Det irrationella klasshatet

Socialisterna vid bloggen Proletärbella har nyligen blivit uppmärksammade för deras öppna klasshat. Jag förstår inte riktigt varför detta hat får en sådan uppmärksamhet. Socialisternas klasshat är inget nytt och det är precis lika verklighetsfrånvänt och irrationellt idag som för 100 år sedan.

Varje premiss bakom socialisternas irrationella och destruktiva klasshat är falsk och fel. Den viktigaste premissen är att kapitalismen är ett system som bygger på exploatering. Om denna premiss vore riktig, då skulle hatet vara lite mer befogat. Varför ska man inte vara sur på de som ”suger ut” en? Men denna premiss är som sagt falsk från början till slut.

Sanningen är förstås den att kapitalisterna och företagsledarna har gjort sig förtjänta av sina profiter och höga inkomster i kraft av deras produktiva arbete. De arbetar för sina profiter och inkomster precis som arbetarna arbetar för sina löner. Bara för att man inte ägnar sig åt kroppsarbete betyder det inte att man inte arbetar.

Kapitalisterna skapar sina profiter genom att stoppa in någonting i produktionen av mindre värde och producera någonting av ett större värde. Företagsledarna skapar sina höga inkomster genom att styra upp produktionen så effektivt som möjligt. För detta hårda arbete är kapitalisterna uppenbarligen villiga att betala stora summor. Det är kapitalisterna som betalar arbetarnas löner, inklusive företagsledarnas, inte arbetarna som betalar kapitalisternas profiter.

Om ett klassamhälle ska definieras som ett samhälle där det är svårt att göra klassresor, då följer det att Sverige är ett klassamhälle. Men varför är det då så relativt svårt att göra klassresor? Den främsta förklaringen är faktiskt alla inslag av socialism i vår ekonomi. Alla höga och progressiva skatter som gör att högre utbildning lönar sig ganska dåligt. Alla höga skatter på profiter och förmögenheter som gör det svårare för nya kapitalister och affärsmän att starta nya företag och som därför, ironiskt nog, skyddar de redan etablerade från potentiell konkurrens. För att då inte tala om alla dessa destruktiva regleringar, som plågar hela ekonomin. Inte minst arbetsmarknaden.

Men de irrationella och verklighetsfrånvända socialisterna väljer inte att ifrågasätta sina falska premisser. De ifrågasätter inte socialismen eller de socialistiska inslagen i vår blandekonomi. Detta trots att socialismen bara har lett till helvetet på jorden. Detta trots att det är kapitalismen och kapitalisterna som har gjort mest för att höja massornas levnadsstandard såväl som att jämna ut skillnaderna mellan människors levnadsstandard. Ludwig von Mises skrev i Economic Policy:

Today, in the capitalist countries, there is relatively little difference between the basic life of the so-called higher and lower classes; both have food, clothing, and shelter. But in the eighteenth century and earlier, the difference between the man of the middle class and the man of the lower class was that the man of the middle class had shoes and the man of the lower class did not have shoes. In the United States today the difference between a rich man and a poor man means very often only the difference between a Cadillac and a Chevrolet. The Chevrolet may be bought secondhand, but basically it renders the same services to its owner: he, too, can drive from one point to another. More than fifty percent of the people in the United States are living in houses and apartments they own themselves.

Ayn Rand skrev i For The New Intellectual:

The professional businessman is the field agent of the army whose lieutenant-commander-in-chief is the scientist. The businessman carries scientific discoveries from the laboratory of the inventor to industrial plants, and transforms them into material products that fill men’s physical needs and expand the comfort of men’s existence. By creating a mass market, he makes these products available to every income level of society. By using machines, he increases the productivity of human labor, thus raising labor’s economic rewards. By organizing human effort into productive enterprises, he creates employment for men of countless professions. He is the great liberator who, in the short span of a century and a half, has released men from bondage to their physical needs, has released them from the terrible drudgery of an eighteen-hour workday of manual labor for their barest subsistence, has released them from famines, from pestilences, from the stagnant hopelessness and terror in which most of mankind had lived in all the pre-capitalist centuries—and in which most of it still lives, in non-capitalist countries.

Om det goda samhället är det samhälle där praktiskt taget alla är fria att göra det mesta och bästa av sina liv – fria att sträva efter sin egen lycka – och där det enda som egentligen hindrar en är din egen ambition och förmåga – då är det kapitalistiska samhället det enda goda samhället. Ändå är kapitalismen som socialisterna förbannar.

