En ”marknadsvänlig” lösning?

Johan Norberg skrev nyligen en artikel i Expressen om liberal miljöpolitik:

Är det möjligt att i det läget [”hotet” från den globala uppvärmningen] fortsätta att förespråka människors frihet att resa, välja, skapa och handla fritt? Finns det över huvud taget någon liberal beredskap för den typen av frågor?

Visst gör det, i den liberala traditionens grundsats. John Locke formulerade det som friheten att kontrollera sitt eget liv och egendom, men inte andras, John Stuart Mill talade om rätten att leva som man vill så länge man inte skadar andra och Herbert Spencer menade att ens frihet tar slut där andras börjar.

Amerikanska marknadsliberaler har tillämpat sådana idéer på miljöfrågor sedan 1960-talet, då dessa frågor började närma sig det samhälleliga strålkastarljuset. Grundperspektivet är att äganderätt skyddar resurser. Det är när ingen äger skogsmark eller fiskerättigheter som resultatet blir rovfiske och skogsskövling, och vi får motsvarande problem med ozonlager och klimatsystem som inte kan ägas. Lösningen är att den som gör sig skyldig till utsläpp och föroreningar måste kompensera dem som skadas.

Idéerna har också importerats till den svenska debatten. I en Timbrobok 1992 skrev den liberale filosofen Ingemar Nordin att man bör betrakta globala miljöhot som en form av rättighetskränkning mot dem som drabbas av dem. I Liberal Debatt 1996 skrev en ung hetlevrad nyliberal: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad… Marknadsekonomi får aldrig innebära att produktionens kostnader socialiseras… på BNP-siffrornas altare”.

Jo, det var jag själv. Marknadsliberaler är inte yrvakna inför miljöproblemen. Det har länge funnits en analysapparat för att förstå och möta hoten. Miljöavgifter kommer ur den traditionen. I stället för att förlita sig på snälla konsumenter eller på statens vishet, avgiftsbeläggs utsläpp så att den som gör sig skyldig till dem tvingas stå för kostnaden.

Jag är, så klart, helt med på att om man gör någon faktisk skada ska man på ett eller annat sätt få betala för det. Det är inte mer än rättvist. Det är vad principen om individens rättigheter kräver.

Men om man inte kan bevisa att någon skada har skett, då ska man inte behöva straffas med en eller annan avgift för det. Alla är och bör betraktas som oskyldiga till motsatsen är bevisad. Man bör inte inta det kollektivistiska perspektivet att den enskilde ska hållas för effekten av mänsklighetens samlade aktiviteter. Det vore nämligen oförenligt med principen om individens rättigheter och principen om rättvisa och därför oförsvarbart.

Jag har flera gånger redogjort för vad jag ser som den genuint liberala attityden till miljöproblem. Vad som däremot är mycket förbluffande i mina ögon är vad Norberg själv ser som en ”marknadsvänlig metod”:

En mer marknadsvänlig metod [jämfört med att staten subventionerar utvecklingen av viss ”miljövänlig” teknologi] skulle vara en internationell koldioxidskatt, så man betalar i proportion till den skada man orsakar. Det ökar konkurrenskraften för alla alternativ, som får tävla fritt i enlighet med vetenskaplig utveckling, tekniska genombrott och konsumenters val – inte efter politikers gissningar och godtycke.

Så en internationell koldioxidskatt vore ett ”marknadsvänligt alternativ”? Det må vara ett bättre alternativ än att politikerna ska göra storsatsningar på utvecklandet av viss teknologi. Men det betyder inte att det är ett genuint marknadsliberalt förslag. (Detta är inte första gången Norberg presenterar en sådan här socialistisk ”lösning”.)

Med undantag från punktskatter är det ju faktiskt inga skatter som detaljreglerar våra liv – inte ens våra skyhöga inkomst- och konsumtionsskatter. Men det är ju fortfarande fråga om en indirekt kontroll över människors ekonomi och därmed liv. Bara för att det säkert finns betydligt värre sätt för staten att driva in skatten, betyder det inte att dagens skattesystem är ”marknadsvänligt”.

Det kanske bästa med Norbergs ”marknadsvänliga” lösning är ironiskt nog att om man nu verkligen skulle betala en skatt i proportion till den faktiska skada varje enskild individ gör, då skulle det resultera i en skatt på kanske en krona per år. Om ens så mycket; kanske talar vi om inte mer än några ören per år. För i verkligheten är inte de enskilda individerna ansvariga för de eventuella skador som en människotillverkad global uppvärmning orsakar. (Se här och här och här för detaljer.)

