Marxistiska förolämpningar

Jag har noterat hur en form av ”argumentation” i själva verket utgör mer än bara en logisk kullerbytta. De utgör i själva verket en förolämpning. Jag har noterat detta framför allt i diskussioner med folk som vill tala om ”strukturer” och ”osynliga” privilegier som främjar ”vita, hetereosexuella män” som mig själv på bekostnad av framför allt ”utomeuropeiska (lesbiska) kvinnor”.

Eftersom jag tillhör en grupp av de ”privilegade” vet jag inte hur det är att vara diskriminerad eller dåligt behandlad på grund av min hudfärg eller mitt kön. Det är säkert sant (jag har, vad jag vet, faktiskt inga sådana erfarenheter), men det följer inte därav att jag skulle vara ”privilegad” i någon meningsfull bemärkelse.

Men frågan är inte om jag vet eller inte vet vad det innebär att bli särbehandlad på grund av mitt kön eller min hudfärg. Den riktiga frågan här är snarare: Om jag nu är privilegad, betyder det då att jag inte förtjänar mina betyg och den position jag eventuellt jobbar mig till? Är det eller är det inte ett resultat av mina egna ansträngningar? Är det en förtjänst som jag har gjort mig förtjänt av, eller är det något som krafter bortom mig själv bara har förfördelat mig?

De säger att folk håller sina åsikter för att de ”tjänar på det”, inte för att det faktiskt är sant och riktigt. Som om det måste råda en konflikt mellan att hålla åsikter för att de är sanna och praktiska, som om logiska argument har inget med våra intressen att göra.

Vad värre är – som om detta inte var förolämpande nog – säger de att eftersom vi är hetereosexuella vita män, kommer vi fram i livet mer eller mindre utan ansträngningar, utan bara för att vi har blivit förfördelade av en irrationell omgivning som inte belönar oss för våra bedrifter, dygder och värden utan på grund av irrelevanta aspekter hos oss, såsom kön eller hudfärg.

Notera dock att det är exakt samma premiss i båda fallen: de anser att vi varken förtjänar våra positioner, som styrs av krafter bortom vår kontroll (”osynliga strukturer”), eller ens våra åsikter, som även de styrs av krafter bortom vår kontroll (”intressen” skapade av den grupp som vi råkar tillhöra). Jag har, tror det eller ej, till och med fått höra att mina åsikter är en produkt av socialdemokraternas samhällsbygge.

Allt detta, i sin essens, är inget annat än en återvinning av marxistiska premisser och har därför samma logiska följder som de marxistiska premisserna. Karl Marx hävdade att idéer och ideologi bara är uttryck för klassintressen. Det är inte fakta och logik som gör folk till företrädare för kapitalism, det är de ekonomiska omständigheterna som gör att somliga blir benägna att förespråka kapitalism, helt enkelt därför att deras klass tjänar på det. Men istället för att säga: ”Du tycker så och så för att du är borgare”, så säger man nu för tiden: ”Du tycker så och så för att du är vit och man”. Eller (i vissa specialfall): ”Du, som kvinna, tycker så och så eftersom dina intressen råkar sammanfalla med de vita männens intressen”.

Vad säger man då på frågan om hur det kommer sig att vissa grupper tenderar att söka sig till vissa intressegrupper? Invandrare och kvinnor söker sig mer till vänstern än till högern. Beror det inte på att de faktiskt blir särbehandlade och att de därför bara tilltalas av vissa rörelser talar för deras intressen? Nej.

Kapitalism och frihet ligger i allas rationella egenintresse. Och ju mer kapitalism, desto bättre för oss alla. Historien visar det, nationalekonomi visar det och rationell filosofi visar det. Mycket annat visar också på det, såsom världens flyktingströmmar som knappast går mot de kvarvarande socialiststaterna utan naturligtvis till de friare, mer kapitalistiska, blandekonomierna i väst. Om de förtryckta och fattiga får välja, väljer de USA. Inte Kuba eller Nordkorea. Detta borde inte vara ett kontroversiellt påstående. Det hör eller borde åtminstone höra till allmänbildningen.

Så varför dras då kvinnor och invandrare till vänstern? Det är inte verkligheten som driver dem till detta, det är deras förvrängda filosofiska världsbild som styr detta. Det finns många bra exempel som talar för att så är fallet.

