Ingen ironi här

En Sunandan Roy Chowdhury skriver i DN Kultur om ett ”historiskt skifte” i Indien. Sunandan Roy Chowdhury tycks vara vänster. Som så många andra vänsterintellektuella och produkter av universiteten är han varken särskilt ärlig av sig eller särskilt förmögen att tänka klart och tydligt. Det finns många bevis för detta, inte minst i Chowdhurys egen artikel. Analysen i sin helhet är närmast intetsägande. Men i den mån den överhuvudtaget säger något, säger den inte riktigt det som Chowdhury, förmodligen, ville ha sagt.

Chowdhury skriver:

Det är sällan som tidningarna i Delhi, Bombay eller Bangalore skriver om vad som händer i Calcutta eller den indiska delstaten Västbengalen över huvud taget. Men 2007 verkar bli ett undantag från den regeln.

DEN 14 MARS FICK Västbengalens polis order från delstatens ledande minister att ge sig av till en grupp mindre byar i provinsen Nandigram, ungefär 20 mil från Calcutta. Syftet var att avbryta de protester som byborna ägnat sig åt, och det hela slutade med att man öppnade eld och dödade fjorton obeväpnade demonstranter. Byborna protesterade mot att staten tänkte annektera deras land.

Delstatens regering, som beskrivs som ”vänsterfronten”, då den består av flera partier, styrs i praktiken av det största, CPI(M), vilket skall uttydas som Communist Party of India (Marxist) – Indiens marxistiska kommunistparti. CPI(M) har i praktiken styrt Calcutta och Västbengalen sedan 1977.

Under mycket lång tid var partiet och regeringen uttalade antikapitalister. Nu för tiden, efter ett antal förskjutningar i den globala världsordningen och efter ett generationsbyte i partitoppen, har man blivit ytterst prokapitalistisk, och lagt fram en plan på att inrätta ett antal ekonomiska frizoner i olika delar av delstaten, små fickor av tillväxt där man varken behöver betala skatt eller tull och där inga miljölagar ska gälla – bokstavligen en sorts transnationella enklaver på indisk mark.

Kommunisterna har alltså blivit prokapitalister. ”Beviset” för detta är att man nu med våld och tvång vill fösa bort bönder från deras privata mark. Men en är detta verkligen hur prokapitalister agerar? Nej.

Kapitalismen som system bygger på principen om individens rättigheter. Detta är ett faktum som Ayn Rand identifierade, men detta är inte en efterhandskonstruktion. Om ni tittar på varje tänkbar utmärkande egenskap av kapitalismen som system kommer ni att upptäcka att allting direkt följer av principen om individens rättigheter: frihet, privat egendom, profitintresset, konkurrens, arbetsdelning, kontrakt, handel, etc. (För en detaljerad utläggning av denna punkt läs framför allt George Reismans redogörelse i Capitalism: A Treatise on Economics, sidorna 19-28.)

Om man ska förespråka kapitalism då måste man också förespråka principen om individens rättigheter. Införandet av kapitalism, äkta kapitalism, förutsätter att man åtminstone implicit erkänner denna princip. Men detta är det inte många som vet. De flesta vet dock idag att socialismen har misslyckats fullständigt och att kapitalism definitivt fungerar. Åtminstone när det kommer till att skapa välstånd. De vet inte riktigt varför och de anser fortfarande att kapitalismen är ett i grunden omoraliskt och oförsvarbart system. Men i strävan efter välstånd, måste man ibland vara lite pragmatisk, även som socialist.

Det var pragmatism som drev Kina till att införa ekonomiska frizoner och genomföra en del liberala reformer de senaste decennierna åren. Inte ideologisk övertygelse. Likaledes är det förmodligen bara pragmatism hos kommunisterna som har drivit dem till att anamma en del ekonomiska liberaliseringar de senaste 20 åren och att här och var införa ekonomiska frizoner. Inte någon ideologisk övertygelse om kapitalismens moraliska förträfflighet.

Både i Kina och i Indien har vi sett hur människors rättigheter systematiskt har kränkts i den fria marknadens namn. Man har i båda länderna under tvång föst undan människor från deras privata egendom. Detta är det yttersta beviset för att man inte är för kapitalism och att man inte vet vad kapitalism är, utan att man endast tvingar fram ekonomiska frizonor, här och där, av pragmatiska överväganden och bara för att man vill ha kapitalismens frukter, nämligen välståndet. Detta bevisar också att ränderna inte har gått ur kommunisterna i Kina eller Indien. De är trots allt fortfarande regelrätta kollektivister som anser att individen är något som kan offras.

