Mest prat med Reagan

Jag har på sistone läst lite om Ronald Reagan. Till min stora besvikelse verkar han inte alls vara den liberala hjälte som jag länge trodde. I själva verket var han, verkar det som, mest bara prat.

Reagan sade: ”Government is not the solution to our problem. Government is the problem”. Problemet med USA är alltså för mycket stat: för mycket utgifter, för mycket skatt och för mycket inflation. Det är definitivt sant. Men vad gjorde han då under sin tid? Jo, han höjde skatterna. Han ökade statens utgifter. Vi fick mer stat alltså. Inte mindre. Och det var inte lite heller.

Statens utgifter ökade från 591 miljarder dollar 1980 till 1,25 triljarder dollar 1990. Statens intäkter ökade från 517 miljarder dollar 1980 till 1 triljard dollar 1990. Statsskulden ökade under åren från 900 miljarder dollar till 2,7 triljarder dollar. Men sänkte han inte skatterna? Jodå, men han höjde dem också. Totalt sett höjde han dem faktiskt mer än vad han sänkte dem.

Ronald Reagan stod faktiskt bakom den enskilt största skattehöjningen i USA:s historia. 1982 höjdes skatterna med ca 200 miljarder dollar eller 1% av BNP. Sedan höjde man skatterna igen 1983 med 165 miljarder dollar. 1986 höjdes de igen med 120 miljarder dollar. Framför allt handlade om att man tog bort en massa skatteavdrag. Sedan höjdes också folkets skatter eftersom inflationen gjorde att fler och fler blev ”höginkomsttagare” och därför fick en högre skattesats. (Först 1985 genomförde man en ändring som gjorde att det problemet upphörde.)

Sheldon L Richman skrev: ”According to the Treasury Department, the 1981 tax cut will have reduced revenues by $1.48 trillion by the end of fiscal 1989. But tax increases since 1982 will equal $1.5 trillion by 1989”.

OK, så staten blev större. Men man kan inte alltid få allt. I varje fall genomförde han ju stora avregleringar. 1981 tog man stora steg när man tog bort priskontrollerna på olja och bensin. Man avreglerade också transporten och flyget. Men dessa avregleringar hade Carteradministrationen redan inlett. Allt Reagan gjorde var att ta äran för Carters beslut. I övrigt hände inte så värst mycket. Byråkratin växte däremot. Det fanns 230 000 fler statliga byråkrater när Reagan lämnade makten än när han kom.

OK, så vi fick inte så värst mycket avregleringar då. Men han tillämpade väl i alla fall frihandel? Nej. Tullarna höjdes om och om igen. Importrestriktionerna blev värre och värre. USA:s finansminister James Baker sade: ”President Reagan has granted more import relief to U.S. industry than any of his predecessors in more than half a century”.

Missförstå mig inte. Jag hatar inte Ronald Reagan. Men det finns ingen anledning att uppskatta honom av fel skäl. Ska man nu uppskatta honom så är det för att hans idealism, hans retoriska förmåga, hans personliga charm, hans moraliska fördömelser mot Sovjetunionen, den militära upprustningen. Men inte för hans påstådda liberalism.

Men hur kommer det sig då att så många tror att Reagan var en sådan liberal president som genomförde en så liberal politik? Vi har dels det att Reagan själv förde en sådan retorik. Han talade länge och varmt om betydelsen av mindre stat, mindre regleringar och mer frihet. Men det var, som vi kan se, bara en massa prat. Trots detta är det inte så många vill minnas det. De flesta vill istället minnas det som att Reaganåren som ett decennium med en väsentligen liberal politik. Varför?

Murray Rothbard skrev:

Wherever we look, then, on the budget, in the domestic economy, or in foreign trade or international monetary relations, we see government even more on our backs than ever. The burden and the scope of government intervention under Reagan has increased, not decreased. Reagan’s rhetoric has been calling for reductions of government; his actions have been precisely the reverse. Yet both sides of the political fence have bought the rhetoric and claim that it has been put into effect.

Reaganites and Reaganomists, for obvious reasons, are trying desperately to maintain that Reagan has indeed fulfilled his glorious promises; while his opponents, intent on attacking the bogey of Reaganomics, are also, and for opposite reasons, anxious to claim that Reagan has really put his free-market program into operation. So we have the curious, and surely not healthy, situation where a mass of politically interested people are totally misinterpreting and even misrepresenting the Reagan record; focusing, like Reagan himself, on his rhetoric instead of on the reality.

Filosofin som gör detta omfattande bedrägeri på båda sidorna möjligt är pragmatismen. Verkligheten är vad vi vill att den ska vara, vad som känns rätt, vad som passar vår agenda. Verklighetens är därför förhandlingsbar. Reagans anhängare ville att han skulle vara en liberal politiker. Reagans fiender ville av exakt samma anledning att han skulle vara en liberal politiker. Det var säkerligen så här allmänheten uppfattade Reagan och det är så här han är ihågkommen i vår historia.