Låt oss först påpeka att det faktiskt finns folk, som trots alla fakta, försvarar socialistdiktaturen på Kuba och de som försvarar socialistdiktaturen Nordkorea. Varför gör de det? Det är ju inte fakta som driver dem, den saken är klar. Det är absolut inte förnuftet som motiverar deras ställningstaganden. Det är deras helt absurda verklighetsuppfattning – en uppfattning skapad av irrationell marxistisk filosofi som driver dem till detta.

(Och som svar till de som säger att jag bara begår samma fel när jag säger detta, som marxisterna, vill jag svara att jag inte finner de dem som oskyldiga offer för vår kultur eller för omständigheter bortom deras kontroll. Det är dem inte; människor är hela tiden fria att tänka och att utvärdera idéerna som de stöter på, men många väljer att inte göra det och blir därmed, passivt, en produkt av kulturen. De rår för vad de tycker och tänker. De är inte drivna av ”intressen” bortom fakta och logik; de är drivna av falska premisser de är fria att granska eller inte.)

På samma sätt är det inte fakta som övertygar kvinnor om att socialism eller välfärdsétatism en ligger i deras intresse, varför de måste stöda vänstern. Fakta och logik talar nämligen för kapitalismen, inte för socialismen. Och om det är intressen som driver dem, då är det i varje fall inte egenintresset eftersom socialismen är fundamentalt oförenligt med allt vad egenintresse heter. (Socialismen hyllas ju som ett ”moraliskt” om än ”opraktiskt” ideal, för att det är ett samhällsideal som bygger på altruism och kollektivism; en offervilja för samhället och gruppen.) Det är deras filosofiska världsbild som driver dem till att tro att vänstern bär på svaren till deras bekymmer.

Om du verkligen tror att folk särbehandlar dig på grund av irrelevanta egenskaper, och dessutom förespråkar ett helt system som bygger på särbehandling, och att de gör detta för att de tjänar på det – och du förlorar på det – vad följer då? Jo, bland annat att du tror att det i grunden är hopplöst att försöka resonera med dessa människor på logiska grunder.

Om rationell argumentation är omöjligt, vad ska du då göra? Många drar slutsatsen att det enda praktiska alternativet är att helt enkelt tvinga folk att bete sig annorlunda. Med andra ord att använda sig av våld för att förändra människor och samhället.

Om du dessutom tror att människor tycker vad de tycker på grund av hur samhället ser ut och hur detta styr människors intressen, då verkar denna slutsats ännu mer övertygande. Ändrar vi på samhället, då ändrar vi också på människors tänkande och därmed kommer vi kvinnor eller invandrare till slut att få en ärlig chans.

Var ska vi vända oss? Vänstern förespråkar våld och tvång – i form av skatter, förbud och regleringar – som lösningen på nästan alla samhällsproblem. Slutsatsen är given. (Notera att vänsterns grund är marxismen; i princip samma premisser genererar i princip samma slutsatser.)

De säger att samhället och dess lagar har en ”fostrande funktion”. De sägs ”ändra folks attityder”. Detta är förstås rent nonsens. Det finns massor med lagar som folk bryter mot dagligen, eftersom de anser att lagarna är felaktiga. (Det spelar här ingen roll om folk som bryter mot dem har rätt eller fel.) Lagarna tycks inte fostra dessa människor. Och vi talar här inte bara om sådana saker som att kanske smita med skatten eller köra lite för fort eller parkera på fel sätt, utan även om sådant som mord och våldtäckt. Det är inte förbud som ändrar eller bestämmer folks attityder till rätt och fel. Det är, i slutändan, människors värderingar som styr lagarna och respekten för dem. Detta är ett faktum som de ignorerar.

I den mån anti-diskrimineringslagar har hjälpt t ex kvinnor, beror det på att kvinnorna på arbetsplatserna övertygade folk om att de är, när de gör ett lika bra jobb som männen, precis lika dugliga. Det är alltså observerationer av denna typ som övertygade, inte lagarna. Varje annan kvinna som hade fått slå sig in – mot fördomar – hade i längden åstadkommit samma förändring i attityderna. Men om något kan man idag säga att anti-diskrimineringslagar hämmar kvinnor eftersom det håller igång fördomen att kvinnor inte kan åstadkomma någonting utan statliga privilegier. Detta tycks dock inte bekymra förespråkarna av anti-diskrimineringslagar. Detta är ännu ett faktum som de helt ignorerar.

