Lite ordmärkeri

Beatrice Fredriksson är andre vice distriktsordförande i Muf Uppsala och aktiv i nätverket antifeministiskt initiativ. Hon skrev en debattartikel i Expressen den 3 december om att det inte är en rättighet att visa brösten. Fredriksson säger mycket bra saker. Låt mig citera ett exempel:

I Sverige kanske vi är blygare än i andra länder. I Sverige kanske inte barbröstat bad eller stringbikini är lika accepterat som i vissa andra länder. Det är allas rätt att tycka vad de vill om det, och försöka förändra. Vill man bryta denna kultur och bryta dessa normer, behöver man däremot inte göra det på någon annans bekostnad. En badhusägare borde rimligtvis få bestämma sina egna regler för sin egen egendom.

Och:

Fyrishovsbadet valde att avvisa de båda kvinnorna för att andra badhusgäster tog anstöt. Om det är en rättighet att visa brösten, borde det i rättvisans namn också vara en rättighet att slippa känna obehag när man går och badar.

Sant. Detta är för övrigt ett perfekt exempel på det faktum att bara om vi har ett samhälle som bygger på principen om individens rättigheter kan vi få någon grundläggande rättvisa i samhället. Utan principen om individens rättigheter blir det, som Ayn Rand gjort klart, bara kaos.

Men hon skriver utöver detta också en del mindre bra saker. Nu vill jag göra det klart att det är i första hand inte min avsikt att strimla denna artikel eller dess författare. Men det finns ett par stycken och meningar som är formulerade på ett sätt som jag inte kunde låta bli att kommentera det. Det ”intressanta” med dessa stycken och meningar är att de så tydligt visar på betydelsen av att vara ganska precis i sitt ordval. Hur snabbt det kan bli väldigt fel när man inte tänker efter när man skriver.

”De positiva rättigheterna är subjektiva.”

De har alltså inget med verkligheten att göra? Det kan jag utan vidare acceptera. Man kan inte argumentera för ”rätten” att förslava eller att kränka andras rättigheter med hjälp av fakta eller logik.

”De är personliga för oss var och en.”

Vad som är en ”positiv rättighet” för dig är inte nödvändigtvis det för mig? Det följer av premissen att de är subjektiva. Inget att opponera sig emot här.

”Det borde rimligtvis då ligga hos oss själva att tillgodose dessa rättigheter.”

Stopp och belägg. Vad är en ”positiv rättighet”? Det är sägs vara en ”rätt” till något. Att i detta sammanhang säga att det är upp till oss själva att tillgodose dem betyder bara en sak, nämligen att det är upp till var och en att ”ta sig rättigheter” på andras bekostnad. Men med vilken rätt kan man argumentera för detta?

En sak är säker: de har inget med verkligheten att göra, så vad man än säger kan man inte argumentera för dem medelst fakta och logik. Så utan någon hänsyn till fakta och logik ska folk ha rätten att ”tillgodose” sig sina ”positiva” rättigheter? Om positiva rättigheter har inget med verkligheten att göra, då finns det inte heller några restriktioner för vad folk kan se som rättigheter. En del kanske anser att de har rätt att bruka våld mot andra? Har man då rätt att på egen hand ”tillgodose” denna påstådda ”rätt”?

”I ett fritt samhälle har vi den möjligheten. Det vackra med en fri marknad är att det finns plats för alla sorters behov, efter våra egna önskemål. Likaväl som alla bad har rätt att tillåta toplessbad, borde de ha rätt att inte göra det, så att alla har någonstans att gå.”

I ett fritt samhälle har vi en rätt att ”ta oss rättigheter” på andras bekostnad? Detta kan hon omöjligen mena, ändå är detta vad som följer av det hon skriver. Vad ska jag då dra för slutsats? Antingen vet hon inte vad hon talar om eller också är hennes ordval väldigt dåligt. Men hon borde ta ansvar för hennes ordval. Ord betyder faktiskt någonting. Och Fredriksson är inte omedveten om vad orden betyder för senare skriver hon: ”Staten kan inte och bör inte tillgodose vilka positiva rättigheter som helst.” Vilket, så klart, får en till att undra om staten kan och bör tillgodose en del ”positiva rättigheter”? Nämligen de som vi kanske inte kan ”tillgodose” på egen hand?