Så när Norberg i nästa stycke skriver:

Fördelen ur en liberal synvinkel är att detta inte förutsätter någon reglering av människors beteende, inga kommittéer som berättar hur vi ska bo, vad vi får handla och vart vi får resa. Ingen som tvingar oss att ta cykeln i stället för bilen, eller tvärtom eftersom vältränade cyklister äter mer kött, vilket är än farligare för klimatet. Det kräver bara att vi själva står för kostnaderna för vårt beteende och därmed tjänar på att leva grönare.

Har han alltså alldeles rätt. Fast inte alls på det sätt som han nog hade tänkt sig. En internationell koldioxidskatt som tar hänsyn till den enskilde individens faktiska ansvar kan inte medföra något mer än några ören eller som mest en krona om året i koldioxidskatt.

Norberg måste i vilket fall som helst mena att koldioxidskatt ska göra att det blir väsentligen dyrare att resa på semester, importera varor eller köra bil jämfört med att avstå från dessa saker (vad är annars vitsen med förslaget?). Det är därför bara absurt att påstå att man inte därmed kommer att indirekt kontrollera människornas liv. Kan ni se det framför er? ”Jaha ungar, då blir det ingen charterresa detta år heller… Vår marknadsliberala regering har gjort det ekonomiskt omöjligt för oss… Det är bilen till jobb, skola och affären varje dag… eller en charterresa… Frihet du vet… Om det finns pengar kvar kan vi kanske ta och tågluffa lite i Sverige… Vi får se…”.

Allt som ett straff för ett brott som de faktiskt inte är skyldiga till. Så ut med frihet, ut med rättvisa, ut med individualism – in med koldioxidskatt. Det är det ”marknadsvänliga” alternativet.

Annonser

Environmentalismen är en självmordssekt

Häromdagen kunde man i den brittiska tidningen Daily Mail läsa om kvinnor som hade genomgått en sterilisering med motiveringen att det var fel att skaffa barn. Varför var det fel att skaffa barn? Därför att det är ”dåligt” för ”miljön”. Så klart:

At the age of 27 this young woman at the height of her reproductive years was sterilised to ”protect the planet”.

Incredibly, instead of mourning the loss of a family that never was, her boyfriend (now husband) presented her with a congratulations card.

While some might think it strange to celebrate the reversal of nature and denial of motherhood, Toni relishes her decision with an almost religious zeal.

”Having children is selfish. It’s all about maintaining your genetic line at the expense of the planet,” says Toni, 35.

”Every person who is born uses more food, more water, more land, more fossil fuels, more trees and produces more rubbish, more pollution, more greenhouse gases, and adds to the problem of over-population.”

While most parents view their children as the ultimate miracle of nature, Toni seems to see them as a sinister threat to the future.

Daily Mail observerar: ”It’s an extreme stance which one might imagine is born from an unhappy childhood or an upbringing among parents who share similar, strong beliefs”. Ja, en gång i tiden skulle man kunna vara så naiv att man trodde en sådan sak, att bara människor som hade en dålig uppfostran och hemsk barndom skulle ha sådana hatiska åsikter. Men så är inte längre fallet.

Det är inga olyckshändelser vi betraktar; de är den enda logiska följden av vad som händer när folk tar irrationella idéer på, mer eller mindre, blodigt allvar. Som fallet med Pekka-Eric illustrerar så tydligt fick han av allt att döma sina irrationella övertygelser från det nätverk av environmentalister som hans föräldrar stod för, liksom de idéer som florerade i kulturen, skapade av sådana monster som Pentti Linkola.

Daily Mail igen: ”[W]hile other young women dream of marriage and babies, Toni was convinced it was her duty not to have a child”. En gång i tiden handlade det om att man skulle bita ihop och föröka sig för fosterlandets, rasens eller statens skull. Den sortens tankesätt var förstås oerhört irrationellt och omoraliskt, men detta är faktiskt värre. Här ska folk avstå från att existera för naturens skull; inte för andra människor skull utan för i princip ingens skull. En gång i tiden kunde man till och med höra folk rationalisera sitt miljöengagemang med att vi måste bevara jorden åt våra barn. Att man nu i ”miljöns” namn inte ens vill skaffa några barn avslöjar hur genomskinlig den rationaliseringen i själva verket var.

Den enda goda nyheten är väl att environmentalisterna, på den här vägen, förhoppningsvis utrotar sig själva innan de hinner utrota resten av oss.

