Välfärdsstaten skapar robotar?

Det finns de som säger att välfärdsprogrammen till vissa sociala grupper bevisar att problemet ligger i deras bristande intelligens och förmåga, då det inte tycks fungera hur mycket pengar man än lägger på dessa människor. Dr James Watson är en av dem. Är detta sant? Nej.

För det första är det värt att poängtera att ett av motiven bakom välfärdspolitiken är ju att man ska omfördela resurserna efter behov – inte förtjänst, inte bedrift, inte förmåga. Så att dumma folk tillfördelas pengar och att de förblir fattiga, bland annat på grund av deras egen dumhet, är inte ett dugg konstigt. Vad annat kan man förvänta sig av omfördelningspolitiken? Vi kan ju inte fördela människors förmågor och intelligens varför man koncentrerar sig på att evadera vad som är orsak (intelligens) och vad som är verkan (välstånd) och istället nöjer sig med att bara omfördela resultaten.

För det andra bygger omfördelningspolitik till viss del på premissen att ojämlikheten i vårt samhälle är orättvis. Den är inte bara orättvis eftersom folk som behöver välståndet inte automatiskt får del av det. Nej, den är i grunden orättvis eftersom decennier av myter, evasioner och lögner har fått folk till att köpa idén att det finns inget riktigt samband mellan just förmåga och välstånd. Affärsmän, kapitalister, investerare och företagsledare har inte gjort sig förtjänta av sina stora profiter och höga inkomster. Varför? Därför att det finns inget som gör deras arbete så värdefullt. Deras inkomster är delvis verket av ren exploatering, delvis en konspiration skapad av ”nyliberala” ekonomer som har fått oss alla till att tro att en del är så produktiva att de förtjänar löner som är 20 gånger högre än en vanlig arbetares.

Det är inte förmåga utan kontakter, manipulation, armbågar och råstyrka som har gjort att vissa har blivit rika på andras bekostnad. (Detta är essensen till föreställningen om att USA:s försvarsindustri är så otroligt mäktig och framgångsrik, även om den egentligen bara utgör en ganska liten del av landets totala ekonomi.) Om detta är vad man tror då är det verkligen inte undra på att man underskattar eller förnekar betydelsen av intelligens. De som tror på teorier som denna är trots allt, väldigt ofta, materialister som tror att muskler i arbete är källan till allt välstånd och att historien inte är något annat än en enda klasskamp – där den klass som får kontroll över staten också kan tillskansa sig privilegier på andras bekostnad. Blandekonomin vi lever vi späder säkerligen på denna föreställning. Tyvärr är det många som förväxlar blandekonomin vi har idag med riktig kapitalism.

För det tredje är det ju bara att konstatera att i den mån människors tänkande och beteende påverkas av omgivningen, så är det inte särskilt konstigt att somliga inte väljer att tänka och därför bli intelligentare och intellektuellt sett mer aktiva. Men om de lever under omständigheter där man helt har utraderat relationen mellan just tänkandet och din livssituation, då kommer incitamenten för att tänka faktiskt minska. Staten kan få folk till att sluta tänka genom att tvinga dem eller genom att uppmuntra dem. Vad syftar välfärdsstaten till om inte just att uppmuntra människor till att inte tänka? Personligt ansvarstagande ska inte löna sig; att utbilda sig ska inte löna sig; att vara en arbetslös, knarkande soffpotatis ska inte straffa sig; att inte tänka på framtiden ska inte straffa sig. Välfärdsstaten gör att värdeorienterat handlande blir mindre meningsfullt, mindre lönande.

Detta har ett par intressanta implikationer. Det faktum att staten kan genom välfärdspolitik göra människor mindre benägna att handla på ett målinriktat sätt, är faktiskt en väldigt bra men indirekt verifiering på Ayn Rands tes om att målinriktat handlande faktiskt förutsätter existensen av alternativ. Människor tenderar att bli mer passiva när skillnaderna mellan utkomsten av deras handlande och deras icke-handlande blir mindre och mindre. Till exempel när skillnaderna mellan att arbeta och att inte arbeta blir mindre och mindre. När Ayn Rand skulle klargöra betydelsen av alternativ för målinriktat handlande bad hon oss att tänka på en hypotetisk robot som var odödlig och oförstörbar. Det vill säga en robot som kunde handla men som inte stod inför det fundamentala alternativet mellan liv och död, varför målinriktat handlande var omöjligt för denna varelse. Välfärdsstatens förmåga att skapa passiva människor gör att vi här också får en indirekt verifiering, mitt framför ögonen på oss, hur träffande hennes exempel med den odödliga och oförstörbara roboten faktiskt var.

