Kvinnor betalar för jämställdheten

Idag är det många fler kvinnor än män som kommer in på universiteten. Det är också många fler kvinnor än män som tar en examen. ”KÖNSFÖRDELNINGEN PÅ högskolan blir mer och mer ojämn. När Högskoleverket på fredagen presenterar nya siffror om vilka som tar examen är kvinnorna i klar majoritet – drygt 60 procent”. (Dagens Nyheter.) ”Enligt statistik från Högskoleverket hade 52 procent av alla kvinnor som föddes 1980 börjat en akademisk utbildning vid 25 års ålder. Av männen i samma årskull var det bara 38 procent. Två tredjedelar av alla akademiska examina avläggs av kvinnor”. (STpress.)

Vi ser samma mönster i USA: ”Women now earn 57 percent of bachelors degrees and 59 percent of masters degrees. According to the Survey of Earned Doctorates, 2006 was the fifth year in a row in which the majority of research Ph.D.’s awarded to U.S. citizens went to women. Women earn more Ph.D.’s than men in the humanities, social sciences, education, and life sciences. Women now serve as presidents of Harvard, MIT, Princeton, the University of Pennsylvania, and other leading research universities”. (The American.)

I en normal och rationell värld skulle ingen bry sig om detta. I en normal och rationell värld skulle folk enkelt konstatera att kvinnorna, av någon anledning har lagt ned mycket mer tid på sina studier än många män. Kanske har de högre ambitioner. Vad orsaken än är, skulle man i en normal värld inte se denna ojämställdhet som ett problem som måste ”lösas”. Rationella män och kvinnor dömer inte andra män och kvinnor utifrån deras könstillhörighet och ser följaktligen inget problem i att ett kön för tillfället råkar dominerar inom ett område.

Men nu lever vi inte i en normal och rationell värld, utan i en värld där feministerna och deras premisser totalt dominerar debatten.

Feministerna har i decennier hävdat att kvinnor inte kan komma någonstans i livet på grund av ”könsmaktsordningen”, ”patriarkatet” och andra så kallade ”osynliga strukturer”. Därför måste man kvotera in kvinnor. Det finns nämligen en ovilja att behandla kvinnor rättvist. Vem har tid eller lust att föra långsiktig opinion när det är mycket enklare att bara förespråka våld och tvång som lösningen på alla livets problem? Man måste därför tvinga folk att anställa kvinnor eller ta in dem på olika institutioner av olika slag, även om de inte lever upp till kraven för att få jobbet eller komma in.

Samtidigt har individualister opponerat sig mot könskvotering eftersom det är fundamentalt orättvist. Det är orättvist att tvinga bort vissa på grund av deras kön och sedan tvinga in andra på grund av deras kön. Jämställdhet har inget egenvärde. Det finns inga rationella argument för att arbetsplatser eller styrelser eller riksdagen eller regeringen eller någon annan institution blir bättre av att det är lika många män som kvinnor. Ändå envisas feministerna med att vi måste tvinga fram jämställdheten överallt. Till vilket pris som helst. Om priset är rättvisa, då får rättvisan ryka.

Nu har många kvinnor faktiskt kommit någonstans. Som en ny generation av högutbildade lär de även i framtiden få en större roll på olika arbetsplatser och institutioner. Inte tack vare feministerna utan på grund av deras eget hårda arbete. Detta lär visserligen inte stoppa feministerna från att slå sig själva på bröstet och ta äran för vad andra kvinnor har åstadkommit helt och hållet utan deras ”hjälp”. Samtidigt är det ironiskt nog feministeras irrationella krav på jämställdhet till varje pris, som kommer att drabba många unga kvinnor.

I USA har man börjat se en trend där unga intelligenta, ambitiösa kvinnor med goda betyg får avslag i deras ansökan till olika universitet. Varför? Därför att det numera är så många fler intelligenta, ambitiösa kvinnor än män som söker sig till universiteten. I jämställdhetens namn måste man därför offra dessa kvinnors utbildningsmöjligheter och framtida karriärer för att göra det lättare för de mindre intelligenta och ambitiösa männen.

”[A] gender gap has reopened: if girls were once excluded because they somehow weren’t good enough, they now are rejected because they’re too good. Or at least they are so good, compared with boys, that admissions committees at some private colleges have problems managing a balanced freshman class”. (Times, ”Affirmative Action for Boys”.) Och: ”The elephant that looms large in the middle of the room is the importance of gender balance. Should it trump the qualifications of talented young female applicants? At those colleges that have reached what the experts call a ‘tipping point,’ where 60 percent or more of their enrolled students are female, you’ll hear a hint of desperation in the voices of admissions officers”. (New York Times, ”To All the Girls I’ve Rejected”.)

Feministerna som i decennier propagerade för jämställdhet till priset av rättvisa, har nu ett och annat att förklara för de kvinnor som nu faktiskt offras i jämställdhetens namn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s