Gott nytt!

Gott nytt år allesammans!

Nu kommer det nog att bli lite dött här ett tag. Varför? Jo, för typiskt nog verkar jag ha drabbats av en förkylning så här på nyårsafton.

*suck*

:-(

Men om krafterna finns till fortsätter allt som vanligt… nästa år.

Mitt nyårslöfte är, förresten, att jag ska sikta på att bli ännu mer självisk. Man kan aldrig bli tillräckligt självisk. ;-)

Annonser

En bekännelse

SVT har sedan en tid tillbaka fört en lögnaktig kampanj som säger att SVT minsann är ”Fri television”. Ja helt lögnaktig är den förstås inte. SVT är i mina ögon fritt från kvalitet, fritt från underhållning, fritt från objektivitet.

Men det är inte riktigt så de menar på SVT. Nej, SVT:s lögnaktiga kampanj går ut på att SVT till skillnad från den television som inte tvångsfinansieras med ”tv-licenser” är ”fri” i en annan ”högre” mening. Vad menar de med att de är ”fri television”? SVT förklarar på sin hemsida: ”Oberoende tv som står fri från både politiska och ekonomiska intressen”.

Men i en intervju i DN är Eva Hamilton, SVT:s vd, mer ärlig av sig. DN:

Även om hon inte säger så, kan kampanjen Fri Television ses som en del av bolagets lobbying mot regering och riksdag. Kampanjen vill framställa SVT som oberoende också gentemot politiska krafter, men bolaget är beroende av just politiska beslut. Det är riksdagen som beslutar om licensen och hur den fördelas.

– Ja, det är ju så att vår yttersta uppdragsgivare är riksdagen, säger Hamilton.

– Och där ligger en inbyggd konflikt eftersom vi också ska granska makten, tillägger hon.

Hon understryker att det finns ett antal barriärer mellan den politiska makten och SVT; bland annat får inte styrelsen diskutera enskilda program.

Så mycket för allt pladder om ”Fri television”.

”Bredden är vår signum”, säger Eva Hamilton till DN. Men enligt SVT:s egen hemsida visar det sig att det är de fria privata tvbolagen som har ökat bredden och utbudet allra mest:

Under perioden 2002-2006 mer än fördubblade de fem stora mediehusen Bonniers, MTG, SBS, Schibsted och TV4 (som ingår i Bonnierkoncernen) sitt sammanlagda utbud: från 53 till 124 tv-kanaler, radiostationer och webbsajter … Investeringarna i program, i första hand sporträttigheter och import av utländska program, ökar med i genomsnitt 33 procent. För SVT och SR är ökningen, i huvudsak i svenskproducerade program, 9 procent under samma period.

Varför imponerar detta inte på SVT? ”Ingen ska förvänta sig att Stenbeck- eller Bonnierägda företag i en lågkonjunktur kommer att satsa pengar på program som inte är lönsamma. Granskande journalistiska program, kulturprogram och dramatik på svenska kommer alltid att kosta mer än vad de genererar i intäkter. Än mindre kommer tyska ProSiebens Sat1 som äger t ex Kanal 5, Canal+ och radiokanalen Mix Megapol att vilja ansvara för svenska kulturprogram – eller för publik som är äldre än 59 år och som inte genererar reklamintäkter”. Jag som trodde att man skulle göra tv och radio för publiken? Är det ändå inte detta som dessa tv- och radiobolag gör? Är det för detta som SVT avfärdar dem och deras bedrifter?

SVT själva tycks ju för övrigt glömma bort att hela anledningen till att de för denna löjliga kampanj just nu är för att de inte har råd – i en högkonjunktur – att göra TV som de själva vill. Om SVT fick en chans att försörja sig på den fria marknaden, och om de där kunde visa sig värdiga tittarnas frivilliga ekonomiska stöd, då kanske de skulle få de pengar som de behöver för att ge publiken vad den vill ha. Men istället fördömer de de privata tvbolagen för att de lyckas samla ihop det kapital som krävs för att ge svenskarna det största tvutbud de någonsin har haft.

Det verkar så. SVT fortsätter: ”Den kommersiella radion har ökat den kvantitativa mångfalden med många kanaler som spelar det mest populära av den bredaste populärmusiken, men knappast bidragit med substans i form av nyheter, samhälls- eller kulturprogram”.

Här förolämpar SVT en stor del av sina tittare. Eller i alla fall de någorlunda allmänbildade av SVT:s tittare. Det är inget annat än fullständigt grundlöst dravel från SVT:s sida eftersom det finns massor med helt kommersiella kanaler som ger oss ”substans”: nyheter, dokumentärer, samhälls- och ”kulturprogram”.

Om bara SVT lade ned mer tid åt att göra bra tv än att gnälla på sin publik och på politikerna, då kanske man slapp vara så förbannad över att den här smörjan – liksom deras opinionsbildning – finansieras med tvång av alla som har en tv.

Det finns ännu tid

Goda nyheter från DN:

Var femte 18-24-åring gör ingenting, eller nästan ingenting, för miljön. Drygt hälften vill göra mer, men bara lite mer. Det visar Ungdomsbarometern där över 10.300 svenskar i åldrarna 18-24 år har svarat på frågor.