Kvinnan fortsätter förklara sig: ”When I tell people why I don’t want children, they look at me as if I was planning to commit murder”. Tja, utan att de kanske vet om det är det en psykologiskt sett helt korrekt uppskattning; är man villig att betrakta de ofödda barnen som ett potentiellt ”hot” mot ”miljön”, varför sterilisering är moraliskt önskvärt, då är det inte långt därifrån till att betrakta de födda som ett faktiskt ”hot”. ”[A] woman like me, who is not having children in order to save the planet, is considered barking mad”. Jag säger så här: om det låter som en galning, går som en galning, beter sig som en galning, ja då är det också en galning!

Denna artikel visar tydligt på environmentalismens nihilistiska natur. Den visar hur världens Auvinen Pekka-Eric och Pentti Linkola inte har ”missförstått” någonting. Om det är omoraliskt att föda barn, eftersom de ”tär på jorden”, då är det i förlängningen också omoraliskt av människor att överhuvudtaget existerar. Det är ju därför som de dessa människor gör allt förutom begår ett snabbt och effektivt kollektivt självmord: som de hycklare de är försöker de istället bara leva så ”miljövänligt” som möjligt.

De som säger att environmentalism inte handlar om att montera ned industrisamhället och därmed dra ned oss alla till Tredje världens levnadsstandard, har en del att förklara. De själva anser tydligen att ett självuppoffrande liv med låg levnadsstandard är idealet. Och ständigt förespråkar de större och större uppoffringar på oss andra.

Om det är sant att en ny människa garanterat medför en del ”förstörelse” av miljön, och att varje människa som redan existerar i princip utgör ett ”hot” för miljön i den mån hon vill existera, och att det finns en viss gräns av ”överträdelser” som jorden kan bära, då följer det att förintelse eller massmord av människor är moraliskt försvarbart. Om detta är sant om environmentalismen (och det är det, fråga bara Pentti Linkola), hur kan då dessa miljöaktivister säga att de drivs av en omsorg för människans miljö?

Fler människor är inte ett problem. Inte så länge människor lämnas fria att tänka och skapa. Det är inte resurser vi brister, utan frihet. Människor i frihet – inte under skatter och regleringar skapade av miljörörelsen – har löst och kommer att lösa våra problem. Denna poäng har gjorts av ärliga observatörer i decennier. Ekonomen Julian Simon är en av dessa. IBD påpekade också detta:

The late economist Julian Simon, that prophetic debunker of Malthusian overpopulation theory, proved that people are no drain on our precious planet’s natural resources. Rather, they are the solution to scarcities, thanks to the increasing ingenuity of successive generations.

Simon pointed out, for example, that long-term declines in the real prices of natural resources demonstrate that, while physically finite, they are economically unlimited because man discovers new technologies — methods of extracting oil, for instance, from deposits that were once unreachable.

Simon showed that ”the ultimate resource is people — skilled, spirited and hopeful people who will exert their wills and imaginations for their own benefit, and inevitably they will benefit not only themselves but the rest of us as well.”

If not for their fanatical parents, who are replacing the supposedly dusty old codes of conduct associated with traditional religion with a warped new morality, the children of the two British couples might have been such people. (Min kursivering.)

Så väldigt sant.

Det är inte vetenskap som har skapat environmentalismens hysteri för klimatet. Det är den altruistiska moralen. Om folk inte vore lika benägna att blint acceptera uppoffringar, på grund av att de har blivit övertygade från barnsben att det moraliska ligger i att vara osjälviska, då skulle förmodligen inte folk reagera på samma sätt som de gör idag. Eftersom de flesta inte vill begå självmord – vilket är altruismens slutstation – är de flesta enligt denna moral ständiga hycklare. Därför dras folk med dåligt samvete och skuldkänslor. Det är för att tysta detta som de så gärna dras in i environmentalisternas krav. De försöker i princip köpa moraliska avlatsbrev i form av ”utsläppsrättigheter”.

Environmentalismen såsom rörelse är, som kolumnisten Mark Steyn sade nyligen, egentligen inget annat än en ineffektiv självmordssekt.

Varför sätter miljöaktivisterna naturen framför människan? Därför att naturen är ”helig”. Den är inte värdefull på grund av dess relation till oss människor och våra begär och behov. Nej, den har ett värde i sig själv som alltså är helt oberoende av dess relation till oss människor. Med andra ord: naturen har ett intrinsikalt värde. Tidigare har jag skrivit:

Föreställningen om naturen som ett intrinsikalt värde är, för att uttrycka det milt, väldigt problematiskt. Varför? Därför att det är omöjligt att förklara för folk varför intrinsikala värden är värden överhuvudtaget. Jag kan förklara värdet av saker och ting genom att sätta dem i relation till mina ändamål. Bestick är bra att ha om jag ska äta. En bil är bra att ha om jag ska ta mig till centrum. Likaså ett busskort eller en cykel. Eller åtminstone ett par skor.