Det finns mycket fler fakta som de avsiktligen ignorerar. (Se här för exempel.) Så mycket för att fakta övertygade dem. Så mycket för att vänstern lockar till sig kvinnor och invandrare för att det skulle tilltala deras intressen.

Annonser

Döm Norberg för vad han tycker

Ingen har nog missat bråket mellan DN Kultur och debattören Johan Norberg. Den debatten handlar i korthet om att socialister vid DN Kultur förvränger andras argument och resonemang, i detta fall Johan Norberg. Jag tycker inte det råder någon tvekan om vem som har rätt här. Det är Johan Norberg. Jag tycker att det är så uppenbart att jag inte har skänkt det någon särskild tanke.

Vad jag däremot skulle vilja säga är att det finns skäl att kritisera Johan Norberg. Jag har själv kritiserat honom vid ett par tillfällen. Och om man ska kritisera honom då behöver man inte angripa argument han inte har eller åsikter han inte bär på. Nej, det räcker med att man går på vad han faktiskt har sagt. (De som vill läsa min kritik av Johan Norberg i detalj kan läsa här och här; jag tänker INTE upprepa mig för de som är för lata för att orka läsa själva; jag tänker inte ens kommentera folk som ställer frågor som jag redan har besvarat massvis med gånger på denna blogg.)

Det Norberg ska kritiseras för är för att han faktiskt förespråkar kränkningar av individens rättigheter. Han förespråkar nämligen koldioxidskatt. Detta är inte en ”marknadsvänlig” lösning på någonting; detta är en anti-kapitalistisk politik. Det är för DETTA som man kan och BÖR döma Johan Norberg.

En del säger att jag måste ha missförstått någonting, att Norberg säkert inte menar det så. En del säger att jag säkert bara överdriver. Men det är inte sant. Andra menar att Norberg bara är en pragmatisk taktiker som försöker utgå ifrån verkligheten. Det är inte heller sant. Det finns absolut inget praktiskt i att förespråka kränkningar av individens rättigheter. Tvång och våld är INTE praktiskt.

Till de som fortfarande lever med villfarelsen om att jag har ”missförstått” någonting, läs då vad Johan Norberg själv skriver i dag i Expressen Kultur:

Efter att jag skrev en artikel om en liberal synvinkel på växthuseffekten på dessa sidor (Expressen 27/11 2007) tog Stefan Jonsson i så han sprack i en notis på DN Kultur dagen efter. Jag var ”löjlig”, mina argument ”religion” och ”delirium” och enligt Jonsson var jag så långt bortom det rationella samtalet att det är ”onödigt att bemöta honom [mig]”. Allt ackompanjerat av en bild på mig där jag faktiskt såg rätt löjlig ut.

Det religiösa inslaget var min trosvisshet och upprepande av sambandet ”ju friare marknad, desto bättre miljö”. Jag mejlade Jonsson och frågade hur han på det viset kunde karaktärisera en relativt självkritisk artikel som förklarade att liberaler missat miljöfrågan och att det inte räcker med en fri marknad, utan att den måste kompletteras med restriktioner som koldioxidskatter. (Min kursivering.)

Den fria marknaden ”räcker inte”; den måste ”kompletteras” med ”restriktioner som koldioxidskatter”. Tydligare än så kan det knappast bli.

Intellektuell altruism

När man diskuterar, i synnerhet i akademiska kretsar, kommer man snabbt att bekanta sig med en princip som kallas för välvillighetsprincipen. Välvillighetsprincipen kan förklaras så här:

”When our opponents are not present and cannot clarify what they have said, we ought to be prepared to do so on their behalf. It is up to us to find the fairest interpretation of their words that is available, the one that best represents their presumed intentions. Thus, in any disucssion we have a moral obligation to treat our opponents fairly. When they are present, we ought to give them the opportunity to clarify what they have said. When they are not present, we have a moral obligation to follow the principle of charity, that is, to adopt the most charitable interpretation of their words, among the possible interpretations suggested by the context. The most charitable interpretation is the one that makes our opponent’s views as reasonable, plausible or defensible as possible” (William Hughes och Jonathan Lavery (utg), Critical Thinking, (Ontario: Broadview Press, 2004), s 62).

