Den underskattade Carl Menger

Ett högaktuellt område för objektivismen är idag Leonard Peikoffs DIM-hypotes, som redogör för betydelsen av trikotomin integration, felintegration och desintegration. Undertecknad har länge funderat över vad som egentligen är själva kärnan för integration inom nationalekonomi. Efter att jag började läsa om Mengers Principles of Economics insåg jag vilka de mest centrala kriterierna är – och Menger är det tydligaste exemplet på stora nationalekonomiska upptäckter som härrör sig ur oerhört skarp kunskapsteori.
 
År 1867 observerade Menger att det fanns ett gap mellan de klassiska ekonomernas teorier kring hur priser sätts och hur marknadens aktörer såg på saken rent praktiskt. Smith och Ricardo hade visserligen gjort oss förtjänsten att förklara att prisbildning inte var någon godtycklig företeelse och att den effektivt reglerade produktionsprocessen genom den osynliga handen. Men hur kommer det sig att diamanter (som nästan bara kan användas till olika former av utsmyckning) är mer värt än den livsviktiga tillgången vatten? De klassiska ekonomerna tog därför till nödförklaringen att dela upp värde i två kategorier; bruksvärde och bytesvärde. Det som fattades var teorin om avtagande marginalnytta.
 
Mengers nya teori identifierade att knapphet satte ytterligare bivillkor på prisbildningen än bara utbud och efterfrågan. Om en vara finns i en viss förutbestämd mängd används den förstås till det användningsområde där den gör mest nytta. Tillförs ytterligare kvantiteter av samma vara faller priset till värdet som varan innebär för det nya, mindre betydelsefulla, området. Han var inte ute efter att refutera den klassiska ekonomin helt och hållet utan snarare rekonstruera den. Som han skriver i Principles:

Jag har tillägnat särskild uppmärksamhet åt undersökandet av de kausala samband som finns mellan ekonomiska fenomen involverande varor och deras korresponderande agenter, inte bara i syfte att etablera en pristeori baserad på verkligheten och placera alla prisfenomen (inklusive räntor, löner, hyror, etc.) tillsammans under ett enhetligt perspektiv, utan även för de viktiga insikter som vi kan erhålla om ekonomiska processer som vi därför helt må ha missförstått.

Slutsatserna nåddes genom att han studerar hur en enskild ekonomisk aktör handlar för att uppnå sina mål och ställer detta i sitt sammanhang till övriga individer i ekonomin som denne kan ha utbyte med. Detta både i fallet med marginalnyttan såväl som i andra typer av av frågor, exempelvis i hans teori om pengar. Han förklarar hur byteshandeln övergår i ett monetärt system av helt rationella individuella beslut som driver marknaden. Genomgående är det samspelet mellan människors ekonomiska handlande som formar generella ekonomiska principer. Menger ser både skogen och träden i den.
 
Där går enligt mig själv den tydligaste gränsen mellan en bra och en dålig ekonomisk teori enligt mig själv. Ett exempel på felintegration inom nationalekonomi är teorin om perfekt konkurrens; den bygger på ett orealistiskt ta nkeexperiment där fullständig information finns tillgänglig för alla, där varor säljs till priset av deras marginalkostnad vid produktionen och där allt sker i ett statiskt system utan att nya innovationer kommer som kan ge någon konkurrensfördelar . Det är således ett begrepp som närmast hör hemma i Platons skuggvärld, vilket alla är medvetna om – men somliga ser det inte som något problem att deducera nya teorier från denna tankekonstruktion. Med andra ord; man flyr till en abstraktion utan någon som helst koppling till en verklig ekonomi.
 
Motpolen till denna kunskapsteoretiska kullerbytta är desintegration, som är ungefär lika illa. Ett exempel inom nationalekonomin vore vissa mikroekonomiska teorier om hur ett dominant företag kan ta ut ”överpriser” i all evighet genom att skapa ”barriärer” som gör det omöjligt för nya företag att etablera sig (sanningen är förstås den att innovationer och andra typer av förändringar skapar sådana möjligheter – men de tittar bara på isolerade aktörer, utan att tanke på att ekonomin som helhet kan förändras). Ytterligare ett exempel på ekonomer som ägnar sig åt desintegration är Mengers ärkerivaler från ”the german Historical school”, som menade att det inte går att formulera allmängiltiga ekonomiska principer, eftersom de inte gäller i alla kulturella kontexter över tid och rum. Det enda so m kan ge oss vägledning enligt dem är istället att studera hur historien tidigare utvecklats (med andra ord att substituera teori med en brokig uppsättning konkreter och anekdoter).
 
Menger var den förste ekonomen inom vad som sedermera kallas för den österrikiska skolan. På senare tid har jag börjat luta åt att var en större innovatör inom nationalekonomin än vad jag tidigare ansett, en slags Newton om man så vill, vilket till stor del förmodligen beror på hans kunskapsteoretiska premisser. Det återfinns en starkt aristotelisk stil i hans undersökningar av verkliga ekonomiska fenomen och sättet som han bygger en generell teori utifrån det. Vi ser heller inte att Menger talar om subjektivism på det sätt som de flesta moderna österrikare gör; snarare ser han ekonomiska behov som grundat i ett för människan naturligt sätt att värna om sitt välbefinnande. Det är sannerligen ingen wertfreiheit som lyser igenom när Menger skriver att varor värde ”inte är något godtyckligt, utan alltid en nödvändig konsekvens av den mänskliga kunskapen om att upprätthållandet av livet, välbefinnande eller en aldrig så oviktig del av dessa, beror på kontrollen av en vara eller en mängd varor” . Det handlar även mer om induktion snarare än deduktion då han teoretiserar kring hur enskilda individers agerande kombineras till ett större socialt fenomen såsom pengar och prisbildningsmekanismer.
 
Av ovannämnda skäl bör Menger studeras extra noggrant av nationalekonomer idag. Hans genombrott talar för sig själva, men vad som vi har glömt är vad hans kunskapsteori och inställning till integration och värden kan göra för en vidare utveckling av nationalekonomin! Det centrala för vad som är integration inom ekonomi är (vad jag själv kan se) just förmågan att se både den enskilde aktören och dennes omgivning samt hur båda påverkar varandra. Utifrån detta kan sedan exakta lagar definieras för en kontext. Alltså för att uppnå en rationell förståelse för ekonomin, måste man åstadkomma en rationell integration, dvs en verklighetsbaserad integration. För att göra det måste man verkligen komma till insikt, som Menger gör, att ekonomin verkligen är en integrerad förening av miljontals individers aktiviteter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s