Varför? Därför att det var och är inte fakta eller logik som styr socialisternas övertygelser. Notera att de håller fast vid sin socialism, i strid med allt vad fakta och logik heter, som om det vore en religiös övertygelse. Nej, det som förr och nu gör socialismen populär, i den mån den fortfarande är populär, är dess moraliska bas: altruismen; Bergspredikan. Resten är bara rationaliseringar.

9 reaktioner på ”Det irrationella klasshatet

  1. Hej igen,

    Det var en spännande blogg det här. Roligt att höra förnuftets kalla och oresonliga röst

    1. Att kapitalisterna är förtjänta av sina profiter utesluter definitivt inte möjligheten av exploatering. Att påvisa kapitalisternas förtjänst är inget relevant argument mot exploatering.

    En kapitalist kan arbeta stenhårt och förtjäna en hög lön. Därav följer emellertid inte att han avstår från att utnyttja andra i processen.

    2. Jag tror du laborerar med falska premisser. Sverige torde vara ett av de länderna i världen med störst sociala mobilitet. Svårigheten att göra klassresa är nog försummbar i jämförelse med många andra länder (vilket förvisso inte är ett argument för att rättfärdiga tröghet).

    3. Många av de antaganden som du verkar kalla för socialistiska kan mycket väl försvaras både rationellt och logiskt(jag tolkar dig som att du låter blandekonomi, beskattning och omfördelning vara uttryck för ”socialism”) .

    I boken ”A theory of justice” lägger den social liberale teoretikern John Rawls fram en mycket känd teori om social rättvisa. Den bygger på tre principer:

    A. Liberty principle
    B. Differensialprincipen
    C. Equal oppertunity principle.

    Den första principen garanterar friheten – möjligheten att sträva efter att förverkliga det mesta och det bästa av livet. Möjligheten att eftersträva lyckan. Det goda samhället som du skriver.

    Den andra prinicipen bygger på en logisk argumentation om vad rationella agenter skulle välja för omfördelningsprinciper om de befann sig bakom okunnighetens slöjla (d.v.s. inte styrdes av sina egenintressen). Förnuftigt och logiskt skulle de komma fram till en fördelningsprincip som säger att alla ojämlikheter i ett samhälle skall gynna de som har det sämst. (om du vill jag kan utveckla hela argumentet så du ser dess logik och att det verkligen följer att det är den rimligaste principen att välja – det tar dock ett par sidor i anspråk).

    Det här är alltså ett argument som rättfärdigar en – vad jag antar att du skulle kalla socialistisk – omfördelningsprinicip och ÄNDÅ behåller den bilden av det goda samhället du presenterar ovan. Visst, det bästa samhället är förmodligen kapitalistiskt (i meningen marknadsekonomiskt), men det utesluter inte sociala reformer.

    Equal oppertunity principle är mindre intressant i sammanhanget, den säger bara att alla skall ha lika möjlighet att ställa upp till t.ex. offentliga ämbeten.

    4. Du pratar om förtjänst, ambition och förmåga. Det är intressant att blanda förtjänst och förmåga. Om jag föds med ett extremt stort intellekt så verkar det märkligt att säga att jag förtjänar alla fördelar som det medför. JAg menar, jag hade tur i det genetiska lotteriet. Kan man förtjäna något på grund av tur?

    Om en intelligent person är en riktig slacker, arbetar 3 timmar om dagen så verkar det märkligt att säga att han förtjänar en högre lön än en normalbegåvad person som verkligen arbetar 8 timmar per dag.

    Men vem vet, jag kanske har en konstig intuition i den frågan.

  2. ”1. Att kapitalisterna är förtjänta av sina profiter utesluter definitivt inte möjligheten av exploatering. Att påvisa kapitalisternas förtjänst är inget relevant argument mot exploatering. En kapitalist kan arbeta stenhårt och förtjäna en hög lön. Därav följer emellertid inte att han avstår från att utnyttja andra i processen.”

    Sant men också _helt_ irrelevant i sammanhanget. Ja, det finns kapitalister som arbetar hårt och förtjänar alla sina miljarder kronor i profiter. Nej, detta utesluter inte att en och annan dessutom stjäl andras pengar, t ex genom att ägna sig åt någon form av förskinkring eller bedrägeri. Men så vadå? Jag talar ju uppenbarligen inte om de kapitalister som du talar om. Jag talar bara om de hederliga hårt arbetande kapitalisterna. Men om du menar att det hör till att man exploaterar andra, om man är en kapitalist, då säger jag att du har kategoriskt fel. Det hör inte alls till. En kapitalist qua kapitalist, i motsats till skurk, är inte rik och förmögen pga hans utnyttjande av andra människor, utan pga hans produktiva förmåga. Dvs hans förmåga att skapa enorma värden som massor av människor är villiga att frivilligt betala för.

