Kvinnor betalar för jämställdheten

Idag är det många fler kvinnor än män som kommer in på universiteten. Det är också många fler kvinnor än män som tar en examen. ”KÖNSFÖRDELNINGEN PÅ högskolan blir mer och mer ojämn. När Högskoleverket på fredagen presenterar nya siffror om vilka som tar examen är kvinnorna i klar majoritet – drygt 60 procent”. (Dagens Nyheter.) ”Enligt statistik från Högskoleverket hade 52 procent av alla kvinnor som föddes 1980 börjat en akademisk utbildning vid 25 års ålder. Av männen i samma årskull var det bara 38 procent. Två tredjedelar av alla akademiska examina avläggs av kvinnor”. (STpress.)

Vi ser samma mönster i USA: ”Women now earn 57 percent of bachelors degrees and 59 percent of masters degrees. According to the Survey of Earned Doctorates, 2006 was the fifth year in a row in which the majority of research Ph.D.’s awarded to U.S. citizens went to women. Women earn more Ph.D.’s than men in the humanities, social sciences, education, and life sciences. Women now serve as presidents of Harvard, MIT, Princeton, the University of Pennsylvania, and other leading research universities”. (The American.)

I en normal och rationell värld skulle ingen bry sig om detta. I en normal och rationell värld skulle folk enkelt konstatera att kvinnorna, av någon anledning har lagt ned mycket mer tid på sina studier än många män. Kanske har de högre ambitioner. Vad orsaken än är, skulle man i en normal värld inte se denna ojämställdhet som ett problem som måste ”lösas”. Rationella män och kvinnor dömer inte andra män och kvinnor utifrån deras könstillhörighet och ser följaktligen inget problem i att ett kön för tillfället råkar dominerar inom ett område.

Men nu lever vi inte i en normal och rationell värld, utan i en värld där feministerna och deras premisser totalt dominerar debatten.

Feministerna har i decennier hävdat att kvinnor inte kan komma någonstans i livet på grund av ”könsmaktsordningen”, ”patriarkatet” och andra så kallade ”osynliga strukturer”. Därför måste man kvotera in kvinnor. Det finns nämligen en ovilja att behandla kvinnor rättvist. Vem har tid eller lust att föra långsiktig opinion när det är mycket enklare att bara förespråka våld och tvång som lösningen på alla livets problem? Man måste därför tvinga folk att anställa kvinnor eller ta in dem på olika institutioner av olika slag, även om de inte lever upp till kraven för att få jobbet eller komma in.

Samtidigt har individualister opponerat sig mot könskvotering eftersom det är fundamentalt orättvist. Det är orättvist att tvinga bort vissa på grund av deras kön och sedan tvinga in andra på grund av deras kön. Jämställdhet har inget egenvärde. Det finns inga rationella argument för att arbetsplatser eller styrelser eller riksdagen eller regeringen eller någon annan institution blir bättre av att det är lika många män som kvinnor. Ändå envisas feministerna med att vi måste tvinga fram jämställdheten överallt. Till vilket pris som helst. Om priset är rättvisa, då får rättvisan ryka.

Nu har många kvinnor faktiskt kommit någonstans. Som en ny generation av högutbildade lär de även i framtiden få en större roll på olika arbetsplatser och institutioner. Inte tack vare feministerna utan på grund av deras eget hårda arbete. Detta lär visserligen inte stoppa feministerna från att slå sig själva på bröstet och ta äran för vad andra kvinnor har åstadkommit helt och hållet utan deras ”hjälp”. Samtidigt är det ironiskt nog feministeras irrationella krav på jämställdhet till varje pris, som kommer att drabba många unga kvinnor.

I USA har man börjat se en trend där unga intelligenta, ambitiösa kvinnor med goda betyg får avslag i deras ansökan till olika universitet. Varför? Därför att det numera är så många fler intelligenta, ambitiösa kvinnor än män som söker sig till universiteten. I jämställdhetens namn måste man därför offra dessa kvinnors utbildningsmöjligheter och framtida karriärer för att göra det lättare för de mindre intelligenta och ambitiösa männen.