I slutet handlar dock välvillighetsprincipen om mer än att bara bringa ”klarhet”. Den syftar till mer än att bara fatta den riktiga andemeningen i ett resonemang. Det går ut på att göra argument och resonemang starkare än vad de tycks vara. Detta är dessutom en ”moralisk skyldighet”, sägs det. Det man vill åstadkomma är att man inte ska ta andemeningen bokstavlig; istället ska man läsa ut en annan andemening än den som finns eller antyds i texten.

Det är inte fel att försöka avgöra vad andemeningen i en text faktiskt är och sedan välja ut det bästa argumentet som faktiskt finns i texten när man ska bemöta ett argument. Det vore en mycket rationell inställning av flera skäl. Inte minst eftersom om man kan bemöta det bästa argumentet, det som de använder för det mesta och som övertygar flest, kan man även ta itu med de mindre använda och sämre argumenten.

Det är omoraliskt att förneka eller evadera argument; det är ännu värre att evadera de bästa argumenten. Om det finns bra argument måste man erkänna dem, och om möjligt bemöta dem eller acceptera dem – med allt vad det implicerar. Straw man-argument är inte bara ett oärligt sätt att bemöta sina meningsmotståndare, det är dessutom ineffektivt eftersom man faktiskt inte lyckas med det som man ville göra: man bemöter inte sin meningsmotståndare. Man bemöter bara någon annan (fiktiv person) med sämre argument än de som faktiskt framfördes.

Välvillighetsprincipen innebär att man slätar ut alla problem i ett argument så att det framstår bättre än vad det faktiskt är. Detta är precis som det låter en instans av välgörenhet. Att på ett icke-uppoffrande sätt hjälpa oskyldiga människor som förtjänar det är inte välgörenhet eller altruism. Det är rättvisa och egoism. Att hjälpa människor som en tjänst, i motsats till förtjänst, är däremot INTE rättvisa; det är orättvisa. Vem eller vilka tjänar på att man inte behandlar dem rättvist? Det är, i detta sammanhang, irrationella filosofer.

Ayn Rand har noterat att nästan all falsk filosofi består av eller kan sammanfattas av slogans som fungerar som rationaliseringar. Dessa slogans kan i sin tur bara fungera som rationaliseringar för falsk filosofi så länge ingen tar dem på allvar. Dvs så länge ingen tar dem bokstavligen. Dvs bara så länge man bara ger dem en ungefärlig betydelse. Det bästa sättet att bemöta irrationella filosofer är därför att ta dem på orden.

Ayn Rand skrev i sin essä ”Philosophical Detection”: ”You must attach clear, specific meanings to words, i.e., be able to identify their referents in reality. This is a precondition, without which neither critical judgment nor thinking of any kind is possible. All philosophical con games count on your using words as vague approximations. You must not take a catch phrase – or any abstract statement – as if it were approximate. Take it literally. Don’t translate it, don’t glamorize it, don’t make the mistake of thinking, as many people do: ‘Oh, nobody could possibly mean this!’ and then proceed to endow it with some whitewashed meaning of your own. Take it straight, for what it does say and mean”. (Ayn Rand, Philosophy: Who Needs It, (New York: Signet, 1984), s 18.)

Lägg märke till att det är inte att attackera ett straw man-argument om man attackerar folk för vad de faktiskt säger och menar. Företrädare för välvillighetsprincipen har egentligen inget emot att man förvränger vad folk säger. Bara man gör det på ett sätt som främjar ens meningsmotståndare istället för en själv. Om det sägs främja en själv, då tar det nästan alltid sig i uttryck i ett straw man-argument. Om det främjar andra, då tar det sig nästan alltid i uttryck i en ”välvillig” omtolkning. I dessa välvilliga omtolkningar är det acceptabelt att man lägger till premisser och formulerar om de existerande, bara för att göra det acceptabelt eller plausibelt för en själv.

Men varför tror nu vissa att det är bättre att ge folk en ”välgörenhetstolkning” av ett argument än att ge folk en ”illviillig” tolkning? Blir det bättre att förvränga ett argument när det tjänar andra människor än när det tjänar dig själv? Blir lögner bättre när andra vinner på dem än när du vinner på dem? Vad är det gemensamma här? Det är att välvillighetsprincipen handlar om att främja de som framför irrationella argument. Dvs de irrationella filosoferna. Detta är inte rättvisa, detta är välgörenhet. I slutet är välvillighetsprincipen inget annat än ännu en tillämpning av altruismen.