– Det här stämmer med vad vi ser i våra kontakter med ungdomar, säger Gunilla Elsässes, ansvarig för utbildningsverksamheten hos Världsnaturfonden i Sverige. Engagemanget för miljön finns, men också en förlamande oro som gör att de förringar betydelsen av sina egna små insatser.

SAMMA ERFARENHET har 19-åringarna Hanna Oskarsson, Elvira Svedmalm och Victor Malmborg. För dem är miljöfrågor viktiga och därför arbetar de som värvare på Greenpeace.

De ser bekymrade ut när de talar om ungas inställning. Det finns en medvetenhet om hur illa det är med klimatet, men få tror att de kan göra någonting åt det. Ett argument som har hörts till leda är: ”Det spelar ingen roll vad jag gör när alla andra…”

– Men det spelar roll! utropar Hanna Oskarsson. Alla måste inse att alla kan vara med och påverka. Att du cyklar i stället för tar mopeden eller köper ekologisk mjölk har betydelse. Då är du med och påverkar din framtid.

Victor Malmborg önskar att unga inser vilken stor kraft de utgör tillsammans.

Greenpeace och Världsnaturfonden ljuger folk rakt i ansiktet när de påstår att enskilda ungdomars uppoffringar är meningsfulla. De ljuger ännu mer när de påstår att tillsammans kan alla ungdomar göra en stor självuppoffrande insats.

Fakta är att ingen enskild individs bidrag till de globala koldioxidutsläppen har någon som helst inverkan för den globala uppvärmningen – även om man accepterade den obevisade hypotesen om en antropogen global uppvärmning. Inte ens om hela Sverige upphörde att släppa ut koldioxid hade haft någon betydelse. Varför ljuger Greenpeace? Varför ljuger Världsnaturfonden? Vet de inte om att de ljuger? Kanske ljuger de så mycket att de numera tror på sina egna lögner.

De ungdomar som nu tror att problemet är så stort och så omfattande, och att det därför så bråttom med insatser och förändringar, varför de förringar sina egna små insatser är inte ett dugg irrationella. De är snarare helt rationella, givet den domedagsretorik de dagligen utsätts för.

Det är rätt åt miljörörelsen att de nu har gjort problemet så stort att det känns närmast hopplöst för många att försöka göra något åt problemet. Och det är bra för oss andra som behöver tid och energi för att försöka vända på opinionen. Om folk inte bryr sig för de tycker det är hopplöst, då kommer de nog inte heller att bry sig om att kräva åtgärder från politikerna.

Miljörörelsens förhållande till sanningen är en av alla anledningar till varför det är omöjligt att ta miljörörelsen på allvar: de ljuger jämt och ständigt. När de inte ljuger då överdriver de. När de får rätt i en fråga, då är det bara en fråga om ren tur. Det som driver dem är inte en genuin rädsla för miljöns tillstånd baserad på ”fakta” och ”vetenskap”.

Läs gärna Julian Simons The Ultimate Resource för många exempel på detta. Här är tre exempel ur Simons bok:

1945: DDT, sensationalized by Rachel Carson in 1962. Said to cause hepatitis. Discontinued in U.S. in 1972. Known then to be safe to humans (caused death only if eaten like pancakes). Some damage to wildlife under special conditions. With the aid of DDT, ”India had brought the number of malaria cases down from the estimated 75 million in 1951 to about 50,000 in 1961. Sri Lanka … reduced malaria from about three million cases after World War II to just 29 in 1964”. Then as the use of DDT went down, ”Endemic malaria returned to India like the turnaround of a tide”. By 1977 ”the number of cases reached at least 30 million and perhaps 50 million”.

In 1971, amidst the fight that led to the banning of DDT in 1972, the president of the National Academy of Science – distinguished biologist Philip Handler – said ”DDT is the greatest chemical that has ever been discovered”. Commission after commission, top expert after top Nobel prize-winning expert, has given DDT a clean bill of health.

Early 1970s: Pesticides aldrin and dieldrin, suspended in 1974. Chlordane and heptachlor. All banned in the 1970s because of belief that they cause tumors in mouse livers. But ”[t]here has never been a documented case of human illness or death in the United States as the result of the standard and accepted use of pesticides. Although Americans are exposed to trace levels of pesticides, there is no evidence that such exposure increases the risk of cancer, birth defects, or any other human ailment.”

1970s: Agent Orange (dioxin). Dioxin declared safe by federal court in 1984 when veterans brought suit. August, 1991: New York Times front-page headline was ”U.S. Backing Away from Saying Dioxin is a Deadly Peril”. The story continued, ”Exposure to the chemical, once thought to be much more hazardous than chain smoking, is now considered by some experts to be no more risky than spending a week sunbathing”. Re the Agent Orange case: ”Virtually every major study, including a 1987 report by the Centers for Disease Control (CDC), has concluded that the evidence isn’t strong enough to prove that the herbicide is the culprit” in the bad health of some Vietnam veterans.

De som inte har råd att köpa boken kan läsa hela på Internet här.

Det verkar finnas folk som har insett att man nog inte kan lita på miljörörelsen. Mer än vad fjärde person i undersökningen säger att en ”ekologiskt hållbar utveckling” inte alls är särskilt viktigt. Detta trots den omfattande hjärntvätten som pågår i skolorna, universiteten och i medierna finns det folk som har ett lite sundare perspektiv på saker och ting.