”[A] gender gap has reopened: if girls were once excluded because they somehow weren’t good enough, they now are rejected because they’re too good. Or at least they are so good, compared with boys, that admissions committees at some private colleges have problems managing a balanced freshman class”. (Times, ”Affirmative Action for Boys”.) Och: ”The elephant that looms large in the middle of the room is the importance of gender balance. Should it trump the qualifications of talented young female applicants? At those colleges that have reached what the experts call a ‘tipping point,’ where 60 percent or more of their enrolled students are female, you’ll hear a hint of desperation in the voices of admissions officers”. (New York Times, ”To All the Girls I’ve Rejected”.)

Feministerna som i decennier propagerade för jämställdhet till priset av rättvisa, har nu ett och annat att förklara för de kvinnor som nu faktiskt offras i jämställdhetens namn.

Det irrationella klasshatet

Socialisterna vid bloggen Proletärbella har nyligen blivit uppmärksammade för deras öppna klasshat. Jag förstår inte riktigt varför detta hat får en sådan uppmärksamhet. Socialisternas klasshat är inget nytt och det är precis lika verklighetsfrånvänt och irrationellt idag som för 100 år sedan.

Varje premiss bakom socialisternas irrationella och destruktiva klasshat är falsk och fel. Den viktigaste premissen är att kapitalismen är ett system som bygger på exploatering. Om denna premiss vore riktig, då skulle hatet vara lite mer befogat. Varför ska man inte vara sur på de som ”suger ut” en? Men denna premiss är som sagt falsk från början till slut.

Sanningen är förstås den att kapitalisterna och företagsledarna har gjort sig förtjänta av sina profiter och höga inkomster i kraft av deras produktiva arbete. De arbetar för sina profiter och inkomster precis som arbetarna arbetar för sina löner. Bara för att man inte ägnar sig åt kroppsarbete betyder det inte att man inte arbetar.

Kapitalisterna skapar sina profiter genom att stoppa in någonting i produktionen av mindre värde och producera någonting av ett större värde. Företagsledarna skapar sina höga inkomster genom att styra upp produktionen så effektivt som möjligt. För detta hårda arbete är kapitalisterna uppenbarligen villiga att betala stora summor. Det är kapitalisterna som betalar arbetarnas löner, inklusive företagsledarnas, inte arbetarna som betalar kapitalisternas profiter.

Om ett klassamhälle ska definieras som ett samhälle där det är svårt att göra klassresor, då följer det att Sverige är ett klassamhälle. Men varför är det då så relativt svårt att göra klassresor? Den främsta förklaringen är faktiskt alla inslag av socialism i vår ekonomi. Alla höga och progressiva skatter som gör att högre utbildning lönar sig ganska dåligt. Alla höga skatter på profiter och förmögenheter som gör det svårare för nya kapitalister och affärsmän att starta nya företag och som därför, ironiskt nog, skyddar de redan etablerade från potentiell konkurrens. För att då inte tala om alla dessa destruktiva regleringar, som plågar hela ekonomin. Inte minst arbetsmarknaden.

Men de irrationella och verklighetsfrånvända socialisterna väljer inte att ifrågasätta sina falska premisser. De ifrågasätter inte socialismen eller de socialistiska inslagen i vår blandekonomi. Detta trots att socialismen bara har lett till helvetet på jorden. Detta trots att det är kapitalismen och kapitalisterna som har gjort mest för att höja massornas levnadsstandard såväl som att jämna ut skillnaderna mellan människors levnadsstandard. Ludwig von Mises skrev i Economic Policy:

Today, in the capitalist countries, there is relatively little difference between the basic life of the so-called higher and lower classes; both have food, clothing, and shelter. But in the eighteenth century and earlier, the difference between the man of the middle class and the man of the lower class was that the man of the middle class had shoes and the man of the lower class did not have shoes. In the United States today the difference between a rich man and a poor man means very often only the difference between a Cadillac and a Chevrolet. The Chevrolet may be bought secondhand, but basically it renders the same services to its owner: he, too, can drive from one point to another. More than fifty percent of the people in the United States are living in houses and apartments they own themselves.

