Värdet av att förlåta

Vad är värdet av att förlåta andra människor? Värdet ligger i att OM andra människor har gjort sig förtjänta av en förlåtelse, genom att i ord och handling visa att de verkligen ångrade sig, att de insåg att de gjorde fel och att de inte vill upprepa samma fel igen, så kan en för båda parterna fortsatt gynnsam relation återupptas eller upprätthållas.

Men på grund av den omfattande förvirring som framför allt kristendomen har skapat på moralens område, ser nu många förlåtelse som en stor dygd. Att förlåta betyder för många att man ska evadera det onda och sanktionera det och gå med på det. Kort sagt, man ska bara ”glömma det” och sedan, oavsett hur personen faktiskt beter sig hädanefter, ska man låtsas som att han nu är god och älskvärd igen.

Enligt en rationell egoistisk och livsbejakande etik är denna policy absolut omoralisk: det handlar om att evadera människors faktiska natur och det är i allra högsta grad irrationellt och självdestruktivt. Att låtsas att onda människor är goda, kommer inte att få ett lyckligt slut. Det är denna policy som gör att de onda kommer undan med sin ondska och kan fortsätta förstöra andras livs.

I SvD rapporteras det emellertid idag om en studie som sägs visa att män är mindre benägna till att förlåta. Det visade sig att om männen lär sig tänka mer ”empatiskt”, då kommer de också bli mer benägna att förlåta andra.

”När männen ombads att överväga om även de skulle vara kapabla att begå en oförrätt liknande den de själva utsatts för fick de lättare att förlåta andra”, skriver SvD. Men vad detta betyder är alltså att männen ser ett värde i förlåtandet först när de inser att de då kan själva komma undan med deras egen ondska. Dvs när de inser att de kanske inte lever som de lär då blir helt plötsligt förlåtandet av andras synder, vare sig de har förtjänat det eller inte, en mycket attraktiv policy.

Föga överraskande, eller hur? De onda inser att de behöver andras förlåtande för att själva komma undan med sina oförätter mot andra. De ser värdet av det kristna irrationella förlåtandet. De onda behöver de godas medgivande för att klara sig, ty det onda är väsentligen det irrationella och det irrationella kan inte överleva på egen hand.

De goda är villiga att förlåta de onda, eftersom de har fått lära sig att det är en stor moralisk dygd. Sedan tittar många sig omkring, förbluffade, och undrar varför världen sedan ser ut som den, trots allt förlåtande som sker överallt, trots alla förhandlingar med aggressiva diktatorer och terroristorganisationer, trots allt daltande med brottslingar, trots all omfördelningspolitik, trots all u-hjälp, trots alla eftergifter…

De borde inte vara förvånade. De borde veta bättre. Och för detta kommer jag inte att förlåta några.

En reaktion på ”Värdet av att förlåta

  1. Det kristna begreppet om förlåtelse har perverterats under historiens gång. Ursprungligen innebar den kristna uppfinningen förlåtelse att man avstod från att hämnas. Och det var en bra uppfinning med tanke på att man då kunde komma bort från blodshämnd in i sjunde led. Förlåtelse betydde alltså inte att allt var bra igen och nu är vi vänner och puss puss. Långt därifrån. Översatt till dagens språkbruk innebar det: ”Det var ditt frislag. Det bjuder jag på. Slår du igen, slår jag tillbaka. Men om du stillar dig kan du gå härifrån oskadd.” Det är vad ”vända andra kinden till” faktiskt innebär. Eller rättare sagt innebar. Att förlåta betydde inte vänskap, det betydde snarare vapenvila.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s