”Huvuduppgiften [för staten] är i stället att skydda våra negativa, dvs. att ens liv, egendom och frihet skyddas från att bli kränkta. Detta är av oändligt större vikt.”

Huvuduppgiften för staten är att skydda individens rättigheter? Uppenbarligen ska staten till och från kränka individens rättigheter, förmodligen genom att ”tillgodose” en del av de ”positiva rättigheterna”.

Om en del tycker att jag hänger upp mig på ord, så säger jag att den invändningen betyder ingenting av åtminstone tre skäl. För det första är det hela poängen: ord har en betydelse och om du använder dem slarvigt, då kan det snabbt få katastrofala följder. Åtminstone i den mån folk utgår ifrån att du faktiskt menar vad du skriver. Kanske har folk blivit så vana vid nominalistiskt och subjektivistiskt tänkande, att ingen riktigt förväntar sig att de ska mena vad de skriver, helt enkelt eftersom orden ändå inte sägs ha någon fast, klar och definitiv innebörd. För det andra är det så att Fredriksson formulerar sig på ett sätt som antyder att hon borde veta bättre. Och för det tredje är det inte min avsikt att mosa Fredriksson. Hon avslutar sin debattartikel på ett väldigt bra sätt. Men tyvärr är det samma stycke som bevisar att hon vet bättre och att hon därför borde varit mer noga när hon formulerade sig:

Vi kan inte heller fortsätta prata om människor som grupper, eftersom det är grupptänkande som skapat fördomar och diskriminering. Rasism och homofobi har sin grund i att individer döms utifrån vilken grupp de tillhör, så även könsdiskriminering. Det är oacceptabelt och inhumant och i desperation vänder vi oss till statsapparaten för svar. Men vill vi prata problemlösning ska vi inte prata om myndighetsutövning, utan om människosyn. Hur vi var och en kan ta ansvar för att ändra vår inställning. Hur lagen kan öppna upp för individualismen, och inte innehålla särlagstiftning om kön genom jämställdhetslagar och särskilda diskrimineringsparagrafer just för kön. Lagen borde i stället signalera att vi alla är människor, och bara människor, och att det är så vi ska betrakta varandra. Att människan har ett okränkbart värde och att individen är den minsta minoriteten. Att en kränkning är lika illa oavsett mot vem, eller varför, den görs. Kollektivismen har i feminismens retorik blivit både problemet och lösningen. Det leder ingenstans. Lösningen ligger i stället i ett avsteg från kollektivismen, ett avsteg som naturligen tar oss till individualism i stället, där människan är fokus och inte grupperna, och där det inte är inte kollektiv som kränks, utan individer. (Min kursivering.)

Detta är ett tydligt tecken på att Fredriksson lär ha läst sin Ayn Rand och det är detta som enligt min mening gör att hon borde veta bättre. Nåväl. Nog med ordmärkeri för idag.

2 reaktioner på ”Lite ordmärkeri

  1. Vad menas med ”positiva” rättigheter här? Det är ett populärt språkbruk (som jag tror härstammar från Isaiah Berlin) att kalla vår *verkliga* rättigheter (liv, frihet, egendom, strävan efter lycka) för ”negativa” och sådant som staten ger oss till skänks (efter att först ha tagit det från andra) för ”positiva” rättigheter.

    Det här är helt enkelt usel terminologi. Rättigheter ska kallas för rättigheter och rättighetskränkningar för rättighetskränkningar!

  2. Jag är inte helt säker på det här, men till saken om de bara brösten hör väl att det faktiskt finns någon form av lagstiftning som förhindrar bara bröst hipp som happ? Och som du säger, om badhuset är allmänhetens så blir det bara röra av alltihop.

    Fast det är ju vid sidan om din poäng. Bra poäng, för övrigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s