Ayn Rand skrev i For The New Intellectual:

The professional businessman is the field agent of the army whose lieutenant-commander-in-chief is the scientist. The businessman carries scientific discoveries from the laboratory of the inventor to industrial plants, and transforms them into material products that fill men’s physical needs and expand the comfort of men’s existence. By creating a mass market, he makes these products available to every income level of society. By using machines, he increases the productivity of human labor, thus raising labor’s economic rewards. By organizing human effort into productive enterprises, he creates employment for men of countless professions. He is the great liberator who, in the short span of a century and a half, has released men from bondage to their physical needs, has released them from the terrible drudgery of an eighteen-hour workday of manual labor for their barest subsistence, has released them from famines, from pestilences, from the stagnant hopelessness and terror in which most of mankind had lived in all the pre-capitalist centuries—and in which most of it still lives, in non-capitalist countries.

Om det goda samhället är det samhälle där praktiskt taget alla är fria att göra det mesta och bästa av sina liv – fria att sträva efter sin egen lycka – och där det enda som egentligen hindrar en är din egen ambition och förmåga – då är det kapitalistiska samhället det enda goda samhället. Ändå är kapitalismen som socialisterna förbannar.

Varför? Därför att det var och är inte fakta eller logik som styr socialisternas övertygelser. Notera att de håller fast vid sin socialism, i strid med allt vad fakta och logik heter, som om det vore en religiös övertygelse. Nej, det som förr och nu gör socialismen populär, i den mån den fortfarande är populär, är dess moraliska bas: altruismen; Bergspredikan. Resten är bara rationaliseringar.

Varför ge efter för ungdomsvåldet?

Några kristdemokrater skrev för igår på SvD Brännpunkt:

Rotlösheten i vissa ungdomsgrupper är ett komplext problem. Den kan förklaras på många sätt. Genomslaget av Riccardofallet blev starkast i ”samhällets högre-ståndsmiljöer”, noterade Arne Danner på Fryshusets Lugna gatan i SvD. De inblandade kom från välbärgade hem. Nu har våldet nått dit. Unga invandrarkillar som i utanförskap griper till desperat våld i stockholmsnatten har fått sällskap.

Länspolismästaren i Stockholm Carin Götblad noterar ”att polisen känner sig ensamma som vuxna på nätterna bland massa unga människor. Vi behöver fler vuxna som engagerar sig i hur våra ungdomar har det.” ”Närpoliser i förorterna är nog bra, men först måste ungdomarna ha någonstans att ta vägen”, är polisens kloka linje.

Just detta har vi tagit fasta på. Det räcker inte med verksamheten vid föredömliga Fryshuset på Söder och Lava vid Sergels torg. Varje stadsdel i Storstockholm behöver ett drogfritt ungdomscenter inriktade på den känsliga åldersgruppen 14–17 år. De har svårt att komma in på ställen för äldre ungdomar.

Sicket nonsens. Ungdomar begår inte misshandel för att de saknar vuxna i deras närvaro. De begår inte heller misshandel för att de saknar tillgång till ett gratis, skattefinansierat dagis för ungdomar. Låt oss säga att det faktiskt är så att ungdomar av någon obegriplig anledning väljer att slå ihjäl varandra för att de skulle saknar dessa offentliga fritidsgårdar, vilket som sagt bara är grundlöst nonsens, på vilket sätt stoppar man då ungdomsvåldet genom att ge efter för det? Det är ju det man gör när man funderar på att belöna de unga med med ungdomsgårdar varje gång de har fått för sig att misshandla någon till döds.

Uppfostringsstaten

Anders Bergsten, kd, vill förbjuda spel som GTA IV: ”I fjol skrev jag en motion till kristdemokraternas riksting där jag yrkade på att kd i alliansregeringen skulle verka för ett förbud mot våldsamma spel i Sverige. Jag menar att det är viktigt att sända en signal att man inte uppmuntrar ens i spelform att ta livet av andra människor. Det visar samhällets syn på underhållningsvåld”.

Det är ett tecken på hur genomgående kollektivismen är i samhället när kristdemokrater börjar tala om samhället och staten som källan till all moral. Bergsten anser att samhället ska förmedla sin syn på moralen via statens lagstiftning och att staten följaktligen ska uppfostra medborgarna moraliskt genom att helt sonika förbjuda aktiviteter bara för att samhället anser att det är omoraliskt. Det spelar ingen roll att aktiviteterna inte kränker någons rättigheter. Kollektivets moraliska känslor går före individens rättigheter.