Det blir inte bättre eller mer legitimt att förvränga ett argument av altruistiska skäl (”välvillig tolkning”) i motsats till att förvränga det i ett själviskt syfte (”straw man”). Det är lika fel att förvränga argumenten – oavsett i vilken ordning. I båda fallen är det i någon omfattning ett utslag för intellektuell ohederlighet. I det senare fallet syftar det till att man kanske försöker skydda sin egen irrationella eller felaktiga position genom att bemöta dåliga versioner av andras starka motargument. I det förra fallet handlar det om att man försöker rädda irrationella eller felaktiga positioner genom att producera starkare och mer rationella argument än de som faktiskt presenterades till en början. I båda fallen handlar det i slutändan om att försvara irrationella eller dåligt understödda filosofier.

Jag har noterat att den filosof som nästan aldrig får en ”välvillig” tolkning av etablissemanget är Ayn Rand. Är detta en slump? Absolut inte. Om ”klarhet” är vad man är ute efter, hur kommer det sig då att man gör sitt allra yttersta för att missförstå och förvränga Ayn Rand? Ayn Rand är den sista filosofen i behov av andras ”altruistiska omtolkningar”; hon är ovanligt klar och tydlig i sina formuleringar. Det som gör henne till ett i mångas ögon legitimt mål för vad som måste beskrivas som illvilliga tolkningar och förvrängningar, är därför inte att hon är ”oklar”, utan att hon presenterar idéer som får många att hysa hat och förakt.

Ayn Rands filosofi utgör ett hot mot de irrationella filosofernas rationaliseringar. De vill inte ha sanning. De vill inte ha ”klarhet”. De vill inte ha ”sunda argument”. De vill inte rädda en sund kärna i ett dåligt formulerat argument. De vill bara att Ayn Rand ska ha fel. Det är därför knappast en slump att så gott som samtliga attacker mot Ayn Rand består just av illvilliga straw man-argument. (För omfattande bevis på denna punkt se nästan vilken behandling som helst av Ayn Rand i t ex DN eller SvD. Se för den delen även den litteratur som används vid universiteten. Ta James Rachels eller Robert Nozick som två tydliga exempel.)

Om jag har nu har fel beträffande de motiv som får folk att omfamna välvillighetsprincipen, hur kommer det sig då att det nästan alltid är samma människor hela tiden envisas med att försvara och ursäkta alla möjliga irrationella filosofer? Filosofer som David Hume, Immanuel Kant och Karl Popper. Dessa människor kan också anklaga en för att ha ”missförstått” allting, trots att man har backat upp varje påstående man gör med många och långa citat direkt ur källan. (För omfattande bevis på denna punkt studera gärna Per-Olof Samuelssons diskussioner om filosofen David Hume.)

Om det nu är någon som undrar hur det kommer sig att så mycket irrationell filosofi fortfarande är med oss så har vi här en del av svaret. Precis som irrationella människor inte kan överleva utan de rationellas stöd kan inte heller de irrationella filosoferna överleva om det inte vore för de rationellas intellektuella välgörenhet. För att bekämpa irrationell filosofi måste vi sluta behandla den med logiska silkesvantar. Vi måste sluta dalta med osunda argument. Vi måste sluta ge irrationella tänkare intellektuella subventioner. Vad man måste göra är att se filosofierna för vad de faktiskt är och behandla dem därefter. Ersätt den intellektuella välviljan med intellektuell rättvisa.

Om jag vore en fånge

Pär skrev: ”Vad skulle du göra om du vore en av fångarna i fångarnas dilemma? Och hur skulle du motivera det (vad du skulle göra)? Vad bör fångarna i fångarnas dilemma göra? (Detsamma som du skulle göra?)”

Allt beror på sammanhanget. Om fångarna är riktiga skurkar som förtjänar att sitta i fängelset, då tänker jag inte ge dem några råd. Jag hoppas bara på att de är så korkade som många kriminella oftast är och att de därför säger något dumt som gör att de verkligen får ett långt fängelsestraff. Om man däremot tillhör, säg, en grupp av frihetskämpar i en diktatur, då måste man i förväg ha kommit överens om vad man ska göra, i den mån några ”alternativ” faktiskt finns. Och då bör man givetvis ha kommit överens om att man ska göra allt man kan för att antingen slippa straff helt och hållet eller något i den stilen.

Inget utesluter ju att de som håller oss fängslade helt plötsligt ändrar sina villkor eller ljuger oss rätt upp i ansiktet om vad som gäller. Detta är mycket troligt i en diktatur. Och ju totalitärare desto större är sannolikheten för detta. I den mån det senare gäller, är det upp till var och en av oss som fånge att avgöra vad vi vill göra.