    ”2. Jag tror du laborerar med falska premisser. Sverige torde vara ett av de länderna i världen med störst sociala mobilitet. Svårigheten att göra klassresa är nog försummbar i jämförelse med många andra länder (vilket förvisso inte är ett argument för att rättfärdiga tröghet).”

    Kontexten är nog lite oklar här. Det är i första hand Proletärbella som påstår att den sociala rörligheten i Sverige är liten och det enda jag säger om detta är att i den mån det är sant (och jag ser faktiskt en sanning i det), så beror det faktiskt på alla socialistiska inslag i vår blandekonomi. Höga skatter gör det onödigt svårt för människor att via utbildning skaffa sig väsentligen högre inkomster. Höga skatter, minimumlöner (via framför allt statligt påtvingade kollektivavtal) och regleringar på arbetsmarknaden gör det svårt för många att överhuvudtaget etablera sig på den svenska arbetsmarknaden vilket definitivt gör det svårare för dem att ta sig vidare.

    ”3. Många av de antaganden som du verkar kalla för socialistiska kan mycket väl försvaras både rationellt och logiskt(jag tolkar dig som att du låter blandekonomi, beskattning och omfördelning vara uttryck för “socialism”.”

    Nej. Och ja, jag är bekant med John Rawls och hans bok. Jag vidhåller att hans argument är falskt. Dvs ologiskt och irrationellt. Och absolut ingenting i din egen redogörelse av hans dåliga argument ger mig skäl att tvivla på detta.

    Jag misstänker att du menar att människor skulle välja ett socialliberalt samhälle om de valde att handla utan hänsyn till sitt egenintresse. Detta är sant, men det är allt annat än ett förnuftigt eller logiskt resonemang. Tvärtom är det ett mycket oförnuftigt och ologiskt sådant. Varför ska vi handla i strid med vårt egenintresse? Hur är det rationellt?

    Jag säger att det ligger i allas rationella egenintresse att leva i ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle. Dvs i ett helt fritt, kapitalistiskt samhälle, utan några destruktiva statliga interventioner i ekonomin. Utan någon omoralisk, orättvis omfördelningspolitik. Utan någon välfärdsstat eller så kallade ”sociala reformer”.

    Bara för att snabbt konkretisera detta kan vi ta sådana saker som minimumlöner. De drabbar bara de som har sämst förutsättningar i livet. De minst intelligenta, de minst ambitiösa, etc. De drabbas eftersom minimumlöner gör dem omöjliga att anställa. De förbjuds att ta anställningar för en lön som motsvarar deras produktivitet.

    Eller ta all form av skatt på förmögenheter för att finansiera så kallad omfördelningspolitik. Detta missgynnar de fattigaste eftersom det hämmar kapitalackumuleringen och kapitalackumuleringen är vad som gör, på sikt, att produktiviteten och därmed produktionen i hela ekonomin ökar vilket gör att priserna faller, vilket gör, att deras reala inkomst stiger. Det är också kapitalackumuleringen som leder till nya företag, nya jobb och en generellt sett till högre efterfrågan på jobb. Alltsammans bidrar till att skapa större möjligheter att för massorna att tjäna pengar.

    Det finns hur många exempel som helst som visar att det inte ligger i de fattigaste intressen att förespråka någonting annat än laissez-faire kapitalism. Lästips: Economics in One Lesson av Henry Hazlitt, Markets don’t fail! av Brian P Simpsons och Capitalism: A Treatise on Economics av George Reisman. Och det finns förstås andra aspekter än de strikt ekonomiska att ta hänsyn till, men dessa ger dig ändå en viss indikation. Om du vill veta, på ett mer fundamentalt plan, varför de svagaste tjänar mest på ett helt fritt samhälle bör du läsa Ayn Rands bok Atlas Shrugged. (Och världen skälvde heter den på svenska.)

    ”4. Du pratar om förtjänst, ambition och förmåga. Det är intressant att blanda förtjänst och förmåga. Om jag föds med ett extremt stort intellekt så verkar det märkligt att säga att jag förtjänar alla fördelar som det medför. JAg menar, jag hade tur i det genetiska lotteriet. Kan man förtjäna något på grund av tur?
    Om en intelligent person är en riktig slacker, arbetar 3 timmar om dagen så verkar det märkligt att säga att han förtjänar en högre lön än en normalbegåvad person som verkligen arbetar 8 timmar per dag. Men vem vet, jag kanske har en konstig intuition i den frågan.”