Statens roll primära roll är, enligt Bergsten, uppenbarligen inte att skydda vår frihet utan att forma oss som människor. Detta är i princip, vad Bergsten än säger, ett totalitärt anspråk. Varför? Därför att praktiskt taget allt vi gör har, i någon mening, en moralisk aspekt. Individen har alltså inte rätt till frihet. Hon har bara att göra det som samhället finner moraliskt acceptabelt. Att spela vissa perversa och omoraliska tvspel är visst inte acceptabelt och därför borde staten förbjuda det.

Jag har inget emot att man ibland hindrar barn från att se vissa filmer, lyssna på viss sorts musik eller spela vissa tvspel. Det finns en del goda skäl för att göra detta. Men det ska vara upp till föräldrarna att bestämma detta, inte staten. Det är föräldrarnas ansvar, inte staten eller samhällets. Man kommer dock inte att skapa föräldrar som tar sitt ansvar som vuxna, om även de behandlas som omyndigförklarade barn av samhället, som måste uppfostras av staten medelst olika förbud.

Bergsten menar att våldet i samhället åtminstone delvis en effekt av just de våldsamma tvspelen. Problemet är bara det att finns absolut inga belägg för detta. Detta tvingas han till och med medge: ”Ingegerd Häller, sakkunnig på kulturdepartementet, anser att det saknas grund för slutsatserna [att det finns kopplingar mellan det ökade våldet i den yngre generationen och den tilltagande spridningen av våldsamma datorspel]. Hon får stöd av Medierådets expert på datorspel, Jan Christofferson. Han förkastar argumentationen som Frattinis personliga åsikter. Det finns, enligt Christofferson, ingenting i den allmänt vedertagna forskningen som visar på en sådan koppling. Han ser oron för tv- och datorspelens effekter som ett utslag av okunskap”.

Faktum är att denna tes är så svag att Bergsten känner sig tvungen att formulera sig så här: ”Det räcker med att en procent av spelarna blir negativt påverkade, att vi räddar livet på en enda ung människa, för att ett förbud ska vara acceptabelt”. På detta svarar för övrigt Orvar Säfström alldeles utmärkt: ”Å andra sidan borde vi i linje med Bergströms logik för att förhindra eventuella dödsfall i framtiden omedelbart förbjuda politik (Palmemordet), kristendom (Knutby) och fiske (nästan 50 svenskar har redan drunknat i år)”.

Varför finns det inga belägg? Därför att våld trots allt är ett val. Vi får inte blunda inför det faktum att människor har en fri vilja. De som inte utövar våld gör det inte för att de valde bort det. Våldsamma tvspel och filmer kan säkerligen inspirera våldsbenägna. Men de kan inte göra folk våldsamma. Men tydligen kommer samhällets moraliska känslor före verklighetens fakta. Vad är rätt och rimligt med detta?

Depraverade tvspel som GTA IV är inte farliga. Det är politiker som Bergsten som i moralens namn vill inskränka vår frihet som är farliga. Detta är inte bara teori, studera och lär er av historien. Premissen att samhällets vilja utgör källan till all moral är en kollektivistisk premiss som har sanktionerat mordet på mer än 100 miljoner människor under 1900-talet. Se på det blodbad som denna idé gav upphov till i totalitära diktaturer som Nazityskland, Sovjetunionen och Kommunistkina.

Det är inte bara kollektivism som spökar i Bergstens resonemang. Nej, en annan farlig idé som vi återfinner implicit i Bergstens resonemang är att människan är en produkt av sin sociala omgivning. Våld är enligt detta synsätt inte ett val utan ett resultat av vår kultur, närmare bestämt av våldet i filmer och tvspel. Detta resonemang är farligt eftersom det antyder att människans natur kan ändras så att de bättre lever upp till de maktgalna politikernas behag.

