Lidande utan slut

”It’s been nearly two decades since the defeat of the Communist atheist-materialism that had long been Public Enemy No. 1 in the eyes of the Catholic Church. But if Pope Benedict XVI’s latest encyclical, ”Spe Salvi,” is any indication, the spirit of Karl Marx is still alive and well in the halls of the Vatican”.

Med dem orden inleder Jeff Israel sin artikel ”For True Progress, We Need Faith”, om påven Benedictus XVI nya encyklikan i Times. Egentligen är det inget nytt här. Detta är inte första gången som Påven har förespråkat socialism i en eller annan form. Det borde inte heller komma som en nyhet eftersom i sin essens är det inget som skiljer kristendom från socialism. Socialism är i förlängnignen inget annat än en sekulariserad version av kristendom.

Medan marxismen inte längre är en fiende för Vatikanen är däremot något som Benedictus XVI kallar för ”relativismen” det. Vad är relativismen? Han ger ingen klar beskrivning. Men han ger en redogörelse för vad det kommer ifrån och vad det leder till:

Benedict traces relativism back to 16th-century English philosopher Francis Bacon and his godless idea of ”faith in progress.” In Benedict’s reading of history, the Enlightenment and the French Revolution that followed paved the way for Marx; his ideology may have eventually been discarded but his influence still lingers in modernitys false hope of life without suffering. ”We can try to limit suffering, to fight against it, but we cannot eliminate it,” Benedict writes. ”It is when we attempt to avoid suffering by withdrawing from anything that might involve hurt, when we try to spare ourselves the effort and pain of pursuing truth, love, and goodness, that we drift into a life of emptiness, in which there may be almost no pain, but the dark sensation of meaninglessness and abandonment is all the greater.” In other words, the fall of Communism again proves that human salvation lies in the Gospel alone.

Efter att sedan ha fördömt Karl Marx för hans oförmåga att inse att människan är människa, dvs en av naturen låg och syndig varelse som inte kan förbättras av de ekonomiska villkoren, vill han ändå prisa honom för sitt intellekt och sin analytiska förmåga. Detta föranleder herr Israel till att göra en intressant observation: ”Indeed it may be the final nail in the coffin for Communist ideology that the head of the Catholic Church feels safe in giving Marx his props as a great thinker”. Så om marxismen är död. Dess anhängare är och blir färre med tiden. De dör en efter en. Så vad står då Benedictus och katolicismen för? Vi har redan fått en ledtråd i citatet ovan: anti-Upplysning, anti-förnuft och anti-njutning, anti-framsteg. Priset för att bekämpa lidandet är att vi får ett liv av tomhet och meningslöshet.

Men det är inte allt, så klart:

In this latest document, he uses Marxism — though no longer a clear and present danger to Catholic faith — as a warning against the rampant growth of reason, science and freedom without a commensurate growth of faith and morals. ”The ambiguity of progress becomes evident. Without doubt, it offers new possibilities for good, but it also opens up appalling possibilities for evil — possibilities that formerly did not exist,” Benedict writes. ”We have all witnessed the way in which progress, in the wrong hands, can become and has indeed become a terrifying progress in evil. If technical progress is not matched by corresponding progress in man’s ethical formation, in man’s inner growth then it is not progress at all, but a threat for man and for the world.”

För att sammanfatta: teknik kan vara bra eller dåligt, allt beror på människans moraliska status. Det är väl sant, men vad krävs det för att förbättra människans moraliska tillstånd? ”Benedict refers to the lives and ideas of various saints and martyrs to explain that hope: Most of all, Benedict leans on the teachings of St. Augustine, the Pope’s personal intellectual and spiritual guide…” Vad betyder det mer i detalj? Jag ville ha klarhet så jag gick till källan ”Spe Salvi”:

It is not by sidestepping or fleeing from suffering that we are healed, but rather by our capacity for accepting it, maturing through it and finding meaning through union with Christ, who suffered with infinite love.

Suffering and torment is still terrible and well- nigh unbearable. Yet the star of hope has risen—the anchor of the heart reaches the very throne of God. Instead of evil being unleashed within man, the light shines victorious: suffering—without ceasing to be suffering—becomes, despite everything, a hymn of praise.

The true measure of humanity is essentially determined in relationship to suffering and to the sufferer. This holds true both for the individual and for society. A society unable to accept its suffering members and incapable of helping to share their suffering and to bear it inwardly through “com-passion” is a cruel and inhuman society. Yet society cannot accept its suffering members and support them in their trials unless individuals are capable of doing so themselves; moreover, the individual cannot accept another’s suffering unless he personally is able to find meaning in suffering, a path of purification and growth in maturity, a journey of hope. Indeed, to accept the “other” who suffers, means that I take up his suffering in such a way that it becomes mine also. Because it has now become a shared suffering, though, in which another person is present, this suffering is penetrated by the light of love.

En förbättring av människans moraliska tillstånd kräver i vanlig kristen ordning en stor dos av självhat och en dedikation till ett livslångt självplågeri; ett ändlöst lidande. Lidande, mer lidande och ännu mer lidande. Lidande på höjden och lidande på tvären. Det finns inget riktigt slut och bör inte finnas något slut på det hela. Benedictus: ”Yet once again the question arises: are we capable of this?” För att orka igenom ett livslångt lidande räcker det inte med att trösta sig med att Gud lider med oss. Vi behöver mer än så, vi behöver hopp och hopp finner vi genom martyrer:

For this too we need witnesses—martyrs—who have given themselves totally, so as to show us the way—day after day. We need them if we are to prefer goodness to comfort, even in the little choices we face each day—knowing that this is how we live life to the full. Let us say it once again: the capacity to suffer for the sake of the truth is the measure of humanity.

Så perverst, så depraverat. Det finns nog inget annat sätt att beskriva Benedictus budskap.

Det finns mycket mer kan kommentera i detta ondskefulla dokument. Jag har bara berört toppen av ett isberg. (Läs om ni orkar och se för er själva.) Marxismen må vara död, men Vatikanen är precis sig lik. Och frågar ni mig låter detta knappast som ett recept för att förbättra det moraliska tillståndet i världen. Tvärtom låter det som ett recept för att åstadkomma och rättfärdiga mer meningslöst och omoraliskt lidande i världen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s