Det finns ännu lite tid, men den sakta ut. Hjärntvätten har effekter: ”Lika många anser att det [ekologiskt hållbar utveckling] är mycket viktigt och den gruppen har ökat under senare år”.

Om att behålla förnuftet

Om man läser vid universitetet då kan man bli både förstörd och besviken. De som inte blir förstörda i första hand blir nog mest besvikna. De blir besvikna av olika skäl. En sak som många kan störa sig på är just att så många föreläsare är anhängare av falska idéer och dessa propagerar de sedan ut. Jag vet själv hur det är att sitta i en stor föreläsningssal, med över hundra elever, lyssnandes på hur föreläsaren prisa dåliga ekonomer som J M Keynes, hemska filosofer som David Hume och Immanuel Kant. Plädera för omfördelningspolitik, statliga interventioner som en tänkbar lösning på ”marknadsmisslyckanden”, konsumtionism, rawlsiansk egalitarianism, protektionism, environmentalism, utilitarism, marxistisk historiebeskrivning, försvara islamiska terroristgrupper, ”genusperspektiv”, och så vidare. Det finns till synes inget slut. Man vill bara höja rösten i protest eller också gå därifrån…

Medan detta är fullt förståeligt är det trots allt inte särskilt effektivt. Man inser ju att ens egen kamp för det man anser är rätt och riktigt genast blir mycket svårare om din föreläsare har producerat hundra nya anhängare till en massa irrationella idéer och föreställningar. Det kan ibland till och med vara deprimerande, för att inte tala om paralyserande. Men vad hjälper det att jag går hem och surar för mig själv?

Så det första jag vill säga är att om du inte anser att du måste ha en universitetsutbildning för det du vill göra i ditt liv, då bör du nog inte läsa vid universitetet. Om du bara är ute efter kunskapen som universiteten försöker lära ut till elever, kan du nästan alltid komma över det på egen hand, genom att ägna dig åt självstudier. I princip all litteratur finns tillgänglig för att köpa eller också låna på ett bibliotek. Men om du nu har bestämt dig för att du måste läsa vid universitetet, var då beredd på att du kan bli besviken.

Om tanken på att det varje år produceras hundratals om inte tusentals elever, indoktrinerade i allehanda dumheter, gör dig paralyserad och överväldigad, försök då inse att du inte har en moralisk skyldighet att ”rädda” andras själar. Det är alltid, i slutändan, individens ansvar att tänka, att ifrågasätta, att läsa på. Om man intalar sig själv att man har en sådan skyldighet då kommer man att få ett dåligt förhållande till sina medmänniskor. Man kommer också att känna sig oerhört tyngd och stressad inför det stora arbete man ser framför sig i termer av opinionsbildning och upplysning. Man kanske känner att det är för mycket för en människa och att det därför är mycket lättare att bara ge upp istället och göra något annat. Men återigen, hur effektivt är det?

Ska man protestera? Ja, ibland kan det vara på sin plats. Men om du är blyg eller rädd för att dina lärare ska straffa dig på något sätt då bör du givetvis avstå. Du ska inte göra en martyr av dig själv. Men även om du någon gång känner att du bara måste säga ifrån försök inse att folk faktiskt inte dyker upp på föreläsningarna för att lyssna på dig. Det finns en rätt stor risk för att de inte kommer att lyssna, inte bryr sig och kanske till och med upplever det som att du endast försöker avbryta föreläsaren med ”dumma” frågor och spetsfundiga kommenterar. Det finns sålunda en risk för att de istället för att se dig som en välvilliga ”upplysare” ser dig som en självgod ”smart ass”. Detta är inte en vädjan till att underkasta sig kollektivet, det är bara en varning om hur fullständigt meningslöst det kan vara att försöka ”protestera” och ”upplysa” dina kollegor mitt i föreläsningarna. Men visst, om händelsevis skulle ha ett långt och väl förberett tal som du får chansen att ge utan att bli avbruten, då ser jag så klart inga problem.

Jag säger detta därför att jag har själv varit på många föreläsningar där framför allt kommunister vill ”protestera” mot ”nyliberalismen” på diverse föreläsningar i nationalekonomi. Ingen förstod vitsen med deras ”invändningar” eller ”frågor”. De uppfattades bara som störande dumdryga moment som avbröt föreläsningen. När de väl blev tysta drog alla bara en lättande suck och fortsatte lyssna på föreläsaren som fortsatte propagera för statliga interventioner i ekonomin. Jag misstänker att mina läsare har i varierande utsträckning liknande erfarenheter. Jag anser att det spelar nog ingen roll om du förespråkar objektivism eller kommunism. Du har ingen moralisk rätt att göra dig till ett meningslöst irritationsmoment på andras föreläsningar. Om du har stora problem med innehållet i kursen ta då upp det med föreläsaren eller med dina kollegor på rasten.

Så hur ska man då hantera universitetsvärlden? Hur behåller man sitt förnuft i universitetet? Eftersom jag nu har studerat i lite drygt fem år och ändå förmått behålla mitt förnuft måste jag konstatera att jag gör något rätt. Därför tänkte jag dela med mig med lite egna lärdomar från dessa år.