Den falska idén att vi är determinerade, av samhället, är oförenlig med frihet. Om människor inte har en fri vilja då är det ingen mening att försöka förändra människor genom argumentation och upplysning. Människor är som de är, inte av val, utan av nödvändighet. Om människor dessutom är determinerade av samhället, då finns det bara ett sätt att förändra människor till det ”bättre”, nämligen genom att förändra de sociala omständigheterna under vilka vi lever.

Detta öppnar således upp dörren för hur många inskränkningar av vår frihet som helst just eftersom det öppnar upp dörren för hur många statliga uppfostringsprogram som helst. Varför ska vi bara begränsa oss till sådana negativa egenskaper hos människor som deras våldsbenägenhet? En del tycker kanske att människor i allmänhet är alldeles för ”själviska” och därför ”omoraliska”? Kanske samhället borde ”stimulera” fram en större plikt- och offerkänsla hos allmänheten? Kanske man ska tvinga ungdomar att spendera sina sommarlov, inte framför tvspel som GTA IV, utan som slavarbetare inom sjukvården?

Innan ni börjar protestera med att detta bara är hypotetiska skräckscenarion vill jag uppmärksamma er på att dessa tankar var en direkt orsak till mycket av det förtryck som rådde och råder i de kommunistiska länderna. De sökte skapa en ny kommunistisk människa genom att förbjuda privategendom, tvinga människor att slava för varandra, samtidigt som man indoktrinerade dem. Och på senare tid i USA har politikerna försökt uppmuntra en plikt- och offervilja hos ungdomen. De kallar det för ”volunteerism”.

Kan vi finna detta i USA, som trots allt är mer individualistiskt än Europa, då kan vi förstås också finna det i Sverige. Mycket riktigt råder det ingen tvekan om att dessa totalitära anspråk på människors liv och frihet finns bland svenska politiker. Då och då får vi t ex höra förslag om att införa en vårdplikt. Dvs att tvinga ungdomar att slava inom den offentliga sjukvården. Det bör här nämnas att Feministiskt initiativ föreslår en allmän samhällsplikt som bland annat tvingar människor att jobba inom sjukvården och skolan. Syftet? Att motarbeta ”könsmönster”. Människor ska alltså tvingas offra sin tid för att förverkliga feministernas drömsamhälle, som skapar en ny bättre, ”feministisk” människa.

Bergstens kollektivism och sociala determinism bereder vägen för en kollektivistisk och paternalistisk stat. Den totalitära uppfostringsstaten. Detta är den logiska slutstationen för Bergstens idéer, vare sig han vill veta av det eller inte. Om detta lämnar honom förskräckt, vilket det med rätta bör göra, då är det ett utmärkt tillfälle för honom att börja granska sina premisser.

Fakta, schmakta

Miljörörelsen har, fram tills idag, tydligt visat att sund vetenskap aldrig har legat till grund för deras verksamhet. Detta vet vi eftersom de ständigt slänger sig med vilda obevisade hypoteser som grund för att bekämpa ekonomisk tillväxt, hög materiell levnadsstandard, industrin, kapitalism, frihet. Ibland har de rätt men då är det bara slumpen som spelar in. Slänger man sig tillräckligt ofta och tillräckligt länge med vilda obevisade hypoteser kommer någon av dem någon gång att visa sig stämma.

När de lyckas få igenom sin vilja, får det så gott som uteslutande negativa konsekvenser. Låt oss begrunda en tänkbar följd av deras kampanj mot ”klimatkrisen”. I Arktis finns det uppskattningsvis 7 miljarder fat olja och nära 30 triljarder kubikmeter naturgas. Det skulle vara mycket önskvärt att komma över dessa fyndigheter. Det skulle kunna pressa ned priset på olja och naturgas. Det skulle göra livet bättre för många av oss.

Men miljöaktivisterna har bestämt sig för att göra detta omöjligt, trots alla negativa konsekvenser. De påstår att den påstådda antropogena globala uppvärmningen har gjort isbjörnen utrotningshotad. Om Bushadministrationen deklarerar isbjörnen som utrotningshotad, då måste den troligen också stoppa all utvinning av olja och naturgas i Arktis. Det skulle troligen också, politiskt sett, tvinga fram nya destruktiva skatter och regleringar i syfte att minska koldioxidutsläppen.