När man sitter oskyldigt fängslad på det här sättet, under hotet av GODTYCKLIGT våld, då finns det, i enlighet med omständigheternas natur, ingen riktig princip för hur man ska handla. När reglerna för t ex att slippa fängelse eller få ett så lågt straff som möjligt ändras hela tiden, då kan man inte rationellt motivera något man gör, eftersom man ändå aldrig vet vad som gäller och vad som kommer att hända. När våldet förs in i bilden då tar moralen slut. Förutsättningen för genuint moraliska överväganden är att man är fri att tänka och handla.

Det är förmodligen just eftersom våldet kan utövas när som helst och på vilka godtyckliga grunder som helst som gör att många kommer att bryta samman. Det blir en ren tortyr i sig, även om man aldrig har blivit utsatt för något direkt våld. Och om man då bryter samman till följd av detta, och under pressen avslöjar sin vän, då säger jag att du ändå inte kan moraliskt klandras för det just eftersom godtyckligheten i situationen gör att det ändå inte fanns några garantier, vad man än gjorde. Hela situationen är moraliskt hopplös, liksom hela situationen i en sådan där diktatur är ganska hopplös; varför man bör göra vad man kan för att krossa diktaturen eller också lämna landet.

Dagens last

Hur var Ayn Rand som person? Nu kan du få reda på det. Mary Ann och hennes make, Charles Sures, var båda vänner till Ayn Rand i många år. Mary Ann Sures i 28 år och Charles Sures i 20 år. Få personer lärde känna henne lika väl som de. Nu har Mary Ann Sures varit så generös att hon har donerat The Facets of Ayn Rand gratis till allmänheten så att så många som möjligt kan lära känna Ayn Rand som person. Läs The Facets of Ayn Rand här.

ARI-föreläsningar. Nu finns två nya ARI-föreläsningar tillgängliga. Först ut för i år är The ”Market Failure” Fallacy av Brian P Simpsons. Intressant sak här är att George Reisman nämns offentligt. Föreläsningen måste jag dock säga var lite av en besvikelse för mig. Den är inte dålig men problemet är att han begränsar sin föreläsning till en diskussion om hur många fördömer kapitalismen utifrån en dålig moralisk standard. De fördömer kapitalismen för att den är egoistisk istället för altruistisk och kollektivistisk. Jag hade helt enkelt förväntat mig att han skulle behandla fler några av de ”marknadsmisslyckanden” som han behandlar i sin bok.

Den andra föreläsningen är av Edwin A Locke. Den heter Religion vs. Self-Esteem och hölls redan förra året. Den handlar just om religion och självaktning. Dr Locke menar att kristendomen, som han behandlar i sin föreläsning, såväl som alla andra religioner, gör självaktning omöjligt. Jag tycker nog att denna föreläsning var lite roligare just eftersom den innehöll åtminstone LITE, för mig, nya saker. Men jag antar att några kanske tycker att Edwin A Locke inte kommer med några nya saker heller.

Oavsett vilket ska man egentligen inte döma dessa föreläsningar hur de påverkar oss objektivister. De ska dömas utifrån hur väl de behandlar sina ämnen och hur de eventuellt upplyser och övertygar den tänkande allmänheten. Hur de får folk att granska sina egna premisser. Sett ur detta ljus är de båda väldigt bra enligt mig just eftersom de så tydligt förklarar både varför kapitalismen döms på felaktiga grunder och varför religion är oförenligt med självaktning.

Ni kan lyssna på båda föreläsningarna på Ayn Rand institutets hemsida. Allt som krävs är att man, som vanligt, registrerar sig som besökare. Det kostar ingenting och är värt besväret. Om du registrerar dig kommer du också över en massa föreläsningar av andra ARI-intellektuella och kanske viktigast av allt, av Ayn Rand.

Varför har en del så svårt att förstå objektivismen? Det är en fråga som man ofta kan ställa sig. För hur tydlig och sammanhängande man än tycker att man själv är, kan man ändå ibland bara få en massa ”god dag”-yxskaft svar tillbaka. Dr Harry Binswanger behandlar en aspekt av frågan i en frågestund. En person som kallar sig för qtronman har lagt upp denna frågestund på youtube.com. Lyssna på den här. Det är både upplysande och underhållande.