Det första jag vill säga är att du är där för att lära dig, inte för att hålla med. En del kan bli så frustrerade över sin situation att de tror att de faktiskt ”säljer sig själva”, att de ”ger vika” för irrationaliteten, om de kommer på sig själva säga ”Nu förstår jag!” efter att ha läst sin David Hume. Men det är ett helt felaktigt synsätt. Att hålla med om någonting och att förstå någonting är två helt olika saker.

Det är därför du inte har en moralisk skyldighet att protestera varje gång läraren för ut nonsens. Du är där för att veta vad detta nonsens går ut på och vad argumenten för det är, inte för att instämma med det. Om du skulle ha attityden att förståelse implicerar medhåll, då följer det att ett moraliskt liv kräver av dig att du aldrig läser en dagstidning eller en bok där du kan stöta på begripliga om än felaktiga ståndpunkter. Vilket är en uppenbart irrationell position.

Ibland kan det vara svårt att skilja på dem eftersom du alldeles för tydligt ser de moraliska implikationerna av de felaktiga resonemangen därför kan du inbilla dig att du ger idéerna en slags moralisk sanktion om du förstår dem. Detta är samma problem som ibland infinner sig när folk ska försöka förklara varför en del människor gör som de gör, men det istället uppfattas av andra som att de försöker försvara människorna i fråga. Men du måste lära dig att skilja på detta, annars kommer du inte att stå ut. Varje dag kommer att bli en ändlös kamp mot irrationalitet, oförnuft, okunskap, lögner, evasioner.

Försök därför se det positivt. Försök se dina universitetsstudier som ett utmärkt tillfälle att lära känna fienden på fiendens mark. Och om man inser detta då inser man snart en annan god nyhet och det är att motståndet som väntar på en, på sätt och vis, är förvånansvärt patetiskt. Du kanske inte tror det när du väl sitter där, men de argument som föreläsarna i olika sammanhang tar upp är nästan alltid de bästa argumenten som de har att erbjuda. Om du inser detta och du vet att du kan bemöta dem, efter att ha studerat och förstått dem, då kommer du att inse att i intellektuella termer står du inte inför ett närmast obestigligt berg av irrationalitet. Vad du istället står inför är en av staten skyddad miljö (”skyddad” från en idéernas fria marknad); inte ett berg, utan blott en liten kulle.

Det finns inga genvägar; du måste läsa på. Du kan inte debattera vad du inte riktigt förstår. Om allt du vet är att en idé nog är fel men du kan inte sätta fingret på det, då ska du avstå från att överhuvudtaget kommentera det tills du verkligen vet det. Försök inte ens argumentera kring det som du inte begriper. Du kommer bara göra ett åtlöje av dig själv. Det är inte rationellt att göra allt vad man kan för att avslöjas som dåligt påläst. När du väl förstår resonemangen i fråga då får du den inre klarheten och, viktigast av allt, övertygelsen. Detta räcker långt för att hålla uppe orken när man är på universiteten. (Det är om inte tidigare så först nu man kanske börjar få en insikt om hur relativt sett lite motstånd som väntar en.) Dra nytta av denna inre klarhet och övertygelse när det känns lite motigt.

Inled inte debatter med folk som inte ber om det. Men om folk ber om din åsikt var då inte rädd för att ge den. Säg exakt vad du tycker och stå för det – och var alltid beredd på att backa upp det du säger. Vem vet? Du kanske får någon av dina kollegor att tänka om? Om du hör något som du inte håller med om, i synnerhet i någorlunda kontroversiella frågor, säg då att du inte håller med. Du behöver inte ge folk ett helt sång och dans-nummer. Men om de undrar varför du inte håller med se till att vara tillräckligt påläst och beredd för att kunna motivera dig. Du kanske inte övertalar någon den gången, men förhoppningsvis rubbar du deras världsbild lite. Att delta i sådana här intellektuella gerillastrider, är alltid stimulerande. I synnerhet om du känner att din poäng verkligen kommer fram. Det brukar hjälpa mig med inspirationen. Jag ser det nämligen som att jag har blivit mer redo för den mer långsiktiga intellektuella striden för bättre idéer.

En del har säkert svårt att motivera sig när de ska ta sig igenom en lång, tråkig text som av allt att döma är fylld med fel och/eller vilseledande uppgifter. Allt detta blir oftast mycket lättare om jag tar det hela utifrån perspektivet att idéer är av yttersta själviska betydelse för mig. Låt mig citera Ayn Rand:

Most people … think that abstract thinking must be ”impersonal” — which means that ideas must hold no personal meaning, value or importance to the thinker. This notion rests on the premise that a personal interest is an agent of distortion. But ”personal” does not mean ”nonobjective”; it depends on the kind of person you are. If your thinking is determined by your emotions, then you will not be able to judge anything, personally or impersonally. But if you are the kind of person who knows that reality is not your enemy, that truth and knowledge are of crucial, personal, selfish importance to you and to your own life — then, the more passionately personal the thinking, the clearer and truer. (”Philosophical Detection”, Philosophy: Who Needs It, s 16.)