    Vad en människa förtjänar bestäms självfallet inte av vad han eller hon gjorde _innan_ hon föddes. Det är naturligtvis helt irrationellt av Rawls och hans anhängare att tillämpa begreppet ”förtjänst” på en kontext där begreppet inte är tillämpbart, nämligen vad som hände innan vi föddes, men det är inget som helst argument för att inte tillämpa det i den kontext som gav upphov till begreppet. Detta är ”context-dropping”.

    Det som ger upphov till begreppet ”förtjänst” är den kontext som uppstod efter vi föddes. Det är grundläggande faktum som alla kan observera direkt och som ger upphov till begreppet. Nämligen att två människor som har i stort sett samma utgångspunkt, t ex samma intelligens, men som ändå gör olika _val_ i livet, och därför slutar upp olika. Den ena gjorde bra val och förtjänar så klart resultatet av dessa val medan den andre gjorde dåliga val och förtjänar så klart resultatet av detta.

    Ett exempel som vi alla direkt kan ta del av, bara genom att öppna ögonen, är två bröder, med likvärdig intelligens, som växte upp under samma förhållanden. Men den ena valde att inte ta studierna på allvar och slutade arbetslös. Den andra valde att ta sina studier på allvar och slutar kanske som en framgångsrik kärnfysiker.

    En intelligent människa som kan tjäna mycket pengar på tre timmars arbete förtjänar säkert detta. Bara för att han inte sliter lika mycket som en normalintelligent betyder inte att det är något orättvist här. Bara för att den normalintelligente kanske inte kan göra saker som den mer intelligenta betyder det inte att den mer intelligenta inte förtjänar sina framgångar. Även han måste anstränga sig för att komma dit han är. Han måste tänka. Han måste vara rationell. Han måste välja rätt. Och han gör allt detta själv. Vad som definitivt vore höjden av orättvisa är att straffa honom, för hans intelligens, med skatter som sedan fördelas till de normalintelligenta, som om deras mindre förmåga skulle göra dem mer förtjänta av hans pengar. Pengar som han har arbetet ihop och som han därför förtjänar fullt ut.

    Du bör granska dina (rawlsianska) premisser. Läs Ayn Rand istället.

  3. Måste verkligen understryka att den här bloggen var intressant. Man får tacka för en intressant diskussion. Tyvärr måste jag medge att textformatet är lite tidsödande och opersonligt. En kopp kaffe hade varit trevligare.

    A. Det är ingen som hävdar att vi skall handla i strid med vårt egenintresse – tvärtom. I ursprungspositionen uppmanas individerna att agera i enlighet med egenintresset. Okunnighetens slöja är endast ett hjälpmedel för att få oss att tänka bortom de partikulära särintressen vi hyser i egenskap av vår nuvarande samhällsposition. Men, varför de väljer de som de gör? Varför är det logiskt och rationellt?

    Individerna bakom okunnighetens slöja kommer på grund av egenintresset att välja differensialprincipen (enkelt: omfördelning av resurser) av två anledningar: 1. Ursprungspositionen utspelar sig bara en gång och 2. Ingen vet vilken position man kommer att få i det stundande samhället. Har man otur blir man en krympling utan möjligheter till egen försörjning, dömd att gå under. Har man däremot tur kommer man att bli otäckt rik utan att lyfta ett finger.

    Med hänsyn till att valet av rättviseprincip bara kommer att utspela sig en gång blir det mest rationella att välja en maximin princip. D.v.s. att man skall göra det så bra som möjligt för dem som får det sämst ställt. Risken är ju annars att man själv hamnar i en situation där man är ”worst off”. Det ligger så att säga i aktörernas egenintresse att undvika en sådan situation.

    Det är klart att det finns andra idéer om rationella val. Maximin principen är ju bara en tänkbar lösning. En annan är aktörerna kommer överens om att satsa friskt och spela. De skulle t.ex. kunna komma överens om att 10 % skall var rika och resten leva på svältgränsen. Det finns ju trots allt en viss sannolikhet att man själv kommer att tillhöra de tio procenten. Detta vore dock mindre rationellt än maximin principen eftersom individen – väl i samhället – kommer att sakna alla möjligheter till att välja en ny rättviseprincip.

    Då återstår naturligtvis frågan om varför vi skall bortse från våra nuvarande samhällspositioner. Det beror helt enkelt på att moralen och rättvisan kräver opartiskhet. Utifrån ett moraliskt perspektiv finns det inga privilegierade personer – ”each individuals’s interests are equally important”. Det verkar vara svårt att vara opartisk om vi ställer oss inför uppgiften att definiera rättvisans principer utifrån vår nuvarande samhällsposition. Det kommer att präglas av en hopplös skevhet där vissa individer har betydligt större framgångar när det gäller att definiera rättvisans principer. Att låta egoismen vara vägledande vid valet av princip är det samma som att säga att ”mitt (eller min familjs) intresse är viktigare än andra människors…”. Hur argumenterar man för en sådan position? Mitt intresse är viktigast eftersom jag är jag? Det låter oerhört godtyckligt. Vad ger dina intressen en större vikt än t.ex. din grannes? Det verkar inte finnas några goda skäl.

