna. Utrikespolitiken speglar inrikespolitiken och inrikespolitiken speglar kulturen. Det är därför de mest kollektivistiska staterna är de mest totalitära och de mest benägna att förklara krig. Förklaringen är i slutändan helt och hållet filosofisk. Att prata om skatterna är därför en liten trivialitet i sammanhanget.

    Är anarkisternas kritik mot staten ärlig? Nej. Nu har jag redan förklarat varför jag inte tror det. Men jag vill ändå förtydliga mig.

    Jag sade att jag inte tror detta eftersom de motsätter sig nattväktarstaten, fast det finns inga ens semi-rationella argument för att motsätta sig nattväktarstaten.

    Deras kritik är ungefär lika trovärdig som seriös. Det vill säga: inte alls. Deras kritik kommer av att de ser några poliser misshandla och döda en oskyldig människa och sedan använder de dessa poliser som ett ”seriöst” argument för att avskaffa samtliga poliser i hela världen, inklusive de poliser som bara gör sitt jobb.

    Detta är inte ett dugg logiskt och ändå är detta, otroligt nog, ett av deras ”bättre” argument. Men att de ändå envisas med att resonera så här, trots att det är väldigt dumt, säger mig att deras kritik är inte ärlig. Deras intentioner är, så att säga, inte rena.

    Deras argumentation är inte bara ofta väldigt rationalistisk, den är väsentligen också i form av _rationaliseringar_ för deras irrationella, subjektiva nyckdyrkan.

    Kom ihåg att eftersom en nattväktarstat skulle utgöra ett _helt fritt och civiliserat samhälle_, finns det bara _en_ slutsats som vi kan dra av anarkisternas irrationella motstånd mot den moraliskt perfekta nattväktarstaten. Den slutsatsen är att de hatar staten, men de älskar inte friheten.

  44. Per: ”Jag håller med om att det är en trivial insikt, men det i sig säger ju ingenting om det är en betydande faktor eller inte, det är en empirisk fråga. Att det finns gott om personer som inte stoppats av “finansieringsproblem” är irrelevant eftersom frågan ju är hur många av det krig som tvångsfinansierats som inte skulle ägt rum eller blivit mindre omfattande.”

    Här slår du in öppna dörrar. Ingen ifrågasätter att det blir lättare för stater att finansiera (omoraliska) angreppskrig genom makten att beskatta. Men så vadå? Hur utgör det ett relevant argument mot nattväktarstaten. Nej just det, det har _inget_ med saken att göra.

    ”Har läst en del anarkistlitteratur och har inte sett nåt som varit i närheten av den typen av nonsensargument.”

    Ja, det _är_ ett nonsensargument, men det är faktiskt det absolut vanligaste argumentet jag hör i alla möjliga diskussioner. Det formuleras inte alltid så klart och tydligt, men detta är vad argumenten faktiskt mynnar ut i.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s