Men hur kan jag förklara värdet av något som sägs ha ett värde alldeles oavsett dess relation till några av mina behov eller ändamål? Sanningen är att så fort någon företrädare för environmentalismen försöker förklara varför naturen är av ett intrinsikalt värde genom att säga någonting annat än “Därför” eller “Så bara är det” eller “Det är uppenbart” eller liknande, då gör de klart för mig att de i själva verket inte ser på naturen som något intrinsikalt värdefullt. (”Intrinsikalism och moralisk mysticism”.)

Eftersom intrinsikalisterna inte kan ge något riktigt svar på varför man ska hålla något av ett värde följer det att varje gång environmentalisterna, med naturens intrinsikala värde som motivering, föreslår ännu en uppoffring då vet vi att det i själva verket är en uppoffring som inte syftar till någonting alls som är av värde för oss. Det blir i praktiken en obegriplig, syfteslös uppoffring för sakens skull, dvs för ingenting. Det är därför environmentalismen, trots allt sitt prat om att naturen är helig, mynnar ut i en nihilistisk rörelse. En rörelse som endast syftar till att förstöra och förinta – för sakens skull – som ett mål i sig.

Låt mig citera Ayn Rand:

If a man believes that the good is intrinsic in certain actions, he will not hesitate to force others to perform them. If he believes that the human benefit or injury caused by such actions is of no significance, he will regard a sea of blood as of no significance. If he believes that the beneficiaries of such actions are irrelevant (or interchangeable), he will regard wholesale slaughter as his moral duty in the service of a ”higher” good. It is the intrinsic theory of values that produces a Robespierre, a Lenin, a Stalin, or a Hitler.

Till vilket jag bara vill tillägga: Eller en Auvinen Pekka-Eric.

Dödlig rasism

Att behandla människor efter deras ras är rasism. De flesta är tack och lov överens om att det är irrationellt att vara rasist. Den primära anledningen till detta är för att rasism handlar om att döma folk för saker som de inte kan rå för, nämligen vilka deras föräldrar är. Det handlar dessutom om att döma folk för saker som är irrelevanta för deras moraliska värde som människor, nämligen deras hudfärg eller ras.

Det grundläggande felet med rasism är alltså att man dömer folk orättvist när man dömer dem efter deras hudfärg eller ras, istället för deras individuella karaktärsdrag och handlingar. Och det är alltid en dum idé att vara orättvis mot människor.

Detta är inte bara teori. När man dömer folk på basis av deras hudfärg eller ras då kan saker och ting gå väldigt fel. Ett bra exempel på vad som kan hända när man sätter ras framför kompetens har vi nyligen sett i New Orleans. Douglas McCollam ger ett bra exempel på detta i sin artikel ”Race and Crime in New Orleans”:

In recent years, Mr. Jordan, the city’s [New Orleans] first African-American DA, headed an office that repeatedly released violent criminals onto the streets because it was unable to prepare indictments within the 60-day period mandated by state law.

That issue seemed to come to a head in June when, in short order, Mr. Jordan dropped murder charges against David Bonds, a suspect in the murder of Dinerral Shavers, a popular local teacher and jazz musician, and Michael Anderson, the chief suspect in the murder of five teenagers. In both cases, Mr. Jordan cited a lack of cooperative witnesses as the reason for releasing the suspects. The police disputed the claim and quickly found people willing to testify who were apparently overlooked by the DA. Murder charges have since been refiled in both cases.

For many critics, the disarray in the DA’s office can be traced to a decision Mr. Jordan made shortly after being elected to a six-year term in 2002. During the campaign, Mr. Jordan pledged to make the DA’s office look ”more like New Orleans,” code words, many assumed, for hiring more black staffers and attorneys. Using a ”cultural-diversity report” compiled by his transition team, Mr. Jordan proceeded to systematically fire veteran white staffers and replace them with African Americans with little or no experience.

Ja, rasism och orättvisa kan vara dödligt på mer än ett sätt.

Rasism är orättvisa; orättvisa är irrationellt; det irrationella är det omoraliska och opraktiska. Alternativet till rasism är inte kvotering eller ”omvänd rasism” (vad det nu betyder). Alternativet – det enda rationella alternativet – är individualism. Att döma var och en som individer.

Orsak? POS. Verkan? Total vederläggning av Hume.

