Frihet för religion?

Werner G Jeanrond, professor i systematisk teologi i Lund, skrev för ett tag sedan i SvD en debattartikel med titeln ”Religion är ingen privatsak”. Han skrev att ”Religion är personlig, men inte privat. Den berör alla mänskliga relationer, även de politiska. Den som vill begränsa religion till en privatsak vill i själva verket avskaffa religionen”. Hur kom han fram till det? Här är början till hans ”förklaring”:

Religion är intimt förbunden med vår mänskliga relationsförmåga. Religion organiserar vårt förhållande till allt och alla. Den rör alla våra relationer och inte bara min relation till mitt eget jag. Vi människor relaterar till andra människor, till naturen och universum, men även till oss själva och möjligen till Gud. Om man definierar religion som människans samlade relationalitet, kan man dra slutsatsen att alla människor kan sägas vara på ett eller annat sätt religiösa.

Det är uppenbarligen sant att om man bara omdefinierar ”religion” till att handla om en en samlad ”relationalitet”, då blir nog alla lite religiösa till slut. Vi är trots allt alla relaterade till allting. På något sätt. Men detta är ett, än så länge, intetsägande påstående och det är inte alls klart varför han vill göra denna omdefiniering.

Jeanrond fortsätter med att påpeka att en del religion är bra och annan är dålig:

Det går inte att förneka att religion kan vara farlig. Alltför ofta konfronteras vi med rapporter om religiöst argumenterande självmordsbombare, fundamentalistiska bibelförsvarare, islamistisk hatpolitik, slutna sektvärldar och så vidare. Men att dra slutsatsen att all religion därför borde avvecklas vore lika dumt som att säga att människan borde avskaffas för att hon är kapabel att göra det onda.

Detta argument vore legitimt om det inte vore för en sak, nämligen att det finns något essentiellt hos all religion som gör att detta potential till ondska är inneboende i dess natur, medan det inte är det på samma sätt hos människor som sådana. Med detta menar jag att det är mer än en fråga om potential när det kommer till religionens onda natur än när det kommer till människornas onda natur. Människor kan bara för att ta ett exempel bli onda om och när de väljer att ta religion på allvar. Människor har en fri vilja; de kan välja att bli religiösa eller inte och om de väljer att bli religiösa då kan de också välj att ta sin religion på allvar eller inte. Om de gör det, då kommer de i enlighet med sakens natur att bli onda. Varför? Därför att essensen av all religion är att överge denna världen, överge förnuftet, överge livet och lyckan.

En riktig religion är ett trossystem som inte tillåter några kompromisser: i princip alla aspekter av tillvaron bör kontrolleras av diktat från Gud eller hans ställföreträdare här på jorden. Att överge förnuftet är skadligt för den enskilde individen som sådan. Det går inte att bara överge förnuftet till förmån för mysticism i bara ett avseende; börjar man tro på Gud kan man likväl börja tro på vad som helst. Det finns ingen gräns du kan dra utan att den blir helt godtycklig. Därför går det generellt inte att som religiös hålla det inom ”rimliga tyglar”. När man väl har övergett förnuftet till förmån för mysticism, då öppnar man upp för mycket av den ondskan som följer när de troende vill sprida sin religion. Ayn Rand observerar:

I have said that faith and force are corollaries, and that mysticism will always lead to the rule of brutality. The cause of it is contained in the very nature of mysticism. Reason is the only objective means of communication and of understanding among men; when men deal with one another by means of reason, reality is their objective standard and frame of reference. But when men claim to possess supernatural means of knowledge, no persuasion, communication or understanding are possible. Why do we kill wild animals in the jungle? Because no other way of dealing with them is open to us. And that is the state to which mysticism reduces mankind—a state where, in case of disagreement, men have no recourse except to physical violence. And more: no man or mystical elite can hold a whole society subjugated to their arbitrary assertions, edicts and whims, without the use of force. Anyone who resorts to the formula: ”It’s so, because I say so,” will have to reach for a gun, sooner or later. Communists, like all materialists, are neo-mystics: it does not matter whether one rejects the mind in favor of revelations or in favor of conditioned reflexes. The basic premise and the results are the same. (”Faith and Force: The Destroyers of the Modern World”, Philosophy: Who Needs It, 70.)

Men herr Jeanrond vill inte diskutera religionens sanna destruktiva natur. Istället vill han diskutera religionens ”konstruktiva potential”. Vad består detta ”potential” i?

Religionernas potential till emancipation och till förtryck måste diskuteras lika offentligt som förnuftets potential till emancipation och till förtryck. I Sverige finns en utbredd och okritisk tro på det mänskliga förnuftet. Denna tro överraskar ofta invandrare som flytt hit från skoningslöst ideologiskt förtryck i förnuftets namn.