Hela episoden med Ronald Reagan är ett perfekt exempel på hur och varför republikanerna är ett politiskt sett större hot mot friheten än de demokraterna. Leonard Peikoff skrev i Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand:

There is nothing more to be said about the liberals, no one can confuse Franklin D. Roosevelt or Edward M. Kennedy with Objectivism. About the conservatives, however, who pretend to be defenders of ”free enterprise” or ”the American way of life” while spreading all the opposite ideas and laws, something remains to be said.

Precisely because of their pretense, the conservatives are morally lower than the liberals; they are farther removed from reality – and, therefore, they are more harmful in practice. Since they purport to be fighting ”big government,” they are the main source of political confusion in the public mind; they give people the illusion of an electoral alternative without the fact. Thus the statist drift proceeds unchecked and unchallanged.

Reaganåren präglas av myter, skapade av pragmatiker, för att de inblandade fick ut något av det när det väl begav sig. I den mån folket inte deltog i samma pragmatiska bedrägeri blev de ändå offer för det falska alternativ som Peikoff talade om. De kunde därför inte straffa Reagan för hans svek mot de liberala idealen, för såvitt de kunde höra av Reagan och hans försvarare fanns det ju inget sådant svek att tala om.

Just nu är det många republikanska presidentkandidater som tävlar om vem som kan vara den bästa uppföljaren till Ronald Reagan. Med tanke på vad Reagan innebar för USA vore det ingen vidare bra idé. (Vi har faktiskt sett en sådan uppföljare under de senaste åren med Bush den yngre: en större stat än någonsin, gigantiska budgetunderskott, svällande statsskuld.) Men tack och lov är det inte presidenten Reagan utan talaren och debattören Reagan som de försöker leva upp till. Det vore självfallet önskvärt om någon kunde leva upp till detta, men jag tänker inte hålla hoppet uppe direkt. Jag tror på det först när jag ser det.

3 reaktioner på ”Mest prat med Reagan

  1. Giuliani är väl den kandidat som känns minst dålig i dagsläget, tycker jag. Fy fan om det skulle bli Hillary. Jag mår psykiskt dåligt när jag ser krafterna som just nu mobiliseras i USA för att socialisera sjukvården. Samtidigt vill man ju verkligen inte ha någon religiös tok heller…

  2. För det första kan jag inte tala för alla objektivister. Det finns säkert de som verkligen uppskattar Ron Paul men varför de gör det kan jag inte riktigt svara på. Det får de själva svara på.

    Ron Paul är helt klart en liberal i ekonomiska frågor och det är väl bra. Men han har ändå en hel del brister inrikespolitiskt. Utrikespolitiskt har han en del bra inslag, men de dåliga väger ändå över.

    Inrikespolitiskt har han fel om abort eftersom han anser att kvinnor inte har någon rätt att göra abort. Han har fel i sitt ställningstagande om stamcellsforskning och kloning. Att han motsätter sig federal finansiering är en sak, men att han dessutom röstade för att förbjuda det i lag, är något helt annat; det är avslöjande. Han gör ett gott intryck hos grupper som The Christian Coalition.

    Hans position i frågan om seperationen mellan stat och kyrka är enligt mig oroväckande. Via Wikipedia:

    The notion of a rigid separation between church and state has no basis in either the text of the Constitution or the writings of our Founding Fathers. On the contrary, our Founders’ political views were strongly informed by their religious beliefs. Certainly the drafters of the Declaration of Independence and the Constitution, both replete with references to God, would be aghast at the federal government’s hostility to religion. The establishment clause of the First Amendment was simply intended to forbid the creation of an official state church like the Church of England, not to drive religion out of public life.

    Paul är klart ute på hal is här.

    Utrikespolitiskt är det en dygd hos honom att han är emot FN och att han inte anser att USA ska lägga sig i konflikter som inte berör USA:s intressen. Men tyvärr verkar han ha fått för sig att USA mer eller mindre bad om terrorism genom sina ”interventioner” i Mellanöstern. (Han sade detta i en av de republikanska debatterna.) Detta är dåligt.

    Det enda som är bra med hans utrikespolitik är att ingen kan någonsin få för sig att problemet med USA:s utrikespolitik är för mycket ”interventionism”. Så när nästa terrorattack kommer, till följd av Pauls linje, kommer ingen seriöst att kunna klandra USA:s ”aggressiva” utrikespolitik. Däremot kommer alla att helt korrekt klandra Pauls. Men vilken tröst är det när allt kommer omkring?

    Min åsikt om Ron Paul är vid det här laget nog rätt tydlig: jag vill inte se Ron Paul som USA:s nästa president.

  3. Jag kan bara instämma med Carl här.

    Ett litet ”kuriosum” är att Ron Paul fick en hel del positiva omnämnanden i ”The Intellectual Activist” på den tiden Peter Schwartz var redaktör (80-talet). Men då berodde det på att han kämpade för och skrev motioner om införande av (eller återgång till) guldmyntfot. Och det är väl också Ron Pauls stora försonande drag?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s