Det går inte att muta verkligheten

Via Misesinstitutets blogg fann jag en bisarr artikel på FoxNews. Den handlar om en kvinna som inte får flytta till Nya Zeeland för att hon är för fyllig. Hon väger helt enkelt för mycket:

BMI is a weight-height ratio that estimates percentage of body fat. The New Zealand Immigration Service requires all applicants to undergo a complete medical examination, which includes body size measures like ”waist circumference.”

The regulations were supposedly put into place for budget reasons. The country’s health care system cannot afford to open its doors to overweight immigrants, a spokesman for New Zealand’s Fight the Obesity Epidemic explained to the Daily Mail.

Detta är som Misesinstitutets blogg påpekar ett perfekt exempel på vad som är fel med offentlig sjukvård och statlig kontroll över invandringen.

Offentlig sjukvård gör människor till en ekonomisk börda som måste stoppas och om det innebär att man förbjuder folk från att röka, snusa, supa, äta eller flytta, då får det väl vara så. Socialismen inom sjukvården är, ironiskt nog, som en cancer som sprider sig ut i resten av samhället. Den förstör den ena delen av samhället efter den andra.

Detta är inte det enda exemplet. Det finns många andra exempel och det gemensamma för dem alla är att de totalt underminerar tanken att vi kan ”reformera” välfärdsstaten och de statliga regleringarna. Det finns de borgerliga politiker som säger ”OK, så vi kan inte få som vi vill just nu. Vi kan inte få ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle över en natt. Så låt oss då i varje fall modifiera välfärdsstaten så att det åtminstone fungerar lite bättre”. Medan det är sant att vi inte kan – inte ens om alla var med på det – åstadkomma en övergång till laissez-faire över en natt, så är det inte ett dugg sant att vi kan få välfärdsstaten till att fungera ”bättre”. Ändå är detta vad de borgerliga politikerna försöker åstadkomma.

Ett sådant exempel är systemet med skolpeng (och alla andra varianter av samma förslag). Skolpengen låter vid en första anblick som en bra idé. Det handlar om att pengarna följer med den enskilde eleven som då kan välja vilken skola han kan gå i. Han kan välja en privat skola (”friskola”) eller en offentlig. Därmed ökar valfriheten för föräldrar och elever. Det blir mer konkurrens och detta kan tvinga de dåliga skolorna att förbättra sig eller lägga ned sin verksamhet.

Men i själva verket motverkar skolpengen sitt syfte. Det utgör inte ett steg närmare ett friare skolväsende. Skolpengen resulterar faktiskt i mer statlig kontroll över undervisningen. Mer statligt inflytande över utbildningen. Inte mindre. Vad vi får med skolpengen är en övergång från skolsocialism till skolfascism.

Hur kommer detta sig? Jo detta är en direkt följd av att staten nu börjar finansiera privata skolor som tidigare finansierades privat. Därmed blir de de facto offentliga skolor, även om de de jure är privata. Vidare kommer givetvis politikerna att se till att kontrollera vad de gör på dessa skolor nu när de väl finansierar dem. Det är exakt detta som vi ser i den svenska debatten om skolpolitiken. Man vill mer eller mindre förbjuda religiösa skolor genom att helt enkelt förbjuda folk från att få skolpeng till religiösa skolor.

(Det är i detta sammanhang värt att påpeka att politikerna gärna vill reglera innehållet efter vad de själva håller för att vara viktigt. En del vill reglera innehållet så att det passar deras egalitära fantasier; de evaderar bort skillnaden mellan elever som anstränger sig och elever som inte gör det och förespråkar således avskaffandet av betygen. En del vill reglera bort religiösa skolor eftersom de inte gillar att man indoktrinerar eleverna i något annat än politiskt korrekta trosföreställningar.)