Väldigt länge har emellertid Chowdhury noterat att många har varit tysta anhängare av kommunistpartiet, trots förändringarna, dvs trots deras påstådda prokapitalistiska omsvängning. Men så är inte längre fallet. Denna gång gick ”Poeter, sångare, författare och filmmakare” ut för att protestera emot kommunistpartiet. Varför först nu? Chowdhury tvingas medge att det finns en djupare förklaring: ”På ytan handlade det om regeringens tvångsannektering av fattiga bönders jord, vilket man tänkte göra utan tanke på deras framtid. Och naturligtvis om polisens brutalitet”. Den djupare förklaringen som Chowdhury inte sätter fingret på är att de intellektuella är precis lika kollektivistiska som innan.

Men som jag ser saken fanns där ännu ett budskap. I tjugo års tid var partiet antikapitalistiskt och försökte vid åttiotalets mitt till och med hindra införandet av datorer i Västbengalen. Nu är de prokapitalister, vill köra över bönder och anlägga storskaliga industrier. Vad som inte förändrats är att partiet är och har varit antidemokratiskt och till och med stalinistiskt.

Under trettio år har Västbengalen funnit sig i att i praktiken vara en enpartistat. Händelserna i Nandigram öppnade en Pandoras ask full av undertryckta protester. Många övergrepp som begåtts i tysthet började nu diskuteras öppet. Protester mot partiet och regeringen hade tidigare varit en angelägenhet för en liten grupp av demokratiaktivister och medlemmar av oppositionspartierna.

Nandigram har ändrat allt det där, i bästa fall för alltid. Protesterna mot partiets sätt att manipulera staten har under de senaste månaderna blivit alltmer högljudda. Medan jag skriver detta kommer rapporter om fler sammanstötningar mellan partimedlemmar och oppositionsaktivister i Nandigram. Under flera decennier har partiet hävdat att lag och ordning härskat i Västbengalen. Efter ett år av oroligheter i byarna kring Nandigram har ministern hotat att kalla in federala poliser från New Delhi. Det har inte hänt under trettio år av vänsterstyre i Västbengalen.

De motsätter sig egentligen inte att man kränker människors rättigheter. De bryr sig egentligen inte om ”brutalitet” eller om våldet. De opponerar sig egentligen inte emot att staten stjäl privat mark och kör över bönder.

Nej, vad de opponerar sig emot är att man gör detta på ett ”odemokratiskt” vis. Om man hade gjort det på ett ”demokratiskt” vis då hade vi kanske fått se hur man istället körde över kapitalister. Lägg märke till att de intellektuella enligt Chowdhurys egen redogörelse inte protesterade mot övergrepp som genomfördes under tiden man var för kommunism, dvs under samma tid som man på en lika ”odemokratisk” väg körde över individens rättigheter. Det är först när, ur ett socialistiskt perspektiv, man kör över ”fel” samhällsklass, nämligen bönderna, som de vänsterintellektuella på allvar reagerar över det ”odemokratiska” i besluten.

Detta spektakel illustrerar på ett djupt plan varför ”demokratisk socialism”, som Chowdhury för övrigt är en anhängare av, i slutändan är precis lika hemskt och omoraliskt som en ”odemokratisk socialism”. Demokrati som sådant är i sin essens inget annat än majoritetens diktatur. Det spelar dock ingen roll om majoriteten är för socialism eller emot socialism; så länge man anser att majoriteten har rätt att köra över individen kommer man att få det som det vi ser i Indien eller Kina. Dvs individer som blir överkörda.

Hur försöker istället Chowdhury förstå situationen? Som den marxistiske tänkare han är försöker han istället läsa ut ett klasskrig ur fenomenet:

HÄR FINNS EN IRONI. Partiet kom till makten genom en historiskt unik seger i 1977 års val, då man lovade genomföra en landreform och dela ut jordlotter till småbrukare. Det gjorde man också, och att man uppfyllde det löftet var vad som gjorde att man fick behålla makten. När nu partiets ledarskikt ur medelklassen omvänt sig till nyliberal kapitalism och tänkte ta jorden från småbönderna visar det sig att Västbengalens fattiga jordbrukare är redo för nästa historiska skifte.

Tänkare som Chowdhury är oförmögna att se att det han kallar för ironi är ingen ironi alls. Det som händer är ingen riktig ”motsägelse”. Är man kollektivist är man för idén att individen ska offras, om det är vad gruppen kräver. Det är sedan bara en detaljfråga om det är kapitalister eller bönder som ska offras. Det är bara ytterligare en detalj om individen offras för att majoriteten har bestämt det demokratiskt eller om minoriteten har bestämt det odemokratiskt.

2 reaktioner på ”Ingen ironi här

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s