Nej, människor som går på bidrag blir aldrig fullkomligt passiva; de slutar inte helt att handla målinriktat. Deras passivitet tycks i första hand begränsa sig till deras begreppsliga tänkande. De slutar tänka begreppsligt; de reducerar sig själva mer och mer ned till den varseblivningsmässiga nivån. De har fortfarande känslor, begär och preferenser, som har etablerats sedan tidigare och som vägleder dem. De tänker mindre och mindre långsiktigt. Kom ihåg att långsiktigt tänkande förutsätter att man tänker abstrakt. Välfärdsstaten får nämligen incitamenten för att tänka abstrakt att tyna bort. Människor måste bara tänka förnuftigt, begreppsligt, principiellt, om och när de ska tänka bortom ögonblicket, när de ska tänka långsiktigt, för sin långsiktiga överlevnads skull. Men när behovet av att göra det tycks upphöra, eftersom staten minimerar eller helt utraderar nackdelarna med att inte göra det, då bör du inte vara överraskad om du får fler icke-tänkande människor som följd.

Nej, bidrag slår inte ut människors fria vilja. Men bidrag underminerar ändå betydelsen av att aktivt utöva den, att rationellt överväga alternativen och sedan handla därefter. Självfallet har människor en fri vilja, den försvinner inte bara för att staten försörjer dig eller ger dig ”gratis” sjukvård. Många som ser det farliga i att låta sig själva bli passiva, väljer aktivt bort livet som passiva bidragsberoende dagdrivare. Ändå är det intressant att se hur det verkar möjligt att verifiera objektivismens metaetik genom att studera välfärdsstaten passiviserande effekt på människor.

Vad säger du?

Annonser

Den sekulära kandidaten?

Jag hade länge fått intrycket av att Rudy Giuliani var en någorlunda sekulär kandidat. Kanske har jag fel på den punkten? Historikern David Greenberg hävdar i alla fall det. Via Washington Post:

The ”social” and ”cultural” issues that divide Americans encompass much more than guns, gay rights and abortion. They include state support of religion; the legitimacy of dissenting speech; the president’s right to keep information secret; the place of fair procedures in dispensing justice. The Bush administration’s hard-line stands on these matters have polarized the nation as much as the Iraq war has. And on these issues, Giuliani is just as hard-line as the man he’d like to succeed.

If you’ve managed to keep liking President Bush, you’d have no trouble loving President Giuliani.

Consider the first of our freedoms: free speech. One emblematic act of Giuliani’s mayorship was his 1999 attempt to censor an art exhibit because it featured a painting of the Virgin Mary that used an unusual form of mixed media — clumps of elephant dung, to be precise. (Others were also upset by the cutouts of female genitalia.) Giuliani, a Catholic who attended parochial schools and once aspired to the priesthood, understandably took offense. But he then converted his religious sensibilities into policy, unilaterally withholding a $7 million city subsidy to the Brooklyn Museum of Art. When that failed to get the painting removed, he tried to evict the museum from its century-old home. Ultimately, after losing in court, he was forbidden to retaliate against the museum. So much for moderation.

Those who deem Rudy a liberal might also recall his plan to fund parochial schools with city money. His goal went far beyond letting Bible groups meet after hours in public classrooms: The mayor personally phoned Cardinal John O’Connor to hatch a plan that would have placed public school students in church-run schools with overtly Christian curricula — including catechism and excluding sex education. It was the real liberals on the school board who stopped the plan.

Detta visste inte jag. Kan vi verkligen lita på Rudy Giuliani? Om dessa exempel är representativa för vad vi kan förvänta oss av fyra med Giuliani är svaret, helt klart, ”nej”.

Inga ursäkter

När politiska partier ”triangulerar” sig är det tråkigt, men förståeligt. Förståeligt men därmed inte sagt ursäktbart. Moderaternas förändringar är nästan uteslutande dåliga och tråkiga (jag kan i alla fall inte komma på någonting som har blivit bättre), men givet vår kultur är de ändå smått begripliga. Politiker är politiker och måste väljas för att få ett jobb. För att väljas i dagens samhälle måste man nog vara ganska ideologilös eller också måste man vara ideologiskt inkonsekvent på en massa punkter. Kulturen vi lever i är deras ursäkt; därmed inte sagt att det i slutändan är en särskilt bra ursäkt.