Om de borgerliga politikerna var allvarliga med sitt prat om frihet och valfrihet och konkurrens, då skulle du förespråka ett förslag som Ayn Rand kom med för mer än 30 år sedan, nämligen ett skatteavdrag för privat utbildning. Gör det möjligt för folk att dra av på skatten för de utgifter de har för de privata skolorna. Därmed finansierar folk sin egen utbildning. De slipper finansiera den offentliga skolan som de inte utnyttjar och de använder sina egna pengar för att finansiera den privata utbildningen. (Denna lösning kan man sedan tillämpa på andra saker såsom sjukvård.)

Detta upplägg har också andra fördelar såsom att människor blir mer pris- och kostnadsmedvetna när de måste finansiera skolan helt och hållet, vilket skapar den konkurrens som skulle kunna göra utbildningen inte bara bättre utan även billigare. Detta förslag har också fördelen att föräldrar som inte har några barn slipper finansiera andras utbildning och föräldrar som har barn slipper delfinansiera en utbildning vars innehåll de inte sympatiserar med och som därför utgör en kränkning av deras religions- och yttrandefrihet.

Ytterligare ett exempel på hur denna cancer sprider sig och får förödande konsekvenser är det faktum att den offentliga a-kassan i kombination med regler och direktiv som gör att man blir hotad att få sin a-kassa indragen om man inte går med på att ta ett jobb som ligger mer än 100 mil ifrån ens hem, gör att staten indirekt har makten att tvinga folk att flytta. I ett fritt samhälle där människor lever på sin privata a-kassa eller sina besparingar skulle problem som detta aldrig uppstå. Missförstå mig inte man ska vara villig att flytta för att få jobb, om det är vad som krävs. Men problemet idag är att väldigt många jobb inte existerar på grund av statliga interventioner i ekonomin som omöjliggör eller rentav förstör jobb. Så först förstör staten jobb sedan kör staten med ekonomisk utpressning mot dig genom att tvinga dig att flytta över 100 mil bara för att du kanske kan få ett jobb där.

Förr i Sovjetstaten när staten bestämde vad alla skulle jobba med och var de skulle jobba, kunde folk ibland tvångsförflyttas. Ibland förbjöds de sedan att lämna sin hemby eftersom de behövdes där och ingen annanstans, hade byråkraterna kommit fram till. I dagens Sverige tvingar man istället folk att flytta eftersom politikerna har vissa ambitioner med jobben och ekonomin. Och när folk sedan avstår från att vara med i a-kassan, av en eller annan anledning, då hotar regeringen med att göra medlemskapet obligatoriskt.

Om folk finansierade sin egen arbetslöshet då skulle dessa problem aldrig uppstå. Om man känner sig tvungen att flytta, då beror det på att verkligheten tvingar fram denna förändring, inte på att politiker har fått för sig att du måste jobba till varje pris, bara för att de har nationella sysselsättningsambitioner som ditt liv måste offras för att förverkligas. Det är den väsentliga skillnaden. Verkligheten är ingen utpressare; politiker kan fungera som det – när de kontrollerar din a-kassa.

Säg att politikerna får en del av välfärdsstaten till att faktiskt fungera. Eftersom det egentligen är ett rätt orealistiskt antagande, antar vi istället att de åtminstone får den att fungera bättre än vad den gör idag. Säg att politikerna gör en stor satsning på sjukvården. Köerna blev för tillfället lite kortare och kvaliteten litet högre. Till vilket pris skedde denna satsning? Jo, på bekostnad på andra delar av ekonomin som nu stagnerar eller krymper. Folk blir av med jobbet och/eller efterfrågan på arbete minskar. Investeringar i produktivitetshöjande verktyg och maskiner blir inte av.

Det värsta är dock inte att dessa satsningar lär förstöra eller försämra andras levnadsstandard. Det värsta är att de som tar del av förbättringarna är inte alltid eller direkt samma personer som får det sämre. (Indirekt förlorar alla på välfärdsstaten, även de som tog del av några temporära och konkreta fördelar för stunden.) Och de som får det sämre gör knappast kopplingen att det berodde på politikernas satsning på sjukvården. Följaktligen kan många få för sig att dessa förbättringar inte hade något riktigt pris.