Samma qtronman har för övrigt lagt upp två klipp ur Leonard Peikoffs gamla radioprogram. Det ena klippet, som ni kan höra här, handlar om ny forskning (från 1998 tror jag) som antyder att intellektuell aktivitet leder till att nya hjärnceller skapas och vilka filosofiska implikationer Peikoff ser i detta. Det andra klippet, som ni kan höra här, handlar om den fria viljan. Båda är mycket intressanta och även lite underhållande.

Vad är skillnaden?

Pär skrev: ”[V]ad är det som principiellt avgör att diskriminering i krogkön inte kränker människors rättigheter, medan t.ex. förtal, mordhot och uppvigling till mord gör det? Det finns många likheter mellan dessa tre saker och diskriminering. Ingen av de här fyra sakerna utgörs av direkt fysiskt våld eller stöld av offrets egendom. De kan samtliga bestå uteslutande av att man uttalar några ord. De kan samtliga avsevärt minska offrets överlevnadschanser. (Diskriminering som gör att man aldrig får jobb gör det definitivt svårare för en att överleva, i synnerhet i ett hypotetiskt radikalkapitalistiskt samhälle där de som inte får jobb torde lämnas helt i sticket.) Jag hittar bara _likheter_ mellan diskriminering, förtal, mordhot och uppvigling till mord. Vad finns det för principiell _skillnad_ mellan dem, som gör att endast diskriminering ska vara tillåten?”

Det måste inte förekomma DIREKT fysiskt våld för att något ska räknas som en akt av fysiskt våld och därmed som en kränkning av individens rättigheter. Tvång är detsamma som ett hot om (initierandet av) fysiskt våld. Tvång kan därför ses som en form av INDIREKT fysiskt våld. Bedrägeri är ett sådant exempel. Detsamma gäller för uppvigling till mord och mordhot.

Diskriminering är inte en form av direkt eller indirekt våld. Det är en VÄSENTLIG skillnad. I en riktig rättighetskränkning förekommer direkt eller indirekt våld eftersom det är bara genom våld som man KAN stoppa folk från att utöva sina rättigheter. En bedragare utövar indirekt våld, dvs tvång, då han har andras pengar mot deras vilja och medgivande.

Man har rätt att diskriminera. Det kränker ingens rättighet; det finns ingen ”rätt” att slippa diskrimineras. Att argumentera för en sådan sak är detsamma som att argumentera för att människor inte har någon rätt till frihet, dvs ingen rätt att själva bestämma med vem och vilka de vill ha att göra med och på vilka grunder. Det vore däremot att förespråka att man ska TVINGA personer att göra affärer med folk som de inte vill göra affärer med. Det vore våld. Det vore en riktig rättighetskränkning.

Ditt resonemang vilar dessutom på falska premisser om kapitalismen. En sådan falsk premiss är att det skulle vara så svårt att få ett jobb i ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle, att om man blir diskriminerad då har man ingen chans att överleva. Sanningen är den rakt motsatta. Det kan inte bli enklare att få ett jobb än på en fri marknad. Alla som kan och vill jobba kan få ett jobb i ett kapitalistiskt samhälle.

Det är idag som folk diskrimineras bort från arbetsmarknaden på grund av alla statliga interventioner i ekonomin. Statligt understödda fackföreningar tvingar fram höga löner som gör de mindre produktiva oförmögna att konkurrera på arbetsmarknaden. Om det inte vore för välfärdsstaten skulle alltså de statliga interventionerna bokstavligen driva folk till svält. (Detta är så klart inget argument för välfärdsstaten, utan bara ett argument mot de statliga interventionerna i ekonomin.) Och jag behöver nog inte ens gå in på vad diskriminering skulle innebära för människors överlevnadschanser om de levde i en socialistisk ekonomi med bara en ”arbetsköpare”, nämligen staten.

När det råder hög arbetslöshet, till följd av de statliga interventionerna i ekonomin, då blir det också mycket lättare för en del arbetsköpare att välja bort folk som de inte gillar av irrationella skäl. Det finns ju så många att ”välja bland” att man har råd att välja bort de som man inte gillar. Men i en fri ekonomi, där i princip alla som vill jobba också kan få ett jobb, råder det en mycket större konkurrens om arbetskraften än idag och irrationella arbetsköpare kommer helt enkelt bli tvungna att anställa folk som de kanske inte gillar, för att ha en chans.