    B. Ayn Rand är en oerhört nedskriven förespråkare för den etiska egoismen. Problemet med hennes skrifter är att hon ställer konsekvent ställer egoismen mot altruismen i sina mest idealtypiska former. Hon hävdar att den etiska altruismen är en position där enskilda individers egenintresse saknar värde och där individen alltid måste offra sig för kollektivet så snart någon begär det. Givet att man målar upp tillvaron på det här sättet så blir ju alla andra åskådningar – inklusive den etiska egoismen – en vacker lösning. En mer rimlig verklighetsbeskrivning än den Ayn Rand laborerar med är naturligtvis att acceptera att både enskilda individens intresse och andras är av viktiga och det kräver en balansgång.

    C. Du skriver: ”Det som ger upphov till begreppet “förtjänst” är den kontext som uppstod efter vi föddes. Det är grundläggande faktum som alla kan observera direkt och som ger upphov till begreppet. Nämligen att två människor som har i stort sett samma utgångspunkt, t ex samma intelligens, men som ändå gör olika _val_ i livet, och därför slutar upp olika.[…]
    Ett exempel som vi alla direkt kan ta del av, bara genom att öppna ögonen, är två bröder, med likvärdig intelligens, som växte upp under samma förhållanden. Men den ena valde att inte ta studierna på allvar och slutade arbetslös. Den andra valde att ta sina studier på allvar och slutar kanske som en framgångsrik kärnfysiker.”
    I någon mening håller jag naturligtvis med dig. Problemet är att människor sällan har identiska utgångspunkter. Detta påverkar människors möjligheter att välja ”rätt”. En vanligare syn i verkligheten är nog emellertid att en medioker person från Stockholm eller Göteborg oftare ”väljer rätt” än en högintelligent person från landsbyggden i Sudan. Eller att barn från studievana miljöer oftare väljer ”rätt” än t.ex. barn från ”arbetarmiljöer”.
    Detta verkar märkligt. Vart man föds torde vara en moraliskt irrelevant egenskap – men lik förbaskat tycks det påverka våra möjligheter att göra goda val.

    D. Att det skulle ligga i allas rationella egenintresse att välja laissez-faire verkar också märkligt. Det finns naturligtvis goda empiriska belägg för att systemet är bra på att ackumulera ekonomiska tillväxt (vilket du inte minst visar genom dina referenser). Det är emellertid ett brott mot Humes lag att utifrån empiriska fakta dra normativa slutsatser. Att vi bör eftersträva och acceptera Laisses-fair följer inte av att det har visat sig effektivt.

  4. ”A. Det är ingen som hävdar att vi skall handla i strid med vårt egenintresse – tvärtom. I ursprungspositionen uppmanas individerna att agera i enlighet med egenintresset…”

    Ja, som sagt, jag vet vad Rawls filosofi går ut på. Jag har inte ändrat mig efter denna repetition. Jag vidhåller att om man utifrån okunnighetens slöja försöker argumentera för omfördelningspolitik, då argumenterar man faktiskt emot sitt rationella egenintresse. Jag vidhåller också att om man argumenterar för välfärdspolitik och omfördelningspolitik, då argumenterar man emot all form av rationell egoism. Ty man argumenterar för att individen inte är ett moraliskt självändamål. Att individer inte har rätt att leva för sin egen skull, utan att deras primära mål är att tjäna andra – de som har det sämst ställt – och att de endast ska få använda sin intelligens och sina talanger i den mån det gagnar de minst intelligenta, minst talangfulla, minst ambitiösa, etc. Jag håller detta för att vara en grav orättvisa som ingen faktiskt kan försvara på några rationella eller logiska grunder. Allra sist kan man argumentera för det med hänvisning till något rationellt egenintresse. Att offra de bästa av oss, för att tjäna de sämsta av oss, ligger inte i någons rationella långsiktiga egenintresse. Inte ens de sämsta av oss tjänar på det. Tvärtom. Vill du veta varför? Studera livet för de allra svagaste i de samhällen i historien där man har omsatt denna idé i verkligheten och du kommer då att se att livet för de svagaste är mycket värre där än i det mer kapitalistiska länderna. Det är kapitalismen som ger dem en chans att överleva och att leva ett ganska bra liv.