Per-Olof Samuelsson har gjort det igen. I sin nya nätnattväktare har POS gett David Hume en riktig omgång. Ännu en intellektuell tour de force. Jag vet nästan inte vad jag ska säga. Man blir nästan tårögd så bra detta är.

POS:s senaste och hänsynslösa sågning av David Humes filosofi är redan en klassiker. Detta (liksom allt annat POS har skrivit), borde vara obligatorisk läsning för alla som läser filosofi vid universiteten. Seriöst… Fan vad bra! Perfekt till fredagen och allt! HA!

Så gör dig själv en självisk tjänst och läs Per-Olof Samuelssons senaste: ”Hume om kausalitet och induktion”. Du kommer inte att ångra dig.

Det går inte att muta verkligheten

Via Misesinstitutets blogg fann jag en bisarr artikel på FoxNews. Den handlar om en kvinna som inte får flytta till Nya Zeeland för att hon är för fyllig. Hon väger helt enkelt för mycket:

BMI is a weight-height ratio that estimates percentage of body fat. The New Zealand Immigration Service requires all applicants to undergo a complete medical examination, which includes body size measures like ”waist circumference.”

The regulations were supposedly put into place for budget reasons. The country’s health care system cannot afford to open its doors to overweight immigrants, a spokesman for New Zealand’s Fight the Obesity Epidemic explained to the Daily Mail.

Detta är som Misesinstitutets blogg påpekar ett perfekt exempel på vad som är fel med offentlig sjukvård och statlig kontroll över invandringen.

Offentlig sjukvård gör människor till en ekonomisk börda som måste stoppas och om det innebär att man förbjuder folk från att röka, snusa, supa, äta eller flytta, då får det väl vara så. Socialismen inom sjukvården är, ironiskt nog, som en cancer som sprider sig ut i resten av samhället. Den förstör den ena delen av samhället efter den andra.

Detta är inte det enda exemplet. Det finns många andra exempel och det gemensamma för dem alla är att de totalt underminerar tanken att vi kan ”reformera” välfärdsstaten och de statliga regleringarna. Det finns de borgerliga politiker som säger ”OK, så vi kan inte få som vi vill just nu. Vi kan inte få ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle över en natt. Så låt oss då i varje fall modifiera välfärdsstaten så att det åtminstone fungerar lite bättre”. Medan det är sant att vi inte kan – inte ens om alla var med på det – åstadkomma en övergång till laissez-faire över en natt, så är det inte ett dugg sant att vi kan få välfärdsstaten till att fungera ”bättre”. Ändå är detta vad de borgerliga politikerna försöker åstadkomma.

Ett sådant exempel är systemet med skolpeng (och alla andra varianter av samma förslag). Skolpengen låter vid en första anblick som en bra idé. Det handlar om att pengarna följer med den enskilde eleven som då kan välja vilken skola han kan gå i. Han kan välja en privat skola (”friskola”) eller en offentlig. Därmed ökar valfriheten för föräldrar och elever. Det blir mer konkurrens och detta kan tvinga de dåliga skolorna att förbättra sig eller lägga ned sin verksamhet.

Men i själva verket motverkar skolpengen sitt syfte. Det utgör inte ett steg närmare ett friare skolväsende. Skolpengen resulterar faktiskt i mer statlig kontroll över undervisningen. Mer statligt inflytande över utbildningen. Inte mindre. Vad vi får med skolpengen är en övergång från skolsocialism till skolfascism.

Hur kommer detta sig? Jo detta är en direkt följd av att staten nu börjar finansiera privata skolor som tidigare finansierades privat. Därmed blir de de facto offentliga skolor, även om de de jure är privata. Vidare kommer givetvis politikerna att se till att kontrollera vad de gör på dessa skolor nu när de väl finansierar dem. Det är exakt detta som vi ser i den svenska debatten om skolpolitiken. Man vill mer eller mindre förbjuda religiösa skolor genom att helt enkelt förbjuda folk från att få skolpeng till religiösa skolor.

(Det är i detta sammanhang värt att påpeka att politikerna gärna vill reglera innehållet efter vad de själva håller för att vara viktigt. En del vill reglera innehållet så att det passar deras egalitära fantasier; de evaderar bort skillnaden mellan elever som anstränger sig och elever som inte gör det och förespråkar således avskaffandet av betygen. En del vill reglera bort religiösa skolor eftersom de inte gillar att man indoktrinerar eleverna i något annat än politiskt korrekta trosföreställningar.)