Det är detta som gör att nya MUF till ett större svek än nya moderaterna. Niklas Wykman och MUF har ju verkligen inga ursäkter alls för den ”förnyelse” de vill åstadkomma. MUF är trots allt inget politiskt parti som ska försöka vinna väljare. De har därför ingen anledning att tänka i termer av ”triangulering”. Så borde vi då vara lite överraskade av Wykmans agerande? Ja, jag menar det.

Wykman har fått för sig att man blir mer ”relevant” genom att förvandla MUF till en fackförening för ungdomar. Men utan en klar ideologisk vision om varför MUF främjar ungdomarnas intressen kommer detta inte att fungera. Utan principer blir man handlingsförlamad. Det är nämligen omöjligt att veta vad som fungerar och vad som inte fungerar på lång sikt utan att ta hjälp av (rationella) principer.

Den enda visionen som förresten främjar ungdomarnas intressen är en vision om ett fritt samhälle; ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle. Men det är denna vision, om än uttryckt i vaga och urvattnade formuleringar, som MUF nu ska överge. De sviker kapitalismen och friheten. MUF hade kunnat spela en stor roll på lång sikt. De borde kunna tänka i termer av decennier just eftersom de inte ska vara ”valbara”. De borde sikta in sig på ungdomar dels för att de utgör den framtida opinionen, dels för att de som ungdomar inte har bildat sig en massa åsikter om allt och som därför ännu är intellektuellt nåbara och formbara.

Men nej, säger Wykman. Marknaden har misslyckats, påstår Wykman och lovar att MUF inte längre ska vara en liberal ”ideologisk vakthund”. MUF ska bredda sig politiskt, inte bara tänka i ”trångsynta” liberala termer. Även etatister ska få känna sig välkomna. MUF ska sluta vara ”djävulens advokat”, det vill säga frihetens advokat. MUF ska sluta tänka ideologiskt; analyserna ska inte beröra abstrakta ”system” och ”strukturer” utan ”vardagen”. Allt detta och, är jag rädd för, mycket mer kommer att göra MUF irrelevanta för alla. Man sviker de som trodde att MUF stod för frihet och för alla andra blir man bara ännu en tråkig allmänborgerlig sörja.

Notera att detta inte ens är ett taffligt försök att vädja till den lilla minoriteten av konservativa inom MUF. En sådan sak vore visserligen minst lika föraktfull då de konservativa är en av de värsta politiska grupperna som finns. Jag föredrar i regel diskussioner med människor som står till vänster framför diskussioner med konservativa. Vänstermänniskor har fel om så gott som allt, precis som de konservativa, men de har i alla fall någon form av ideologi med någon form av struktur. De har någon form av argumentation som man kan ta sig an och bemöta. De konservativa däremot präglas av irrationalism. De konservativa tillhör nämligen ett ytterst fåtal som explicit erkänner att de är emot förnuftet. Alla andra försöker i alla fall ge förnuftet läpparnas bekännelse.

Och hela deras argument för detta är förresten inget annat än ett ”straw man”-argument som går ut på att de tar konflikten mellan rationalism och empirism på största möjliga allvar, sedan säger de att eftersom det är fullkomligt vansinnigt att förlita sig på rationalistiska spekulationer och deduktioner, är förnuftet och dess produkter ändå inget att ha. Istället ska vi gå efter den ”erfarenhet” som vårt ”kollektiva medvetande” har skaffat sig genom århundradena. Och eftersom de har gett upp rationalismen, det vill säga ”förnuftet”, kan och vill de sällan ge sina värderingar en rationell motivering. Det är detta som de konservativa menar när de säger att vi inte kan veta varför vissa traditioner är bra; det går bortom det bräckliga förnuftet att fatta. I den mån de finner någon motivering alls, utöver vaga uttalanden av typen ”det är gammalt och beprövat”, så är det nästan alltid religiösa sådana. Detta är ett ”straw man”-argument för det är egentligen inte förnuftet de attackerar, utan rationalismen, men ändå drar de slutsatsen att förnuftets roll och värde måste minimeras eller förnekas.

