Betydelsen av rätt domare

Hur ska man bedöma en presidentkandidat? Det finns egentligen bara en relevant fråga i sammanhanget som kan besvara den frågan: Är man för eller emot frihet? Men i dagens USA finns det ingen sådan uppenbar pro-frihetskandidat. Därför måste man välja, om man nu ska välja, efter den som är minst dålig. Det är vad amerikanerna kan göra just nu. Men på lite längre sikt är förstås alternativet att försöka skapa bättre kandidater i framtiden genom att förändra kulturen i samhället, men det är en annan diskussion.

En faktor som bestämmer om en presidentkandidat är bra eller dålig för USA är han eller hennes inställning till vilka domare som ska sitta i USA:s högsta domstol. Det går inte att underskatta betydelsen av vilka som sitter i högsta domstolen. Låt mig ge er ett par exempel ur en artikel av CNN:s Jeffrey Toobin:

”Back in 1905, the Supreme Court had said in Lochner v. New York that a law that set a maximum number of hours for bakers was unconstitutional because it violated the bakers’ freedom of contract under the Fourteenth Amendment’s protection of ‘liberty’ and ‘property.’

By the 1940s, the Roosevelt appointees to the Supreme Court had repudiated the ‘Lochner era,’ and for decades no one had seriously suggested that there might be constitutional limits on the scope of the federal government’s power”.

Mellan 1950-1980 präglades högsta domstolen främst av ”liberala” domare. (Det vill säga social”liberala” domare.) Då expanderade visserligen även staten, men också den sociala och intellektuella friheten. Statligt understödd segregering förbjöds (t ex inom den offentliga skolan). Yttrandefriheten utökade i och med bevisbördan för vad som räknas som förtal höjdes kraftigt. Det blev därför lättare att i pressen ifrågasätta t ex myndighetspersoner och deras arbete. Reglerna för förhör av misstänkta brottslingar ändrades på ett sätt som innebar större respekt för deras rättigheter. Gifta pars rätt att köpa preventivmedel erkändes. Censuren av porr avskaffades. Rätten till abort erkändes.

Sedan åtminstone 1970-talet har konservativa tänkare och i synnerhet då konservativa juridiska tänkare försökt argumentera för att många beslut som togs under denna tid var uttryck för att man inte har förstått eller respekterat konstitutionen. Man ska döma saker och ting utifrån den ursprungliga intentionen som konstitutionens författare hade när de skrev den 1789, menade dem. Detta tankesätt kallas för originalism. (Läs gärna mer om originalismen här.)

Företrädarna för originalismen ville framför allt använda detta resonemang för att ändra det beslut som de avskydde allra mest, nämligen Roe vs Wade: erkännandet av rätten till abort. De menar att detta beslut är oförenligt med konstitutionen.

Hur kom de fram till detta? CNN:s Jeffrey Toobin förklarar:

”In large measure, the debate over original intent amounted to a proxy for the legal struggle over legalized abortion. No one argued that the authors of the Constitution intended for their words to prohibit states from regulating a woman’s reproductive choices; to Bork and Scalia, that ended the debate over whether the Supreme Court should protect a woman’s right to choose. If the framers did not believe that the Constitution protected a woman’s right to an abortion, then the Supreme Court should never recognize any such right either. In the Roe decision itself, Harry Blackmun had acknowledged that the words of the Constitution did not compel his decision.

‘The Constitution does not explicitly mention any right of privacy,’ Blackmun had written, but the Court had over time ‘recognized that a right of personal privacy, or a guarantee of certain areas or zones of privacy, does exist under the Constitution.’

The interpretive leap of Roe was Blackmun’s conclusion for the Court that ‘this right of privacy … is broad enough to encompass a woman’s decision whether or not to terminate her pregnancy.’ And it was this conclusion above all that the new generation of conservatives in Washington during the Reagan years began trying to persuade the Court to reverse”.

Det finns meriter till detta argument. Rätten till abort kan inte motiveras av rätten till ett privatliv. (Man kan överhuvudtaget diskutera vad ”rätten till ett privatliv” egentligen betyder.) Men saken är den att om embryon/foster är människor, då är det också mord att begå en abort, och i så fall spelar det ingen roll om det hör till ditt privatliv eller inte.

När vi talar om mord då slutar det vara en del av ditt ”privatliv” och därför något som vi alla måste respektera. Mord är inte en ”privat angelägenhet”.

Rätten till abort kommer av rätten till liv, inte av ”rätten till ett privatliv”. Embryon/foster är inga människor har och har därför inga rättigheter. Det har däremot kvinnan och rätten till liv implicerar även rätten att göra vad man vill med sin egen kropp. Därav följer rätten till abort.

I början av 1980-talet försökte man förbjuda abort igen. Det fanns då konservativa domare som försökte åstadkomma detta stegvis och det första steget de ville ta var att man skulle försvara en lag i Pennsylvania som gjorde det möjligt för delstaten att mer eller mindre skrämma gravida kvinnor till att förbli gravida. Försöket misslyckades tack och lov.

Men som Toobin noterar lärde sig abortmotståndarna sig en mycket viktig läxa: ”But while Roe commanded a majority of seven justices in 1973, the decision in Thornburgh was supported by only a bare majority of five in 1986. So within the Reagan administration, the lesson of the case was obvious and one that conservatives took to heart. They didn’t need better arguments; they just needed new justices”. (Min kursivering.)

Det är avgörande, när man dömer en presidentkandidat, är inte alltid vad han själv säger eller vad han som enskild president kan tänkas åstadkomma. Det är minst lika viktigt, om inte viktigare, att se vilka domare han vill välja för det är det som kommer att sätta den riktigt långsiktiga präglen på landets utveckling.

Jag visste vilken sorts domare som Rudy Giuliani ville tillsätta som president och redan före han gav upp sin kandidatur såg jag det som ett skäl för att avfärda honom som kandidat. Nu vet jag inte i detalj vilken sorts domare republikanernas främsta kandidat, John McCain, vill tillsätta om han får chansen. Men mina misstankar säger mig att det inte är några bra domare. Om mina misstankar stämmer är detta ytterligare ett argument för att John McCain inte får bli USA:s nästa president.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s