    Låt mig citera ekonomen Ludwig von Mises:

    In eighteenth-century England, the land could support only six million people at a very low standard of living. Today more than fifty million people enjoy a much higher standard of living than even the rich enjoyed during the eighteenth-century. And today’s standard of living in England would probably be still higher, had not a great deal of the energy of the British been wasted in what were, from various points of view, avoidable political and military ”adventures.”

    These are the facts about capitalism. Thus, if an Englishman-or, for that matter, any other man in any country of the world-says today to his friends that he is opposed to capitalism, there is a wonderful way to answer him: ”You know that the population of this planet is now ten times greater than it was in the ages preceding capitalism; you know that all men today enjoy a higher standard of living than your ancestors did before the age of capitalism. But how do you know that you are the one out of ten who would have lived in the absence of capitalism? The mere fact that you are living today is proof that capitalism has succeeded, whether or not you consider your own life very valuable.”

    The famous old story, repeated hundreds of times, that the factories employed women and children and that these women and children, before they were working in factories, had lived under satisfactory conditions, is one of the greatest falsehoods of history. The mothers who worked in the factories had nothing to cook with; they did not leave their homes and their kitchens to go into the factories, they went into factories because they had no kitchens, and if they had a kitchen they had no food to cook in those kitchens. And the children did not come from comfortable nurseries. They were starving and dying. And all the talk about the so-called unspeakable horror of early capitalism can be refuted by a single statistic: precisely in these years in which British capitalism developed, precisely in the age called the Industrial Revolution in England, in the years from 1760 to 1830, precisely in those years the population of England doubled, which means that hundreds or thousands of children-who would have died in preceding times-survived and grew to become men and women.

    There is no doubt that the conditions of the preceding times were very unsatisfactory. It was capitalist business that improved them. It was precisely those early factories that provided for the needs of their workers, either directly or indirectly by exporting products and importing food and raw materials from other countries. Again and again, the early historians of capitalism have-one can hardly use a milder word-falsified history.

    I övrigt råder jag dig att studera de referenser jag gav dig tidigare. Utöver de som jag har gett vill jag faktiskt rekommendera två böcker till. Capitalism: The Unknown Ideal av Ayn Rand och The Capitalist Manifesto av Andrew Bernstein. Ja, man måste sannerligen vara mycket okunnig, för att inte säga irrationell, för att i strid med alla fakta argumentera för omfördelningspolitik och välfärdsetatism.

    Vad gäller idén att allas intressen måste betraktas och behandlas som likvärdiga, bara för att de är intressen, och för att alternativet – att om man skulle sätta sina egna intressen före andra skulle det vara ”godtyckligt” – tar jag gärna upp i ett framtida blogg inlägg istället.

    ”B. Ayn Rand är en oerhört nedskriven förespråkare för den etiska egoismen. Problemet med hennes skrifter är att hon ställer konsekvent ställer egoismen mot altruismen i sina mest idealtypiska former. Hon hävdar att den etiska altruismen är en position där enskilda individers egenintresse saknar värde och där individen alltid måste offra sig för kollektivet så snart någon begär det. Givet att man målar upp tillvaron på det här sättet så blir ju alla andra åskådningar – inklusive den etiska egoismen – en vacker lösning. En mer rimlig verklighetsbeskrivning än den Ayn Rand laborerar med är naturligtvis att acceptera att både enskilda individens intresse och andras är av viktiga och det kräver en balansgång.”

    Vilket bara betyder att ”problemet” med Ayn Rand är att hon har helt rätt om altruismen och egoismen. Med tanke på hur du väljer att formulera dig kan jag inte dra några andra slutsatser än att du inte riktigt vet vad du pratar om. Du borde läsa Ayn Rand själv (jag tror inte för ett ögonblick att du har gjort det), innan du ger din egen (eller andras) illvilliga vantolkning av hennes filosofi. (Den här sortens illvilliga vantolkning av Ayn Rand, är av någon anledning vad akademiker brukar göra med Ayn Rand. ”Välvillighetsprincipen” gäller de allra mest irrationella av filosofer – t ex Hume och Kant – men aldrig människans och förnuftets främsta försvarare: Ayn Rand.) Jag säger att din tolkning är felaktig eftersom du antyder att hon har fel i sina beskrivningar och eftersom du antyder att hennes etiska egoism bara blir ”vacker” först när man jämför det med alternativen. Det sista är en mycket stor ledtråd, för det låter som om du bara har tagit del av James Rachels värdelösa och totalt vilseledande redogörelse av Ayn Rands filosofi. I övrigt ser jag inget som gör din egen mer verklighetsbeskrivning ett dugg rimlig. Det finns faktiskt ingen anledning att se allas intressen qua intressen som likvärdiga. Det om något är en godtycklig idé.