Jag försöker, mer konkret, läsa igenom tråkiga texter och läsa den riktigt noggrant genom att jag låtsas, för stunden, att jag är en oskyldig människa som sitter i fängelse och att min enda chans att komma därifrån är genom att avslöja motsägelserna, felaktigheterna, inkonsekvensen i resonemangen. Och det enda sättet jag kan göra det är genom att läsa igenom texten mycket noga och uppmärksamt. (Nu säger jag att jag låtsas som att jag sitter oskyldigt fängslad; i förlängningen måste jag emellertid inte låtsas om någonting. För om vissa idéer inte avslöjas för vad de är och avfärdas kommer vi alla att en dag sluta upp i något mycket värre än ett fängelse, nämligen ett förindustriellt socialistiskt samhälle.)

Då jag mest har studerat filosofi vill jag återge ett annat tips som är ganska lämpliga just när det kommer till filosofistudierna. Jag ansåg att det hjälpte mig förstå idéer bättre och med tanke på tentaresultaten verkar det vara så att jag inte inbillade mig. Det gjorde mig också mer motiverad att läsa och förstå vad idéerna gick ut på. Ayn Rand skrev:

You must attach clear, specific meanings to words, i.e., be able to identify their referents in reality. This is a precondition, without which neither critical judgment nor thinking of any kind is possible. All philosophical con games count on your using words as vague approximations. You must not take a catch phrase – or any abstract statement – as if it were approximate. Take it literally. Don’t translate it, don’t glamorize it, don’t make the mistake of thinking, as many people do: ”Oh, nobody could possibly mean this!” and then proceed to endow it with some whitewashed meaning of your own. Take it straight, for what it does say and mean.

Instead of dismissing the catch phrase, accept it – for a few brief moments. Tell yourself, in effect: ”If I were to accept it as true, what would follow?” This is the best way of unmasking any philosophical fraud. The old saying of plain con men holds true for intellectual ones: ”You can’t cheat an honest man.” Intellectual honesty consists in taking ideas seriously. To take ideas seriously means that you intend to live by, to practice, any idea you accept as true. Philosophy provides man with a comprehensive view of life. In order to evaluate it properly, ask yourself what a given theory, if accepted, would do to a human life, starting with your own. (Ibid.)

Detta är i princip inget annat än ett systematiskt tillämpande av ”reductio ad absurdum”. Men det är en väldigt användbar metod och då inte bara inom filosofin.

Avslutningsvis vill jag rekommendera er att köpa en bok i studieteknik. Det gör ert pluggande betydligt mer effektivt och smärtfritt, vad ni än studerar. Om kursen ni läser är lite trist, kommer det ändå att vara mycket roligare om man i alla fall gör bra ifrån sig på tentan. Det hjälper också en långsiktigt. Tipsen är också väldigt användbara även utanför universitetsvärlden. Den enda bok som jag kan rekommendera (för det är den enda jag har läst i ämnet), är Edwin A Lockes bok Study Methods & Motivation: A Practical Guide to Effective Study. Men jag utesluter inte att det finns andra som är mer eller mindre lika bra, men som sagt tänker jag inte rekommendera böcker som jag inte har läst.

Om ni andra har egna tips och reflektioner kring hur man klarar sig bäst på universitetet, skulle jag mer än gärna vilja ta del av dem här på bloggen!

Ett boktips

Jag har flera gånger argumenterat för att ärlighet är en dygd. Ärlighet lönar sig alltid och oärlighet lönar sig inte. (Observera dock att jag med oärlighet här syftar till att försöka tillskansa sig värden som man inte förtjänar genom att fara med lögn och osanning; det är helt i sin ordning att, om nödvändigt, ljuga i försvar av sina rättmätiga värden.) Ett bevis för detta är att folk som är ohederliga ofta faller offer för andras ohederlighet i större utsträckning än hederliga människor.

Orsaken till detta är att hederliga människor inte förväntar sig eller begär det oförtjänta. De är därför inte lika benägna att tro eller acceptera saker som låter för bra för att vara sant. De vet att ingenting är gratis och att när det låter för bra för att vara sant då är det förmodligen för bra för att vara sant!

Jag läser just nu en intressant och underhållande bok av Gunnar Wall som heter Tidernas största bedrägerier. Wall noterar snabbt ovannämnda samband. I inledningen till sin bok skriver han:

En sak att fundera över är relationen mellan bedragare och offer. Är det alltid så säkert att man kan dra en klar gräns mellan den ena och den andra? … Ibland kan det till och med verka som om människor står och längtar efter att det ska komma en bedragare och lura dem, som om de redan har börjat dupera sig själva och helt enkelt vill ha lite hjälp på traven … Det är också intressant att notera att bedrägerioffer ibland kan vara misslyckade bedragare. Mannen som sålde Eiffeltornet, Victor Lustig, visste hur viktigt det var för en storskojare att få sina offer att fiffla lite själva innan han lurade av dem deras pengar. De blev mindre benägna att gå till polisen då. Därför var själva fällan ofta konstruerad så att den vädja till folks oärliga sidor. Och om man vänder på det kanske samma sak kan uttryckas som: ju hederligare man är, desto mindre riskerar man att bli lurad.