Om de borgerliga politikerna var allvarliga med sitt prat om frihet och valfrihet och konkurrens, då skulle du förespråka ett förslag som Ayn Rand kom med för mer än 30 år sedan, nämligen ett skatteavdrag för privat utbildning. Gör det möjligt för folk att dra av på skatten för de utgifter de har för de privata skolorna. Därmed finansierar folk sin egen utbildning. De slipper finansiera den offentliga skolan som de inte utnyttjar och de använder sina egna pengar för att finansiera den privata utbildningen. (Denna lösning kan man sedan tillämpa på andra saker såsom sjukvård.)

Detta upplägg har också andra fördelar såsom att människor blir mer pris- och kostnadsmedvetna när de måste finansiera skolan helt och hållet, vilket skapar den konkurrens som skulle kunna göra utbildningen inte bara bättre utan även billigare. Detta förslag har också fördelen att föräldrar som inte har några barn slipper finansiera andras utbildning och föräldrar som har barn slipper delfinansiera en utbildning vars innehåll de inte sympatiserar med och som därför utgör en kränkning av deras religions- och yttrandefrihet.

Ytterligare ett exempel på hur denna cancer sprider sig och får förödande konsekvenser är det faktum att den offentliga a-kassan i kombination med regler och direktiv som gör att man blir hotad att få sin a-kassa indragen om man inte går med på att ta ett jobb som ligger mer än 100 mil ifrån ens hem, gör att staten indirekt har makten att tvinga folk att flytta. I ett fritt samhälle där människor lever på sin privata a-kassa eller sina besparingar skulle problem som detta aldrig uppstå. Missförstå mig inte man ska vara villig att flytta för att få jobb, om det är vad som krävs. Men problemet idag är att väldigt många jobb inte existerar på grund av statliga interventioner i ekonomin som omöjliggör eller rentav förstör jobb. Så först förstör staten jobb sedan kör staten med ekonomisk utpressning mot dig genom att tvinga dig att flytta över 100 mil bara för att du kanske kan få ett jobb där.

Förr i Sovjetstaten när staten bestämde vad alla skulle jobba med och var de skulle jobba, kunde folk ibland tvångsförflyttas. Ibland förbjöds de sedan att lämna sin hemby eftersom de behövdes där och ingen annanstans, hade byråkraterna kommit fram till. I dagens Sverige tvingar man istället folk att flytta eftersom politikerna har vissa ambitioner med jobben och ekonomin. Och när folk sedan avstår från att vara med i a-kassan, av en eller annan anledning, då hotar regeringen med att göra medlemskapet obligatoriskt.

Om folk finansierade sin egen arbetslöshet då skulle dessa problem aldrig uppstå. Om man känner sig tvungen att flytta, då beror det på att verkligheten tvingar fram denna förändring, inte på att politiker har fått för sig att du måste jobba till varje pris, bara för att de har nationella sysselsättningsambitioner som ditt liv måste offras för att förverkligas. Det är den väsentliga skillnaden. Verkligheten är ingen utpressare; politiker kan fungera som det – när de kontrollerar din a-kassa.

Säg att politikerna får en del av välfärdsstaten till att faktiskt fungera. Eftersom det egentligen är ett rätt orealistiskt antagande, antar vi istället att de åtminstone får den att fungera bättre än vad den gör idag. Säg att politikerna gör en stor satsning på sjukvården. Köerna blev för tillfället lite kortare och kvaliteten litet högre. Till vilket pris skedde denna satsning? Jo, på bekostnad på andra delar av ekonomin som nu stagnerar eller krymper. Folk blir av med jobbet och/eller efterfrågan på arbete minskar. Investeringar i produktivitetshöjande verktyg och maskiner blir inte av.

Det värsta är dock inte att dessa satsningar lär förstöra eller försämra andras levnadsstandard. Det värsta är att de som tar del av förbättringarna är inte alltid eller direkt samma personer som får det sämre. (Indirekt förlorar alla på välfärdsstaten, även de som tog del av några temporära och konkreta fördelar för stunden.) Och de som får det sämre gör knappast kopplingen att det berodde på politikernas satsning på sjukvården. Följaktligen kan många få för sig att dessa förbättringar inte hade något riktigt pris.

Vi lever redan med denna illusion och det är en farlig illusion av flera skäl. Inte minst eftersom den kan få folk till att på fullaste allvar tro att det inte finns några rimliga gränser för vad politikerna kan åta sig. Om de kan sköta vår utbildning och sjukvård, varför då inte låta dem ta över andra delar av ekonomin?