Som svar till de som säger att inget utesluter att de flesta arbetsköpare är rasister säger jag att om vi lever i ett sådant samhälle då har den fria marknaden ändå ingen chans. Laissez-faire kapitalismen har nämligen ingen en chans i en så pass irrationell och kollektivistisk kultur. I en sådan kultur drar sig inte kapitalister eller allmänheten för att börja förespråka statliga interventioner för ”det allmännas bästa” eller för ”Nationens bästa” eller ”Rasens bästa”. Så klandra då inte kapitalismen, som ändå inte har en chans. Nej, klandra den irrationella kollektivistiska kulturen – som förresten är skapad av modern filosofi – som vi alla måste bekämpa med bättre och mer rationell filosofi.

Så det så.

Jag utger ju mig för att vara en filosof. Om så är fallet, hur kommer det sig då att jag nästan bara kommenterar saker jag läser eller saker som jag observerar i vardagen? Visserligen gör jag det hela tiden ur ett objektivistiskt perspektiv. Så jag, så att säga, tillämpar filosofiska idéer och principer hela tiden när jag skriver, även om det inte märks alltid. Förresten, varför ska filosofer inte tillämpa sin filosofi på verkligheten? Varför ska vi inte försöka förstå världen utifrån principer och idéer? Det är i slutändan inget annat än dålig filosofi som ligger bakom det antagandet.

Men för de som kanske undrar varför jag inte skriver så mycket teoretiska filosofiska essäer (nu för tiden), har det sina skäl. Det beror inte bara på att jag tycker mig ha ont om tid att skriva sådana essäer. (De kräver mycket mer seriöst tänkande för att komma på något vettigt att säga och sedan mer tid att faktiskt säga det när man väl har något att säga.) Det beror, framför allt, på att jag faktiskt spenderar merparten av min lediga tid åt att läsa och studera filosofi. Jag tar in så mycket just nu att jag inte riktigt har hunnit bearbeta allting ännu. Jag vill inte kommentera vad jag har läst förrän jag är någorlunda säker på att jag förstår det tillräckligt bra. Jag vill inte heller försöka argumentera kring det förrän jag förstår det tillräckligt bra.

En vän till mig har sagt och antytt att jag är lite för blyg ibland. Det är nog det som är fallet här. Jag kanske underskattar min egen förståelse. De som känner mig vet hur jag kan gå in för att studera ett ämne in på detaljerna och sedan analysera det väldigt noga. De som känner mig vet säkert vad jag går för. Men blyg eller inte, tänker jag inte kommentera eller skriva offentligt i ämnet förrän jag känner mig redo. Detta är faktiskt en anledning till varför det ibland är helt tyst på denna bloggen. Jag läser och tänker, men vill inte kommentera det offentligt. Jag för ju hela tiden anteckningar över det jag läser och tänker.

Erfarenhetsmässigt vet jag dessutom att det är ett helvete att skriva om sådant som jag bara har en ungefärlig förståelse för. Så fort något visar sig vara oklart för mig stannar hjärnan och jag kan inte fortsätta förrän jag har knäckt nöten. Det är ytterligare en faktor som spelar in; även om jag inte vore särskilt blyg vet jag att det finns oklarheter som jag måste reda ut först. (Jämför detta med objektivismen som jag har studerat så mycket längre och så mycket mer ingående. Där finns det inte något som är särskilt oklart för mig. Det är därför jag inte har några problem att skriva om det.)

Jag har, för de som kanske är intresserade, spenderat en hel del tid åt att studera Hegel och Marx på sistone. Jag har även studerat Herbert Spencer lite grann, men det var ett tag sedan. Men även lite generell ”modern filosofi” (analytisk filosofi). Just nu läser jag en väldigt bra bok av John Hospers som jag i framtiden lär recensera. Jag har också studerat filosofins historia (framför allt via W T Jones och Wilhelm Windelband).

Utöver detta försöker jag läsa lite metaetik för att färska upp minnet. Jag kommer ihåg kärnan, men inte detaljerna. I höst är det meningen att jag ska börja läsa praktisk filosofi D. Jag har redan lite idéer om vad jag vill skriva om i min D-uppsats. Det handlar om allt ifrån intrinsikalism och moralisk kunskap, internalism vs externalism, till en kritik mot idén om medfödda moraliska instinkter (som en produkt av evolutionen).

Så det så.