Legitimt förakt

Ayn Rand anklagas ofta för att ”hata” och ”förakta” de svaga. De säger att hon är ”ond” eftersom hon har en nästan ”fascistoid” människosyn. De baserar detta på två saker. Det första är generell en okunskap om fascism, filosofi och Ayn Rand i största allmänhet. Det andra är inget annat än omfattande rationaliseringar och evasioner för att motivera sitt hat mot de ”starka”.

Det första påståendet baserar jag på det faktum att fascismen är en kollektivistisk ideologi som har sina filosofiska rötter hos kollektivister som Platon och Hegel. Ayn Rand var inte en förespråkare av kollektivism, utan den främsta förespråkaren av individualism som någonsin har existerat. Det jag säger är eller borde inte vara det minsta lilla kontroversiellt, om man bara var någorlunda bekant med fascism, filosofins historia och Ayn Rands filosofi. Men precis som en del filosofer tycker att det är fel att dra slutsatser om vad vi bör göra baserat på fakta, tycker en del filosofer att det är fel att dra slutsatser överhuvudtaget baserat på fakta.

Det andra påståendet baserar jag på implikationerna av den svaghetsdyrkan som ligger till grund för fördömelserna gentemot Ayn Rand. Låt mig förklara.

Vad är svaghet? Hur ska vi förhålla oss till svaghet? Vi måste skilja på två typer av svaghet. Moralisk och icke-moralisk svaghet. De två typerna av svaghet skiljer sig väsentligen åt i det avseende att moralisk svaghet är självalstrad och vald, medan icke-moralisk svaghet inte är något som man kan rå för. Ett exempel på moralisk svaghet är den som kommer av att man lever ett oärligt liv. Ett exempel på icke-moralisk svaghet är att vara född med ett fysiskt handikapp.

Vad är då förakt? ”Förakt” är dels känslan av att något eller någon är av mindre värde och dels känslan att något eller någon därför inte förtjänar något särskilt intresse eller någon särskild respekt.

Jag säger att det naturligtvis är fel att se ned på människor på grund av deras icke-moraliska brister. Det är fel eftersom det är irrationellt att se ned på människor för saker som är bortom deras kontroll, för saker som de inte kan rå för. Det vore nämligen detsamma som att hålla människor moraliskt ansvariga för saker som de inte kunde göra något åt. Det vore irrationellt eftersom det vore orättvist. Men det vore däremot inte ett dugg fel att se ned på människor, dvs att förakta människor, på grund av deras moraliska fel och brister.

Enligt Ayn Rands moralfilosofi, objektivismens etik, är människans liv standarden för moralen: det som främjar människans liv är det goda och det som skadar det är det onda. För att överleva, måste vi producera. Allt vi behöver måste nämligen skapas. Och för att producera, måste vi tänka. Vi måste nämligen förstå hur världen fungerar, med hjälp av fakta och logik, för att förstå hur vi ska forma om naturen, så att den tjänar våra behov och begär. Rationalitet är därför den primära dygden och irrationalitet är den primära lasten.

Genom att vara rationell och moralisk blir man sig till en stark människa; en människa som är bra på att leva. Detta är essensen av moralisk styrka. Genom att vara irrationell och omoralisk gör man sig själv till en svag människa; en människa som är dålig på att leva. Och detta är alltså essensen av moralisk svaghet.

Irrationalitet handlar om sådant som att blunda inför verkligheten, om att vara oärlig med sig själv och med andra, om att göra sig beroende av andra, att sätta andras tyckande före sitt eget möte med verkligheten, om att inte vara trogen sina rationella principer och övertygelser, om att inte ha något syfte med livet, om att offra sig själv för andra. Och så vidare. Alla dessa former av irrationalitet gör dig oundvikligen svag, hjälplös, patetisk. Det är definitivt omoraliskt att reducera sig själv på detta sätt. Men inte bara det; det är också föraktfullt.

De moraliskt svaga är definitivt utan någon särskild moralisk relevans. De gör sig inte förtjänta av något särskilt intresse eller någon särskild respekt. Om vi kommer fram till att en människa är väsentligen irrationell och därför ond, då följer det framför allt att vi ska sluta ha med dem att göra. (Eller i varje fall att vi ska försöka minimera vår exponering av dem.) Man bör absolut inte kasta bort en minut på sådana människor. Det vore nämligen altruistiskt och därför omoraliskt. De förtjänar sitt öde – med allt vad det betyder.