Vi lever redan med denna illusion och det är en farlig illusion av flera skäl. Inte minst eftersom den kan få folk till att på fullaste allvar tro att det inte finns några rimliga gränser för vad politikerna kan åta sig. Om de kan sköta vår utbildning och sjukvård, varför då inte låta dem ta över andra delar av ekonomin?

Ändå är det just sådana här satsningar som våra borgerliga politiker föreslår. Moderaterna sade nyligen att nu är det ”välfärdens” tur. Hellre ”välfärd” än slopad värnskatt, sade Fredrik Reinfeldt. Politikerna målar bara in sig i ett hörn, hur de än gör för att försöka ”förbättra” välfärdsstaten. De kan i själva verket inte göra några väsentliga förbättringar mer än, på sin höjd, av en tillfällig natur och då dessutom till ett oförsvarbart högt pris. Så tanken att våra politiker kan få välfärdsstaten till att fungera är dödfödd. Det enda de i slutändan kan åstadkomma är mer stat, mer kontroll över ekonomin – och mindre frihet. Det är det enda som de faktiskt har åstadkommit varje gång de har försökt ”förbättra” det hela.

Allt detta är bara ännu en illustration av det faktum att man inte kan komma undan med motsägelser. En del försöker välja en omöjlig mellanväg mellan frihet och kapitalism. De misslyckas eftersom man inte kan upprätthålla motsägelser. Man måste till slut välja: antingen frihet eller diktatur. Antingen kapitalism eller socialism. I vanliga fall brukar politikerna överge alla principer till förmån för opinionsundersökningar; folket eller särintressenas godtycke och känslor får sista ordet. Vad vi får är varken frihet eller diktatur, utan den blandekonomi vi dras med idag.

I Sovjetunionen försökte man i decennier att lösa sina problem genom att tillfälligt satsa på problematiska delar av ekonomin – på bekostnad av resten av ekonomin – och de var ändå betydligt mer helhjärtade i sin tro jämfört med moderaterna. Ändå inbillar sig Reinfeldt att lite miljarder hit eller dit ska lösa våra betydligt mindre problem. Tala om att vara naiv. En blandekonomi är när allt kommer omkring inget annat än en den naiva föreställningen att politikerna kan muta verkligheten – genom att slänga mer pengar på den offentliga sektorn – och att de därmed kan komma undan det faktum att saker och ting är vad de är och att motsägelser är omöjliga. Men det kan inte fungera.

4 reaktioner på ”Det går inte att muta verkligheten

  1. Mycket intressant skrivet. En liten sak bara: inte kan väl Rands förslag medföra att föräldrar utan barn inte behöver finansiera annans skolgång? Om förslaget gick ut på ett skatteavdrag för privat utbildning, vill säga. Det är ju bara de som sätter sina barn i privat skola som kan dra nytta av avdraget?

  2. Tomas Blomstrand: Det stämmer. Men Rands förslag var faktiskt bara ett förslag på vad man kunde göra som ett första steg i rätt riktning. Dels för att ta bort den dubbla bördan av att först betala för den offentliga och sedan för den privata skolan. Dels för att överhuvudtaget underlätta för att skapa en genuin marknad för privata skolor. Med tiden skulle man så klart dra ned på utgifterna för de offentliga skolorna och sänka alla skatter som krävdes för att finansiera dem. Därmed slipper även föräldrar utan barn betala för utbildningen för andras barn.

  3. Ja, det var nog det jag tänkte att du menade. Men jag kände för att vara lite petnoga bara :-)

    För övrigt så tycker jag att den här typen av texter är dina bästa och mest läsvärda. Tummen upp!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s