Men givet MUF:s historia av sådana här konflikter vore den ändå, återigen, smått begriplig (om än inte ursäktbar). Det vore begripligt att man fick för sig att MUF måste ”stärkas” genom att ”enas” bättre och att en sådan ”enighet” kräver att alla ger vika för några av sina kära principer och värderingar. Men det är alltså inte vad nya MUF ska handla om. Istället ska man tilltala folk som inte alls bryr sig om kapitalism, frihet eller ideologi. Man ska försöka vara ”allt för alla”. Det är dömt att misslyckas och det är rätt åt dem.

Environmentalisten Wykman

För varje gång Niklas Wyman öppnar munnen blir det bara värre och värre: ”I ett engagerat anförande krävde MUF-ordföranden Niklas Wykman att utsläpp i miljön beskattas hårdare. – Det ska svida, sade han och fick rungande applåder från delegaterna”. Och: ”Skatter, kvoter och avgifter måste bli så höga att det blir olönsamt att skada miljön”. Wykman ska även ha sagt (och jag citerar från minnet): ”Vi ska göra miljöpartiet överflödiga”. Det enda som är mer föraktfullt än Wykman är de som applåderade honom. Med MUF:are som Niklas Wykman behöver kapitalismen, friheten och industrisamhället inga fiender.

Vad tyckte Ayn Rand om…?

Vad tycker Ayn Rand om Immanuel Kants filosofi? Vad var Rands syn på estetik och konst? Vad i korthet var felet med Nietzsche som Rand såg det? Varför är kärlek själviskt?

För att få svaret på dessa och många andra frågor var man tidigare tvungen att läsa nästan allt Ayn Rand har skrivit, vilket ju blir rätt mycket. Och det vore kanske inte ett jättestort problem om det inte vore för att hennes svar på många av dessa frågor är utspridda över många olika essäer och böcker. När Harry Binswanger kom ut med The Ayn Rand Lexicon löstes detta problem.

Leonard Peikoff förklarar vad som är så bra med detta lexicon:

Ayn Rand was a philosopher in the classical sense: she was intent not on teasing apart some random sentences, but on defining a full system of thought, from epistemology to esthetics. Her writing, accordingly, is extensive, and the range of issues she covers enormous—so much so that it is often difficult for a reader to know where in her many books and articles to look for a specific formulation or topic. Even Miss Rand herself was sometimes hard–pressed in this regard.

The Ayn Rand Lexicon solves this problem. It is a compilation of key statements from Ayn Rand (and from a few other authorized Objectivist texts) on several hundred alphabetized topics in philosophy and related fields. The book was initially conceived by Harry Binswanger, who undertook it during Miss Rand’s lifetime with her permission and approval.

Idag kan jag meddela att The Ayn Rand Lexicon numera finns ute på Internet, i sin helhet, alldeles gratis. Se här!

Så nästa gång ni vill veta vad Ayn Rands/objektivismens position i en fråga är, kan ni bara slå upp det i lexikonet. Eller så kanske ni bara vill ha del av ett schysst citat och ni orkar inte skriva av er bok? Även då fungerar ju lexikonet alldeles utmärkt.

Wykmans etatism

I en krönika på politikerbloggen förtydligar Niklas Wykman sitt budskap om ”nya” MUF. MUF är Sveriges största ungdomsförbund så för ”att behålla vår tätposition behöver vi ompröva några olika politiska positioner”, säger Wykman:

Ett av dessa är integrationspolitiken, där många partier har resignerat för den passiva socialdemokratiska modellen. Trots att det är den politiken som har lett till diskriminering av unga invandrare på arbetsmarknaden idag.

Vårt alternativ har fram tills nu inte varit fullt trovärdigt. Den fria marknaden förmår inte att självt lösa integrationsproblemen. Ett tydligt bevis på det är att så många arbetsansökningar med utländska namn på i bästa fall hamnar längst ner i högen, och i sämsta fall direkt i papperskorgen.

Här behövs det mer politik, bättre lagar och betydligt fler invandrare som söker sig till Sverige med motivet att jobba och göra landet bättre.

Vad var det jag sade? Nya MUF överger sina gamla liberala värderingar till förmån för etatism. Han menade alltså allvar när han sade att förespråkare av kapitalism och frihet var ”djävulens advokater”. Han menade alltså allvar när han sade att en i grunden pro-kapitalistisk politik inte är i ungdomarnas intresse.