Det är fel att överhuvudtaget sätta andras brister, vare sig de är moraliska eller inte, i livets centrum. I den mån vi har med andra att göra bör det bara vara av strikt själviska skäl. Andra människor är inte av ett rationellt värde för oss på grund av deras laster, utan på grund av deras dygder. Det finns många egenskaper som är goda hos människor, men om de inte är valda då är de helt enkelt inte av någon moralisk relevans.

I den mån våra nära och kära lider av icke-moraliska brister är det bara naturligt att vi har en sympati för dem. (Faktum är att det bara är naturligt att ha medlidande för alla oskyldiga som lider av faktorer bortom deras kontroll.) Vi bör hjälpa och stötta våra nära och kära (så länge det inte kräver några självuppoffringar). Men när vi hjälper våra nära och kära på detta sätt då är det ett uttryck för vår vänskap och kärlek till dem och deras dygder och värden – inte deras brister. Det är en akt av genuin välvilja – inte av plikt eller en akt av pervers ovillkorlig kristen ”kärlek” till deras brister.

Om det nu är fel att sätta andras icke-moraliska fel och brister i livets centrum, hur mycket mer fel vore det då inte att sätta andras moraliska fel och brister i livets centrum? Ändå är detta vad den konventionella moralen föreskriver. Det är också, enligt denna moral, som det är fel att se ned på de moraliskt svaga. Vad implicerar en moral som säger att det är fel att förakta de moraliskt svaga? Den implicerar att det moraliska ligger, så klart, i att vara de onda och irrationella till hands och till lags; att tjäna dem, att göra deras liv bekvämare, enklare, bättre – att vara deras tjänare. Det är inte någon kärlek eller välvilja som ligger bakom denna moral utan ett hat: ett hat för värden som sådana. Ayn Rand skrev:

The deserved belongs in the selfish, commercial realm of mutual profit; it is only the undeserved that calls for that moral transaction which consists of profit to one at the price of disaster to the other. To demand rewards for your virtue is selfish and immoral; it is your lack of virtue that transforms your demand into a moral right.

A morality that holds need as a claim, holds emptiness—non-existence—as its standard of value; it rewards an absence, a defect: weakness, inability, incompetence, suffering, disease, disaster, the lack, the fault, the flaw—the zero. (For the New Intellectual, s 144.)

Denna svaghetsdyrkan är altruismens essens. Altruismen handlar ju om att vi ska ge upp värden. Vi ska ge upp vår strävan efter värden. Vi ska ge upp vår personliga lycka. Vi ska ge upp livet. Altruismen är därför dödens och lidandets moral.

Det är för att Ayn Rand avfärdar altruismen och istället argumenterar för en kärlek till värden, dygder, rationalitet – kort sagt: till styrka i den moraliska meningen som hon blir hatad och föraktad av altruisterna. Vad säger detta om altruisterna? Allt vi behöver veta för att veta att det är dem som förtjänar inte bara förakt, utan även hat. Om du älskar livet kan du inte vara känslomässigt likgiltig inför dessa sanna hatare till nihilister. ”Hat” är en känsla av starkt ogillande för något eller någon som hotar våra värden. De som försöker förstöra världen genom att leverera den till de ondas händer förtjänar i allra högsta grad hat.

2 reaktioner på ”Legitimt förakt

  1. Hej.
    Har funderat lite de senaste dagarna. På objektivismen.

    Vi diskuterade för ett tag sedan Humes lag.

    Som jag förstår det hela är ‘livet’ delvis ett ‘böra’ (delvis då det också är ett ‘är’). Så länge en etisk teori helt eller delvis grundar sig på värdefakta så är ju inte Humes lag något problem, eller snarare, Humes lag är _förenlig_ med vissa etiska teorier, sådana som bygger sina slutledningar på värdesatser rakt igenom.

    Fråga: Ser objektivister livet som ett egenvärde?

    Fråga: Varför skulle just individualism följa från de ursprungliga premisserna?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s