Ändå är det just sådana här satsningar som våra borgerliga politiker föreslår. Moderaterna sade nyligen att nu är det ”välfärdens” tur. Hellre ”välfärd” än slopad värnskatt, sade Fredrik Reinfeldt. Politikerna målar bara in sig i ett hörn, hur de än gör för att försöka ”förbättra” välfärdsstaten. De kan i själva verket inte göra några väsentliga förbättringar mer än, på sin höjd, av en tillfällig natur och då dessutom till ett oförsvarbart högt pris. Så tanken att våra politiker kan få välfärdsstaten till att fungera är dödfödd. Det enda de i slutändan kan åstadkomma är mer stat, mer kontroll över ekonomin – och mindre frihet. Det är det enda som de faktiskt har åstadkommit varje gång de har försökt ”förbättra” det hela.

Allt detta är bara ännu en illustration av det faktum att man inte kan komma undan med motsägelser. En del försöker välja en omöjlig mellanväg mellan frihet och kapitalism. De misslyckas eftersom man inte kan upprätthålla motsägelser. Man måste till slut välja: antingen frihet eller diktatur. Antingen kapitalism eller socialism. I vanliga fall brukar politikerna överge alla principer till förmån för opinionsundersökningar; folket eller särintressenas godtycke och känslor får sista ordet. Vad vi får är varken frihet eller diktatur, utan den blandekonomi vi dras med idag.

I Sovjetunionen försökte man i decennier att lösa sina problem genom att tillfälligt satsa på problematiska delar av ekonomin – på bekostnad av resten av ekonomin – och de var ändå betydligt mer helhjärtade i sin tro jämfört med moderaterna. Ändå inbillar sig Reinfeldt att lite miljarder hit eller dit ska lösa våra betydligt mindre problem. Tala om att vara naiv. En blandekonomi är när allt kommer omkring inget annat än en den naiva föreställningen att politikerna kan muta verkligheten – genom att slänga mer pengar på den offentliga sektorn – och att de därmed kan komma undan det faktum att saker och ting är vad de är och att motsägelser är omöjliga. Men det kan inte fungera.

Om ”tuff” altruism

En del säger att Bushadministrationens retorik i utrikespolitiska frågor har, från tid till tid, varit ”tuff” och ”aggressiv”. Och detta är tydligen ett verk av de neokonservativas inflytande över Vita huset. Det ligger onekligen något i detta. Men då neokonservatismens kärna är internationell altruism och kollektivism förblir den militanta ”beslutsamhet” och aggressiva retorik som många neokonservativa kommer med som något lite förbluffande. (Se ”Neoconservative Foreign Policy: An Autopsy” av Yaron Brook och Alex Epstein.)

Om man anser, som altruister gör, att man inte har någon rätt att existera såvida man inte lever upp till sina moraliska förplikter gentemot andra, hur kan man då vara så relativt självsäker i sin retorik? Folk som ser det som ett tecken på moralisk dygd att bli behandlade som moraliska dörrmattor, är inte de första vi förväntar oss en sådan retorik ifrån, eller hur? Det är sant att pacifism är det vanligaste uttrycket i detta sammanhang och att den här sortens aggressivitet därför verkar inkonsekvent när den kommer från de neokonservativa. Men denna till synes motsägelsefulla bild är när allt kommer omkring inte ett dugg motsägelsefull.

Det vi ser är moralens motiverande kraft hos människor. Människor vill göra det som de anser är rätt (hur förvriden deras uppfattning om vad som är rätt än är). Även moraliska dörrmattor kan få för sig att gå ut i moraliska korståg – om hon bara är övertygad om att det är vad moralen kräver av henne.

Altruismen kan faktiskt verka för att förstärka tendensen till moraliska korståg; inte för att de moraliska korsfararna ser något själviskt intresse i att rädda andras själar eller liv eller sprida frihet, demokrati och välfärd till stackars irakier – utan just för att ett sådant korståg vore en självuppoffrande uppgift. De kanske inte startar dessa korståg själv, men när de väl är startade då har de inget att sätta emot rent moraliskt. De tror ju redan att deras existens rent moraliskt förutsätter att de gör sin plikt.

En del sade att Bushs vägran att till slut ignorera FN var ett bevis för att han sätter USA:s säkerhet före världsopinionen; att Bush är en ”självständig” tänkare till ledare som sätter sanning och moral framför popularitet. Detta visade att hans utrikespolitik i sin kärna är egoistisk, men inkonsekvent. Men detta är som vi vet inte sant. I både ord och handling har han med avsikt gjort Irakkriget – som skulle kunna tjäna USA:s egenintresse – till ett altruistiskt träsk utan ett bra slut. Bushs hantering av världsopinionen är faktiskt fullt förenligt med slutsatsen att hans utrikespolitik i sin essens är altruistisk. (Detta blir ännu mer uppenbart om man tänker på att Bush faktiskt gjorde sig besväret att söka stöd från världssamfundet till att börja med.) Bush är långt ifrån det enda exemplet.