    ”Problemet är att människor sällan har identiska utgångspunkter. Detta påverkar människors möjligheter att välja ”rätt”. En vanligare syn i verkligheten är nog emellertid att en medioker person från Stockholm eller Göteborg oftare ”väljer rätt” än en högintelligent person från landsbyggden i Sudan. Eller att barn från studievana miljöer oftare väljer ”rätt” än t.ex. barn från ”arbetarmiljöer”. Detta verkar märkligt. Vart man föds torde vara en moraliskt irrelevant egenskap – men lik förbaskat tycks det påverka våra möjligheter att göra goda val.”

    Premissen för din invändning är att människor är determinerade av sin miljö. Men eftersom den premissen är falsk faller också din invändning. Kom ihåg att människor har en fri vilja. Vår omgivning kan ge oss inspiration, men det styr aldrig över oss. Det spelar sedan ingen roll hur många fler inom en viss grupp som väljer rätt framför en annan grupp. Det bevisar ingenting.

    (Möjligen bevisar det att en del har en bättre attityd till saker och ting inom vissa grupper än inom andra grupper. Men om något följer det i så fall att det är attityderna som skapar grupperna, inte grupperna som skapar attityderna. De som lever i en grupp som har dåliga attityder försöker ofta fly därifrån och söka sig till andra grupper med andra sundare attityder. Grupper där de också känner sig mer hemma. Och de som redan har bra attityder, och som redan lever bland människor med samma goda attityder, har ju ingen större anledning att ändra på sig. De stannar, så att säga, kvar där de är.)

    I samtliga fall är det en akt av fri vilja. Glöm inte heller bort att inom varje grupp finns det ju de som gör fel val och tvärtom, oavsett hur tendenserna ser ut. Så alla tillgängliga fakta vi har, verifierar, direkt det jag nyss sade, nämligen att det är direkt observerbart att en del människor med, i stort sett, lika förutsättingar gör bättre val och andra gör sämre val, varför deras liv slutar upp olika. Vilket, som sagt, är helt och hållet rättvist. De får precis vad de förtjänar.

    ”D. Att det skulle ligga i allas rationella egenintresse att välja laissez-faire verkar också märkligt. Det finns naturligtvis goda empiriska belägg för att systemet är bra på att ackumulera ekonomiska tillväxt (vilket du inte minst visar genom dina referenser). Det är emellertid ett brott mot Humes lag att utifrån empiriska fakta dra normativa slutsatser. Att vi bör eftersträva och acceptera Laisses-fair följer inte av att det har visat sig effektivt.”

    Jag betraktar och förkastar Humes lag som nonsens. Vi kan inte bara härleda böra-satser utifrån fakta. Vi bör också göra det. Strikt talat finns det ingen väsentlig skillnad mellan fakta och värden. Värden är en form av fakta. Läs gärna följande artiklar av Per-Olof Samuelsson ”Ett ord om David Hume”, ”Fakta och värderingar” och ”Pärlor för en viss sorts svin”, innan du fortsätter prata om detta med mig. Läs även ”Fact and Value” av Leonard Peikoff. Om du inte orkar läsa hela, vilket jag ändå rekommenderar dig att göra, vill jag citera det mest relevanta i sammanhanget:

    Objectivism holds that value is objective (not intrinsic or subjective); value is based on and derives from the facts of reality (it does not derive from mystic authority or from whim, personal or social). Reality, we hold — along with the decision to remain in it, i.e., to stay alive — dictates and demands an entire code of values. Unlike the lower species, man does not pursue the proper values automatically; he must discover and choose them; but this does not imply subjectivism. Every proper value-judgment is the identification of a fact: a given object or action advances man’s life (it is good): or it threatens man’s life (it is bad or an evil). The good, therefore, is a species of the true; it is a form of recognizing reality. The evil is a species of the false; it is a form of contradicting reality. Or: values are a type of facts; they are facts considered in relation to the choice to live.

    In the objective approach, since every fact bears on the choice to live, every truth necessarily entails a value-judgment, and every value-judgment necessarily presupposes a truth. As Ayn Rand states the point in ”The Objectivist Ethics”: ”Knowledge, for any conscious organism, is the means of survival; to a living consciousness, every ‘is’ implies an ‘ought.'” Evaluation, accordingly, is not a compartmentalized function applicable only to some aspects of man’s life or of reality; if one chooses to live and to be objective, a process of evaluation is coextensive with and implicit in every act of cognition.

    Jag gör således ingen väsentlig distinktion mellan det faktum att kapitalismen är det mest praktiska system och det faktum att kapitalismen dessutom är det enda moraliska systemet. Kapitalismen är det mest moraliska systemet och det är också därför som det är det mest praktiska – och vice versa.