Forskning visar dessutom att Wykmans ”bevis” inte är så värst mycket till bevis. Men även om det Wykman säger vore sant, skulle det ändå inte vara relevant i slutändan. För det enda Wykmans resonemang skulle bevisa om det nu var sant till att börja med, är att på en ofri arbetsmarknad som den svenska, där många människor är arbetslösa, blir det lättare för fördomsfulla människor att diskriminera bort invandrare. När det är många arbetslösa finns det många att välja bland varför det överhuvudtaget är lättare att diskriminera bort människor. Så tvärtemot vad Wykman inbillar sig skulle inte mer politik vara lösningen. Utan som vanligt är det mindre politik som är lösningen.

För övrigt måste det påpekas att folk faktiskt har rätt att vara irrationella och diskriminera bort folk på grund av deras fördomar. Vi diskriminerar människor varje dag i alla möjliga tänkbara sammanhang. Rätten att diskriminera begränsar sig inte till kärlekslivet eller till rationella människor. Alternativet är att staten tvingar människor att handla med folk mot deras vilja. Hur en liberal ska kunna motivera en sådan sak vet jag inte. Ingen vet det, Wykman inkluderad.

Vad är Wykmans rationalisering för att ”förnya” MUF och överge de pro-kapitalistiska tendenserna till förmån för etatism? ”Vi i Moderata Ungdomsförbundet har mer gemensamt med unga människor än med politiker och politiska system”. Det är att det är irrationellt att tro att andra ungdomar kan representera andra ungdomar, i politiska frågor, endast för att de delar samma ålder. Anledningen är just den att det finns inget som säger att ungdomar har samma idéer och värderingar. Men MUF måste ha tänkt på det varför Wykman i gårdagens DNdebatt-artikel skrev att MUF:s politiska perspektiv ska ”breddas” så att även de med etatistiska uppfattningar ska känna sig välkomna. Det är på denna väg som MUF ska bli större.

Det är sant att många ungdomar har mycket gemensamt i politiska termer. Inte i den meningen att de delar samma politiska åskådningar, utan i den meningen att ungdomar delar ungefär samma problem som alla andra; problem som har samma källa i samtliga fall: etatismen. Men detta är inte bara sant om unga utan även om gamla. Staten stoppar oss alla i vår strävan efter lycka genom olika former av tvång; skatter, bidrag, subventioner och regleringar.

För alla som söker liv och lycka, som vill förtjäna det av egen kraft, finns det inga intressekonflikter. Varken mellan ungdomar eller mellan ungdomar och andra grupper i samhället. Det enda sociala system som skyddar alla individers rätt att sträva efter liv och lycka är laissez-faire kapitalism. Men det är inte laissez-faire kapitalism som Wykman anser att MUF ska stå för. MUF har visserligen aldrig stått för det, men de har tidigare stått för en vision som är betydligt närmare den än det som lär komma efter ”omprövningarna”.

Nej, det MUF lär stå för om Wykman får som han vill är snarare en variant av dagens blandning mellan statlig kontroll över ekonomin och frihet. I en sådan blandekonomi råder det ständiga konflikter mellan människor just eftersom somliga ständigt gynnas på andras bekostnad. Hur kommer detta att främja friheten för någon av oss? Hur kan detta seriöst sägas ligga i någons intresse, vare sig de är ungdomar eller inte?

Det mest ironiska är att genom att argumentera för blandekonomin så argumenterar Niklas Wykman för en ordning som medför intressekonflikter inte bara mellan unga och gamla, utan även ungdomar emellan. Detta den oundvikliga konsekvensen av det Wykman säger. Är det så här man ska agera om man vill låtsas som att vara en företrädare för alla ungdomar?

Nya MUF (2 av 2)

Varför Wykman säger det han säger? Vad är det som driver honom? Som jag ser det ser vi nu ett uttryck för den uråldriga, vanliga och mycket falska konflikten mellan teori och praktik. Wykman verkar ju tro att det råder en slags konflikt mellan ideologi och ungdomarnas vardag och om han ska göra MUF till ett ungdomsförbund som talar för de flesta ungdomars intressen måste han välja deras vardag framför den nyliberala ideologin. Varför tror jag detta? Därför att Wykman själv säger det explicit och implicit i sin debattartikel.

Låt oss ta det från början. Wykman skrev:

Debatterna inom Muf har under de senaste åren i många fall varit för snävt nyliberala. I en kombination med en identitet som ideologisk vakthund har vi förlorat kraft i att vara unga människors främsta försvarare. Vi kommer nu att bredda oss politiskt för att trovärdigt och konsekvent försvara unga människors intressen.