Religionen kan alltså verka till att emancipation, dvs befrielse, precis som förnuftet. Men religion och förnuft kan båda leda till emancipation och förtryck. Hur kom han fram till detta? Det närmsta vi får här är att en del har förtryckts i ”förnuftets namn”. Han bemödar sig inte med att studera detta vidare. När man säger att någonting sker i förnuftets namn bör man fråga sig vad som avses, samma sak när man säger att något sker i religionens namn. Han ger ingen förklaring till hur religionen kan bidra till emancipation. Jeanrond ger inga exempel, inga bevis, inga fakta, inga argument. Är detta vad man kan förvänta sig av professorer? Ska de ändå inte vara experter som snabbt och enkelt kan backa upp sina ståndpunkter?

Han säger att förnuftet kan användas för förtryck lika mycket som religionen och att mysticism därför inte är sämre eller bättre än förnuft, och att vi därför hyser en ”okritisk tro på förnuftet” i Sverige. Vad driver någon till att seriöst vilja propagera för den här perversa åsikten? Om man vet att människans grundläggande överlevnadsmedel är förnuftet, då vet man att om man försöker jämställa förnuftet med mystikerns irrationella känslor, då är man ute efter att underminera förnuftet med allt vad det innebär. När förnuftet är underminerat då blir det fritt fram för mystikerna. När det är fritt fram för mystikerna då är det fritt fram för en återkomst av den mörka medeltiden. När du börjar protestera och kräva att vi kanske borde ta förnuftet till fånga, då kan du lita på att dessa mystiker bara kommer att svara med att du bara lider av en ”okritisk tro på förnuftet”.

Överdriver jag? Låt oss se. Jeanrond lägger fram en teori där orsak och verkan helt omkullkastas. Hans teori är att religionsfrihet kan leda till farlig religiös fundamentalism. Jag antar att allt är möjligt när man väl har övergett sin tro på förnuftet. Sådan är, förmodar jag, religionens emanciperande ”potential”. Läs själva:

Den svenska politikens neutralitet i religionsfrågor är både naiv och farlig. Övergången från en statskyrkligt religiös monokultur till en pluralistisk kultur där många religioner och världsåskådningar möts kräver mer än att staten och Svenska kyrkan har skilts åt och staten nu antagit en neutral hållning i alla frågor angående religion. Statens reträtt från religionspolitik i kombination med den offentliga ideologin att religion är privatsak leder till att religionens relationsgestaltande och politiska potential förträngs från sin naturliga plats i samhället och reduceras till en okritisk underground där den lättare kan jäsa och muteras till fundamentalistisk aggression. De som arbetar för att religion reduceras till den privata sfären bär medansvar för religionens möjliga mutationer till det onda. (Min kursivering.)

Det är inte bara naivt och farligt att förespråka statens neutralitet i religiösa frågor eller att religion är och bör vara en privatsak. Religionens naturliga plats i samhället är faktiskt i politiken och de som hävdar annorlunda bidrar till farlig religiös fundamentalism!

Det tycks för övrigt inte ha slagit denna professor att religiös fundamentalism följer av religionernas innehåll och inte av religionsfrihetens existens. Ändå är det religionsfriheten som han ifrågasätter värdet av, inte religionernas destruktiva natur.

Så vad vill Jeanrond egentligen? Han säger det inte rakt ut, men antyder det klart och tydligt mellan raderna:

Frånvaron av diskussion om religionens politiska roll och betydelse gör den svenska kulturdebatten ensidig och torftig. Religionernas visionära kraft och sociala kompetens tas inte till vara. Religionerna förväntar något av denna värld. De vill upptäcka mer av livets mysterium och sammanhang. Deras långa minne och omfattande bidrag till förståelse av människans väsen och gudsrelation och deras protester mot all reduktion av människan till objekt inom olika samhällskalkyler utgör en kraft till förändring. Folkhemmets socialingenjörer känner sig störda av religionernas utmaningar av en samhällsorganisation där statens institutioner gärna uppträder som upplysta arvtagare till religionernas roll att gestalta mellanmänskliga relationer. Men staten kan aldrig ersätta mellanmänskliga relationer av kärlek, hopp och tro och deras gemenskapsbyggande energi. Tvärtom: ett samhälle där dessa dygder inte kultiveras, debatteras och uppmuntras saknar framtid. Kanske hänger den märkliga relationslöshet och ensamhet som många invandrare upptäcker i det svenska samhället ihop med den undertryckta roll som religionerna fått spela i detta land.

Således menar Jeanrond att staten kan inte ensam fungera som en kraft för förändring. Vad som behövs för att bevara samhället är att staten, genom att låta religionen få tillbaka sin ”naturliga plats” i politiken, får ”kultivera” dygderna. I vilken riktning bör vi gå, enligt Jeanrond? Notera att han tar reaktionen hos invandrare från bland annat teokratier som ett exempel på hur ineffektiv den svenska staten är på ett skapa relationer och gemenskaper – utan religionens inflytande.