Jag rekommenderar denna bok av flera skäl. Dels för att den är underhållande, dels för att den är lärorik. Och då inte bara i det avseende att man får en del tips på hur man kan känna igen bedragare, utan även i det avseende att den förser alla förespråkare av hederlighet av en massa bra exempel på varför ohederlighet – ett krig mot verklighetens fakta – är en hopplös kamp.

Man tackar

Bloggen Bent:

I cirka två veckors tid har den svenska bloggosfären kunnat nominera fram de politiska bloggar som de tycker är bra.

Nu har det blivit dags att presentera nomineringarna för den breda publiken, och göra det möjligt för dig att rösta på just dina favoritbloggar.

För nu finns det en lista att ta ställning för, och nu finns det kandidater som du kan rösta på.

Jag tycker att det är kul att man överhuvudtaget har blivit nominerad. Det tackar jag för. Det gör mig verkligen mer inspirerad att fortsätta bedriva denna blogg. Så återigen, tack!

Vill du rösta på min blogg då kan ni göra det här.

Frihet för religion?

Werner G Jeanrond, professor i systematisk teologi i Lund, skrev för ett tag sedan i SvD en debattartikel med titeln ”Religion är ingen privatsak”. Han skrev att ”Religion är personlig, men inte privat. Den berör alla mänskliga relationer, även de politiska. Den som vill begränsa religion till en privatsak vill i själva verket avskaffa religionen”. Hur kom han fram till det? Här är början till hans ”förklaring”:

Religion är intimt förbunden med vår mänskliga relationsförmåga. Religion organiserar vårt förhållande till allt och alla. Den rör alla våra relationer och inte bara min relation till mitt eget jag. Vi människor relaterar till andra människor, till naturen och universum, men även till oss själva och möjligen till Gud. Om man definierar religion som människans samlade relationalitet, kan man dra slutsatsen att alla människor kan sägas vara på ett eller annat sätt religiösa.

Det är uppenbarligen sant att om man bara omdefinierar ”religion” till att handla om en en samlad ”relationalitet”, då blir nog alla lite religiösa till slut. Vi är trots allt alla relaterade till allting. På något sätt. Men detta är ett, än så länge, intetsägande påstående och det är inte alls klart varför han vill göra denna omdefiniering.

Jeanrond fortsätter med att påpeka att en del religion är bra och annan är dålig:

Det går inte att förneka att religion kan vara farlig. Alltför ofta konfronteras vi med rapporter om religiöst argumenterande självmordsbombare, fundamentalistiska bibelförsvarare, islamistisk hatpolitik, slutna sektvärldar och så vidare. Men att dra slutsatsen att all religion därför borde avvecklas vore lika dumt som att säga att människan borde avskaffas för att hon är kapabel att göra det onda.

Detta argument vore legitimt om det inte vore för en sak, nämligen att det finns något essentiellt hos all religion som gör att detta potential till ondska är inneboende i dess natur, medan det inte är det på samma sätt hos människor som sådana. Med detta menar jag att det är mer än en fråga om potential när det kommer till religionens onda natur än när det kommer till människornas onda natur. Människor kan bara för att ta ett exempel bli onda om och när de väljer att ta religion på allvar. Människor har en fri vilja; de kan välja att bli religiösa eller inte och om de väljer att bli religiösa då kan de också välj att ta sin religion på allvar eller inte. Om de gör det, då kommer de i enlighet med sakens natur att bli onda. Varför? Därför att essensen av all religion är att överge denna världen, överge förnuftet, överge livet och lyckan.

En riktig religion är ett trossystem som inte tillåter några kompromisser: i princip alla aspekter av tillvaron bör kontrolleras av diktat från Gud eller hans ställföreträdare här på jorden. Att överge förnuftet är skadligt för den enskilde individen som sådan. Det går inte att bara överge förnuftet till förmån för mysticism i bara ett avseende; börjar man tro på Gud kan man likväl börja tro på vad som helst. Det finns ingen gräns du kan dra utan att den blir helt godtycklig. Därför går det generellt inte att som religiös hålla det inom ”rimliga tyglar”. När man väl har övergett förnuftet till förmån för mysticism, då öppnar man upp för mycket av den ondskan som följer när de troende vill sprida sin religion. Ayn Rand observerar:

I have said that faith and force are corollaries, and that mysticism will always lead to the rule of brutality. The cause of it is contained in the very nature of mysticism. Reason is the only objective means of communication and of understanding among men; when men deal with one another by means of reason, reality is their objective standard and frame of reference. But when men claim to possess supernatural means of knowledge, no persuasion, communication or understanding are possible. Why do we kill wild animals in the jungle? Because no other way of dealing with them is open to us. And that is the state to which mysticism reduces mankind—a state where, in case of disagreement, men have no recourse except to physical violence. And more: no man or mystical elite can hold a whole society subjugated to their arbitrary assertions, edicts and whims, without the use of force. Anyone who resorts to the formula: ”It’s so, because I say so,” will have to reach for a gun, sooner or later. Communists, like all materialists, are neo-mystics: it does not matter whether one rejects the mind in favor of revelations or in favor of conditioned reflexes. The basic premise and the results are the same. (”Faith and Force: The Destroyers of the Modern World”, Philosophy: Who Needs It, 70.)

Men herr Jeanrond vill inte diskutera religionens sanna destruktiva natur. Istället vill han diskutera religionens ”konstruktiva potential”. Vad består detta ”potential” i?