Ett tydligt exempel på ungdomsförbundets ideologiska trångsynthet är integrationsdebatten, där Muf entydigt har försvarat fri invandring som en universallösning och därmed blundat för många av de problem som invandrare har ställts inför och många infödda svenskar har upplevt.

Och:

Jag kan bli orolig när jag ser hur Muf har utvecklats. Vi har kommit att bli mer av ideologisk vakthund och mindre av vass samhällskritiker. Vi talar för mycket om strukturer och system i stället för att utgå ifrån hur hinder i vardagen begränsar människors frihet.

Ta diskussionen kring arbetsrätt som ett exempel. Jag och Muf tycker att det behövs en förändring av arbetsrätten för att sänka trösklarna för unga att komma in på arbetsmarknaden. Problemet är att vi alltför ofta börjar med att diskutera just systemet – arbetsrätten och lagstiftningen – snarare än att börja med att belysa hur unga hindras från få jobb eller tvingas hoppa mellan olika vikariat för att arbetsgivaren är rädd för lagen om anställningsskydd (las.

Alldeles bortsett från att dessa uttalanden implicerar att det råder en konflikt mellan nyliberal ideologi och unga människors intressen, så implicerar det på en mer fundamental nivå att det råder en klyfta mellan ideologi som sådant och våra vardagliga problem.

När Wykman skriver att MUF har blivit ”mer av ideologisk vakthund och mindre av vass samhällskritiker” och att detta betyder att de ”talar för mycket om strukturer och system i stället för att utgå ifrån hur hinder i vardagen begränsar människors frihet” då menar han att dessa nyliberala ideologer tänker för mycket på teorier, principer, abstrakta idéer och sådant som skatter, regleringar och subventioner, istället för de ”hinder” som gör unga människor arbetslösa. Bara ett medvetande som befinner sig på den varseblivningsmässiga nivån kan få för sig att formulera sig på ett så ytterst konkretbundet sätt.

Hur ska man förstå och kommunicera vad som är orsaken till att ungdomar inte får jobb utan att ta upp och nämna ”systemen” (dvs lagarna och regleringarna och skatterna)? Hur ska man förstå lösningen och kommunicera den utan att ta upp behovet av att ändra på detta ”system”? Och notera att här talar vi om lite lagändringar, inte om ratinalistiska luftslott a la Leibniz. Alla vet väl ändå vad en lag är och vad det innebär i vardagen? Så varför skulle det olämpligt att diskutera just ”system” och ”strukturer”?

Nu kanske någon säger: ”Men jag har ju träffat Niklas Wykman och då gav han knappast intrycket av att vara en konkretbunden pragmatiker. Så hur förklarar du det?” Detta är inte nödvändigtvis så konstigt som det först verkar. Sanningen är att vi inte kan förstå vad som är orsaken och lösningen till problemen i vår vardag utan att hänvisa till teorier och principer, ”system” och ”strukturer”. Detta gäller även för konkretbundna människor. De är faktiskt i ett större behov av idéer än alla andra; utan idéer blir de lätt helt handlingsförlamade.

Visst, de kan alltid handla på grundval av nycker och känslor. Men de känner ändå att de någonstans behöver berättiga sitt beteende – även om det bara handlar om en rationalisering i slutändan. De behöver visioner som helst kan fungera som en måttstock för hur ska rättfärdiga deras handlande. En måttstock är dock något abstrakt. De kan alltså, hur mycket de än vill, inte undgå att parasitera på principerna som de annars öppet föraktar som opraktiska och irrelevnata för vardagen. (För en längre utläggning om detta läs gärna Ayn Rands diskussion om Häxdoktorn och Attila i hennes essä ”For the New Intellectual”.)

Wykman säger inte att MUF ska överge sina värderingar och idéer. De vill bara göra dem mer relevanta i vardagen: ”Tvärtom. Det är i vardagen vi kan bli trovärdiga och relevanta i våra värderingar”. Men vad har Wykman i åtanke när han säger detta? Vad utgör hans främsta inspirationskälla? Wykman förklarar:

Moderaterna har förändrats rejält sedan Fredrik Reinfeldt blev partiledare 2003. Det är ingen hemlighet att jag är kritisk till en del av partiets politik. Men samtidigt är det ingen tvekan om att resan till de nya moderaterna har varit framgångsrik och att partiet idag är mer relevant för väljarna och bättre förankrat i den verklighet som människor möter varje dag.