Jeanrond menar att det nu pågår ett kulturkrig ”om människan och om konstruktiva sätt att gestalta mänsklig gemenskap”. Staten kan inte organisera de primära mellanmänskliga relationerna och religionerna får inte”. (Min kursivering.) Observera att när han skriver att religionerna ”får inte” organisera de primära ”mellanmänskliga relationerna” så syftar han på att religionerna idag inte får styra över dygden i samhället via staten. För det finns trots allt inget som idag hindrar religionen från att försöka påverka människor utan att använda sig av staten. Att han är ute efter att religionen ska få styra över moralfrågorna (”mellanmänskliga relationer”) i samhället följer av sakens natur. Hur människors relationer till varandra bör ”organiseras” är i allra högsta grad en moralfilosofisk fråga.

Det pågår sålunda ett kulturkrig. Vem är då Jeanronds fiende? Det är inte islamisk fundamentalism eller ens kristen fundamentalism. Hans uttryckta oro för religiös fundamentalism visar sig vara rätt genomskinlig när allt väl kommer omkring. Nej, hans fiende är de som söker göra samhället mer sekulärt. Det är dem som står på den andra sidan i detta kulturkrig:

[E]n sekulär enhetsmoral etablerats som har intagit den tidigare enhetskyrkans plats. Denna ideologi, som gärna presenterar sig som vetenskaplig, vill skapa ett enhetligt sekulariserat samhälle med en enhetlig värdekanon. Att utmana denna repressiva enhetsföreställning är en av religionernas viktigaste uppgifter i dagens Sverige.

Religionen utmanar alltså en odefinierad ”enhetsmoral”, som är uttryck för en ”vetenskaplig” ideologi som vill skapa ett sekulariserat samhälle. Detta är, antar jag, något dåligt i Jeanronds ögon.

Givet allt han har sagt fram tills nu verkar Jeanrond beklaga sig över att en sekulariserad världsbild och sekulariserad moral (om än bristfällig), håller på att konkurrera ut på en idéernas fria marknad, religionen som tidigare höll ett totalt tvångsmonopol på moralens frågor. Detta är vad han är motsätter sig, detta är vad han vill förstöra. Och kan han inte få en total återgång till ett statligt tvångsmonopol (genom att avskaffa religionsfriheten) då återstår bara att göra det nästbästa: subventionera religionens röst i debatten ekonomiskt. Det är detta som han vädjar till i slutet av sin artikel: ”Det är betryggande att det fortfarande finns teologiska resurser i Sverige som förmår utmana såväl gamla som nya former av förtryckande enhetlighet. Får och vill teologerna i Sverige ta sitt ansvar eller kommer de att försvinna i enhetlighetens träsk?”

Notera hur han försöker smuggla in premissen att ett sekulärt samhälle är ”förtryckande”, genom att påpeka att det leder till ”enhetlighet”, dvs att det är fråga om en slags värdemässig, åsiktsmässig och moralisk ”likriktning” som i diktaturstater, där bara vissa åsikter ”tillåts” i den offentliga debatten. Denna likriktning som ju är ett resultat av religionsfriheten leder till den bisarra slutsatsen att äkta religionsfrihet kräver att staten aktivt hjälper till att sprida religionens inflytande över samhället, helt i enlighet med hans vädjan till mer ekonomiskt stöd till de teologiska institutionerna. Han skriver: ”[S]tatens ansvar [växer] som beskyddare av den fria religionsutövningen. Staten måste garantera religionens frihet inte bara gentemot ett sekularistiskt religionsförtryck utan även gentemot olika försök från enskilda religiösa rörelsers håll”. Staten ska alltså skydda ”religionen” mot inte bara sekulära rörelser utan även mot enskilda små religiösa sekter. Inte ens de religiösa ska få ta del av denna religionsfrihet.

Vad Jeanrond på fullaste allvar försöker säga är att bara för att man inte (mer än vad man redan gör) låter, på skattebetalarnas bekostnad, finansiera ett religiöst perspektiv till politiska och moraliska frågor, så rör vi oss mot en mer ”repressiv ordning”. De sekulära ideologierna och filosofierna, som t ex objektivismen, utgör ett hot mot den ”fria religionsutövningen”. Därför måste religionen få en större röst i debatten och en ny röst i politiken – på inte bara objektivisternas bekostnad utan även på exempelvis mindre religiösa gruppers bekostnad. Och allt detta i den ”fria religionsutövningens” namn. Detta är bara löjligt. Jeanrond hade haft ett minimalt uns av trovärdighet om han i konsekvensens namn förespråkade att staten helt och hållet skulle lämna idéernas sfär. Men det gör han inte.

Det är inte varje dag man ser en professor, vid ett universitet, argumentera för att religionen inte är eller bör vara en privatsak, utan att fler protesterar. Herr Jeanrond fick såvitt jag vet inga protester. Istället kommer Jeanrond att belönas med ännu en professorsstol. ”Werner G Jeanrond, som vid årsskiftet tillträder den drygt 550-åriga professorsstolen Chair of Divinity vid University of Glasgow”, skrev SvD.

2 reaktioner på ”Frihet för religion?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s