    Enligt en rationell etik, objektivismens etik – en etik baserad på verklighetens fakta – råder det ingen konflikt mellan det moraliska och det praktiska. Kapitalismen är, enligt en objektiv moralfilosofi, det enda moraliska och praktiska systemet eftersom det är det enda systemet som bygger på principen om individens rättigheter. Med andra ord är det det enda systemet som är förenligt med människans rationella natur. Med andra ord är det det enda systemet som är förenligt med människans liv qua rationell varelse som den moraliska standarden.

  5. ”2. Jag tror du laborerar med falska premisser. Sverige torde vara ett av de länderna i världen med störst sociala mobilitet. Svårigheten att göra klassresa är nog försummbar i jämförelse med många andra länder (vilket förvisso inte är ett argument för att rättfärdiga tröghet)”

    Vill bara göra ett litet instick och kommentera detta. Som jag förstår detta har detta med att den sociala mobiliteten är hög i Sverige slagits fast utifrån att människor lättare här kan röra sig upp i de högre inkomstdecilierna (en decil motsvarar 10 procentenheter av totalbefolkningen). Problemet med att mäta social mobilitet mellan olika inkomstdecilier är dock att vi har en väldigt sammanpressad lönestruktur i Sverige.

    Att man enklare kan röra sig från decil 4 till decil 9 än i USA må vara sant. Men tar man hänsyn till att inkomstspridningen är betydligt större i USA förändras bilden av den sociala mobiliteten. En rörelse från decil 4 till decil 7 torde innebära en väsentligt större standardförbättring om den sker i USA än om en motsvarande rörelse sker i Sverige där lönespridningen är så liten. I klartext kan man säga att skillnaden mellan att de högre decilgrupperna i Sverige under den allra översta inte innebär att man har en väsentligt högre materiell levnadsstandard i jämförelse om man har en inkomst i mitten. Så mycket är alltså den svenska sociala mobiliteten värd. Det ser fint ut på papperet men i praktiken betyder de flesta rörelserna väldigt lite rent praktiskt.

  6. Appropå produktivitet och kapitalister så vill jag bara säga att även rätt usla kapitalister kan göra stora vinster relativt andra. En medelmåttig kapitalist som exempelvis ärvt mer dugliga släktingars större förmögenhet kan göra större vinster och generera högre inkomst än en mer kompetent kapitalist som själv byggt upp sin förmögenhet som är markant lägre. För att göra det mycket enkelt. En medelmåttig kapitalist som investerar hela sitt kapital i en svensk indexfond var köpbeslut fattas av en dator baserat på vilken vikt en viss aktie har på en given börslista ska, om man ser till historisk avkastningsförmåga, generera ca 7% kapitalavkastning varje år. Har personen ärvt 2 miljarder genererar detta en ansenlig kapitalvinst åt honom.

    En mer duglig kapitalist som förvaltar 100 miljoner men genom mer aktiva beslut lyckas generera en kapitalavkastning om 10% i årsgenomsnitt får dock nöja sig med en lägre inkomst än den förre. Därför tycker jag inte att man kan säga att alla kapitalister är särskilt kompetenta och förtjänta. Deras kapitalvinster måste motiveras på en annan grund. Jag anser att det väsentliga är att det är deras legitima innehav eftersom de fått det i lagenlig ordning.

    En kapitalist som genererar högra inkomster genom att göra bruk av en konservativ och icke-tankekrävande placeringsstrategi kan närmast jämföras med en person som vinner på lotto. Båda två är inte särskilt förtjänstfulla personer. Däremot så uppbär de sina inkomster på ett helt lagenligt vis och har därför rätt till dessa. Den som vinner 100 miljoner är inte förträffligare och duktigare än andra lottospelare som förlorat 50 spänn när de köpte sin lottsedel. Framgången är helt och hållet resultatet av slumpen. I ena fallet slumpen att någon föds in i en rik familj och i den andra att någon av slumpen får sina lottosiffror dragna…

  7. Appropå dessa medelmåttiga kapitalister kan jag rekommendera dokumentären ”Born Rich”. Denna handlar om personer som ärvt sina förmögenheter. Många av de som medverkar i dokumentären tillhör familjer som sedan länge helt och hållet upphört med att aktivt skapa och förvalta sitt kapital. De är varken bättre eller sämre än någon annan. Däremot har de ärvt stora kapital som skänker dem en markant högre levnadsstandard än andra.

    Kan ses på google video:

    http://video.google.com/videoplay?docid=7457140802142500840&q=Born+rich&ei=aK1OSLXmKpPE2ALI3LjJDA&hl=en

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s