Om de ”nya” moderaterna utgör hans inspirationskälla för hur MUF ska förändras, då vet vi att detta faktiskt betyder att man ska överge nästan alla värderingar och idéer. ”Muf ska också förnyas för att kunna driva på denna utveckling”, skriver Wykman. ”Tiden då vi var en nyliberal vakthund är över”, är slutsatsen. MUF ska bli nya MUF.

Men om det nu råder en konflikt mellan ideologi och ungdomarnas vardag, hur föreslår då Wykman att man ska för det första förstå ungdomarnas problem och för det andra hur man ska gå tillväga för att lösa dem? Om vi inte ska låta oss vägledas av ideologi och principer, vad ska vi då gå efter? Vad blir kvar när man överger ideologi och principer? Ingenting – förutom möjligtvis nycker och känslor. Nycker och känslor kommer inte att lösa någonting. Och de blir inte ett dugg mer praktiska bara för att man låter ungdomar från vardagen få tycka till i arbetsgrupper som MUF ska sätta upp.

Vad betyder det förresten att vara en ”ideologisk vakthund”? Jo, det handlar om att vara en vakthund mot moderaterna och deras förändringar (till det sämre). Det handlar om att hålla moderaterna i skinnet. Det är sant att det inte alltid är så meningsfullt att bara hålla moderaterna i skinnet eftersom moderaterna ändå inte lyssnar, och om de lyssnar kommer de aldrig på tusen år övertygas av den sortens argument som har presenterats än så länge. Men det är ändå märkligt att Wykman säger att man inte längre tänker agera så mycket som en sådan här ”ideologisk vakthund”, och att de säger att detta har gjort MUF irrelevanta för ungdomarna.

Det är trots allt så att moderaterna numera utgör en del av regeringen och att de kan till skillnad från MUF påverka politiken rent praktiskt. Eftersom det största problemet med vår regering är att de ingenstans är tillräckligt konsekventa i sin strävan är det verkligen aktuellt att vara en ideologisk vakthund åt moderaterna. Och är det något som de unga behöver är det just en liberaliserad arbetsmarknad (något som moderaterna är emot).

Men vad händer? Jo, då kommer Wykman här och skapar en falsk konflikt mellan att å ena sidan vara en ”nyliberal” vakthund åt moderaterna och på den vägen argumentera för en politik som faktiskt gynnar alla, och att å andra sidan vara vad som har beskrivits som en slags ”fackförening för ungdomar”. Hur ska då MUF bli mer relevanta för fler ungdomar och deras vardagliga problem, rent konkret? Jo, enligt Wykman handlar det om att sluta vara så ”nyliberala”. Det handlar om att ”bredda” sig politiskt, vilket betyder endast att man börjar låtsas som att statliga interventioner av olika slag ligger i ungdomarnas intresse.

Politik är som Ayn Rand förklarade åtskilliga gånger det sista, inte det första. Allt börjar med idéer och värderingar som sprids i samhället och som sedan skapar folkets opinion. Det är sedan opinionen som skapar politikerna och deras agenda, retorik, politik. Vill man verkligen bli relevant i striden för ett bättre framtida Sverige då är det inte i första hand genom moderaterna, MUF eller alliansen. Det är genom att ägna sig åt en utbildning av allmänheten. Det handlar om att sprida kunskap om kapitalism och objektivismen. Det handlar om att upplysa och bilda opinion. Det handlar om att säga sin mening var man än ges chansen. Det handlar om att bli en intellektuell aktivist.

Men vad gör nu Niklas Wykman mitt i allt detta? Jo, han säger i princip: ideologi är irrelevant, idéer är irrelevant; att vara relevant handlar om att ignorera detta och sätta sig in i ”vardagen”; vi ska vara aktivister utan ideologi, utan visioner, utan idéer, utan argument, utan ett sikte bortom vardagen. Detta kommer som sagt inte att åstadkomma någonting. Det är som att försöka bygga ett hus utan en ritning eller hitta utan en karta. Nya MUF kommer inte att bli mer handlingskraftiga. De kommer att bli mindre handlingskraftiga precis som de nya moderaterna. (För de som betvivlar detta studera då på Fredrik Reinfeldts stämmotal: ”Välfärd går före värnskatt”.)