Religionernas potential till emancipation och till förtryck måste diskuteras lika offentligt som förnuftets potential till emancipation och till förtryck. I Sverige finns en utbredd och okritisk tro på det mänskliga förnuftet. Denna tro överraskar ofta invandrare som flytt hit från skoningslöst ideologiskt förtryck i förnuftets namn.

Religionen kan alltså verka till att emancipation, dvs befrielse, precis som förnuftet. Men religion och förnuft kan båda leda till emancipation och förtryck. Hur kom han fram till detta? Det närmsta vi får här är att en del har förtryckts i ”förnuftets namn”. Han bemödar sig inte med att studera detta vidare. När man säger att någonting sker i förnuftets namn bör man fråga sig vad som avses, samma sak när man säger att något sker i religionens namn. Han ger ingen förklaring till hur religionen kan bidra till emancipation. Jeanrond ger inga exempel, inga bevis, inga fakta, inga argument. Är detta vad man kan förvänta sig av professorer? Ska de ändå inte vara experter som snabbt och enkelt kan backa upp sina ståndpunkter?

Han säger att förnuftet kan användas för förtryck lika mycket som religionen och att mysticism därför inte är sämre eller bättre än förnuft, och att vi därför hyser en ”okritisk tro på förnuftet” i Sverige. Vad driver någon till att seriöst vilja propagera för den här perversa åsikten? Om man vet att människans grundläggande överlevnadsmedel är förnuftet, då vet man att om man försöker jämställa förnuftet med mystikerns irrationella känslor, då är man ute efter att underminera förnuftet med allt vad det innebär. När förnuftet är underminerat då blir det fritt fram för mystikerna. När det är fritt fram för mystikerna då är det fritt fram för en återkomst av den mörka medeltiden. När du börjar protestera och kräva att vi kanske borde ta förnuftet till fånga, då kan du lita på att dessa mystiker bara kommer att svara med att du bara lider av en ”okritisk tro på förnuftet”.

Överdriver jag? Låt oss se. Jeanrond lägger fram en teori där orsak och verkan helt omkullkastas. Hans teori är att religionsfrihet kan leda till farlig religiös fundamentalism. Jag antar att allt är möjligt när man väl har övergett sin tro på förnuftet. Sådan är, förmodar jag, religionens emanciperande ”potential”. Läs själva:

Den svenska politikens neutralitet i religionsfrågor är både naiv och farlig. Övergången från en statskyrkligt religiös monokultur till en pluralistisk kultur där många religioner och världsåskådningar möts kräver mer än att staten och Svenska kyrkan har skilts åt och staten nu antagit en neutral hållning i alla frågor angående religion. Statens reträtt från religionspolitik i kombination med den offentliga ideologin att religion är privatsak leder till att religionens relationsgestaltande och politiska potential förträngs från sin naturliga plats i samhället och reduceras till en okritisk underground där den lättare kan jäsa och muteras till fundamentalistisk aggression. De som arbetar för att religion reduceras till den privata sfären bär medansvar för religionens möjliga mutationer till det onda. (Min kursivering.)

Det är inte bara naivt och farligt att förespråka statens neutralitet i religiösa frågor eller att religion är och bör vara en privatsak. Religionens naturliga plats i samhället är faktiskt i politiken och de som hävdar annorlunda bidrar till farlig religiös fundamentalism!

Det tycks för övrigt inte ha slagit denna professor att religiös fundamentalism följer av religionernas innehåll och inte av religionsfrihetens existens. Ändå är det religionsfriheten som han ifrågasätter värdet av, inte religionernas destruktiva natur.

Så vad vill Jeanrond egentligen? Han säger det inte rakt ut, men antyder det klart och tydligt mellan raderna:

Frånvaron av diskussion om religionens politiska roll och betydelse gör den svenska kulturdebatten ensidig och torftig. Religionernas visionära kraft och sociala kompetens tas inte till vara. Religionerna förväntar något av denna värld. De vill upptäcka mer av livets mysterium och sammanhang. Deras långa minne och omfattande bidrag till förståelse av människans väsen och gudsrelation och deras protester mot all reduktion av människan till objekt inom olika samhällskalkyler utgör en kraft till förändring. Folkhemmets socialingenjörer känner sig störda av religionernas utmaningar av en samhällsorganisation där statens institutioner gärna uppträder som upplysta arvtagare till religionernas roll att gestalta mellanmänskliga relationer. Men staten kan aldrig ersätta mellanmänskliga relationer av kärlek, hopp och tro och deras gemenskapsbyggande energi. Tvärtom: ett samhälle där dessa dygder inte kultiveras, debatteras och uppmuntras saknar framtid. Kanske hänger den märkliga relationslöshet och ensamhet som många invandrare upptäcker i det svenska samhället ihop med den undertryckta roll som religionerna fått spela i detta land.

Således menar Jeanrond att staten kan inte ensam fungera som en kraft för förändring. Vad som behövs för att bevara samhället är att staten, genom att låta religionen få tillbaka sin ”naturliga plats” i politiken, får ”kultivera” dygderna. I vilken riktning bör vi gå, enligt Jeanrond? Notera att han tar reaktionen hos invandrare från bland annat teokratier som ett exempel på hur ineffektiv den svenska staten är på ett skapa relationer och gemenskaper – utan religionens inflytande.