James Kirchick artikel, ”Don’t bow to the ‘Muslim street'” i Los Angeles Times är ett perfekt exempel på detta. Kirchick argumenterar i princip för att USA borde sätta in trupper i Sudan. Inte för att det som händer i Sudan påverkar USA:s säkerhet eller intressen. Nej, USA måste göra det för det är det enda sättet man kan få stopp på konflikten: ”The reality is that only the U.S. military has the power to bring Khartoum to its knees. After more than four years of fruitless diplomacy, threadbare peacekeeping operations and Arab solidarity behind the Sudanese government, this should be clear. The African Union troops deployed in Darfur are incapable of defending themselves — never mind civilians — as was evidenced by an attack launched by Darfur rebel groups last month that killed 10 peacekeepers”.

Men om USA skulle intervenera i Sudan då skulle muslimerna bli ännu mer förbannade. Kirchick:

The Darfur peacekeeping operation, known as UNAMID, is not terribly controversial. It will be almost entirely made up of African troops, commanded by a Nigerian who will report to a Congolese diplomat, with but a handful of European engineers and support staff.

It’s hard to find a less-convincing example of imperialism than the ragtag African soldiers on this mission. UNAMID is the most innocuous of proposals, broadly supported by all the major U.S. presidential candidates, human rights activists and international bureaucrats. It pales in comparison to the NATO mission to protect Kosovar Albanians, which entailed bombing the Serbian nationalist regime of Slobodan Milosevic. UNAMID is the antithesis of the ”reckless unilateralism” of which Bush administration critics frequently complain.

Nevertheless, Osama bin Laden last month issued a barely noticed message calling for ”holy war” against U.N. personnel in Darfur. The peacekeeping force has been a long-held and dear proposal of the very same liberal internationalists who have so vehemently opposed the Iraq war, but Bin Laden has failed to recognize their good intentions. He sees UNAMID as ”a brazen occupation, and only an infidel apostate seeks it or agrees to it.” Indeed, he has called not only for war against the peacekeepers but even against the Arab Islamic government in Khartoum for agreeing to allow the peacekeepers entry.

Kirchick konstaterar därför: ”To solve the problems facing Darfur, American involvement is necessary — even if that means incurring more and deeper hostility from the Muslim world. That’s just the way it is”. Han fortsätter med att säga:

There are lots of things that ”anger” the ”Muslim street:” Women not wearing burkas. Adults drinking alcohol. Homosexuals. But virtually no one seriously suggests that we make America less free in order to suit the tastes of the Muslim world. So why should we let something as nebulous and reactionary as ”Muslim opinion” get in the way of preventing genocide in Sudan?

USA har den militära styrkan och därför den moraliska skyldigheten att ställa upp i Sudan. Alldeles oavsett vad muslimerna tycker. Vår moraliska skyldighet att ställa upp för andra människor i nöd går före allt annat, säger Kirchick: ”To be sure, global public opinion should play some role in shaping our foreign policy. But at the end of the day, the value of U.S. action abroad is not determined by the opinions of those most likely to ‘take offense,’ but rather by the inherent rightness or wrongness of the action. Especially where genocide is concerned, the opinions of various ‘streets’ are totally superseded by the moral imperative of putting an end to the killing.

Kirchick är faktiskt mer explicit än så: ”[I]f we’re going to judge our interventions based on the criteria of ‘public opinion’ at all, we should first and foremost consider the views of the intended beneficiaries”. I denna mening sammanfattas den altruistiska essensen av USA:s intentioner att demokratisera Irak. Demokrati betyder obegränsat majoritetsstyre; majoritetens vilja och önskningar är och bör vara lag. Att demokratisera Irak betyder därför att man i slutändan sätter fiendens vilja och önskningar framför allt – även framför USA:s säkerhet. Det är därför som Bush i demokratins namn accepterar att en utkomst av hans demokratiseringsplaner i Irak kan vara att totalitära islamister tar över landet.

Moralen är en motiverande kraft hos människor. Fel sorts moral leder till katastrofer (t ex Irakkriget och Sovjetunionen). Rätt sorts moral leder till bedrifter (t ex den industriella revolutionen och USA:s grundande). En del säger att vi inte har råd med fler krig som Irak. I så fall är det altruismen som vi inte har råd med. Ska vi vinna kriget mot totalitär islam räcker det inte med att vi överger Bush och Irak. Det är altruismen som vi måste överge.