Förutom att hypotesen om antropogen global uppvärmning inte är bevisad, så finns det dessutom inga riktiga bevis för att isbjörnen skulle vara utrotningshotad. Kenneth P Green i The American skriver att ”[t]he best estimate published by the International Union for Conservation of Nature’s Polar Bear Specialist Group is that there are about 20,000 to 25,000 polar bears worldwide”. Och: ”At present, polar bear populations are robust and, according to native peoples living in the Arctic, are considerably larger than they were in previous decades”. Men detta tycks inte hindra miljöaktivisterna. När de väl har bestämt sig för någonting, fortsätter de vad fakta än säger.

Det som driver miljöaktivisterna är inte vetenskap. Det är inte en genuin rädsla för mänsklig välfärd. Det är ytterst djupare filosofiska premisser som ligger och spökar.

Bland miljöaktivisternas filosofiska grundare finner vi ofta en holism som säger att vi alla är egentligen bara en del av en större levande enhet, nämligen naturen (se Alan Leopold, Arne Næss, J Blaird Callicott). Inom etiken följer det att vi därför alla bör leva som om vi bara var celler av denna större helhet. En del har explicit argumenterat för att precis som vi ibland måste skjuta av lite vissa djur när de börjar bli för många i relation till ett visst ekosystem, måste vi också skjuta av lite människor, när vi har blivit ”för många” (se Callicott).

Många av dem säger dessutom att naturen, och allt levande (HIV viruset inte exkluderat), är en bärare av intrinsikalt värde. Dvs av ett värde helt oberoende av dess relation till människan eller hennes mål och värden. Det är inte gott för någon eller något. Det är gott i sig. Det är gott för att det är gott. Och så är det bara. Punkt slut. Inom epistemologin finner vi ständiga ursäkter för denna metafysik och etik, nämligen mystisk intuition eller känsla. (Det finns, i slutändan, inget annat sätt att motivera något som ett intrinsikalt värde. Försök själv motivera för dig själv varför något skulle vara ”gott i sig” oberoende av ett värderande subjekt eller ett ändamål av något slag.)

Inom politiken följer det som vi ser idag, nämligen ständiga krav på stora destruktiva inskränkningar av människans frihet. Om naturen såväl som allt levande i den är heligt, då får människan naturligtvis inte exploatera denna natur för hennes egna syften. Hur ska människor överleva utan att exploatera naturen? Svaret på denna fråga är: Vad får dig att tro att miljöaktivisterna är det minsta bekymrade över människans överlevnad? Problemet är ju snarare att vi är ”för många” och att vi har det alldeles ”för bra”.

”Woodstock’s Legacy: The Rise of Environmentalism and the Religious Right”

ARI har lagt upp ett nytt tal av Yaron Brook som nu finns på deras hemsida. Beskrivning:

At Ford Hall Forum in 1969, Ayn Rand examined the cultural significance of two high-profile, enormously well-attended but very different events: Woodstock and the Apollo 11 launch. In her lecture, ”Apollo and Dionysus,” she showed how philosophical ideas play out in a culture: she showed why these two events, so opposite in nature, were a product of a long-standing philosophical dichotomy, reason versus emotion. She concluded her talk by noting that, against the bromide that man’s senses and reason confine him to the grubby, material world while his mystical emotions lift him to the stars, Woodstock and the Apollo 11 launch ”offered you a literal dramatization of the truth: it is man’s irrational emotions that bring him down to the mud; it is man’s reason that lifts him to the stars.”

In this talk, Yaron Brook considers how these two opposing forces, reason and emotionalism, have manifested themselves in American culture in the ensuing decades. He examines the Apollonian elements which are lifting us to the stars. And he examines the Dionysian elements—religion and environmentalism—which are dragging us back down into the mud, figuratively and literally.

Jag har inte hunnit lyssna igenom det själv, men det ser minst sagt lovande ut. Eventuellt återkommer jag med en kommentar efter jag har lyssnat igenom det.

Om ni förresten inte är ”registrerade besökare” på ARI:s hemsida, rekommenderar jag er att bli det. Det kostar ingenting och det går snabbt och lätt. Sedan får ni tillgång till massor av föreläsningar och tal av Ayn Rand och andra objektivister.