Jeanrond menar att det nu pågår ett kulturkrig ”om människan och om konstruktiva sätt att gestalta mänsklig gemenskap”. Staten kan inte organisera de primära mellanmänskliga relationerna och religionerna får inte”. (Min kursivering.) Observera att när han skriver att religionerna ”får inte” organisera de primära ”mellanmänskliga relationerna” så syftar han på att religionerna idag inte får styra över dygden i samhället via staten. För det finns trots allt inget som idag hindrar religionen från att försöka påverka människor utan att använda sig av staten. Att han är ute efter att religionen ska få styra över moralfrågorna (”mellanmänskliga relationer”) i samhället följer av sakens natur. Hur människors relationer till varandra bör ”organiseras” är i allra högsta grad en moralfilosofisk fråga.

Det pågår sålunda ett kulturkrig. Vem är då Jeanronds fiende? Det är inte islamisk fundamentalism eller ens kristen fundamentalism. Hans uttryckta oro för religiös fundamentalism visar sig vara rätt genomskinlig när allt väl kommer omkring. Nej, hans fiende är de som söker göra samhället mer sekulärt. Det är dem som står på den andra sidan i detta kulturkrig:

[E]n sekulär enhetsmoral etablerats som har intagit den tidigare enhetskyrkans plats. Denna ideologi, som gärna presenterar sig som vetenskaplig, vill skapa ett enhetligt sekulariserat samhälle med en enhetlig värdekanon. Att utmana denna repressiva enhetsföreställning är en av religionernas viktigaste uppgifter i dagens Sverige.

Religionen utmanar alltså en odefinierad ”enhetsmoral”, som är uttryck för en ”vetenskaplig” ideologi som vill skapa ett sekulariserat samhälle. Detta är, antar jag, något dåligt i Jeanronds ögon.

Givet allt han har sagt fram tills nu verkar Jeanrond beklaga sig över att en sekulariserad världsbild och sekulariserad moral (om än bristfällig), håller på att konkurrera ut på en idéernas fria marknad, religionen som tidigare höll ett totalt tvångsmonopol på moralens frågor. Detta är vad han är motsätter sig, detta är vad han vill förstöra. Och kan han inte få en total återgång till ett statligt tvångsmonopol (genom att avskaffa religionsfriheten) då återstår bara att göra det nästbästa: subventionera religionens röst i debatten ekonomiskt. Det är detta som han vädjar till i slutet av sin artikel: ”Det är betryggande att det fortfarande finns teologiska resurser i Sverige som förmår utmana såväl gamla som nya former av förtryckande enhetlighet. Får och vill teologerna i Sverige ta sitt ansvar eller kommer de att försvinna i enhetlighetens träsk?”

Notera hur han försöker smuggla in premissen att ett sekulärt samhälle är ”förtryckande”, genom att påpeka att det leder till ”enhetlighet”, dvs att det är fråga om en slags värdemässig, åsiktsmässig och moralisk ”likriktning” som i diktaturstater, där bara vissa åsikter ”tillåts” i den offentliga debatten. Denna likriktning som ju är ett resultat av religionsfriheten leder till den bisarra slutsatsen att äkta religionsfrihet kräver att staten aktivt hjälper till att sprida religionens inflytande över samhället, helt i enlighet med hans vädjan till mer ekonomiskt stöd till de teologiska institutionerna. Han skriver: ”[S]tatens ansvar [växer] som beskyddare av den fria religionsutövningen. Staten måste garantera religionens frihet inte bara gentemot ett sekularistiskt religionsförtryck utan även gentemot olika försök från enskilda religiösa rörelsers håll”. Staten ska alltså skydda ”religionen” mot inte bara sekulära rörelser utan även mot enskilda små religiösa sekter. Inte ens de religiösa ska få ta del av denna religionsfrihet.

Vad Jeanrond på fullaste allvar försöker säga är att bara för att man inte (mer än vad man redan gör) låter, på skattebetalarnas bekostnad, finansiera ett religiöst perspektiv till politiska och moraliska frågor, så rör vi oss mot en mer ”repressiv ordning”. De sekulära ideologierna och filosofierna, som t ex objektivismen, utgör ett hot mot den ”fria religionsutövningen”. Därför måste religionen få en större röst i debatten och en ny röst i politiken – på inte bara objektivisternas bekostnad utan även på exempelvis mindre religiösa gruppers bekostnad. Och allt detta i den ”fria religionsutövningens” namn. Detta är bara löjligt. Jeanrond hade haft ett minimalt uns av trovärdighet om han i konsekvensens namn förespråkade att staten helt och hållet skulle lämna idéernas sfär. Men det gör han inte.

Det är inte varje dag man ser en professor, vid ett universitet, argumentera för att religionen inte är eller bör vara en privatsak, utan att fler protesterar. Herr Jeanrond fick såvitt jag vet inga protester. Istället kommer Jeanrond att belönas med ännu en professorsstol. ”Werner G Jeanrond, som vid årsskiftet tillträder den drygt 550-åriga professorsstolen Chair of Divinity vid University of Glasgow”, skrev SvD.